En räddad runstens historia

Bonden på Villberga i Linsunda är den sjunde  generationen på gården och ställde upp med  frontlastare när runstenen skulle lyftas upp för  att restaureras. foto: Roger Wikell

av  roger wikell

•

en räddad runstens historia

I somras fick Roger Wikell  förmånen att följa med  stenkonservator Paterik  Stocklassa, då han på uppdrag av Runverket restaurerade runstenar i Uppland.  En försommardag for de till  Linsunda vid Grillby. Här är  historien om runsten U734  i förteckningen Upplands  runinskrifter, ristad omkring  år 1050.  I källorna dyker stenen upp  första gången år 1667,  glöms sedan bort, återupptäcks och reses på den plats  där den ännu står. 26    

U

ppland är det landskap som har flest runstenar i hela Norden och antalet kända inskrifter överstiger 1300. Ständigt upptäcks nya ristningar. Runstenarna restes under det omvälvande 1000-talet då svearna övergav asatron, och antog kristendomen. Stenarna är i regel kristna vilket framgår av talrika kors och många fromma böner. De ska ses som kyrklig propaganda i en tid då samhället stod inför ett avgörande vägval. Förbli hedniskt eller inlemmas med det övriga Europa?

Redan under 1590-talet var Johannes Bureus, vår förste riksantikvarie, ute och dokumenterade runstenar i fält. Han nedtecknade omkring 600 inskrifter. I slutet av 1800-talet stod runstenar högt i kurs, både hos historiker och hävdatecknare och sedan alltmer hos en bred allmänhet. I början av 1900-talet sjösattes projektet ”Sveriges Runinskrifter” som drevs av Runverket vid Riksantikvarieämbetet. Systematiskt undersöktes, tolkades och publicerades varje landskaps kända inskrifter

i stora praktverk. Dock räcker det inte att enbart dokumentera runstenarna. De kräver en omfattande vårdinsats med rengöring, lagning och imålning för att vara tillgängliga. I ett förändrat jordbrukslandskap växer gamla hagmarker och åkrar igen. Stenarna döljs av vegetation. Lav och mossa får tillträde till ristningsytorna och de försvinner snart in i glömskan. För att råda bot på detta, och som ett svar på bristande resurser (läs: svalt intresse hos ansvariga politiker), införde Runverket under 1990-talet ett nätverk av faddrar som på frivillig basis rengjorde och såg till runstenarna. Projektet fick en bred folklig uppslutning och många stenar har därmed föredömligt vårdats. Runstenar är en av våra mest populära fornlämningar. Det stora intresset har sin grund i den omedelbara närhet de ger trots att tusen år skiljer oss från vikingarna. Många namn är bekanta. Vi möter ofta personer som Björn, Ulf och Gunnar, Inga, Åsa och Sigrid. Även själva konstverken med drakslingor och annat fascinerar. Mötet mellan fornnordisk mytologi och kristen religion är en annan beröringspunkt. Läget i landskapet berättar också om det forntida samhället, och det är en aha-upplevelse att inse att dagens vägnät och ägogränser ofta har sin bakgrund i det vikingatida kulturlandskapet.

När det gäller att laga sprickor, vittringsskador och grundlig rengöring krävs det en stenkonservator med specialistkompetens. En försommardag for vi till Linsunda vid Grillby, inte långt från Upplands Bro. I den bördiga bygden vid Mälarens strand står runstenarna tätt och de är ristade av framstående runmästare som Livsten, Tidkume och Röd-Balle. Många står fortfarande kvar på ursprunglig plats, men ett stort antal har flyttats eller förkommit. Runstenen i Linsunda har fått signum U734 i Upplands runinskrifter. Första gången vi möter stenen i källorna är i Rannsakningarna från 1667-84, som nämner att: I Lijnsunda Ängh, twåå stycken Runesteenar säges wara, 1 ½ alnar, weedh pass öfwer Jorden, bemerckelsen weet ingen. Populär  Arkeologi      2 /2014

En närmare angivelse får vi av runforskaren Johan Peringskiöld som i slutet av 1600-talet meddelar att platsen är Linsunda Eng wid stora wägen til Ekholmen. Uppenbart har runstenarna stått vid vägen som leder söderut från Linsunda – och då vid det forna sundet som en gång har givit byn dess namn. Under vikingatid sträckte sig nämligen en långsmal vik in hela vägen till Löts kyrka, som ligger 6 km åt sydväst. Viken var endast 250 meter bred, vilket återspeglas i namnet på granngården Långgarnö – det långa garnet (viken) – som givetvis syftar på farledens karaktär. I mynningen av viken fanns en mindre ö, och det är via denna korta passage som vägen går idag. När runstenarna restes måste det ha funnits en bro eller ett färjeläge här. Platsen är strategisk och minnesmärket har kunnat ses både från land och från sjön. I dag har landhöjningen torrlagt sundet och den gamla ängen har lagts under plogen i ett rationellt fullåkerslandskap.

När hävdatecknaren Richard Dybeck besökte Linsunda år 1865 återstod blott en sten av monumentet, och den var flyttad: Stenen ligger nu på en gård i Linsunda by och begagnas sommartid till bord. Kort därefter föll stenen i glömska men återupptäcktes 1912, då man iakttog att kring stenens kanter funnos runslingor med runbokstäfver och i stenens midt en figur, troligen föreställande ett djur. Stenen restes, men föll senare omkull. Genom Riksantikvarieämbetets försorg restes den ånyo år 1933. Där stod den tills alldeles nyligen då en lastbil på grund av ishalka sakta gled på stenen så att den åter välte omkull. Turligt nog skadades inte stenen men det var uppenbart att den behövde flyttas till en säkrare plats. När vi kom fram till Linsunda mötte gårdens ägare, familjen Sätterström, oss på gårdstunet. Familjen har brukat gården i sju släktled. De ställde upp med tid, arbete och en frontlastare. Dock var de lite besvikna över att stenen tycktes vara bortglömd av ansvariga myndigheter. ”Är den inte intressant nog?” och ”Varför är den inte skyltad som andra stenar?” var frågor vi försökte besvara. Stenkonservatorn rengjorde först ristningsytan med teknisk sprit och vatten, så att lav och mossa lätt kunde borstas bort. I det här fallet behövdes även järnstagen i stenens botten bytas ut. De gamla av järn från 1930-talet ersattes med specialstål. Stocklassa besikPopulär  Arkeologi      2 /2014 

 

tigade stenen. Han knackade försiktigt och lyssnade på dess klang för att bedöma kvalité och närvaron av eventuella sprickor och flagringar. Stenen, en natursten av grå granit, var i gott skick. Nya hål borrades ut och stålstagen limmades fast. Sedan lyftes stenen upp och de nya stålpinnarna fördes varsamt ner i nyborrade hål i en tung ankarsten. Alltsammans kilades fast med tunna skivor av granit, vilka till slut göts fast med bergbetong. Murbruket putsades och dagens datum ristades in i den ännu mjuka betongen. Därefter målar en runolog i ristningen med röd färg.

Nu står stenen stadigt med utsikt över det gamla sundet. Ristningen är väl synlig för dem som färdas på landsvägen och man kan åter läsa vad runorna berättar: Vifast reste stenen efter sig själv, medan han levde. Lidsvald ristade. Ristaren Lidsvald tillhörde måhända inte de mest framstående runkonstnärerna och ristningen ger enligt runforskaren Erik Brate ett intryck av, som han säger, otymplighet.

Ett vanligt motiv på runstenar i trakten är ett fyrfotadjur, även kallat det stora rundjuret. Bilden föreställer ett hårt stiliserat lejon, såsom vikingatidens konstnärer såg det. Första gången ett sådant uppträder på en runsten är då kung Harald Blåtand omkring år 970 uppför sitt stora monument i Jelling. Runstenen vid Linsunda restes omkring år 1050, vid pass 100 år efter Haralds hårdhänta kristningsprocess i Danmark. Nu var turen kommen till svearna. Vid Linsundet visade Vifast öppet att han stödde den nya tron och därmed en ny samhällsordning. Löftet om ”ljus och paradis” vägde säkert också tungt. Stenen vid Linsundet är väl värd att vårda av flera skäl som vi redan har nämnt. En utförlig informationstavla är också önskvärd. Alla runstenar i Sverige borde vårdas och skyltas bättre än vad som är fallet idag. Roger Wikell är arkeolog. Man kan läsa runinskrifter gratis på nätet på Riksantikvarieämbetets hemsida: www.raa.se sökord ”Sveriges Runinskrifter”.

Runrestaureraren Paterik  Stocklassa har borrat hål för de  nya stålstagen. Stenen lyfts  sedan upp och förs ned med  piggarna i en förborrad  ankarsten. Sedan fixeras stenen  med granitskärvor. David  Sätterström, bonden på  Villberga, är med när den  nyrestaurerade stenen åter sätts  på plats. foto: Roger Wikell

27