Anna Elfström
199010115989
[email protected]
Miljöantropologi
HEKA22:1
Miljöantropologins hinder och hur dessa kan tacklas
Jag försäkrar härmed att jag tagit del av reglerna beträffande plagiat i Antiplagiatguiden och är införstådd med att försök till plagiat som anmäls till Disciplinnämnden kan resultera i disciplinära åtgärder.
Inledning
En antropologs främsta uppgift i hennes studier av främmande kulturer är att försöka förstå andra människor, och att i denna förståelse undvika att låta omdömet färgas av egna föreställningar och uppfattningar. En väldigt viktig uppgift hos alla studenter är att granska litteratur och information på samma sätt, men utan att glömma bort att det vi läser är skrivet av en subjektiv människa med egna motiv. I mitt paper vill jag försöka reda ut vilka problem en miljöantropolog kan stöta på, och ge förslag på hur en kan undvika dessa för att komma närmare objektiva lösningar på de globala miljöproblemen. Jag har valt att undersöka hur miljöantropologiska studier kan ge upphov till en snedställning och orättvisa bilder av verkliga rådande förhållanden och hur denna i sin del leder till felaktiga beslut rörande miljön. Syftet med mitt paper ligger i att själv stärka min insikt i på vilket sätt miljöantropologi kan vara användbart för mig som framtida humanekolog i mina studier, diskussioner och slutsatser. Som frågeställning har jag valt: Vilka problem finns med miljöantropologi idag, och kan vetenskapen erbjuda rättvisa skildringar och lösningar för alla, på miljöproblemen?
Problem nr 1; Förenklingen/Sneddrivningen
När man ser på "Nanook of the North" är det tydligt att filmen är gjord för att underhålla och inte för att undervisa. Varför skulle man ens vilja göra en film om en annan kultur om man inte har för syfte att baserade den på verkligheten? I detta exempel är det ett klart västerländskt synsätt som skildrats, och filmaren har nog inte för avsikt att medvetet sprida falska bilder om inuiter, och även om han inte gör det avsiktligen är det ett problem. Rosengren skriver att det är en viktig lärdom att alla våra beskrivningar till viss grad är tolkningar baserade på förenklingar och att detta är något som inte bara antropologer gör, utan även alla som beskriver något. Så fort vi återberättar en historia eller skriver en reseskildring så anpassar vi den och återskapar den så att ens åhörare ska förstå. Dessa förenklingar görs utifrån specifika perspektiv och de beskrivningar om antropologer får höra görs utifrån olika intressen, som ibland kan vara politisk. De politiska konsekvenserna som miljöantropologi implementerar är inte alltid rättvisa eller gjorda på rätt grunder (Rosengren, 2010;89).
Leach kritiserade de samhälleliga variationsformerna som nyevolutionisterna utvecklade, däribland jägare och samlade, bönder och pastoralister. Dessa klassifikationer menade han bara tittade på yttre karakteristika och att valet av kriterium är godtyckligt och vilka kriterier man väljer, mer handlar om analytikerns egna intressen och insikter än om avgörande likheter eller olikheter i de samhällen som jämförs (Rosengren, 2010;80). Rosengren svarar på Leach påstående och menar att idag är det allmänt accepterat att använda olika typer av förenklingar för att kunna hantera verkligheten, och att själva faran ligger i att uppfatta beteckningarna som objektiva, resultatet kan då bli att vi "skapar" samhällen då man underlåter att undersöka faktiska förhållanden som råder eftersom man utgår ifrån att det studerade samhället är organiserat på ett eller annat sätt i enlighet med befintliga kategoriseringar (ibid; 80). Under Katrinaorkanen i New Orleans omtalade media de drabbade i området som ''environmetal refugees'' helt enkelt för att de föll i kategorin för offer ifrån naturkatastrofen. Men denna term är starkt förknippad med krigsoffer som tvingas evakueras eller fly till andra nationer, ofta ovälkomna och belastande, vilket befolkningen i New Orleans inte ville framställas som, dessutom var det inom sin egen nation (Townsend, 2009; 56). Tyvärr är det inte alla som kan protestera eller säga ifrån när fel termer används inom antropologi, vilket är ett annat problem som jag återkommer till. I antropologiska studier ibland annat Nya Guinea och i Peru har det även visats att gränsdragningar kan vara problematiskt. Vi måste fråga oss om vilket samhälle det är vi talar om och vad som ingår i detta samhälle. Det visade sig att det studerade områdets invånare, inte nödvändigtvis behöver känna sig som en del av en och samma samhälle eller någon gemenskap överhuvudtaget. Om vi antar att alla inom samma grupp, samhälle, område eller kultur känner samhörighet, tillskriver vi dem egenskaper som de inte alls har, tvärtom kan kriterier som närhet till grannbyn och umgänge väga tyngre än vad språk och sociala organisationsformer gör. Därför är det viktigt att inte låta kriterierna man väljer att utgå ifrån, styra resultaten (Rosengren, 2010;83).
Under evolutionismen försökte antropologer hävda att alla kulturer och samhällen följer samma utvecklingsstege. Det antropologiska kulturbegreppet introducerades under 1600-talet då ett socialt kultiverat tillstånd ställdes mot ett ursprungligt naturtillstånd. "Högkultur" och ''primitiva kulturer'' är exempel på begrepp under denna period som beskrev olika utvecklingsnivåer (Rosengren, 2010;14). Rosengren skriver vidare att de flesta antropologer idag är försiktiga med denna typ av språkbruk delvis på grund av att det behandlar "kultur" som något konkret i sig, när det egentligen är ett analytiskt begrepp, och dels för att kulturbundna värderingar lätt influerar de jämförelse som bedömningen bygger på. Denna typ av rangordning av samhällen från lägst utvecklad till utvecklad och värderingarna i det "utvecklade" har sina rötter i 1800-talets kolonialism. Detta la grunden till en etnocentrisk världsbild, när främmade samhällen jämförs med egna, så är det oftast i syfte av att påvisa att ens eget samhälle är bättre på ett eller annat sätt (Rosengren, 2010;15). Evolutionismen och kolonialismen har således både verkat som viktiga roller i formandet av antropologi som vetenskap idag.
Under kolonialmakten var det viktigt att ingiva ett intryck av att västvärlden hade kontroll och makt till medborgarna. Dem hade erövrat eller upptäckt länder och var övermäktiga i både i krigsmakt och kunskap, det fick det inte råda någon fråga om. Exempel på detta ser vi i filmen ''Raroia- den lyckliga ön'', där Frankrikes motiv till varför de ville behålla Tahitiöarna som sitt territorium var klart en krigsstrategi. Frankrikes invånare fick inte veta om de skador kärnvapenproven orsakat, och att de ens var skadliga. Frankrike hade makten och de hade också rätt, det var den bild media ville ge. Townsend påpekar problemet med detta och menar att minoritetskulturer inte sällan har all information som de behöver för att kunna göra rationella beslut angående sina liv eftersom att makthavarna; stora företag och institutioner, kontrollerar denna typ av information och kunskap. Hon beskriver hur man har tryckt ut broschyrer som försäkrat lokalbefolkningar på olika platser, om att verksamheter på deras mark inte på något sätt skulle vara skadligt för varken befolkningen eller miljön, något som det kan vara svårt att ifrågasätta (Townsend, 2009;59).
Förenklingar eller snedställningar kan vara medvetna eller omedvetna. När Wilson försökte förklara den biologiska urvalsprocessen utifrån en darwinistisk evolutionsteori beskrev han att släktskapet skulle haft en betydande roll för solidaritet och lojalitet. Sahlins bland andra antropologer reagerade mot detta och menade att det finns en enorm variationsrikedom i hur olika människor på olika platser och tider uppfattat släktskap och således kan det inte förklara någonting (Rosengren, 2010;16). På samma sätt har olika människor olika uppfattningar om precis allting, däribland naturen. Det är också svårt att ens inom en grupp människor, anta att de alla delar samma trosföreställningar eller uppfattningar. För att ge en totalt rättvis bild bör alla samtliga i ett samhälle delta i oberoende intervjuer, vilket genast gör det hela mycket svårare och snart kanske man tappar lusten att ens undersöka saken. Det stora flertalet antroploger företräder idag ett dialektiskt perspektiv varpå man tar hänsyn till både materiella och ideella dimensioner av världen och livet. Rosengren menar att synen på kultur som fenomen blir i allmänhet mera komplext och mindre enhetligt. Vidare skriver han att kulturer ofta framställs som om de vore enhetliga "system" av föreställningar, normer, kategorier och värderingar men att vi bör vara medvetna om att kulturen inte är en homogen representation om av världen. När vi talar om kulturen som om den vore enhetlig handlar det om en förenkling och en abstraktion av en mängd olika och ibland motsägelsefulla uppfattningar (Rosengren, 2010; 30).
Inom varje kultur finner vi flera olika uppfattningar och subkulturer, och det är relationerna mellan dessa som är relevanta menar Rosengren, mer än konkreta uttrycksformer. Ändrar vi fokus så ser vi att det finns intressant utgångspunkter för spänningarna emellan dessa relationer, som i varje samhälle ger upphov till inre genererande förändringsprocesser (Rosengren, 2010;35). Ett exempel är när vi talar om den svenska kulturen, inom denna ryms en uppsjö av olika livsuppfattningar, således existerar den inte homogent. Begreppet kultur blir således mycket svårt att använda i beskrivande fakta om en folkgrupp, då det inom denna kan finnas flera olika motsägande uppfattningar. Denna typ av förenkling kallas essentialisering, kulturer förtingligas. Rosengren skriver att detta inte bara är problematiskt i akademiska perspektiv utan också vara rent socialt och politiskt farligt, med konsekvenser av att vi tillskriver grupper med samma religion tillexempel, samma värderingar och normer (ibid; 31). Vidare, när vi talar om traditionella kulturer och moderna samhällen, gör vi samma essentialisering, och antar att kulturer är homogena, och statiska där ingen utveckling sker, i alla fall inte i det anseende vi västerlänningar har på utveckling (ibid; 35).
Problem nr 2; Kulturspridning/Ackulturation
Geertz bland andra antropologer betraktar idag inte kultur som en sak i sig, utan med som en dynamisk process varigenom vi förstår vår omvärld (ibid; 29). Men vad är det för dynamisk process egentligen? Utifrån ett konstruktivistiskt perspektiv så är kulturen något föränderlig och dynamiskt där olika sociala intressen kommer till uttryck, människan är en aktiv uttolkare av sin egen situation. Dessa kulturuppfattningar innebär antaganden att om alla människor tolkar sin samvaro utifrån tidigare erfarenheter samt hur man upplevt dessa samt den rådande situationen. Denna uppfattning banade väg för postmodernismen och poststrukturalismen, (ibid; 31-32). Det är emellertid problematiskt att fokusera på enskilda individers upplevelser, det må vara subjektivt, men det gör kommunikation mer eller mindre mister sin betydelse, eftersom vi ändå aldrig helt kan förstå vad den andre menar. Det blir dessutom "…ännu svårare att försöka förmedla hur andra människor ser på sin omvärld eftersom alla ansatser till etnografisk beskrivning reduceras till etnografens specifikt individuella uppfattning av informantens specifikt individuella erfarenheter som till slut förstås på ett specifikt individuellt sätt av varje läsare"(Rosengren,2010;32). Idag håller man fast vid att kulturen som en dynamisk process, och Rosengren menar att en orsak till detta är att det annars kan vara svårt att förklara processer av förändring och utveckling. Idag har vi snabbt växande kommunikationsnät som knyter samman folk och påverkar allas världsuppfattning, och Hannerz talar om detta som den ''globala gemenskapen''. Men i många fall handlar dessa förändringar om "avveckling" snarare än "utveckling", i den bemärkelsen att många kulturella former överges då samhällen utsätts för stark påverkan av et annat dominant samhälle (Rosengren, 2010;33). Om vi antar att kulturer inte är konstanta utan utsätts för förändring frivilligt eller ofrivilligt, så är det naturligtvis intressant att undersöka vad det är som gör att de förändras.
Diffusionismen trodde inte på någon enhetlig utveckling av det mänskliga samhället. Således fanns det inget "primitivt" eller "civiliserat", samhället följde en enhetlig utvecklingstege. Istället förklarades skillnader samhällen emellan med olika val och oförenliga levnadssätt som följde på de specifika historiska och naturgivna förutsättningar som rådde lokalt. Grundtanken var att människor inte kan komma på nya saker, utan härmar och lånar av andra kulturer och målet med diffusionismen var att undersöka hur olika kulturelement spridit sig över världen (Rosengren, 2010;44). Det som diffusionismen bidrog med till antropologin var att fältstudier blev ett mer värdefullt verktyg i studierna. Till skillnad från evolutionisterna som förlitade sig på missionärer, kolonialtjänstemän och äventyrare, så begav sig diffusionisterna själva ut för att göra egna observationer, och antropologi som vetenskap gick mer från skrivbordsstudier till fältbaserad metod för att studera andra samhällen (ibid; 45). Franz Boas förespråkare bland annat historisk partikularism, som gick tväremot evolutionisternas historiska parallellism. Diffusionisterna betonade att varje kultur är säregen och resultat av unika historiska utvecklingar. Boas identifierade kulturen som en bestämd historisk kraft, men att utvecklingen inte följde en bestämd förutsägbar gång; alla kulturer har med sina unika naturgivna förutsättningar, ut och invandring och utbyten, en egen historia (Rosengren, 2010;45). Antropologer började under mellan 80–90-talet att intressera sig med för den längre historiska process med unika händelser för varje samhälle i tiden, i kritik till vad Rappaport bland andra gjort när han undersökte vardagliga processer i samtiden just när han varit på plats, med enbart intervjuer som sträckt sig en eller två generationer bakåt. Man insåg också snart att ekologi som vetenskap inte heller är något statiskt, även den är i ständig förändringsprocess formad efter rådande paradigmer (Townsend, 2009;27). Vidare menade diffusionisterna att förhållandet mellan natur och kultur var mer komplext än tidigare trott, och att det inte var möjligt att göra några generaliseringar kring detta förhållande. Miljön var inte determinerande för områden, och kunde inte ge givna konsekvenser, istället menade dem att miljön sätter gränser. Kroeber gjorde studier av majsodling i USA under 60-talet och fann slutsatsen att naturen kan ge vissa förutsättningar för skapandet av olika kulturer, men att den i sig inte gör någonting, det är människan som utvecklar samhället och kulturen uteslutet (Rosengren, 2010;46-48).
Rosengren skriver att tanken på att "civilisationen" inte nödvändigtvis är något som alla samhällen eftersträvar tycks vara svår att acceptera för den moderna människan. Tittar man på "Nanook of the North" så tycks det vara ett hårt och tufft liv med extremt väder och tunga arbetssysslor. De framställs så eftersom att den västerländska människan säkert hade haft stora svårigheter att överleva på Grönland utan de kunskaper och färdigheter som lokalbefolkningen besitter. Precis som Rosengren skriver att få västerlänningar skulle välja att leva i Kalahariöknen under de förutsättningar som samlare och jägarfolken gör, utgår vi ifrån att ingen annan heller vill det om alternativ finns. I denna negativa attityd till boning Kalahariöknen ligger uppfattningen om att naturens betydelse för samhällsutveckling är något som människosläktet alltid eftersträvar, eftersom att västvärldens kultur sätter likhetstecken mellan utveckling och förbättring (Rosengren, 2010;115).
När vi tittar på "Raroia- den lyckliga ön", står det klart att Frankrike erbjöd befolkningen på öarna det som de trodde alla drömde om; nattklubbar, resturanger, stadsmiljö och arbete på moderna faciliteter, kort sagt ett västerländskt gott liv. De västerländska influenser som skett på öarna har påverkat den lokala kulturen något enormt. Dels har ackulturation uppstått, och dels har denna spridit sig via Tahiti till andra öar. Detta beskriver Malm som ett analytiskt samband mellan "metropoler" och "satteliter", och enligt terminologin är franska Polynesien att betrakta som sattelitområde till metropolen Frankrike. Denna har i sin tur en inre metropol-satellit struktur i förhållandet mellan Tahiti som blivit utnämnt huvudö och således metropol och de andra öarna som är satteliter (Malm, 2003;35). Thomas Malm skriver vidare i "De svarta pärlornas ö" om Påskön och hur öns Polynesier fick lära sig tahitiska av missionärer i både tal och skrift. Tahitiska var det närmaste polynesiska språk som Bibeln fanns översatt på i denna tid, och att det användes som administrativ kommunikation. Thor Heyerdahl menade att den tahitiska påverkan av Påskön gick så långt att språkforskningen inte kunnat få någon klar bild av det ursprungliga Påsköspråket (Malm, 2003; 165).
Malm skriver även att det faktum att Tahiti har haft sådan effekt på kringliggande öar, inte bör skuldbeläggas på tahitierna själva. Denna Tahitisering är en påföljd av att Tahiti blivit utnämnt till huvudö för missionsverksamhet, kolonialadministration och turistindustri (Malm, 2003;164-165). Att Tahiti kommit att bli huvudö för dessa verksamheter är något som man får förklaring av långt tillbaka i historien. Dels är det naturgivna element som formar en kultur och dels är det enskilda personers verksamhet som gjort att det blivit så. Tahiti har en lämplig geografisk position och bra klima, bördig jord och dessutom en lämplig hamn där varor kunde levereras och hämtas och där fartyg kunde lägga till smidigast (ibid; 55). Innan Tahiti föll i Frankrikes händer hade ön ett slags tårtbitsmönster med varsin hövding och det rådde ett så vitt man vet jämnviktsmönster dessa emellan. För att inte en av hövdingarna skulle bli för maktlysten, slöt sig hövdingadömena samman och förhindrade att någon kunde bli härskare över hela ön (ibid; 100-101). Men denna jämvikt varade bara så länge inte andra kulturer hade inflytande över ön, med hjälp av européerna som lade till på Tahiti var det en annan sak. Hövdingen Tu var en man som var tämligen maktlysten tillsammans med hans fru, och hade dessutom den slumpmässiga förmånen att hans hövdingadöme låg alldeles intill den plats där européerna brukade lägga till sina skepp, Matavaibukten. Snabbt insåg han och européerna fördelarna med att ha nära kontakt med varandra, det var praktiskt för dem att bara ha en (till synes mäktig) hövding att förhandla med istället för flera. Tu fick gåvor men också skjutvapen, varpå han kunde försvara sig mot de andra hövdingarna. Denna mans enskilda inflytande skulle komma att ge långtgående konsekvenser för Tahitis fortsatta historia (ibid; 102-106).
Detta är bara ett exempel på hur enskilda motiv i samband med naturgivna förhållanden han komma att skipa hela framtiden för en plats. Idag kallas denna överföring, oavsett motiv, för ackulturation. Malm menar att det är när västerländsk form och idévärld utrotar, förändrar eller sammansmälts med inhemska kulturella element, eller uppfattningar, samt att visst kreativt kulturellt nyskapande sker. På Tahiti har detta inneburit att öbor blivit västerländskt orienterade och mer eller mindre medvetet avstår från gamla levnadsmönster (ibid; 35-36). Men vad har då det här att göra med miljöantropologi? Malm skriver om hur Lunds Universitet har blivit förknippat med ett perspektiv som kallas "globalantropologi", vilket bland annat innebär insikten om att många små och förmodat ursprungliga, traditionellt präglade samhällen, i själva verket är produkter av globala processer och bara kan förstås i förhållanden till den yttre världen de är förenade med (Malm, 2003;33).
Den historiska aspekten är även viktig i detta perspektiv. Antar vi tillexempel att dagens och gårdagens jägare och samlarfolk motsvarar varandra, bortser vi helt ifrån en hel rad med olika viktiga faktorer som gör att det inte alls är samma slags samhälle idag som då. Kontakten med andra samhällen kan ha både positiva och negativa konsekvenser för kulturer. Dels kan de lära sig nya nyttiga teknologier men dels kan de också leda till diskriminering som Rosengren menar att de flesta jägare och samlarfolk idag är utsatta för, främst eftersom att de inte har haft medel att göra juridiskt anspråk på marken de lever och för att de då framställs som irrationella och ociviliserade (Rosengren, 2010;102). Dagens jägare och samlarfolk har påverkats lika mycket av yttre förhållanden som alla andra, och har samtidigt själva format sin speciella anpassning till de nya omständigheterna. Rosengren menar att det är mycket viktigt att understryka att alla samhällen har egna historier och inte är passiva till de dominanta samhällenas inverkan. Idag talar man inte längre om folk i Amazonas som ännu lever utanför nationalsamhället som "okontaktade" utan snarare som folk i ''frivillig isolering'', (Rosengren, 2010;103). Malm skriver i samma spår om kolonialpolitiken i Tahiti och att förfranskningsmålet bara uppnåtts på ytligt plan. Världen över kan man finna människor som frivilligt eller under tvång lägger om sin livsföring på olika sätt. Men det är desto svårare att utplåna etniska identiteter eftersom att de inte kan bytas ut likt fysiska attribut. Polynesierna är absolut inte passiva människor, de följer inte bara med i utvecklingen. Tvärtom menar Malm, att interaktion mellan etniska grupper kan stärka etnisk identitet och leda till ännu mer markerade gränsdragningar mellan "vi" och "dom", det finns det flera studier som stärker (Malm, 2003;155).
Problem nr 3; Västerländska skolans miljöpolitik.
Malm skriver också att dessa krafter som påverkar kulturer i ett globalt perspektiv inte är så väl studerade som man kanske hade förväntat sig. När studier väl gjorts har detta mest inneburit att de varit globala i den mening att antropologer och aktörer kommit ifrån olika delar av världen, det som studeras är oftast fortfarande traditionella kulturer som ligger avlägset, och sällan visas intresse för huvudön eller huvudstad (Malm, 2003;33). Bristande intresse för samhällen för lika våra egna går, hand i hand med vad Steward menade med att en antropologs jobb var att undersöka orsak-verkan sekvenser till kulturell relativism genom empiriska studier, vilka är multilineära (Townsend, 2009;14). Townsend skriver att miljöantropologer som följer Stewards idéer idag tittar på hur samhällen reagerar och förändras, istället för att titta på resultat i ett statiskt tillstånd av anpassning, så tittar man på själva processen av anpassning, (ibid; 14).
Per Wästberg skrev på 60-talet om apartheidpolitiken i dåtidens Rhodesia i boken "Förbjudet område". Bland annat tar han upp fördomar som européer har som Afrika och som afrikaner har som Europa. Han hade frågat en flicka i Sverige vad hon trodde om Afrika och hennes svar var att de var ett stort land med hedningar och vilda djur och missionärer, och att man knappt hade kläder där. Afrikanen hade trott att Europa var en utopi utan rasfördomar och där lönerna var höga och ingen var fattig. Per skriver att han önskar att dessa två individer hade kunnat träffas och ''komma överens om att mycket som folk säger är till hälften lögn och att läseböckerna där man lärt sig om andra länder ofta är föråldrade och försöker peka ut motsatser snarare än likheterna- det blir med underhållande då, det vet alla som gör film eller skriver i tidningar. Hon skulle förstå att hennes lärobok var ett par generationer för gammal och han skulle kanske förstå att hans lärobok ännu inte skrivits…'' (Wästberg, 1960;184-185).
Västerländsk kultur har kommit att bli dominerande, det är oftast den vi utgår ifrån och jämför med. Majoriteten av alla vetenskapsmän och antropologer kommer ifrån den västländska skolan, och har en världsbild av hur saker förhåller sig eller bör förhålla sig. Den västerländska skolbildningen har också ansvarat för precis som Per Wästberg skriver, att skildra olika länder och världsdelar och gett dem egenskaper baserade på historier eller fördomar (Wästberg, 1960;185). Språkfrågan är här central, inte alla kan skriva sin egen historia eftersom inte alla talar samma språk. Malm skriver om hur det dock inte sällan är minoriteterna och lokalbefolkningen som själva bidrar till att deras språk utplånas, och visar på hur föräldrar i lokalsamhällen inte ville något hellre än att deras barn skulle bli framgångsrika i de vitas samhälle, och en förutsättning för detta var att lära sig franska, engelska eller vilket europeiskt språk det nu handlat om. Det sker alltså en anpassning till nya samhällsinfluenser, så mycket är klart. Vidare skriver Malm att ändå in på 1980 talet så fanns det polynesier som efter att ha fått upprepa franska meningar ur sina läroböcker i historia att de tillslut kommit att tro att den franska historien var deras egen, att de var fransmän. Detta hänger samman med den gamla franska kolonialpolitik, som istället för att militärt underkuva invånarna byggt på rasistiska fördomar istället fokuserat på att utbilda dem till goda fransmän, de skulle dem alla tjäna på i längden. Vidare skriver han att invånarna i franska Polynesien onekligen har mycket användning av sina kunskaper i franska eftersom att dagliga median i TV sändningar och tidningarna utges på franska, och på så sätt också bidrar till ytterligare fransk kulturell påverkan, och även amerikansk (Malm, 2003;153). Townsend skriver att minst 3000 av världens 6000 språk kommer vara utplånade innan nästa årtionde. Detta har konsekvenser som att ord och beskrivningar av växter och djur inte kan föras vidare och läras av andra, eftersom språket att beskriva dem med försvunnit, det är en kunskapsförlust (Townsend, 2009;21). Shiva skriver om hur lokalbefolkningen i Afrika och Amazonas hade utvecklat kunskap och språk om sin ekologi som sedan gått vidare i generationer i över århundraden, förstörts av västerländska "experter" under bara ett par decennier (Shiva, 2006; 189).
Men västerländska skolan begår inte bara utrotning av språk, utan också av kunskap. Detta beskriver Shiva som våld mot kunskap. För att anta ställnigen av att vara det enda legitima sättet av kunskap, rationellt överlägsen alternativa former av vetande, spirituellt eller liknande, så måste reduktionistiska vetenskaper undertrycka och förfalska andra fakta. Därmed begår de våld mot vetenskapen själv, de förklarar ekologiska system av kunskap som irrationell och avvisar trossystem utan full rationell utvärdering (Shiva, 2006;190). Den västerländska skolan går alltså hand i hand med ackulturationen. Västerländska skolan har också tagit sig rätten att definiera vad som är historia, och vilken historia som är av vikt. Även om inte många idag tror på statiska samhällen längre så har det format sättet vi ser på kunskap. De utgår ifrån att de samhällen vi studerar har sett ut på samma sätt tills de kommit i kontakt med européer, och bortser alltså från de processer som pågick innan. Antingen handlar det om en tid utan historia eller om en tid om vilket man inget vet. Men "man" är subjektivt, samhället de rör vet säkerligen en massa om sin historia, men ges inget utrymme eller möjlighet att berätta denna. På detta sätt bestämmer västerländska skolan vad som är "viktig" historia och inte (Rosengren, 2010;84).
Den västerländska skolan har också gett oss rätten att säga vad som är viktigt i ett samhälle, och vad som är viktigt på ett globalt perspektiv. Townsend skriver om hur västvärlden tillskriver egenskaper till ämnen i naturen och på så sätt direkt blandar in olika lokalsamhällen i extraktionen av dessa. Om det finns koppar i ett berg, är denna koppar en del av lokalsamhället och kulturen även om invånarna inte vet om att den finns eller har teknologin att ta fram den? Mitt svar är nej, men så fort gruvföretagen får nys om kopparn, så blir lokalbefolkningen en del i ett världssystem som de inte bett om att vara med i, än mindre förstår de kanske värdet i kopparn (Townsend2009;46). När naturen omvandlas diskursivt till "naturresurser", och när den återges begriplig genom dessa diskursiva processer, kan den användas för att legitimera nästan vad som helst (Luke, 2006;258). På samma sätt har säljakt förbjudits på många platser, med djurrättsorganisationer i täten. Dessa anti-säljaktkampanjer skiljer ofta inte mellan kommersiell jakt och traditionell jakt utgjord av tillexempel inuiter, anledningen till jakten är helt enkelt inte relevant för dem, och inte heller skiljer de på vilka sälar det är som jagas. Europeiska beslut om importförbud på sälskinn vilar inte på vetenskapliga studier av miljöfrågor som kan möjliggöra en hållbar skörd av sälar skriver Townsend, och det handlar i slutändan om djurens rättigheter ställd mot mänskliga. Vad man inte förstår när man inför liknande förbud eller värdesättningar av naturresurser, är att de kan ha en enorm betydelse för lokalbefolkningen, men eftersom dem inte är beslutstagarna, står de försvarslösa. Säljaktförbudet har länge varit mycket viktigt för invånare i norra Kanada, och kommer fortsätta vara det även efter ett förbud (Townsend, 2009;90).
Utvecklingsplanerare har länge sett Lesothos vida gräsmarker som en av de få potentiellt exploaterbara naturtillgångarna som landet har. Där betar boskap men dessa menar man står outnyttjade vilket saktar ner utvecklingsprocessen från den "traditionella" sektorn till den "moderna" ekonomin. Man vill optimera kommersiell produktivitet genom hamstring och betesfördelningar och kontrollera marken så att bönder kan marknadsföra sitt icke produktiva lager. Problemet med att omvandla boskapet till pengar är att värdet boskapen besitter för invånarna, försvinner. En anledning till att män i området vill äga stora boskap är för att det ökar deras samhällsstatus och personliga nätverk i samhället. De tjänar som "platshållare" i samhället. Pengarna har inte detta värde, och när mannen är sjuk eller går i pension så har han sin trygghet säkrad om han har boskap, men inget om han har pengar (Ferguson, Lohmann, 2006; 168). Försäljnigen av djuren är inte en off take av ett överskott, utan en del av en process som kulminterar ödeläggelsen av hjorden. Lohamn och Fergusson skriver vidare att en droppe i boskapsexport från Lesotho inte är "utveckling" för dem, eftersom ökat inkomst inte är likställt med utveckling (ibid; 168). Luke skriver att naturen är meningslös för människan tills hon tillskriver den betydelser och mening, och eftersom människor kommer att titta på dessa värden utifrån individuella levnadsmönster, kommer vissa egenskaper i naturen att framhävas och vissa kommer ignoreras. Naturen betydelse kommer således alltid vara många och ofixerade (Luke, 2006; 257)
Escobar menar att den etablerade definitionerna av den biologiska mångfalden för exempel, inte skapat ett nytt studieobjekt som är utanför de nuvarande definitionerna i biologi och ekologi. Snarae är biologisk mångfald en term som ges till en konkret situation som går utöver den vetenskapliga domänen, och är han är kritisk till denna typ av ny namngivning, som inte sällan är oskyldig. Vilken syn på världen är det som denna namngivning vill bevara och varför har detta nya sätt att namnge uppkommit i slutet av ett sekel som redan sett oändliga nivåer av ekologisk förstörelse? Escobar menar att ur ett diskursivt perspektiv så existerar inte biologisk mångfald utan snarare förankrar den en diskurs som visar på en ny slags relation mellan naturen och samhället i globala sammanhang av vetenskap, ekonomi och kultur (Escobar, 2006; 243). Townsend skriver också om det globala perspektivet; intensiviteringen av jordbruk och skogsskövling är viktiga förändrande processer som måste förstås och studerade på många olika plan, från hushåll till globalt sammanhang (Townsend, 2009;81).
På samma sätt som man kan vilka förbjuda säljakt, har elfenbensmarknaden sött på starkt motstånd. I Zimbabwe har man en naturvårdspolitik som inte är helt förenlig med den kontroversiella marknaden av elfenben (Hill, 2006; 218), och mer intressant ät att utav de 10 medlemmarna i denna kommittee, som representerar NGO bevarandepolicys, så är alla vita. Hill skriver att således kan man dra slutsatsen att de vita har ett tydligare intresse i att bevara naturen och vildmarken än svarta eliten eller de svarta jordbrukarna. Situationen och den historiska bakgrunden tjänar till begränsat framgångsrikt genomförande av något bevarandesystem, och hämmar etableringen av folkligt deltagande i bevarandet av människa-djur-relationer (ibid; 217). En av anledningarna till att Zimbabwe har haft problem med sin bevarandepolitik har delvis berott på att en historisk polarisering av attityder till vildmarken, delat upp frågan i två läger, ett preserverande perspektiv och ett socio-ekonomiskt perspektiv. Ett annat problem har varit att internationella förmedlingar och reglerande verksamheter velat införa miljövillkor för att utveckla nationer till en så kallad ''fullständig förståelse'' och åtagande av dessa (Hill, 2006;218). Efter att man infört en elfenbensbojkott 1998 och1992 protesterade många att bojkottarna dels inte bara var helt onödiga för hjordarna, utan skulle också kunna vara direkt skadliga för landets ekologiska integritet, och helt ignorerar den historiska kontexten av naturvård i regionen (Hill, 2006;219). Ett problem med bojkottarna är att de inte är baserade på fakta. Man har velat införa elfenbensbojkott i landet i hopp om att det ska stoppa efterfrågan på elfenben och att det ska rädda elfanten från utrotning (ibid; 220). Det är sant att Afrikas elefanter hade minskat i population till grund av tjuvjakt, men det gällde Kenya och Tanzania, i Zimbabwes fall hade elefanthjorden växt sig så stor att den till och med utgjorde hot mot lokalinvånare, naturen och sig själva (ibid; 219). Zimbabwe hade blivit erkända som ett av de länder som haft en växande elefantpopulation som resultat av framgångsrikt planerat nyttjande av elefanthjordarna, men trots detta har majoriteten av de andra länderna i världsdelen röstat emot återöppnande av elfenbenshandel (ibid; 220). Ett av argumenten till att återöppna handeln var att utvecklingsländer borde få tillgång till sina naturresurser, elefanterna inräknade, men det gick ej igenom. När man talade om hållbart nyttjande av elefanterna menade ofta västerländska konservatorister dyr eko-turism, där turister kunde få chansen att se djuren i sitt ''vilda'' habitat (ibid;220-221). Jag citerar Morrison i Hills text från "The Environment in Anthropology"; ''well-fed and prosperous Europeans and North Americans, wearing leather shoes and tucking into high-priced meat dishes, telling African peasants that basically they are only on earth as picturesque extras in a huge zoo'' (Hill; 2006;222). Det har gått så långt att när Zimbabwe annonserade att de ville skjuta av 2000 elefanter till syfte för att ge kött åt de som hade det svårt och svalt under den stora torkan som drabbade landet 1992, så vägrade västerländska regeringar och naturvårdsorganisationer att bistå med pengar till ändamålet, istället ville de "rädda" 1000 av elefanterna till ett privat eko-turismområde bland annat (ibid; 223). Townsend skriver att vi inte kan börja förstå relationen mellan människor, deras omgivning, natur och andra levande väsen, utan att först reda ut frågan om makt och orättvisor, och detta gäller vare sig man vill bevara naturen eller exploatera den (Townsend, 2009;44).
Sammanfattning
I miljöantropologi handlar det mycket om att lära sig om hur olika befolkningar lever i förhållande till naturen, och om studieobjekten antingen överutnyttjar sina naturtillgångar, eller kanske inte ser naturresursernas fulla potential, enligt västerländsk standard, så vill vi gärna "fixa" problemen, och hitta lösningar och "hjälpa". Men det som jag under mitt skrivandes gång insett mer och mer är att det är nästintill omöjligt att bestämma vad som är rätt och fel. Det är en oerhört etisk fråga och svaret på den kommer jag aldrig hitta. Det bästa vi kan göra är att vara öppna och försöka se lösningar på ett globalt perspektiv. Inte heller tror jag att vi bör fokusera på olikheterna och det som skiljer oss alla, utan istället se de behov och de värderingar som vi har gemensamt. I frågan om elfenbenshandel tillexempel kanske det kan vara smartare att ifrågasätta många länder i Asiens efterfrågan av elfenben och gå tillbaka i historien för att finna grunden till denna efterfrågan. Att gå till botten med problemet istället för att bojkotta och försätta länder i skuld.
Jag menar att mycket av etnocentrismen lever kvar idag, vi har inte riktigt släppt taget om vårat perspektiv på ett gott liv och är ännu inte öppna för alla de olika sätt att livnära sig och leva på som finns. Anledningen till att denna blivit så befästad i oss, tror jag, är för att många under kolonialismen inte med egna ögon någonsin fick se eller uppleva det som upptäckarna skrev om, och precis så är det även idag. Det är ett fåtal antropologer och ett fåtal vetenskapare som faktiskt får privilegier att lära känna andra kulturer på nära håll och skapa en uppfattning om dessa som inte är spriden via media. Dessa få privilegierade har således ett ansvar att återberätta det dem lärt sig så sannolikt som möjligt med objektiva rapporter. Jag förstår mycket väl varför förenklingar i studier förekommer men det första man måste göra är att vara medveten om dem och för det andra inte utge en sanning som kanske inte ens kan existera. För det tredje måste vi fråga oss i vilket syfte miljöantropologiska studier görs. Vilka inneboende motiv har vi och vad är det vi vill lära oss? Vi vill inte längre erövra länder som under kolonialtiden, idag verkar frågan på allas läppar vara hur vi tillsammans ska klara av miljöhoten och den oundvikliga växthuseffekten vi alla står inför. Det är här miljöantropologin som vetenskap har fått sitt avstamp och har lagt hela grunden för studiet. Vi är alla berörda av miljöfrågan och således borde vi alla också ha något att säga om den, och alla bör få likaställda medel och makt för att få sina perspektiv sagda. Om detta görs bäst genom att antropologer åker till olika platser på världen och försöker förhindra dem från att leva som de vill, eller få dem att leva annorlunda, är jag starkt tveksam till.
Precis som nämnt ovan, bör kulturer inte heller ses som statiska, de ingår alltid i en förändring och i en relation till andra influenser från andra samhällen. I enlighet med Rosengren menar jag att det inte är kulturer som bör skildras, utan kanske snarare sociala relationer. Jag håller också med Rosengren i att vi måste anta att kulturer heller inte är homogena. I min uppfattning tycks det som om att vi gör detta ofta, för att generalisera och förenkla världen och dess invånare, det kanske till och med är nödvändigt vi vissa fall, men i miljöproblemen tror jag att det bara för oss längre ifrån svaret, om det ens finns något. Om vi tillexempel låter oss påverkas av media, och rakt av köper argumentet att Kina måste sluta släppa ut så mycket koldioxid och förorena vår luft för annars kommer jorden att gå under, så tillskriver vi en egenskap till Kina, och antar att Kina är ett slags objekt som ansvarar för sina egna handlingar. Gud förbjuda att vi såg till oss själva och ifrågasatte vår egna levnadstil. Vi måste se till det globala perspektivet och inse att vi alla är en del av samma problem, i ett slutet sammanhang. Då är det klart att se att alla kulturer är produkter av förhållanden och relationer till sin omvärld och reaktioner på dessa. Det verkar mig som att alla människor blir påverkade av varandra, med det innebär inte att de är passiva. Alla verkar som aktörer som reagerar och agerar på sin omvärld, antingen för att de vill bevara sin kultur som den är, eller för att de vill ha förändring. Om vi ser tillbaka på hur jag förklarat hur alla samhällen och kulturer har sin egna unika historia, verkar det inte mer än rätt att dessa skulle få skriva och dokumentera denna själva. Tyvärr är detta problematiskt på många platser, dels på grund av språkskillnader och dels på grund av historien de i så fall skulle skrivit håller på att suddas ut. Detta är inte miljöantropologins fel, det är svårt att säga vems, men det står i vägen för att ge rättvisa skildringar.
Vidare vill jag beskriva egna erfarenheter i relation till det Malm skrivit om att vi hellre undersöker de avlägsna traditionella kulturerna istället för huvudstadsmiljöer tillexempel. Anledningen till detta tror jag beror på att vi som jag nämnde tidigare i detta paper, har en nyfikenhet på det främmande och ovanliga. Detta fokus på olikheter har jag själv upplevt när jag reste i Asien. Utav de kanske 1000 bilder jag tog under de månader jag var där, så var det bara de som passade in på den 'generella uppfattningen' om dessa områden, som jag valde att publicera på sociala medier. Jag ville ha bilder på rustika traditionella hus med kvinnor med typiska rishattar, och var det bilder på djur så försökte jag få dem att framstå så vilda som möjligt, och utelämnade det faktum att apan i trädet satt precis intill en restaurang. Detta är något jag inte funderat särskilt mycket över förrän fram till när jag började skriva på det här paperet. Varför är det inte lika intressant att beskriva hur kvinnor i Vietnam överger traditionella rishattar till trendiga solhattar från HM? Att välja att titta på olika samhällen som de ser ut för en kort tidsperiod ger inget förklaring till varför de ser ut så eller hur de kommer se ut i framtiden. Förändringsprocessen som samhällen genomgår är alltså ytterst grundläggande at studera om man är intresserad av miljöantropologi i min mening.
I denna uppsats går jag själv inte med ryggen fri. Jag har skapat en egen uppfattning ifrån de källor jag valt att referera till, och har utelämnat sådant som inte passat in i min uppfattning. Jag antar poststrukturalism och konstrukturalism i texten, men försöker ändå inse detta och klargöra det nu i min diskussion, att jag i alla fall försökt hålla mig så medveten som möjligt om mina ståndpunkter genom detta paper. Jag tycker att vi har mycket att lära från diffusionismens tillvägagångsätt, det är viktigt att vi alla skapar våra egna uppfattningar innan vi uttalar oss. Att förlita sig på andras fakta när vi tar viktiga beslut om naturfrågor, är förkastligt. Historisk partikularism är också något som jag tror är mycket användbart. Inser vi att alla kulturer har formats på olika sätt med olika omständigheter blir det lättare att förstå deras levnadssätt, precis som vi i västvärlden har vår historia, har alla kulturer sin egen. Faktumet i att vi inte kan ändra på varför samhällen är som de är, eftersom det beror på saker som kanske hänt för 500 år sen, tror jag också kan ge oss en mer öppensinad diskussion. Jag tror att om vi förbiser processerna som utvecklar samhällen, så undersöker vi bara stillbilder som i sig inte säger något alls.
Så har jag redogjort för att kulturer för det första inte är statiska, och att om de är i ständig förändring måste ha en aktör som påverkar. Jag menar att det är människan som är den här aktören, och att i den samtid vi lever i har ett globalt nätverk av människor som är i ständig kontakt med varandra och att detta får konsekvenser. Vårt västerländska samhälle står som dominant kultur i dagens samhälle. Jag har också beskrivit på olika sätt med flera exempel på hur denna västländska livsuppfattning dominerar och förändrar andra kulturer och den negativa utkomsten av detta. Som jag redogjorde i inledningen så har jag valt att fokusera på de problem jag ser med miljöantropologiska studier, men jag är väl medveten om allt positivt som kommit ur denna vetenskap, det vill jag klargöra. För mig känns det viktigt att redogöra för de historiska skäl som vi västerlänningar har format vår egen uppfattning efter, och varför vi gärna fört över denna på andra genom missionärer och språkreformer. Vi är alla ansvariga till att förändra kulturer och detta gör vi dels med fördomar byggda på falska fakta som i sin tur är baserade på förenklingar.
När vi talar om att bevara miljön, och att detta är viktigt, finns det få invändningar. Men när man med antropologiska medel vill bevara miljön är det av största vikt att inse alla olika samhällens motiv och ambitioner och inte färgas av egna värderingar. Detta tror jag är ett av de absolut största problemen. Vi med vår västerländska vädersättning tillskriver ämnen egenskaper som inte är inneboende, och de går inte att köpas eller ägas. I mina ögon har det gått för långt när människor på andra sidan jorden kan bestämma att låta ett helt lands befolkning svälta, för att man anser värdet av elefanten högre. Under skrivandets gång har jag insett att det inte finna klara svar eller färdiga koncept till att svara på frågeställningen, eftersom att allt är relativ. Men vi kan inte fortsätta peka rätt och fel som om vi vet det, och vi kan inte fortsätta sätta likhetstecken mellan utveckling och förbättring, dels på grund av att det kan ge felaktiga skildringar av olika kulturer, och dels på grund av att det påtvingar förändring. En förändring som vi direkt antar innebär förbättring, och inte förbättring för vem som helst, utan om vi antar center-periferi argument, så gynnar det i de flesta fall centret. Om vi ser tillbaka på början av detta paper där jag skriver om hur människan alltid varit intresserad av det främmande och exotiska, går det hand i hand med argumentet att antroplogiska skildringar ej sällan görs för att underhålla västvärlden. Vi måste vara väl medvetna om i vilket syfte miljöantropologiska studier görs, att vilka rädda elefanter för att de gynnar turism är ett exempel på detta. Fel fakta om utrotningshotade elefanter kan skapa vinster i helt fel fickor.
Källförteckning
Escobar (2006) I The Environment In Anthropology, A Reader In Ecology, Culture, And Sustainable Living. New York: New York University Press . Haenn, Nora & Wilk, Richard R. (red.)
Ferguson, Lohman (2006) i The Environment In Anthropology A Reader In Ecology, Culture, And Sustainable Living. New York: New York University Press . Haenn, Nora & Wilk, Richard R. (red.)
Hill (2006) i The Environment In Anthropology, A Reader In Ecology, Culture, And Sustainable Living. New York: New York University Press . Haenn, Nora & Wilk, Richard R. (red.)
Luke (2006) i The Environment In Anthropology ,A Reader In Ecology, Culture, And Sustainable Living. New York: New York University Press . Haenn, Nora & Wilk, Richard R. (red.)
Malm, Thomas (2003). De Svarta Pärlornas Ö: Tahiti i Centrum och Periferi. Lund: Arkiv
Shiva (2006) i The Environment In Anthropology , A Reader In Ecology, Culture, And Sustainable Living. New York: New York University Press. Haenn, Nora & Wilk, Richard R. (red.)
Townsend, Patricia K. (2009). Environmental Anthropology: From Pigs To Policies. 2nd ed. Prospect Heights, Ill.: Waveland Press
Wästberg, Per (1960). Förbjudet område: [Rhodesia och Nyasaland]. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Film
Anderberg, Torgny (1997) Raroia – den lyckliga ön
Flaherty J. Robert (1922) Nanook of the North: A Story Of Life and Love In the Actual Arctic)
