BDSM Paradoxernas praktiker

Paradoxernas praktiker M A L M Ö U N I V E R S I T Y H E A LT H A N D S O C I E T Y D O C T O R A L D I S S E R TAT I O N 2 016 : 2

CHARLOTTA CARLSTRÖM BDSM

BDSM – PAR ADOXERNAS PR AK TIKER

Malmö University Health and Society, Doctoral Dissertation 2016: 2

© Charlotta Carlström 2016 Omslag: Cajsa Gustafsson, http://www.cajsag.se ISBN: 978-91-7104-670-3 (tryck) ISBN: 978-91-7104-671-0 (pdf) ISSN: 1653-5383 Holmbergs, Malmö 2016

CHARLOTTA CARLSTRÖM BDSM Paradoxernas praktiker

Malmö högskola, 2016 Fakulteten för hälsa och samhälle

Publikationen finns även elektroniskt på: http://hdl.handle.net/2043/20125

ABSTRACT

BDSM, i.e. Bondage and Discipline, Dominance and Submission and Sadism and Masochism is an acronym used to describe a variety of (sexual) behaviours including an implicit or explicit erotic power exchange. The aim of the thesis is to understand BDSM as a dynamic, complex and collective phenomenon. It focuses on how practitioners, through their stories, give meaning to their experiences. A theoretical framework that includes both poststructuralism and symbolic interactionism is used. Ethnographic fieldwork was conducted in 2012 and 2013 within different BDSM communities in Sweden. The fieldwork included interviews, observations and participation in meetings, workshops, pub evenings and club ventures. In total, twenty-nine persons, defining themselves as practitioners of BDSM, were interviewed. The thesis shows how different interpretations and political-ideological perspectives have shaped the social reality, which constitutes BDSM today. This process has taken place in different discursive arenas; from medicine and research to political activism, literature, film and media. Existing discourses, where power and violence are central, are challenged by counter discourses, where resistance against heteronormative norms and sexuality are significant. BDSM is seen as ways to achieve feelings of security and belonging. The practice enable strong emotions, bodily sensations, altered states of consciousness and spiritual experiences. Acts, which could be seen as incorrect and immoral, are made morally defensible within the BDSM context. The discourses both enable and limit the practitioners, and the thesis highlights both ambivalences and paradoxes in the practices.

5

TACK

Att skriva en avhandling är något av en märklig och paradoxal tillvaro. Det är både ett privilegium och en kamp. En stor del av tiden spenderas ensamt, samtidigt som en avhandling aldrig skulle kunna bli till genom endast en person. Det är en stor skara människor som förtjänar de varmaste tacken. Jag har haft förmånen att lära känna många människor under forskningsresans gång. Först och främst de allra viktigaste: deltagarna i studien. Utan er tid, välvilja och tålamod hade avhandlingen aldrig kommit till. Jag har många gånger känt en sådan genuin värme och brinnande engagemang i samtalen och umgänget med er. Ett särskilt tack riktas till nyckelinformanterna i studien, ni vet vilka ni är! Jag har lärt mig så mycket av alla samtal vi har haft. Philip Lalander och Sven-Axel Månsson, det har varit ett sådant privilegium att få ha er som handledare! Ni har gett mig frihet att arbeta på egen hand men alltid funnits som stöd när jag behövt er. Philip, ditt sätt att vända och vrida på begrepp har fått mig att förstå språkets oerhörda kraft och inse att varje ord har betydelse. Sven-Axel, du var min handledare redan på masterprogrammet i sexologi och jag har lärt mig så mycket av dig genom åren. Din analytiska skärpa – och generositet med densamma – är ovärderlig. Tack till er båda för timmar av spännande och engagerade samtal. Jag har alltid gått ifrån handledningarna med påfylld energi. Ert sätt att bejaka en lustfylld nyfikenhet i det akademiska arbetet är något som jag har lärt mig mycket av. Ett stort tack vill jag ge till Marcus Herz, för viktiga synpunkter som opponent vid mitt halvtidsseminarium. Tack också till Linn Sandberg, som var min opponent vid slutseminariet. Dina konstruktiva kommentarer var ytterst värdefulla och din förmåga att se och lyfta fram delar i min text som jag själv inte uppmärksammat

6

gjorde slutversionen så mycket bättre. Stort tack också till er som deltog på dessa seminarier. Ett varmt tack även till Lotta Löfgren-Mårtenson som agerat min examinator på doktorandutbildningen. Avhandlingen hade inte haft ett sådant fint omslag om det inte vore för den mästerliga illustratören Cajsa Gustafsson. Tack bästa du! Dimitris Vosnakis, din hjälp med avhandlingsmallsfixande i en stressad slutfas, var ovärderlig. Tack också till Fredrik Malmquist för noggrann korrekturläsning. Suzann Larsdotter! Som du tog dig an manuset i avhandlingens slutskede, läste (dag och natt!) och därefter gav mig de skarpaste synpunkterna var GULD värt. Att du så generöst delade med dig av din expertis och ditt sprudlande engagemang kom som ett druvsocker i ett läge där min egen inspiration och energi börjat tryta. Mitt varmaste tack. Det är en ynnest att få vara del i en sådan kreativ akademisk miljö som Institutionen för socialt arbete i Malmö utgör. Tack alla kollegor som bidrar till detta! Särskilt tack till lärarna på masterprogrammet i sexologi och forskarna inom CSS, Centrum för Sexologi och Sexualitetsstudier. Och så klart, till alla mina doktorandkollegor genom åren; Johan Nordgren, Pouran Djampour, Lisa Andersson, Hanna Cinthio, Torkel Richert, Anna Hall, Mari Brännvall, Magnus Stentagg, Jack Lukkerz med flera, samt forskarskolans doktorander. Det är en lyx att få/fått ha er som kollegor! Tack för lunchsällskap, givande seminarier, textläsningar och ölhäng. Johanna Sixtensson, vi anställdes samtidigt och har delat doktorandtillvarons ups and downs. I dig fann jag en fin vän. Malin Lindroth, få personer kan få mig att skratta som du! Tack för dina skarpa ögon på mina texter, dialekthärmningar, konferensresor, stughäng och långvandringar. Min fina vän och kollega, Anna Arvidsson. Tack för alla viktiga samtal, frukostar, kramar och värme. Och käraste sexologikursare: Camilla, Ulrika, Déspina, Ingrid, Susanne, Johanna och Anna T. Coolare, klokare och finare quinns än ni finns inte. I glädje och sorg, ni finns alltid där och – you always rock! Vänner och familj! Tack för att ni påmint mig om världen utanför avhandling och skrivande, och tack för stöd och uppmuntran. Bästa syster Becca, din klokskap och värme finner inga gränser. Anna G, min valda syster, du är en guldklimp. Mamma, tack för att du alltid har ställt upp, i både stort och smått. Åsa W, tack för många års vänskap och för sådana där samtal som gör skillnad. Detsamma gäller dig Daniel A. Och bästa Alex. Den etnografiska nyfikenheten och lusten att utforska kom nog till på våra långresor för mer än ett halvt liv sedan. Om du inte funnits hade jag inte varit jag. Tack för allt.

7

Älskade Jakob! Kärleken är vad kärleken gör. Din aldrig sinande tilltro, stöd, klokskap, humor, uppmuntran och lugn har varit avgörande under dessa år. Från djupet av mitt hjärta, TACK! För allt från läsning av åtskilliga manusversioner till markservice i kritiska stunder. Allt du är och allt du gör älskar jag. Du är världsklass helt enkelt! Och min finaste Nova. Du är världens bästa dotter! Tack för att du finns. Slutligen, till dig pappa. Ditt öppna sinne, din ödmjukhet och underfundiga humor kommer för alltid att saknas mig.

Svarttorp, februari 2016

8

INNEHÅLL

ABSTRACT..................................................................................... 5 TACK............................................................................................ 6 1. INTRODUKTION.. ...................................................................... 13 1.1 Benämningar och begrepp................................................................. 15 Praktiker............................................................................................ 16 Positionering och självbild.................................................................... 17 Min egen begreppsanvändning............................................................ 18 1.2 BDSM ur ett genealogiskt perspektiv.................................................... 19 Från patologisering till normalisering?................................................... 23 BDSM i forskningen ........................................................................... 26 Politiska arenor................................................................................... 33 Populärkultur och media...................................................................... 43 Sammanfattning.................................................................................. 45 1.3 Syfte och frågeställningar................................................................... 46 1.4 Textens disposition............................................................................. 46 2. TEORETISKA BEGREPP OCH VERKTYG.......................................... 48 2.1 Maktrelationer i förändring ................................................................ 48 2.2 Kroppar som subjekt och verktyg ........................................................ 51 Linjer och vändpunkter......................................................................... 52 2.3 Begär och tillblivelseprocesser............................................................. 53 Flöden av begär................................................................................. 55 2.4 Skapandet av det kollektiva och gemenskapens betydelse ..................... 55 Begynnelsefaser.................................................................................. 56 Interaktionsritualer, gruppdynamik och emotionell energi......................... 56 2.5 Sammanfattning ............................................................................... 59

3. METODOLOGISKA REFLEKTIONER OCH STÄLLNINGSTAGANDEN.... 60 3.1 Att skapa relationer........................................................................... 62 Utbildad medelklass?.......................................................................... 65 Att vilja delta i studien ........................................................................ 66 3.2 Den etnografiska forskaren................................................................. 67 Tillfällig gäst eller en i gänget?............................................................. 70 Tankar om rädsla................................................................................ 74 Observationer och observationsmiljöer.................................................. 75 Internet och Darkside........................................................................... 76 Att dokumentera observationer............................................................. 78 3.3 Samtal och intervjuer......................................................................... 78 Intervjusituationerna............................................................................ 80 Makt(o)balans i parintervjuer............................................................... 81 3.4 Från fältet och in i skrivkammaren....................................................... 82 3.5 Etiska reflektioner.............................................................................. 84 Att presentera någon annans erfarenhet ............................................... 84 Tolkningsföreträde, aktivism och forskning ............................................. 87 4. ATT BLI EN I GEMENSKAPEN?. . ................................................... 90 4.1 Arenor, nätverk och gemenskaper ...................................................... 91 4.2 Begynnelsefaser och linjer.................................................................. 96 En läroprocess.................................................................................... 99 Social kontroll och regler................................................................... 104 4.3 Förändrings- och mainstreamprocesser............................................... 109 4.4 Utövandet och omgivningen............................................................. 113 Stoltheten i ett blåmärke..................................................................... 121 4.5 Sammanfattning ............................................................................. 123 5. ATT INTERAGERA INOM OCH MELLAN DISKURSIVA LANDSKAP ..... 125 5.1 Viljan att veta – Tillbakablickar i barndomen ...................................... 126 Att vara eller att göra?....................................................................... 130 5.2 Från vanilj till kink – BDSM och sexualitet........................................... 136 BDSM och den goda sexualiteten....................................................... 139 5.3 Maktens rörlighet ........................................................................... 142 Ansvarsförskjutning och disciplinering ................................................ 149 Individuella levnadsval och samhälleliga jämställdhets-ideal .................. 154 5.4 Att förhålla sig till en våldsdiskurs ..................................................... 162 Samtyckets centrala roll .................................................................... 170 Spänningen mellan kontroll och att ge sig hän...................................... 173 När samtycke saknas och BDSM blir våld............................................ 177 5.5 Sammanfattning ............................................................................. 179

6. ATT GE UTÖVANDET (ALTERNATIVA) MENING(AR) ....................... 181 6.1 Den BDSM-utövande kroppen som en plats för motstånd...................... 181 Kroppslig njutning ............................................................................ 183 6.2 Att göra handlingar moraliskt försvarbara genom BDSM...................... 186 6.3 En arena för känsloexpressivitet och kroppssensationer........................ 189 6.4 Hänryckning och extas under kontrollerade former ............................. 195 Utövandet som en spirituell och andlig upplevelse................................. 203 6.5 Sammanfattning ............................................................................. 209 7. PARADOXER OCH AMBIVALENSER INOM DISKURSIVA ARENOR. . .... 210 7.1 Att ge utövandet mening.................................................................. 210 7.2 Att förstå sig själv............................................................................ 211 7.3 Gemenskapens normer och regleringar.............................................. 212 7.4 Utövandet och omvärlden................................................................. 213 7.5 Slutord .......................................................................................... 214 PRESENTATIONER AV STUDIENS DELTAGARE .................................. 216 ORDLISTA.................................................................................. 220 ENGLISH SUMMARY . . .................................................................. 225 POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING................................. 229 REFERENSER.............................................................................. 231

1. INTRODUKTION

Solen har gått ner och det har börjat skymma. Det är vår i luften men fortfarande kallt. Jag har till slut hittat fram till lokalen där kvällens workshop ska äga rum. Den är belägen på baksidan av ett hus vid förortens torg. Jag huttrar till och känner mig både nervös och förväntansfull när jag står vid den låsta gallergrinden. En man kommer från motsatt håll och han ringer på klockan samtidigt som han hälsar på mig. Låset öppnas och vi går nerför en stentrappa och in genom ännu en dörr. Det är några personer före mig på väg in och de står och pratar med mannen som agerar dörrvakt. Han berättar med inlevelse om lokalen och hur länge den har funnits i BDSM-nätverkets regi. Till vänster om trappan finns en verkstad och en informant berättar senare att det brukar anordnas pysselkvällar, då det tillverkas BDSM-redskap. Lite längre in finns ett garderobsutrymme där en tjej hälsar välkommen och tar inträde. Jag säger att jag har betalat i förväg och hon frågar efter mitt namn och plockar fram min biljett. Jag fortsätter in genom en lång korridor. Väggarna går i en mörkröd ton och på båda sidorna av korridoren finns dörrar som går att låsa utifrån med haspar. Jag tittar in i ett av rummen där dörren står på glänt. Där står en massagebänk, i övrigt är rummet tomt. På väggarna i korridoren finns ljusstakar med tända stearinljus. Det är stilfullt och elegant, det känns burleskinspirerat. Korridoren leder fram till ett lite större rum med soffor och stora kuddar utlagda på golvet. På väggarna hänger tavlor med BDSM-motiv. Vi är i en källarlokal utan fönster och det känns lite kvavt och instängt. I det större rummet finns en bar men efter vad jag kan se går det inte att köpa alkohol. Det är i alla fall ingen som gör det utan dryckerna är vatten, läsk eller kaffe. Många är samlade i lokalen, kanske ett femtiotal. Det verkar som om de flesta känner varandra. Det är flera som kramas, det skrattas och sorlas. Jag känner mig lite ensam och blir glatt lättad när jag ser en person som jag tidigare har intervjuat som vinkar och ler mot mig. Vi kramas och jag presenteras för informantens partner och blir sedan visad runt i lokalen. Innanför rummet

13

där alla samlats, finns ytterligare tre smårum. Det ena, lite större, utgörs av ett stort avlångt bord i mörkt träslag med stolar. Vi hälsar på föredragshållaren som sitter vid bordet och förbereder kvällens workshop som ska handla om förnedring. I ett annat rum, som liknar en fängelsecell, finns bara en fåtölj och en säng. Det tredje rummet har anordningar för suspension (upphängning), en gunga, ett kors och längs med väggen hänger olika sorters piskor. På golvet står en bur så stor att en människa kan få plats om hen kurar ihop sig. Klockan närmar sig sju och lokalen blir alltmer fullsatt. Workshopen ska hållas i det större rummet som egentligen är alldeles för litet för att alla ska få plats. När jag ska sätta mig finns inga lediga platser. Folk börjar sätta sig på golvet, så också jag. Det är trångt och varmt. ”Välkomna”, säger ordföranden, ”låt oss sätta igång” (Fältanteckning, 2013-05-15).

I en tid då en Googlesökning på BDSM ger nära 40 miljoner träffar, boken Fifty Shades of Grey har sålt snabbare än någon annan roman genom tiderna, media har svämmat över av diskussioner och debatter och den svenska BDSM-sajten Darkside har nära 140 000 aktiva medlemmar kan det ses som anmärkningsvärt att området – fram tills nu – utgjort en blind fläck i svensk forskning. BDSM är ett fenomen som är intressant att studera av flera anledningar. De senaste åren har kännetecknats av många förändringar. Sexualpolitisk aktivism, olika intresseorganisationers arbete, nya perspektiv i internationell forskning och internets framväxt har bidragit till en ökad uppmärksamhet och ett bredare populärkulturellt intresse för BDSM. Den stora uppmärksamheten i populärkulturen och media är intressant, särskilt med tanke på att BDSM var ett så gott som okänt fenomen tills för bara några år sedan. Dagens debatter om BDSM genomkorsas av feministiska och politiska (ofta motstridiga) riktningar och tankegångar där begrepp som samtycke, makt och våld är centrala. Dessa diskussioner har också varit framträdande i samband med flera uppmärksammade domstolsmål, vilka berört våldtäkter och våld där BDSM på ett eller annat sätt varit inblandat. Vissa debattörer för fram BDSM som synonymt med våld och övergrepp medan andra hänvisar till samtyckets centrala roll och menar att BDSM handlar om njutning där ett utrymme för fantasier, önskningar och gränsöverskridande handlingar kan skapas. Jag har interagerat i – och med – denna förändringsprocess och det är också i detta spänningsfält som avhandlingen tar sin utgångspunkt.

14

Mediabilderna består ofta av homogena skildringar, färgade av sensationslystnad och överdrifter där utövare själva sällan kommer till tals. Den här studien intresserar sig för utövarnas egna berättelser. Dessa berättelser uppstår inte i ett vakum utan tar plats i det samhälle som utövarna befinner sig i. Under 2012 och 2013 genomförde jag etnografiskt fältarbete i flera BDSM-gemenskaper i Sverige. Fältarbetet omfattar intervjuer, observationer och deltagande på möten, workshops, pub- och klubbkvällar. Totalt intervjuades tjugonio personer som definierar sig som BDSM-utövare. Den etnografiska forskningen syftar till att komma nära och avtäcka fenomen och företeelser samt att söka förståelse för den verklighet människan lever i. Att lyfta fram berättelser som inte tidigare tagit plats i det offentliga och att närma mig skeenden, händelser och samspel från utövarnas utkikspunkter har varit en viktig ambition under arbetet. Jag kommer att presentera ett mer preciserat syfte längre fram i avhandlingen.

1.1 Benämningar och begrepp Benämningar och begrepp har stor betydelse i BDSM-miljön. Det finns flera ord som endast används inom BDSM-nätverken där språk och begreppsanvändning, såsom i många andra grupper, innebär gemenskaps- och tillhörighetsmarkörer (se exempelvis Becker 1963/2006). I detta avsnitt vill jag ge läsaren en introduktion till BDSM och samtidigt tydliggöra varför jag har valt att använda vissa begrepp, framför andra. Sexologiforskarna Charles Moser och Peggy Kleinplatz (2007) diskuterar svårigheterna med att göra en heltäckande taxonomi över BDSM, då området är komplext och mångfacetterat. Liksom Moser och Kleinplatz ser jag dessa svårigheter och avser inte att återge en heltäckande begreppsförklaring. I detta avsnitt diskuterar jag innebörder och betydelser av centrala begrepp inom BDSM; begrepp som också används återkommande i avhandlingen. I slutet av avhandlingen finns en ordlista där vanligt förekommande ord förklaras. Många förklaringar har återgivits med hjälp av ordlistan som finns på nätsajten Darkside, som är det största svenska internetforumet för BDSM-utövare. Vissa ord är vedertagna inom BDSM-sfären medan andra inte har en entydig förklaring utan kan ha flera innebörder. Många ord är svårdefinierade och glidande i sina betydelser, innebörderna kan sägas vara föränderliga och tillfälliga. Denna föränderlighet har blivit tydligt på flera träffar där utövare ofta hamnar i diskussioner om begrepp och begreppsanvändning. Min tolkning av orden kan ses som en konsekvens av ett lärande som skett då jag har tillbringat tid i BDSM-miljöer.

15

Praktiker BDSM bör ses som ett paraplybegrepp. Utövare beskriver BDSM som ett samlingsnamn för flera, ofta sexuella, former av beteenden och uttryck. För en del innebär utövandet att hela tillvaron genomsyras av på förhand överenskomna regler och maktförskjutningar, medan det för andra beskrivs som ett avgränsat sexuellt intresse. Det är sällan som utövare har intresse för alla praktiker som begreppet rymmer. Snarare talar man om vilka så kallade ”kinks” man har; vilka delar inom BDSM som man har ett intresse för. Gränserna för vad som gör en praktik till BDSM och vad som gör en person till utövare är flytande och otydliga. Man kan tala om en glidning mellan BDSM och så kallat vaniljsex (uttryck inom BDSM-sfären för sex som inte innehåller BDSM). En person som gillar aktiviteter med BDSM-inslag kanske inte kallar sig utövare medan en annan person med samma preferenser definierar sig som utövare. Detta poängteras också av psykologiforskaren Niklas Nordling och hans kollegor (2006). De exemplifierar med ”fisting” (att penetreras helt eller delvis av hand/knytnäve), som av vissa personer beskrivs som en BDSM-praktik men som av andra inte anses ingå i BDSM. BDSM är således en bred akronym som syftar till många olika praktiker där gränserna mellan exempelvis ”hårdhänt sex” och BDSM är diffusa. Vilka innebörder och betydelser som läggs i de olika praktikerna skiljer sig också åt mellan utövarna varför begreppsförklaringarna nedan ska ses som preliminära. Jag kommer att beskriva de olika praktikerna mer ingående i avhandlingens analysdel. Nedan följer en kort begreppsförklaring av BDSM: Bondage (B) innebär att begränsa någons rörelsefrihet och/eller uttrycka underordning och lydnad vilket kan göras med hjälp av till exempel rep, handbojor eller tvångströjor. Inom bondage finns olika riktningar, ett exempel är den japanska repkonsten shibari eller kinbaku som innebär att man med rep binder någon i intrikata mönster och positioner. Disciplin (D) handlar om styrning, kontroll och utdelande av belöning och bestraffning. Liksom inom andra delar av BDSM kan tonvikten ligga på antingen de fysiska eller psykiska uttrycken – eller vara en blandning av båda. Disciplin uttrycks ofta genom rollspelande. Det kan vara i roller som sträng lärare och olydig elev eller som dressyr i roller som hund eller häst. Dominans och underkastelse (Dominance and Submission, D&S, DS, D/s): Dominans innebär att en person dominerar någon eller några genom att anta en styrande eller bestämmande roll. Psykisk dominans innebär mental kontroll.

16

Fysisk dominans innebär att använda handfasthet för lydnad eller underkastelse, ibland i samband med smärta. Att vara undergiven innebär att underordna sig någon (eller några) annans (andras) vilja eller kontroll och kan uttryckas både fysiskt och psykiskt. Sadism och masochism eller sadomasochism (S&M, SM, S/M) handlar om olika typer av fysiska sensationer. Sadism innebär att njuta av att ge smärta i sexuella sammanhang. Masochism innebär att njuta av att ta emot smärta. Förkortningen BDSM används genomgående i texten då majoriteten av utövarna själva använder akronymen. Allt oftare ses dock BDSM med tillägget F, alltså BDSMF där F:et står för fetischism. Fetischism innebär att uppleva välbefinnande genom att klä sig i, hantera eller vara nära ett eller flera objekt. Fetischobjekt kan vara allt från klädesplagg i form av exempelvis korsetter eller regnkläder till kroppsdelar som exempelvis fötter och hår. Fetischen kan även bestå av material, till exempel lack och läder. För en del kan en fetischistisk laddning finnas i olika former och färger samt i företeelser som exempelvis att se någon blåsa rökringar eller smälla ballonger (RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSMoch fetischismgrupp, 2008). Fetischobjeket behöver inte ha en sexuell laddning och dess betydelse varierar från person till person. Gemensamt brukar dock vara att fetischobjekten förstärker ett välbefinnande. Göteborgs BDSM-grupp (RFSU) började använda förkortningen BDSMF under 2012 och Stockholms BDSMgrupp under 2013. Tillägget har tillkommit dels för att minska osynliggörandet av fetischister och dels för att fetischisterna tidigare inte haft någon självklar tillhörighet. Att lägga till F till akronymen BDSM kan även ses som ett sätt att betona att fetischism är något annat än BDSM. Jag har valt att använda BDSM framför BDSMF av den anledningen att fetischism inte diskuteras och problematiseras i samma omfattning som BDSM i avhandlingen. Jag vill dock markera att fetischism är en central del för många utövare. Orsaken till att denna studie fokuserar mindre på fetischism beror på att utövarna som deltar har mindre erfarenhet av detta område. Då studien är empiristyrd har informanternas utsagor fått styra innehållet. Jag har således låtit deltagarna själva definiera vad de anser ingår i BDSM (jfr Landridge och Barker, 2007).

Positionering och självbild Det finns en upptagenhet bland utövarna att positionera sig i relation till de olika benämningar som finns inom fältet. Det framkommer tydligt att utövandet har olika innebörder för informanterna, vilket också blev uppenbart under

17

intervjuerna. En informant kunde beskriva sitt utövande som en sexuell läggning medan en annan informant helt tog avstånd från denna benämning. Det kan sägas ha skett en förskjutning av begreppet BDSM i samband med en popularisering där allt fler benämner sig som utövare, även om de BDSM-praktiker som utförs är ganska ”milda” (sett från BDSM-utövares perspektiv). Det skiljer sig dock om man ser utövandet som något man gör eller något man är, alltså i vilken grad utövandet är en integrerad del av självbilden. Det finns olika begrepp för att beskriva vilken position man definierar sig med inom BDSM. Personer som intar en dominant position beskriver sig i regel som dominant, mistress, domina eller master, och om positionen är mer centrerad till smärta används ibland definitionen sadist. Den som intar en undergiven position beskriver sig oftast som just undergiven, slav eller med det engelska ordet submissive. Om positionen hör samman med smärta används ordet masochist. Om man alternerar mellan dominant och undergiven så kallas det att switcha och man definierar sig som switch. Jag har valt att använda de begrepp som utövarna själva benämner sig med, varför jag alternerar mellan begrepp som exempelvis slav, undergiven och sub (submissive). En del av utövarna använder begreppen som synonymer medan andra lägger skilda betydelser i begreppen. Att exempelvis vara någons slav kan för vissa vara en mer långtgående uttrycksform än att vara undergiven någon. Det innebär vidare en stor skillnad mellan att se utövandet som en sexuell aktivitet och att leva i ett förhållande där BDSM utövas dygnet runt, där maktförskjutningen konkretiseras inom tillvarons alla områden. Detta är något som inte har uppmärksammats nämnvärt i tidigare forskning, men som jag kommer belysa i avhandlingen. Många personer inom BDSM identifierar sig som queer, även om deras partnerval är heterosexuellt. Det finns en överlappning mellan BDSM och queer-, trans-, homosexuella samt polyamorösa1 miljöer. I engelskan används genomgående ”community” som benämning på den gemenskap som bildas runt BDSM. Till stor del används detta uttryck även av utövare i Sverige. Begreppet ”gemenskap” är en direktöversättning av engelskans ”community”.

Min egen begreppsanvändning Det är en lång process att skriva en avhandling och det är tydligt att min egen begreppsanvändning har förändrats efterhand inom vissa områden. Ett sådant område är relationen mellan BDSM och sexualitet. I början av min forskning beskrev jag BDSM som en sexuell praktik men allteftersom jag fått mer kunskap 1  Polyamori innebär kärleksrelationer som på ett eller annat sätt inkluderar mer än två personer. Det kan också vara grupper av personer som knyts samman av relationer, utan att alla har relationer med varandra.

18

har jag kommit att inse att BDSM har fler och ibland andra aspekter än de sexuella. Behovet att utforska vad sexualitet som fenomen och företeelse faktiskt innebär har varit nödvändigt för att kunna analysera BDSM i relation till sexualitet. Jag återkommer till detta i analyskapitlet ”Från vanilj till kink – BDSM och sexualitet”. Merparten informanter menar dock att BDSM är sammankopplat med vad de ser som sexuella aktiviteter, varför jag kommer att analysera och referera BDSM i relation till sexualitet. Samtidigt vill jag tydliggöra att många utövare påpekar att BDSM kan ha flera/andra betydelser. Kopplingen till sexualitet är således central men inte den enda. Jag utgår från de definitioner som deltagarna själva använder och ordet ”utöva” i relation till BDSM används av samtliga. Att utöva BDSM är ett brett begrepp och syftar till hela det vida spektrum som BDSM utgörs av. Begreppen ”utöva” och ”utövande” används också då jag vill vidga betydelsen av BDSM till att inte enbart innefatta sexuella praktiker. Kriminologen Andrea Beckmann (2009) för ett liknande resonemang och använder begreppet ”bodily practices” för att lyfta fram att ett utövande kan ha fler inslag än de sexuella. När jag använder begreppet ”utlevnad” syftar jag till praktiserandet i de avgränsade sessionerna, vilket kan vara allt från ett iscensättande av en förnedringsfantasi till en pisksession. I populärkulturen används ofta begreppet ”avvikande” i samband med BDSM. Jag undviker detta begrepp då jag menar att det reproducerar en negativ syn på BDSM som just avvikande. Istället är jag intresserad av att fråga varför och hur BDSM har betraktats som avvikande och patologiskt samt hur detta påverkar utövare idag. En sådan fråga möjliggör en analys av hur samhälleliga normer om (sexuella) praktiker, beteenden och aktiviteter reproduceras och gestaltas. När utövarna själva använder något av begreppen i sina beskrivningar och berättelser återger jag dem givetvis i samma ordalag.

1.2 BDSM ur ett genealogiskt perspektiv Human sexualities emerge through complex symbolic systems in specific social worlds (or cultures), grounded in material, biographical and bodily lives and embedded in wider historical structures – themselves always on the move, shaped by time and space, and orchestrated through power and inequalities (Plummer 2012, s. 249).

Precis som sociologen Ken Plummer beskriver att den mänskliga sexualiteten är sprungen ur komplexa symboliska system inbyggda i samhälleliga och historiska strukturer, ser jag BDSM som en del i det samtida samhällets

19

strukturer. Avhandlingen ryms inom den poststrukturella teoribildningen där begrepp som diskurs2, makt3 och genealogi4 har central betydelse. Jag vill här presentera dessa begrepp för att på så sätt introducera läsaren till avhandlingens vetenskapsfilosofiska hållningar samt som ett sätt att placera in BDSM i vad som kan ses som ett diskursivt landskap. Liksom genusvetaren Hanna Hallgren (2008, s. 448), anser jag det viktigt att ”inte avfärda historien som något förutsägbart, trist, redan uttömt och hänt utan undersöka hur komplext den uppträder, verkar i, och formar det nuvarande”. Såväl filosofen Michel Foucault (1971/1984; 1980), språkvetaren Judith Butler (1990/2007; 1997) som filosofen Gilles Deleuze (1983) använder begreppet genealogi, ett perspektiv hämtat från filosofen Friedrich Nietzsche (1887/1994) där den traditionella synen på historia ifrågasätts. Istället läses utvecklingen bakåt, från dess slut till dess början. Foucault beskriver genealogi som en historia om nutiden och, som den feministiska filosofen Margaret McLaren (2002, s. 35) påpekar: ”Foucault’s genealogies are a form of social criticism. He consistently emphasizes the contingency of historical processes, indicating that things could be otherwise.” Enligt Foucault existerar makten inom diskurserna vilka definierar olika sorters ”sanningar” under olika historiska tider. Men diskurser kan också samexistera och skapa multipla förståelser av ett fenomen vilket blir tydligt när det kommer till BDSM. Enligt McLaren (2002) öppnar den genealogiska metoden upp för frågor om hur samtida praktiker, institutioner och kategoriseringar har blivit på de sätt som de är. Filosofen José Medina (2011, s. 12) menar att ”the critical goal of genealogy is to energize a vibrant and feisty epistemic pluralism so that insurrectionary struggles among competing power/knowledge frameworks are always underway and contestation always alive”. I det genealogiska angreppssättet har således inte sexualitet (eller BDSM) ett ursprungligt tillstånd; en ursprunglig, ”naturlig” sexualitet existerar inte (Butler, 2005). Foucault beskriver sexualitetens historia från ”the viewpoint of a history of discourses rather than from the viewpoint of the history of science” (Halperin 1995, s. 4). Nutiden har konstituerats på sätt som ses som självklara och naturliga men dessa är endast effekter av politiska, sociala, kulturella och historiska 2  Jag följer Winther Jörgensen & Philips (2000, s. 8) begreppsförklaring där diskurs ses som ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller avsnitt ur världen). 3  Mina definitioner av makt hämtar jag från Michel Foucault (1976/2002a) som menar att makten ska ses som produktiv; den producerar subjekt och identiteter. Den är relationell; den existerar som skapande för personer inom relationer och slutligen så opererar makten överallt; i alla relationer och på alla samhälleliga nivåer. 4  Jag utgår främst från Foucaults genealogi som handlar om att spåra maktmönster som uppkommer genom diskursers växelverkan. Avsikten med den genealogiska metoden är inte att studera de som har eller hade makt under en viss tid utan snarare om att undersöka hur diskurser möjliggörs, växelverkar och skapar ”sanningar”.

20

skeenden och händelser. Även Deleuze och Guattari (1987/2012) vänder sig mot idén att det endast skulle finnas en historia eller en verklighet. Istället betonar de att det finns flera olika skikt där det mänskliga livet bär på många parallella historier: The history of a thing, in general, is the succession of forces which take possession of it and the co-existence of the forces which struggle for possession. The same object, the same phenomenon, changes sense depending on the force which appropriates it. History is the variation of senses (Deleuze och Guattari, 1972/1983, s. 3).

Ingen historisk händelse har en ensam orsak, enligt Deleuze och Guattari (1987/2012). Istället är den ett svar på flera skilda och överlappande serier av händelser. En historia över händelser visar hur vissa splittringar och avbrott skapar nya sätt att förstå liv, mänsklighet, tid och rum. Historiens uppgift blir att översätta en samexistens av blivanden till en ordningsföljd (Deleuze och Guattari 1987/2012). Genom att tillämpa ett genealogiskt perspektiv kan vi uppmärksamma våra ofta oreflekterade uppfattningar om vad som antas normalt och naturligt samt öppna upp för frågor om gränser som omger dessa uppfattningar samt hur de har skapats och vidmakthållits. Såväl Butler som Foucault talar om diskurs som en sanningsregim och öppnar på så vis upp för en vidare betydelse av diskursbegreppet. Deras användande av sanningsregim är betydelsefullt då de lyfter diskursen till att omfatta mer än bara språket. Genom begreppet knyter de diskursen till att omfatta även kropp och handlingar. Kriminologen Mikael Hörnqvist (2012) menar att Foucaults användning av sanningsregim ligger nära Gramscis hegemonibegrepp5 och förklarar begreppet som ”en serie djupt liggande omdömen som avgör vad som kan framstå som trovärdigt eller lämpligt” (Hörnqvist 2012, s. 111). Butler (1990/2007, s. 9) beskriver hur ”våra föreställningar om kön och sexualitet uppstår som en effekt av en sanningsregim som är instiftad och legitimerad av ett maktpolitiskt system. Via ett komplext samspel mellan makt och diskurser (…) säkrar kulturen en obligatorisk heterosexualitet”. Jag är inspirerad av sanningsregimsbegreppet då jag menar att konstruktionen av BDSM inte är en individuell företeelse utan bör snarare förstås som en social process, vilken innefattar kroppar och praktiker som kan (och bör) placeras in i en såväl historisk som samtida kontext. 5  Hegemoni, som ett samhällsteoretiskt begrepp, myntades under 1920- och 1930-talen av Antonio Gramsci. Han menade att kapitalismen består av ett dominerande skikt i samhället som behåller sin ställning genom att de dominerade accepterar ordningen. Ur de härskandes hegemoni skapas värderingarna som sedan överför värderingar till de dominerade, vilka i sin tur tolkar och accepterar dessa värderingar som sanningar. Enligt Gramsci handlar hegemoni om dominansen över kulturen, snarare än över det ekonomiska och politiska inflytandet. Makten råder även över attityder och förhållningssätt, och bestämmer på så sätt vilka normerna i samhället ska vara (Ehnmark, 2005).

21

Eftersom diskurser och sanningsregimer skapar världen på bestämda sätt betyder det samtidigt att andra alternativ utestängs. Diskurs och sanningsregim är nära sammankopplat med maktrelationer och normativa fenomen i samhället. När dessa väl uppmärksammats möjliggörs ett ifrågasättande som kan leda till förändring (Boréus, 2011). Fenomen får sin betydelse i relation till andra begrepp, händelser och skeenden där olika maktrelationer och kunskapsfält strålar samman och skapar multipla förståelser av praktiker som exempelvis BDSM (Foucault, 1976/2002). Vad som tas för sant skapas således inom diskursen och att det inte finns någon originalsanning bortom diskursen är en hållning som förenar mitt tankesätt med flera poststrukturella teoretiker (se exempelvis Laclau och Mouffe, 1985/2008). Enligt Foucault (1971/1993) skrivs historien genom diskursernas kamp att definiera verkligheten; olika sociala fenomen fångas in och blir begreppsliggjorda. Då det sociala fenomenet blir begreppsliggjort, blir det samtidigt föremål för klassificerande och ett vetande. Vetenskapen upprättar sedan en dikotomi mellan önskvärda (”normala”) och icke önskvärda praktiker (”avvikande”). Även diskursteoretikerna Laclau och Mouffe (1985/2008) förnekar en ursprunglig sanning och menar att allt är beroende av hur diskurser blivit hegemoniska. De menar att en diskurs kan uppnå hegemoni utan att andra diskurser försvinner; det pågår alltså en ständig maktkamp. En relevant kritik som ofta riktas mot detta synsätt handlar om begrepp som berör verklighet, vetenskap och sanning. Om inget existerar bortom tanken och om allt är kontingent och föränderligt, hur kan då överhuvudtaget något sägas om ett fenomen? Laclau och Mouffe (1985/2008, s. 162) svarar: ”Vi förnekar inte att sådana objekt existerar utanför tanken, men vi tillbakavisar det helt annorlunda påståendet att objekten skulle kunna konstituera sig själva bortom alla diskursiva tillblivelsevillkor.” Det är inte fenomenens varande i sig som ifrågasätts utan snarare deras konstituerande utanför de diskursiva villkoren. Genom att fokusera komplexiteten, och verklighetens skiftande karaktär kan man upptäcka och kritiskt granska hur dominerande föreställningar är föränderliga över tid och beroende av sitt sammanhang (Winther Jörgensen och Philips, 2000). Normer och uttryckssätt, såsom språk och tolkningar är avgörande för hur vi betraktar och uppfattar världen. Detta är centralt i det poststrukturalistiska perspektivet, som också tar fasta på vilka möjligheter som finns att förändra och påverka maktrelationer och maktstrukturer. Genom att ha en kritisk hållning till strukturer som anses som ”naturliga” och självklara i såväl språket som kulturen, kan man möjliggöra det som kulturvetarna Marianne Winther Jörgensen och Louise Phillips (ibid) kallar att förflytta det objektiva till det politiska, det tysta

22

och självklara till något som kan tas ställning till, som man kan vara för eller emot. Det tysta och självklara kan på så sätt göras tillgängligt för diskussion och kritik vilket i en förlängning kan leda till förändring. Enligt Foucault (1976/2002a) är vi beroende av att leva i en social ordning vilken alltid är konstituerad i makt. Vi är dock inte beroende av att leva i en särskild social ordning och uteslutningen av andra ordningar är alltid förbunden med makt. Vetenskap blir till inom diskursiva fält och för att få kunskap om ett visst fenomen måste det således undersökas inom de diskursiva fälten (Herz och Johansson, 2013). Medina (2011, s. 21) poängterar: Genealogies have to be always plural, for genealogical investigations can unearth an indefinite number of paths from forgotten past struggles to the struggles of our present. And the insurrections of subjugated knowledges they produce also need to remain plural if they are to retain their critical power, that is, the capacity to empower people to resist oppressive power/knowledge effects.

Ett genealogiskt perspektiv på BDSM tydliggör att det finns flera samexisterande bilder av BDSM som är sprungna ur historiska skeenden eller diskurser, vilka utövare har att förhålla sig till i relation till det individuella utövandet. Jag vill visa hur dessa olika synsätt, tolkningar och politisk-ideologiska praktiker har format och strukturerat den sociala verklighet som utgör BDSM av idag. I praktiken har denna process utspelat sig på olika arenor, som jag i den fortsatta framställningen valt att benämna diskursiva arenor.

Från patologisering till normalisering? Även om det var först i slutet av 1800-talet som sadomasochism blev uppmärksammat i klassificeringssystem har beskrivningar av sadomasochism påträffats i den medicinska litteraturen så långt tillbaka som på 1600-talet. I de tidigaste funna texterna beskrivs piskning som ett botemedel för erektil dysfunktion hos män och bristande lust hos kvinnor. I takt med industrialismens utbredning under 1800-talet blev samhället alltmer urbaniserat och sekulariserat och behovet av nya tekniker för att kontrollera individens sexualitet uppstod. Medelklassens utbredning ledde till en ökad konsumtion och möjlighet till större fritid och privatliv vilket också innebar markanta förändringar i människans sexualitet (Langdridge och Barker, 2007). Det var också under detta århundrade som sexuella beteenden blev ett sätt att kategorisera grupper i samhället. Den sexuella läggningen kom att spela en viktig roll i formandet av individers identitet. Foucault (1976/2002a, s. 62) beskriver perversionernas införande: 23

Från slutet av 1700-talet fram till vårt århundrade smyger de i samhällets springor, förföljda men inte alltid av lagen, inspärrade ofta, men inte alltid i fängelse, sjuka kanske, men skandalösa, farliga offer, rov för en underlig sjuka som bär namnet last och ibland brott. Sexuellt vakna barn, brådmogna småflickor, misstänkta skolpojkar, tvivelaktiga tjänare och informatorer, hustruplågare, fetischister, ’fula gubbar’: de hamnar hos disciplinnämnder, på uppfostringsanstalter, i straffkolonier, inför domstol och på dårhus; de söker läkare för sin skam och går till domaren med sin sjukdom.

Genom psykiatrin och psykoanalysens allt större inflytande under 1900-talets första hälft skapades nya psykologiska modeller som lade orsakerna till perversionerna i felutvecklingar i barndomen, något som även kom att gälla sadomasochism (Ohlsson, 2009). År 1886 publicerade den tyske läkaren och psykiatern Richard von Krafft-Ebing sitt verk Psychopathia Sexualis vari sexuella beteenden knöts till ett klassificeringssystem. Innan publiceringen hade sadomasochism inte blivit nämnvärt uppmärksammat och sågs varken som en läggning eller som ett sjukt beteende. Psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, slog år 1905 samman begreppen till sadomasochism. Enligt Freud var sadomasochism en störning som uppkommit som en följd av ett undertryckande av undermedvetna impulser. Masochism var enligt honom främst en kvinnlig åkomma medan sadism var vanligare hos män. Såväl Krafft-Ebing som Freud såg intresset för sadomasochism som en perversitet och ett sjukligt beteende. Detta synsätt fick ett starkt genomslag i den medicinskt och kliniskt inriktade forskningen och var dominerande fram till slutet av 1960-talet (Weinberg, 2006). Psykologiforskaren Darren Langdridge (2011, s. 374) skriver: ”The power of medicine to pathologize has long been recognized, and this is particularly apparent with sadomasochism, where the voice of the participant has been drowned out by the voice of the medical professional.” Sociologen Stanley Cohen (1985) beskriver denna historiska process av diagnostiserande och klassificerande av människor och deras beteende som en form av legitimt ”system of knowledge and power” (ibid, s 184), vars syfte var att disciplinera, normalisera och kontrollera. Cohen är inspirerad av Foucaults begrepp biomakt (Foucault, 1976/2002a) med vilket han syftar till att beskriva hur historiskt förankrade institutionaliserade former av social kontroll disciplinerar kroppar. Enligt Cohen kan diagnosens syfte betraktas som en (moralisk) kontrollmetod för att disciplinera dessa former av uttryckssätt eller för att använda idéhistorikern Karin Johanissons ord: ”Moral och medicin ingick en slagkraftig allians” (2010, s. 130).

24

Den samhällsvetenskapliga forskningens utbredning, den politiska aktivismen samt internets genomslag (Langdridge och Barker, 2007) var faktorer som bidrog till den svenska borttagningen av sadomasochism som en psykiatrisk diagnos ur Socialstyrelsens sjukdomsklassifikation (ICD-10)6. I och med borttagandet, fastslog Socialstyrelsen att sadomasochism bör ses som ett bland andra sexuella uttryckssätt. Det som idag ska förstås som ett, bland andra, sexuella beteenden och uttryckssätt har således varit föremål för behandling utifrån medicinsk kunskap och även blivit bedömt genom en moralisk referensram (Ohlsson, 2009). Den kunskap som klassificeringen organiserar framstår då inte som en direkt avspegling av en sjukdomsverklighet utan snarare som en konsekvens. Robert Ohlsson, som forskat om psykisk ohälsa, (2009, s. 24) påpekar: Det faktum att det saknas en entydig definition av vad som ska inkluderas i det diagnostiska systemet gör till exempel att omständigheter och värderingar blir avgörande för vad som uppmärksammas och görs till föremål för klassificering. Processen involverar med andra ord inte bara neutrala beskrivningar av empiriska fall, utan även tolkningsmoment och bedömningar av det adekvata i att betrakta något som just ett medicinskt problem.

Exempelvis menar kritiker att diagnosborttagandet av såväl homosexualitet år 19797 som sadomasochism år 2009 till stor del var resultatet av framgångsrikt arbete från olika intressegrupper och handlade mer om politiska ställningstaganden än vetenskapliga. Man lyfter med sådana fall fram hur såväl diagnosticering och av-diagnosticering har både en moralisk och politisk dimension som tenderar att osynliggöras eller förnekas. Sociala normer som anger vad som är ”rätt” och ”riktigt” tenderar att omdefinieras till medicinska normer som anger vad som är ”friskt”. Det blir tydligt att vetenskapen inte kan stå fri från moraliska och politiska dimensioner och att vetenskap och moral är tätt sammantvinnade. Trots att diagnosborttagandet innebar en rörelse bort från sjukdomsbilden lever denna bild fortfarande på många sätt kvar i praktiken, varför det kan vara relevant att tala om en kulturell eftersläpning.

6 I dagsläget finns två etablerade klassifikationssystem för psykiska störningar inom hälso- och sjukvård: den internationella klassifikationen över sjukdomar (ICD-10) publicerad av Världshälsoorganisationen WHO, och det amerikanska psykiatriska samfundets klassifikationssystem, Diagnostisk och statistisk manual över mentala sjukdomar. I maj 2013 publicerades den femte upplagan; DSM-5. För vidare information om ICD-10 i Sverige hänvisas till: http:// www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder och för DSM-V: http://psych.org/MainMenu/Research/DSMIV/DSMIVTR.aspx; http://www.dsm5.org 7  Såväl nutida som historiska klassificeringar finns att läsa om på Socialstyrelsens hemsida: http://www.socialstyrelsen. se/klassificeringochkoder/diagnoskoder/historiska-klassifikationer

25

Pasi Falk (1994) redogör för hur sexualitet och sexuella uttryckssätt har blivit formade genom dominerande diskurser inom medicin, religion och rättsväsende vilka har, med Foucaults (1974/1993) ord, disciplinerat kroppar genom tiderna. Syftet med diagnosen sadomasochism kan ur detta perspektiv betraktas som en moralisk kontrollmetod för att de sadomasochistiska kropparna skulle kunna disciplineras (jfr Cohen, 1985). Borttagandet av sadomasochism som diagnos utgör ett tydligt exempel på en diskursiv förändringsprocess av BDSM. Trots diagnosborttagning blir BDSM fortfarande i många kontexter betraktat som såväl patologiskt som perverst. Genom att studera uppslagsorden sadism, masochism och sadomasochism undersöker historikern Kim Herburt (2009) hur sadomasochism konstruerades i svenska uppslagsböcker under perioden 1876–2006. Han (s. 426) konstaterar: ”Det mest framträdande i undersökningen (är) att framställningen av sadomasochism i grunden inte förändrades över tid. En tydlig negativ bild med klart värdeladdade ord, en osynlig norm och en sjukdomskontext dominerade.” Johanisson (2010), som beskriver hur den avvikande sexualiteten har används som ett maktinstrument, menar att ett av historiens effektivaste vapen mot enskilda individer eller grupper har varit att beskylla någon för avvikande sexualitet. Det är inte svårt att se hur nära sammanlänkad den medicinska vetenskapen är med politiska intentioner och sociala påtryckningar och normer. Från denna historiska beskrivning av BDSM från ”patologisering till normalisering” vill jag gå vidare med att undersöka de politiska arenornas inverkan vad gäller synen på BDSM och villkoren för utövare.

BDSM i forskningen Sedan början av 1900-talet har BDSM blivit undersökt, definierat och kategoriserat inom olika forskningsdiscipliner. Merparten av den forskning som har producerats har skett i de västerländska länderna. Under 1960-talet började sociologisk och psykologisk forskning ifrågasätta och utmana den dåvarande dominerande medicinska synen (Sisson, 2007) och det är främst forskning som har producerats inom den samhällsvetenskapliga traditionen som jag kommer att lyfta i detta kapitel. Antropologen Paul Gebhard lyfte redan år 1969 fram BDSM som ett sexuellt beteende, vilket är kulturellt producerat och beroende av ett socialt sammanhang. Detta synsätt har därefter utvecklats av flera forskare (se exempelvis Langdridge och Barker, 2007; Plante, 2006; Weinberg, 2006; Taylor och Ussher, 2001; Sandnabba et al, 1999; Levitt et al, 1994). Det var dock inte förrän i slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet som den samhällsvetenskapliga forskningen nådde en bredare publik. Sociologen Laura

26

Zambelli (2015) sammanfattar sin gedigna litteraturöversikt med att konstatera att BDSM har genomgått en normaliseringsprocess från 1970-talet och framåt. Från att ha blivit undersökt som en perversion och sjukdom utforskas BDSM numera främst genom begrepp som praktik och identitet. Många studier (exempelvis Nordling, 2009; Newmahr, 2008a och Weinberg, 2006) poängterar att BDSM är ett relativt obeforskat ämne inom den samhällsvetenskapliga disciplinen. Inom forskningsområdet har empiriska studier prioriterats, och särskilt statistiskt baserade undersökningar. Kvantitativa infallsvinklar dominerar och flera enkät- och intervjustudier har gjorts med ett relativt stort urval och material. Det empiriska materialet finns således, men har endast i liten utsträckning analyserats med en teoretisk förankring. En tänkbar orsak är att ämnet fortfarande är relativt nytt inom samhällsvetenskapliga discipliner och att tendenser fortfarande är svåra att urskilja. Under de senaste åren har dock allt fler studier genomförts utifrån kvalitativa metoder där utövare har intervjuats och empirin tolkats genom olika samhällsvetenskapliga teorier. Sociologen Thomas Weinberg (2006) har gjort en översikt av den sociologiska och socialpsykologiska forskningen om sadomasochism. Om den tidigare kliniska och medicinska forskningen mer centrerade kring individen har den senare forskningen enligt Weinberg, framförallt fokuserat på den sociala organiseringen av sadomasochism, sadomasochistiska interaktioner, socialisering in i ett utövande, normer och värderingar samt sadomasochistiska preferenser. Majoriteten av den samhällsvetenskapliga forskningen om BDSM har alltså producerats under de senaste decennierna och det finns fortfarande många kunskapsluckor. Till exempel har forskningen nästan uteslutande producerats i västvärlden, utförd av vit medelklass. Det finns ytterst lite kunskap om hur BDSM utövas utanför västvärlden. Detta är ett dilemma som också påtalas av andra forskare (se exempelvis Langdrigde och Barker, 2007). Det finns flera likheter mellan homosexualitetsforskning och forskning om BDSM, exempelvis vad gäller utövares upplevelser av stigmatisering och marginalisering, en eventuell komma ut-process, funderingar om anledningar till ett BDSM-intresse samt tidigare diagnostisering och en kulturell eftersläpning vad gäller diskurser och diskursers påverkan. Homosexualitet var klassat som en psykiatrisk diagnos enligt Socialstyrelsens diagnossystem ICD-10 fram till år 1979, samma diagnossystem som tog bort sadomasochism som diagnos trettio år senare, år 2009.

27

Nedan vill jag göra några nedslag i den forskning som har producerats inom samhällsvetenskapliga discipliner för att ge en bild av vad tidigare studier har kommit fram till vad gäller bland annat omfattning av BDSM, hur man kan förstå orsakssamband, samt utövarnas psykologiska hälsa. Jag kommer därefter att diskutera olika etnografiska studier om BDSM. Omfattning och praktiker Det finns flera studier som undersöker hur många som utövar BDSM. Redan på 1950-talet fann den amerikanske sexologiforskaren Alfred Kinsey att 3-12 procent av kvinnorna (1953) och 10-20 procent av männen (1948) blev sexuellt upphetsade av en sadomasochistisk berättelse. Två större studier; Richters et als (2008) australienska studie, där nästan 20 000 intervjuades och den svenska befolkningsstudien (Lewin m fl, 1996), där 2 810 personer deltog, visar att andelen som utövar BDSM ligger på omkring två procent av befolkningen. I den svenska befolkningsstudien uppgav fem procent att de har deltagit i rituella lekar med dominans och undergivenhet. Janus och Janus (1994) studie visar att upp till fjorton procent av amerikanska män och elva procent av amerikanska kvinnor har deltagit i någon form av BDSM. Som vi kan se visar olika studier olika resultat vad gäller omfattningen av utövande. En tänkbar förklaring är att enkätfrågorna har blivit ställda på olika sätt. Exempelvis är det en stor skillnad mellan de vanligt förekommande frågorna: Har du någon gång utövat BDSM? Är du BDSM-utövare? och Blir du sexuellt upphetsad av dominans och underkastelse? I Andreas Wismeijers och Marcel van Assens (2013) holländska studie deltog 902 utövare samt en kontrollgrupp med personer som inte utövade BDSM, om 434 personer. Utövarna hade högre utbildningsnivå än kontrollgruppen där sjuttioen procent av utövarna var universitetsutbildade jämfört med sextioen procent av kontrollgruppen. Båda grupperna hade betydligt högre utbildningsnivå än den holländska befolkningen i övrigt, där cirka en tredjedel är universitetsutbildade (Wismeijer och van Assen, 2013). Av de 164 männen i Nordlings finska studie (2009) hade över hälften ledande positioner i arbetslivet och en tredjedel hade universitetsutbildning. En hög utbildningsgrad bland utövare har konstaterats i flertalet studier. Moser och Madeson (1996) påpekar dock att man bör vara försiktig med att dra för stora växlar av dessa resultat och menar att det snarare kan vara så att välutbildade personer deltar i akademiska studier i högre utsträckning. I deras studie kunde de se att utövare finns i olika samhällsklasser, etniciteter, religioner och sexuella tillhörigheter.

28

Såväl i Richters et als (2008) som i Nordlings (2009) studie konstateras att BDSM är vanligare bland homosexuella och bisexuella än bland heterosexuella personer. Nordling (2009) kunde urskilja tydliga mönster, vilka han kallar sexuella skript, bland utövarna. Dessa skript delades in i fyra övergripande grupper: hypermaskulinitet, smärta, fysisk restriktion samt förnedring. Kvinnorna och de heterosexuella männen föredrog aktiviteter och beteenden som innefattade förnedring. De heterosexuella männen valde en masochistisk roll i högre utsträckning än de homosexuella männen. En klar majoritet utövade ”vaniljsex” som komplement till BDSM, endast fem procent ägnade sig enbart åt BDSM. I Cutlers studie (2003) hade nästan en tredjedel av personerna enbart BDSM-inriktad sex. I Richters et als (2008) studie hade såväl de kvinnliga som de manliga utövarna haft fler sexuella erfarenheter och fler sexuella partners, använt sexleksaker samt varit engagerade i gruppsex, fisting och rimming8 i högre utsträckning än befolkningen i övrigt. Subjektivt välbefinnande och orsakssamband? Flera samhällsvetenskapliga studier har intresserat sig för huruvida det finns ett orsakssamband mellan tidigare traumatiska, våldsmässiga erfarenheter och ett BDSM-utövande. I Nordlings finska studie (2009) förekom ett sexuellt utnyttjande i barndomen signifikant mer bland BDSM-utövare i jämförelse med befolkningen i allmänhet9. Av de 33 intervjupersonerna som deltog i Cutlers studie (2003) hade ungefär hälften av deltagarna varit utsatta för någon form av missförhållande bakåt i tiden varav sex personer uppger sexuella övergrepp. Flera studier visar dock att BDSM inte har samband med tidigare upplevelser och erfarenheter av våld eller andra traumatiska händelser. En av de mer omfattande empiriska undersökningar av demografiska och psykosexuella egenskaper hos BDSM-utövare har gjorts av sexologiforskaren Juliet Richters och hennes kollegor (2008). Genom att använda data från en nationell australiensisk studie undersöktes variabler som sexuella preferenser och erfarenhet, subjektivt välbefinnande samt sannolikheten för en historia av sexuellt tvång bland BDSM-utövare. Genom att jämföra med personer som inte utövade BDSM kunde forskarna konstatera att BDSM-utövare inte blivit utsatta för sexuellt våld i högre utsträckning och att utövandet inte var förknippat med högre risk för psykisk ohälsa eller sexuella dysfunktioner än kontrollgruppen.

8  Rimming innebär att slicka i och omkring analen. 9  Av de 164 manliga deltagarna i studien angav 8 procent sexuella övergrepp i barndomen jämfört med 1,3 procent i populationen i övrigt. Av de kvinnliga deltagarna var siffrorna 23 procent kontra 7 procent (det bör dock påpekas att endast 22 kvinnor deltog).

29

Detta resultat går i linje med vad flera andra forskare har kommit fram till (se exempelvis Sagarin et al., 2009; Connolly, 2006; Cross och Matheson, 2006). Ett antagande som varit vanligt och som bottnar i den psykoanalytiska forskningen om BDSM, är att personer som utövar BDSM har en sämre anknytningsutveckling jämfört med personer som inte utövar BDSM. Wismeijer och van Assen (2013) fann inte stöd för att BDSM-utövare skulle ha en sämre anknytningsutveckling på grund av en historia med sexuellt våld eller andra traumatiska upplevelser. I flera studier där den psykosociala hälsan hos BDSM-utövare undersökts, uppvisar utövarna snarare högre nivåer av subjektivt välbefinnande jämfört med personer som inte utövar BDSM (exempelvis Wismeijer och van Assen, 2013; Richters et als, 2008; Moser, 1999; Moser och Levitt, 1995; Gosselin och Wilson 1980). Flera forskare lyfter fram BDSM:s terapeutiska och healande potential (exempelvis Barker et al, 2007; Easton 2007; Henkin 2007). Terapeuten och författaren Dossie Easton (2007) tar avstamp i Jungs arketyper och beskriver hur BDSM kan användas för att utforska ”våra innersta jag”. I Danielle Lindemanns sociologiska studie (2012) menar de intervjuade prodominorna att de agerar terapeuter i relation till sina manliga kunder, något som var tydligt även i min magisteruppsats om försäljning av BDSM-tjänster (Carlström, 2010, opublicerad). Etnografisk forskning Weinberg (2006) konstaterar att det finns ytterst få etnografiska studier om BDSM och hänvisar till de svårigheter som etnografen ofta möter, som exempelvis att få tillträde till fältet. Efter Weinbergs forskningsöversikt har det dock producerats ett flertal etnografier på området. Jag vill presentera några av dem här. Sociologen Staci Newmahr (2011) har gjort en fyraårig etnografisk undersökning om hur sadomasochism upplevs, erfars och konstrueras i en amerikansk SMgemenskap vilket resulterade i boken Playing on the Edge, Sadomasochism, Risk and Intimacy. För Newmahr är nyckelbegreppet för att förstå sadomasochism intimitet. Utövandet handlar betydligt mer om intimitet än om sex eller makt, enligt Newmahr. Under arbetets gång lämnar Newmahr rollen som observatör och övergår till en deltagande roll. Hennes egna tankar och reflektioner över att bli en utövare utgör en central del av studien. Hon sammanfattar studien med att lyfta fram utövandet som mångfacetterat och fullt av motsägelser: ”it is subversive and conformist, liberating and constraining, performative and authentic, and misogynistic and feminist” (Newmahr, 2011, s. 168).

30

Antropologen Margot Weiss (2011) studie Techniques of Pleasures, BDSM and the Circuits of Sexuality bygger på fältarbete i USA. Hon besökte klubbar, deltog i workshops och intervjuade över sextio utövare i San Francisco Bay Areas pansexuella10 BDSM-scen. Weiss sammanlänkar det privata och personliga utövandet med senkapitalism, nyliberalism och konsumtion i samhället och undersöker BDSM i relation till övergripande maktrelationer som kön och etnicitet. Hon utmanar bilden av BDSM som en gränsöverskridande och subversiv praktik. Istället, menar hon, bör BDSM betraktas som relationer vilka förenar individer, begär och förkroppsligande med sociala hierarkier och maktrelationer i samhället. Hon utforskar exempelvis iscensatta BDSM-rollspel som bygger på slavauktioner och nazism och betonar att ”race and ethnicity, as well as gender, are hot buttons or triggers because they are central conduits between the affective/ subjective and the social/structural/national” (s. 216). Hon poängerar att det inte finns en entydig läsning av BDSM. Emellanåt kan utövandet snarare reproducera och förstärka de hierarkier och maktrelationer som finns i samhället snarare än att utmana desamma. Sociologen Gert Hekma (2013, s. 750) förhåller sig kritisk till Weiss resonemang och ställer frågan hur ett utövande ska kunna vara både politiskt korrekt och erotiskt: Weiss never suggests how they could pass her political test: how could anyone accept the PC (politically correct) line on sexism and consent, or on consumerism, as Weiss does, and still have an erotic or even social life – as BDSMer, as straight or gay, or as consumer – given the pervasive sexism, homonormativity, neoliberalism, and many other activating factors of social inequality?

Weiss resonemang (liksom Hekmas kritik av detsamma) är intressant och genererar frågor om moraliskt ansvar i samband med utövandet. Jag kommer att återkomma till dessa frågor i analyskapitlen. Om Weiss har en kritisk och granskande blick på BDSM är Andrea Beckmanns inställning betydligt mer positiv. Samtyckande sadomasochism bör varken ses som sjukligt eller kriminellt. Istället, menar Beckmann, kan utövandet möjliggöra ett existentiellt lärande och utforskande. Hennes bok The Social Construction of Sexuality and Perversion. Deconstructing Sadomasochism (2009) baseras på etnografiskt fältarbete i London. Hon dekonstruerar sadomasochism som patologisk praktik genom att fokusera på de levda erfarenheterna av samtyckande sadomasochism. Hon undersöker hur den kroppsliga njutningen förhåller sig till den politiska sfären mot en bakgrund av en kommersiell homogenisering av begär. Hon undersöker även intimitetens och den sexuella etikens betydelse. 10  Pansexualitet innebär att vara sexuellt och emotionellt intresserad av ”alla” eller ”vem som helst”.

31

I samma anda har sociologen Robin Bauer (2014) gjort en empirisk studie av lesbiska, trans och queera BDSM-praktiker, identiteter, relationer och nätverk. Boken, som heter Queer BDSM Intimacies – Critical Consent and Pushing Boundaries, baseras på intervjuer och deltagande observation under fem år och undersöker flera BDSM-arenor och nätverk för kvinnor och transpersoner i USA och Västeuropa. Bauer visar att queera BDSM-utövare har skapat specifika sociala arenor anpassade för att utforska såväl de egna identiteterna bortom binära kategoriseringar av man/kvinna och homo/heterosexuella, som att skapa nya former av livsstilar, kön, sexualitet, intimitet och gemenskap. Bauer visar hur BDSM-inramningen ger utövare möjlighet att utforska sina egna gränser, maktdynamiker, samtycke och intimitet. Även Laura Zambelli (2015) tar avstamp i intimitetsbegreppet i sin avhandling med namnet The Deepest Intimacy. A Sociological Account of Bondage, Domination, Sadism and Masochism (BDSM) in Contemporary Italy. Hon har gjort observationer i BDSM-nätverk i Milano och intervjuat fyrtiofyra heterosexuella utövare. Zambelli ser BDSM som en postmodern form av intimitet och undersöker utövandet på mikronivå (interaktioner mellan utövare), mesonivå (gruppers formationer och dynamiker) och makronivå (hur BDSM fungerar inom och i relation till det övergripande samhället). Hon diskuterar hur de relationella och sexuella BDSM-praktikerna förhåller sig till det italienska samhällets maktoch könshierarkier. Danielle Lindemanns (2012) etnografi Dominatrix. Gender, Eroticism and Control in the Dungeon baseras på fältarbete i New York och San Francisco. Lindemann har intervjuat sextiosex professionella dominatrix och belyser kvinnornas arbete och deras möte med kunder. Lindemann menar vi har mycket att lära av de professionella dominorna och att deras tillvaro kan vara ett fönster till en värld ”where things could work differently” (s. 185). Samtidigt som hennes studie handlar om professionella dominor och kommersiell BDSM vill hon undersöka de serier av spänningar som hon menar finns i att strukturera den postmoderna tillvaron, exempelvis mellan professionell och klient, man och kvinna, dominant och undergiven, traditionell maskulinitet/femininitet och okonventionell maskulinitet/femininitet. I detta avsnitt har jag gjort några nedslag i den samhällsvetenskapliga forskningen om BDSM. Jag vill nu gå vidare till en annan diskursiv arena som har haft – och fortfarande har – en viktig betydelse i synen på BDSM, nämligen den politiska.

32

Politiska arenor Feminismer Feminismen inkluderar en rad olika positioner och riktningar, där den gemensamma nämnaren är att de beskriver kvinnans underordning. Och, som McLaren (2002) påpekar, feministiska teorier är alltid politiska. Feministiska rörelser har haft en stor inverkan på den nutida synen på BDSM-rörelsen och dess legitimitet. Under 1970- och 80-talen framförde radikalfeminismen en syn på sadomasochismen som det yttersta exemplet på ett kvinnoförtryckande och patriarkalt samhälle. Radikalfeminismen förklarade BDSM som en ytterlighet av det patriarkala förtrycket där de förväntade normerna för hur en man och kvinna bör bete sig, befästes. Två nyckelpersoner i denna debatt var de radikalfeministiska teoretikerna Catharine MacKinnon (1989) och Andrea Dworkin (1981), som anordnade antisex-kampanjer där de förespråkade förbud mot pornografi, prostitution och sadomasochism som ett sätt att förändra de patriarkala strukturerna. MacKinnon (1997, s. 165) skriver: To be clear: what is sexual is what gives a man an erection (…) Hierarchy, a constant creation of person/thing, top/bottom, dominance/subordination relations, does. What is understood as violation, conventionally penetration and intercourse, defines the paradigmatic sexual encounter. The scenario of sexual abuse is: you do what I say. These textualities and these relations, situated within as well as creating a context of power in which they can be lived out, become sexuality. All this suggest that what is called sexuality is the dynamic of control by which male dominance – informs that range from intimate to institutional, from a look to a rape – eroticizes and thus defines man and woman, gender identity and sexual pleasure. It is also that which maintains and defines male supremacy as a political system.

Att en kvinna går med på att utöva BDSM ansågs bero på att hon har blivit socialiserad in i ett samhälle där kvinnan förväntas vara undergiven sin man. Om kvinnan samtycker handlar det mer om självrespekt i att uthärda en situation som är omöjlig att förändra, än ett val, enligt MacKinnon (1997, s. 171): ”All women live in sexual objectification the way fish live in water. With no alternatives, the strategy to acquire self-respect and pride is: I chose it.” En annan radikalfeministisk teoretiker, Sheila Jeffreys (1996, s. 86), ansåg att BDSM-utövande ”eroticises the crude power difference of gender which fuels heterosexual desire, reinforcing rather than ending it”. Den feministiska debatten om sadomasochism handlade i stort om att kvinnor måste frigöra sig från den undergivna roll som de tilldelats av samhället och där sadomasochismen var ett uttryck för denna underordning.

33

År 1982 utgavs boken Against Sadomasochism (Linden et al, 1982). Den tar sin utgångspunkt i att lesbisk sadomasochism är djupt rotad i den patriarkala ideologin. Hilde Hein (1982, s. 87), en av medförfattarna, skriver ”to degrade someone, even with that person’s expressed consent, is to endorse the degradation of persons. It is to affirm that the abuse of persons is acceptable. For if some people may be humiliated and despised, all may be”. Även Judith Butler (1982) är medförfattare i antologin. Hon skriver att även om hon själv inte har utövat sadomasochism så har hon ”felt the passion and intensity that has gone along with certain dominant-submissive power dynamics in my own sexual relationships with women” (s. 170). Butler fortsätter med att beskriva den ambivalens som dessa känslor skapat hos henne; ”There are two voices to be heard here, the one saying, ’I should not want this’ and the other, ’But I do! ’ (s. 170). Genom denna självupplevda ambivalens har hon inte svårt att förstå den ambivalens som finns inom den lesbiska-feministiska rörelsen i stort. Även i feministen Maria Marcus (1974) bok Den fruktansvärda sanningen. En bruksbok för masokistiska kvinnor uttrycks denna ambivalens. Marcus utgår från sina egna erfarenheter och upplevelser som masochist och diskuterar hur dessa kan förenas med en feministisk övertygelse. Hon skriver avslutningsvis i boken: Jag vill inte veta av att någon kommer till mig och säger att jag är en slavsjäl som hellre borde plocka ihop alla frihets- och jämlikhetsidéer och sopa dem under mattan, bara för den skull att jag ligger och utmålar groteska plågor för mig medan jag onanerar. Jag ska försöka bli botad från min sexuella masokism, men lyckas inte det så kommer jag att fortsätta med den, utan att för den skull känna mig komprometterad inför kvinnorörelsen eller inför resten av världen (Marcus, 1974, s. 279).

Marcus bok blev startskottet för SMil; den danska föreningen för sadomasochister11. Det fanns feminister som starkt gick emot radikalfeminismen, och synen på sadomasochism som det patriarkala förtryckets ytterlighet. Man ansåg att radikalfeministerna fokuserade för mycket på faror och var för lite sexbejakande. Startskottet för det som kommit att kallas Sex wars-debatten var Barnardkonferensen 1982. Konferensen, som anordnades av sexologiforskaren Carole S. Vance, samlade feminister som var kritiska till den radikalfeministiska falangen. Syftet var att formulera en ny syn på kvinnors sexuella njutning samt utforma en feministisk strategi som utvidgade kvinnors möjligheter till njutning (Rubin, 2011). Bidrag från konferensen publicerades i antologin Pleasure and 11 http://sado.dk/sm11/

34

Danger (Vance, 1984). Konferensen, som kan beskrivas som en av sexkrigets viktigaste milstolpar, möttes av stora protester från radikalfeminister och porrmotståndare. Efter konferensen ökade polariseringen. År 1982 kom således att bli ett händelserikt år; boken Against Sadomasochism gavs ut och Barnardkonferensen ägde rum. Under samma år publicerades även boken Coming to Power. Den skrevs av medlemmar i organisationen Samois12 (1982); en lesbisk/ feministisk förening, baserad i San Francisco under åren 1978–1983. Samois var den första lesbiska S/M-gruppen i USA med medlemmar som författaren och aktivisten Pat Califia och kulturantropologen Gayle Rubin. Rubin (1982, s. 213) skriver: Given prevailing ideas of appropriate feminst sexual behaviour, S/M appears to be the mirror opposite. It is dark and polarized, extreme and ritualized, and above all, it celebrates difference and power. If S/M is understood as the dark opposite of happy and healthy lesbianism, accepting that happy and healthy lesbians also do S/M would threaten the logic of the belief system from which this opposition was generated.

Samois var i livlig debatt med antivåldspornografi-organisationen WAVPM (Women Against Violence in Pornography and Media). Även dessa stridigheter kan ses som en del av början till sexkriget. Samois medlemmar menade att utövande av sadomasochism var kompatibelt med feminism och att den sortens feministiska sexualitet som förespråkas av WAVPM snarare var konservativ och puritansk (Rubin, 2011). Sexkrigsdebatten nådde även Sverige, om än i mindre skala. Hallgren (2008) menar att återkopplingarna i Sverige framförallt blev tydliga i diskussionerna som fördes för eller emot lesbisk sadomasochism och pornografi. Till exempel debatterades huruvida sexualiteten hade fått en för undanskymd roll inom de lesbiska nätverken och även i Sverige blev uppdelningen mellan radikalfeminister och sexliberala feminister tydlig (Hallgren, 2008). I den feministiska tidskriften Extremistnytt Luna (nr 1, 1983) ger artikelförfattarna Karin och Helena sina reflektioner efter att ha bevistat en gayfest: Så kom vi då till kåren den 28 februari. Glada och festsugna såg vi fram mot en upplyftande danskväll med ”likasinnade”. Och vad var det som mötte oss vid vårt entusiastiska inträdande till studentpalatset? – Jo, dundrande musik 12  Namnet Samois kommer från från boken The Story of O och är namnet på ett gods som ägs av den lesbiska dominatrixen Anne-Marie.

35

som lät som pisksnärtar och bomber. Stora svarta segel i taket. Roterande blå polisljus. Stora rökmoln och raketer som fräste ut över männen på dansgolvet. Många av männen var klädda i svart läder och kedjor. Och mitt bland all den här destruktiva fascistpropagandan visade man filmen Caligula (…) Ett mer kvinnofientligt klimat kan vi knappast tänka oss. Vad är det för trender i 80-talets Sverige som genomsyrar även den homosexuella rörelsen? Ser man verkligen upp till militärer och poliser? Varför ser annars en stor del av gossarna ut som svettiga gestapomän som just skövlat någons hem. Våldtäkten hänger kvar i luften. Handlar det om maktspel? Rollspel? Sadomasochism? (Hallgren, 2008 s. 331)

I artikeln förbinds praktiker och iscensättningar som förknippas med BDSM som kvinnofientliga och destruktiva. Hallgren beskriver hur sadomasochism sågs som något som kom ”utifrån” och att det fanns en förhoppning bland radikalfeministerna att denna ”utländska trend” inte skulle få fäste i Sverige. Detta sorts uttalande stötte på kritik och en debatt som rörde sexualitet och den sexuella njutningen i relation till politisk medvetenhet blev aktiv. Till exempel publicerades i RFSL:s medlemstidning Kom ut! flertalet artiklar under 1980-talet som beskriver kvinnors nyfikenhet på sadomasochism. I en artikel från Kom ut! (nr 6, 1988), intervjuas Karin Lützen av Pia Lundahl: Något nytt som håller på att ske i Danmark är ett intresse för pornografi, sextoys t. ex. dildos, massageapparater, fräcka underkläder och lite S/M. Detta har ju varit förbjudet under 70-talet. Då var det ju klitoris och sidoliggande ställning och orgasm samtidigt som var idealet. Men nu finns det i vissa kretsar en uppfattning att det kan berika sexualiteten att använda sig av något av dessa tillbehör (Hallgren, 2008 s. 334).

Enligt Hallgren kan de här skiljelinjerna härledas till en äldre och en yngre generation lesbiska feminister där de äldre feministerna står för den mer radikalfeministiska hållningen. Dessa kan i sin tur förbindas till två olika teoretiska utgångspunkter: den ståndpunkts-feministiska och den poststrukturalistiska feministiska hållningen. Den senare hållningen kan sägas vara grunden till queerperspektivets framväxt under 1990-talet. Queer i Sverige kom att ha starka kopplingar med feminismen; en del menar att det är en specifikt svensk uppfinning (Rydström och Tjeder, 2009). Genusvetaren Tina Rosenberg (2002, s. 20), som myntade begreppet queerfeminism och varit en nyckelperson för queerteorin i Sverige, skriver: ”Den queerfeministiska positionen innebar under 1990-talet för mig en öppning då det blev möjligt att undslippa radikalfeminismens separatism och den mer allmäna feminismens heterocentrism.” De skilda synsätten på exempelvis 36

sadomasochism, butch – femme och pornografi skapade en ambivalens hos såväl enskilda personer som hos feminismen i stort. Ambivalensen, som kom att bli kännetecknande för de feministiska rörelserna under 1970- och 80-talen, lever kvar än idag. Jag kommer att återkomma till denna ambivalens i avhandlingens analysdel. Den goda sexualiteten Det talas ofta om Sverige som ett sexpositivt och sexliberalt land. Vi har en stark tradition av sexualupplysning och Sverige var första land i världen med att införa obligatorisk sexualupplysning i skolorna år 1955. Under 1960-talet krävde sexdebattörer fri abort och fri porr (Rydström, 2007) och det var också under denna tid som psykiatern och författaren Hans Ullerstam skrev boken Sexuella minoriteter (1964) som fick stort genomslag, såväl i Sverige som internationellt. I boken argumenterar Ullerstam för att samhället bör underlätta för att sexuellt avvikande personer ska kunna nå njutning. Filmer som producerades under femtiotalet, som till exempel Ingmar Bergmans Sommaren med Monika och Arne Mattsons Hon dansade en sommar, hjälpte till att lansera begreppet ”den svenska synden” på en internationell arena. Mot denna bakgrund kan det verka förvånande att ytterst få studier har producerats i Sverige, som handlar om olika sexuella riktningar och variationer, exempelvis polyamori, gruppsex, fetischism och BDSM. Kan det vara så att endast en viss sorts sexualitet tillåts hamna under forskningens lupp; den ”goda” sexualiteten? I artikeln 400 000 perversa svenskar poängterar antropologen Don Kulick (2005) att Sverige är sexualliberalt, så länge det handlar om ”rätt” sorts sex och menar att det som beskrevs som den svenska synden var allt annat än pervers och dekadent utan snarare handlade om en hälsosam, sund och god sexualitet: Sex, säger myndigheterna, massmedia och politiker, är bra. Men haken är att sex för att vara bra måste vara ”god” sex (…) Sexuella pratiker som avviker från någon av kriterierna för den ”goda sexualiteten” – till exempel de ordlösa sexuella möten som homosexuella män uppsöker i bastuklubbar och parker, varje form av gruppsex, eller sadomasochistiskt rollspel. Allt sådant tänder varningslampor och väcker oro för sexuell exploatering och övergrepp, en oro som staten känner sig manad att bemöta (Kulick, 2005, s. 76).

Det är tio år sedan Kulick skrev artikeln och det är uppenbart att samhällets syn och kunskap om sexuella minoriteter och BDSM har förändrats under dessa år. I början av min tid som doktorand fick jag så gott som alltid förklara vad BDSM betydde och varför det var ett område värt att beforskas. Idag, fyra år senare, vet

37

de flesta vad BDSM handlar om och jag behöver alltmer sällan ”försvara” min forskning. BDSM har blivit mer synligt i offentligheten och ofta hävdas att BDSM har blivit mer accepterat. Jag tror dock att det är en något förenklad slutsats och, som jag kommer att visa i avhandlingen, är det snarare en viss sorts BDSM som har blivit accepterad. Andra praktiker och uttryckssätt har kanske snarare blivit än mer stigmatiserade. Den goda sexualiteten lever fortfarande kvar som norm och rättesnöre i det svenska samhället och för att BDSM ska kunna passa in i den goda sexualiteten krävs en normalisering av BDSM. Detta innebär samtidigt att alla praktiker inte passar in och istället blir förvisade till de ”perversas bakgård”. Detta resonemang har starka kopplingar till den homosexuella rörelsen. Det fanns länge toleranspedagogiska uttryck där normalisering och samma rättigheter för alla oavsett sexuell läggning fanns i fokus. Detta gjorde att motståndet till att inkludera frågor om exempelvis BDSM och polyamori var starkt eftersom dessa kunde riskera denna normaliseringsprocess. Med detta sagt är det dock viktigt att påpeka att en hel del har hänt på den sexualpolitiska fronten under de senare decennierna. Ett centralt inslag är queerteori och queeraktivismen. Förespråkarna för queer menar att det är (den sexuella) normen som ska ifrågasättas och inte avvikelsen, en inställning som har fått stort genomslag såväl i akademin som bland sexaktivister (Ambjörnsson, 2006). Queeraktivism och queerteori har påverkat samhällets syn på BDSM och öppnat upp för andra, mer bejakande, tolkningsmöjligheter än de radikalfeministiska. Queer har även öppnat upp för en debatt om identitet och sexualitet och innebörden av begreppet queer är fortfarande under förändring. Inom teorin ställs frågor som; vad är tillåtet att göra sexuellt och för vem är det tillåtet? Teorin har sin grund i det poststrukturalistiska tänkandet, eller som Plummer (2007, s. 20) beskriver: ”Queer theory is really poststructuralism (and postmodernism) applied to sexualities and gender.” Enligt lingvisten Deborah Cameron och Don Kulick (2003) är queerteorins och aktivismens syfte att förkasta heteronormativa antaganden och omforma det sexualpolitiska landskapet där queer inkluderar personer som på olika sätt utmanar heteronormativitet, som homosexuella, bisexuella, transpersoner och panpersoner eller personer med ickenormativa sexuella uttryckssätt. Är BDSM queer? På den frågan går meningarna isär och det råder inte någon konsensus om huruvida BDSM bör betraktas som queer eller inte. Barker et al. (2007, s. 7) menar att ”BDSM can be seen as queer in the popular sense that it performs a function in this discourse as one of the transgressive behaviours against

38

which the dominant norm can define”. Samtidigt som flera BDSM-forskare lyfter fram BDSM som queer (exempelvis Bauer, 2014; Beckmann, 2009; Barker et al. 2007) undviker andra (exempelvis Hart, 1998) att benämna BDSM som queer. Det som de flesta kan enas om är dock att queerteorin har öppnat upp för ett problematiserande av normativitet och om vad som ses som normalt och inte normalt. Jag framhåller BDSM:s queera potential i relation till dess praktiker och konstruktioner av subjekt, positioner och beteenden. En tolkning som jag kommer att utveckla i avhandlingens analysdel. Organisering, sexualpolitik och aktivism Från att utövandet tidigare främst skedde i en privat sfär har utövare alltmer kommit att organisera sig i sociala och sexualpolitiska nätverk. Även om BDSMorganiseringen och aktivismen inte har varit lika utbredd i Sverige som i många andra länder i Europa och USA13, så har BDSM-nätverk och intresseorganisationer på olika sätt arbetat med att påverka samhället och dess syn på BDSM och BDSM-utövare. Något samlat källmaterial om BDSM-rörelsen utveckling och organisering i en svensk kontext finns inte, varför uppgifterna här främst baseras på internetlänkar och informanternas berättelser. År 1975 grundades SLM (Scandinavian Leather Men), en läder- och fetischförening för homosexuella och bisexuella män. Föreningen är en av de äldsta läderklubbarna i Europa14. År 1975 bildades även pan-klubben Club Sade. Några år senare, 1978, började klubbtidningen Smart att ges ut och år 1981 bytte föreningen namn till Club Sunrise. Klubben samarbetade med andra föreningar i Norden, exempelvis Smil i Danmark och Norge15. En av informanterna berättar om BDSM-tidningen Sunrise som skapades på 1970-talet och som kom att få en stor betydelse i BDSM-kretsar: Det var en tidning från en medlemsorganisation som hade mellan 500–700 medlemmar. Den var också en kontaktförmedling så man kunde skicka in anonyma brev som vidarebefordrades och man kunde svara på kontaktannonser i tidningen. Sunrisestyrelsen hade också en kontakttelefon som folk kunde ringa till som kunde flytta över telefonsamtal, liksom en växel. Måndagskväll mellan typ sju och nio så kunde folk ringa och fråga saker och det kunde vara allt från: jag får inte min tidning, till att hjälp hur ska jag göra, hur hittar jag någon? 13  Under 1970-talet startade flera av de BDSM-gemenskaper i USA som fortfarande räknas till de största, exempelvis The Eulenspiegal Society och Society of Janus. Bland manliga homosexuella i USA, speciellt inom läder- och mc-kulturer, kom BDSM att bli alltmer vanligt under detta årtionde. I början av 1980-talet började nätverken delas upp utifrån sexuell orientering och intresse. Under HIV/AIDS-krisen ökade uppdelningen mellan heterosexuella och homosexuella personer då många heterosexuella utövare var rädda för att bli smittade. Detta ledda till att homosexuella män kände sig allt mindre välkomna till pansexuella klubbar (Sisson, 2007). 14 https://slmstockholm.se 15 http://clubsade.se

39

Det var främst via kontaktannonser som utövare fick kontakt med varandra. Annonserna fanns framför allt i porrtidningar men även i andra tidningar. På fester var man tvungen att bli godkänd, man fick vara med på rekommendationer. Föreningen Smil i Köpenhamn var mer organiserad än nätverken i Sverige. Smil gav ut tidningen Smilbladet som gick att köpa även i Sverige. Sedan 70-talet har flera klubbar och nätverk startat runt om i Sverige. År 1983 öppnade en krog känd som Hjärter Dam i Stockholm. Den drevs av Madame Kerstin och kom att få stor betydelse för många utövare. En annan klubb var Stockholmsklubben Lash som startade 1995. En av informanterna berättar om när hon var med och drev Lash: ”Vi organiserade oss, kvinnor och transpersoner. Det var ganska kontroversiellt att tillåta FTM-personer16 men det tyckte vi var bra. Vi hade läger och vi ordnade workshops, sen började vi köra playpartyn på klubben.” Det har därefter hållits åtskilliga klubbar, föreläsningar och diskussioner inom ramen för BDSM. Ett återkommande underlag för diskussion är hur en aktivistisk och sexualpolitisk agenda bör utformas och organiseras. Begreppet BDSM-aktivism beskrivs av sexualupplysare Malinda Flodman som när ”BDSM-aktiva och andra politiskt intresserade, organiserar sig för att påverka samhället, stödja varandra och jobba för olika intressen som BDSM-utövare kan tänkas ha utanför just själva det praktiska BDSM-utövandet”17. Även RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning18, som av historikern och genusvetaren Jens Rydström beskrivs som ”en av staten och samhället accepterad aktör på det socialpolitiska fältet” (2007 s. 66) arbetar numera för BDSM-utövares rättigheter. RFSU Stockholms Sexualpolitiska BDSM- och Fetischismgrupp bildades hösten 2006 för att fokusera frågor som rör BDSM- och fetischutövares rättigheter. En av de personer som var med och bildade gruppen berättar om processen. Eftersom det inte finns någon tidigare dokumenterad information om denna process följer här ett längre ihopklippt intervjuutdrag: Det handlade ju om kunskap, det fanns ingen kunskap om BDSM i organisationen. Genom att vi var flera BDSM-utövare inom RFSU så visade vi på en mångfald och tyngden av samtycke. Länge var det ju värsta freakshowen om BDSM och det spädde ju på myten om BDSM och sadomasochism som det hemska. Och det blev ju också lite raljerande, svensexa-aktigt. Och det har vi jobbat hårt på för att komma ifrån. I våra argument i motionen skrev vi under med våra 16  FTM står för female-to-male; ett sätt att klargöra både vilket biologiskt kön personen har/hade och vilket kön personen känner sig som eller anser sig ha (http://www.rfsl.se/?p=115) 17  https://malindaflodman.wordpress.com/2013/02/01/bdsm-skolan-del-2-metoder-for-bdsm-aktivism/. 18  RFSU är en ideell organisation för sexualupplysning och sexualpolitik sedan 1933. Medlemsorganisationen har runt 20 lokalföreningar/grupper i runt om i Sverige (http://www.rfsu.se/sv/Om-RFSU/Organisation/)

40

namn, bara det var ju en tydlig markering, att vi var så pass öppna och det är ju också så när man brinner för något. Vi i RFSU hade ett brainstormingsmöte som mynnade ut i en grupp, det här var hösten 2006. Vi diskuterade frågor som vad behöver vi fokusera på, var står vi nu, hur ser samhället ut, vad vill vi jobba för? Vi var inte så många. Vi var fem, sex stycken. Sen kom det fler människor. Det vi började göra, det var att skriva en motion till RFSU:s årsmöte där vi ville väcka frågan till kongressen att RFSU ska jobba med det här. Så det gick ganska fort och vi hade en extrakongress för att anta idéprogrammet och det gjorde att vi fick igenom stadgeändringen. År 2008 delade vi upp oss i arbetsgrupper och i broschyrgruppen kom det in fler människor som hjälpte till att jobba. Vi valde att gå igenom bokstäverna, back to basic, eftersom det inte har funnits något material om BDSM i Sverige. Vi snickrade ihop vår BDSM-definition. Den filade vi på ett tag och det är häftigt att läsa tidningsartiklar och så vidare, för det är den definitionen som blivit standard för hur man refererar till BDSM idag och det är så himla stort så jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Att ha varit med och vägt dessa ord på guldvåg, det var väldigt mycket så. Processen på den tiden handlade mycket om att hitta en form, att hitta ett sätt att prata om det här. Dels så att vi blev respekterade, att folk förstod det och dels att hitta ett språk som var tillgängligt och inte för internt och samtidigt inte för anglifierat och inte bara såhär översätta uttryck utan att hitta rätt. Som exempelvis ”maktutbyte” var väl ett sätt att översätta power exchange19. På hösten 2006 när vi bildade den här gruppen, började vi också skriva motioner om att ta bort sadomasochism som diagnos och var helt inställda att det här är ett tioårsprojekt. Vi måste ställa in oss på att det här kommer vi få jobba hårt med, det kommer ta tid. Men sen bara tjo, jaha vad fort det gick! Socialstyrelsen fick brevet och tittade på sin statistik och insåg att ja, det var ju inte många som fick diagnosen per år. Det som hände var att Socialstyrelsen under hösten 2008 gav ett preliminärt besked om hur de tänkte, att de skulle ta bort diagnosen. Sen kom beskedet att 1 januari 2009 så träder det i kraft. Och det var ju ett sådant jubel. Vi hade fest, och just den känslan att stå där och ropa upp alla som jobbat med broschyren och samtidigt ge det beskedet att 1 januari … Herregud ja, det var en helt otrolig känsla.

Stockholms Sexualpolitiska BDSM- och Fetischismgrupp bildades således för att politiskt verka för att sadomasochism som sjukdomsklassificering togs bort samt för att öka kunskapen och minska fördomar om BDSM och fetischism.

19  I december 2008 gav RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSM- och fetischismgrupp ut broschyren BDSM och fetischism – så funkar det: http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Fakta/bdsm-fetischism2008.pdf?epslanguage=sv

41

Gruppen bytte namn till BDSMF-gruppen 2013. Även RFSL20 arbetar för BDSM. Representanten för RFSU:s BDSMF-grupp fortsätter att berätta: Processen att integrera BDSM i RFSL gick mycket mer långsamt än i RFSU. Vid första försöket gick det inte igenom utan då fick de i uppdrag att bilda en grupp som skulle ta fram ett bättre förslag och ta fram mer information. Och sen kom borttagningen av diagnosen och då på nästa RFSL-kongress så gick det igenom helt, utan diskussion. Man måste förankra arbetet genom kunskap och kunskapsspridning eftersom det finns mycket fördomar och mycket rädsla.

Idag ingår arbetet för att öka kunskapen om BDSM som en integrerad del även i RFSL:s arbete. I RFSL:s verksamhetsplan för åren 2014 till 2016 anges BDSM och fetischism som områden som bör prioriteras. I planen finns följande punkter: •

RFSL arbetar såväl internt som externt för att öka kunskapen och förståelsen för BDSM och fetischism.

•

RFSL arbetar för att påverka så att de sjukdomsdiagnoser som strukits i Sverige också tas bort i WHO:s klassificeringssystem ICD.

•

RFSL bevakar enskilda rättsfall gällande BDSM och fetischism från ett normkritiskt sexualpolitiskt perspektiv21.

Rydström (2007) beskriver hur olika minoriteter började organisera sig under 1900-talet och utmana statens tolkningsföreträde när det gällde deras egen existens. Det är tydligt att denna organisering även omfattar BDSM-utövare och att det är en process som fortfarande pågår. Vem som har tolkningsföreträde när det kommer till BDSM är en fråga som återkommande diskuteras inom nätverken. I metodkapitlet diskuteras tolkningsföreträde i relation till aktivism och forskning. Som vi har kunnat se i detta avsnitt finns såväl BDSM-föreningar, klubbar och gemenskaper som sexualpolitiska föreningar som RFSU och RFSL, vilka aktivt arbetar för synen på och acceptansen för BDSM i samhället. Jag vill nu fortsätta med ytterligare en arena där diskursiva kamper har förts och där förändringarna vad gäller synsätt på BDSM är tydliga; den populärkulturella arenan.

20  RFSL står för riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. 2014 gjordes ett tillägg i utläsningen; RFSL – Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter. RFSL bildades 1950 och har 33 lokala avdelningar med cirka 6000 medlemmar (maj, 2014) http://www.rfsl.se/?p=109 21 http://www.rfsl.se/?p=5368

42

Populärkultur och media Hur BDSM blir – och har blivit – beskrivet och omtalat i litteratur, film, musik och media har stor inverkan på hur bilderna av BDSM ser ut idag. Media kan ses som en arena för social problemformulering och som delaktig i konstruktionen av sociala fenomen. Medias delaktighet i konstruktionen av BDSM har (ännu) inte blivit beforskat i en svensk kontext, men Ovesson (2011) har skrivit en kandidatuppsats om konstruktioner av sadomasochism i svenska dagstidningar under åren 2007 till 2011. Hon menar att en vanlig strategi för att normalisera BDSM i media är att jämföra med homosexualitet som har nått en relativt accepterad position i samhället. Men för att detta ska lyckas, menar Ovesson, får sadomasochisterna inte verka för konstiga eller avvikande. De som utövar sadomasochism normaliseras för att passa allmänheten, vilket snarare förstärker den normativa sexualiteten än utmanar den. Hon konstaterar att media betraktar sadomasochism utifrån en manlig domän. Kvinnorna i de undersökta artiklarna framställs som antingen mindre sexuella och mer relationsinriktade eller som offer. I den skönlitterära sfären har sadomasochism varit en omskriven företeelse sedan flera århundranden tillbaka. Flera verk har en bred läsekrets än idag. De tidigaste litterära verken där piskning associeras med sexuell njutning återfinns under 1600-talet22. Begreppet sadism härstammar från författaren Markis de Sade. Flertalet av hans böcker skrevs under hans fängelsevistelser under slutet av 1700-talet och var förbjudna långt in på 1900-talet. Hans verk De 120 dagarna i Sodom eller Liderlighetens skola skrevs på en tolv meter lång pappersrulle som hölls dold i författarens fängelsecell i Bastiljen. Texten utgör en redogörelse för mänskliga lidanden och förenar systematisk ondska med filosofi och humor. Den österrikiske författaren Leopold von Sacher-Masoch gav namn åt masochism. Hans novell Venus i päls från 1870 räknas numera som en av världslitteraturens stora erotiska klassiker. The Story of O skrevs av franska författaren Anne Desclos under pseudonymen Pauline Reage. Boken publicerades 1954 och handlar om kärlek, dominans och underkastelse. Först fyrtio år efter publiceringen avslöjade författaren sitt riktiga namn. Dessa böcker beskrivs ofta som inspirationskällor av utövare. Numera finns tv-program, filmer och dokumentärer om BDSM23. I ett antal filmer återfinns BDSM och fetischämnen som mer eller mindre centrala delar24. 22  Se exempelvis John Clelands roman om Fanny Hills sexuella äventyr från mitten av 1700-talet (Memoirs of a Woman of Pleasure) och Jean-Jacques Rousseaus självbiografiska Confessions från år 1782 (Sisson, 2007). 23  Musiker som Madonna, The Velvet Underground, REM, Robbie Williams, Kylie Minogue, Eminem, Marilyn Manson och Depeche Mode har på olika sätt använt BDSM i musiken och BDSM-bildspråk i videor och scenshower. 24  Exempelvis 9½ vecka, Nattportieren, The secretery, Pianisten, Blue Velvet, Crash, Quills, Tie me up, Tie me down, Moonlight Whispers och Wild At Heart.

43

Men det är främst bokserien Fifty Shades of Grey, av den brittiska författaren E. L. James, som har gjort BDSM känt för allmänheten. Den första romanen i trilogin publicerades 2011 och har toppat bestsellerlistor runt om i världen, bland annat i Storbritannien och USA. Den översattes till svenska i september 2012 med namnet Femtio nyanser av honom25. Boken handlar om den BDSMbaserade relationen mellan studenten Anastasia Steele och den rike Christian Grey. Serien har sålt över 130 miljoner exemplar världen över, översatts till 52 språk och slagit rekord som den snabbast säljande pocket genom tiderna (Vossen, 2015). Den 13 februari 2015 var det filmpremiär i Sverige för Fifty Shades of Grey och debatten om BDSM flammade åter upp i media och i sociala medier. Den efterföljande mediala uppmärksamheten av såväl boken som filmen bestod av en komplex debatt. Diskussionerna hade flera ingångar där begrepp som feminism, makt och sexualitet var centrala. Olika aktörer stred om tolkningsföreträde och att få företräda den ”rätta” synen på BDSM. Även utövare deltog i den offentliga debatten, där många tog avstånd från boken (och filmen) då de inte ansåg att den återspeglar rätt sorts utförd BDSM (eller BDSM överhuvudtaget)26. Samma dag som Fifty Shades of Grey hade filmpremiär var det också premiär för Lina Mannheimers dokumentärfilm Ceremonin. Filmen handlar om Catherine Robbe-Grillet, fransk författarinna och intellektuell, född 1930. Robbe-Grillet är idag Frankrikes mest berömda dominatrix. På Ceremonins hemsida kan läsas att filmen vill ta tittaren bort från fördomsfulla, förenklade och klichétyngda uppfattningar om sadomasochism. Filmen undersöker vad som motiverar människans beteende, lust och sexualitet där de sadomasochistiska praktikerna fungerar som ett förstoringsglas genom vilket allmänmänskliga drivkrafter undersöks27. Både Fifty Shades of Grey och Ceremonin recenserades flitigt i svensk media. De flesta recensenter gav ett sämre betyg till Fifty Shades of Grey medan Ceremonin blev lovordad i många tidskrifter. Ceremonin visades också på SVT under sommaren 201528.

25  Även reklamens värld har ”flirtat” med BDSM, exempelvis hade klädföretaget Kappahl en underklädeskampanj inför julen 2013 som hette Fifty Shades of Grey. Även Telenors julreklam (också 2013) anspelade på BDSM: http://www. youtube.com/watch?v=vXBUDMcsiOk&feature=c4-overview-vl&list=PL0DDDF1B4E0C1CEB4 26  Jag diskuterar utövarnas hållning till Fifty Shades of Grey samt den mediala debatten i analyskapitlet ”Förändringsoch mainstreamprocesser. 27 http://www.ceremonin.com 28  Fler filmer med sadomasochistiskt tema kom under år 2015. Under sommaren 2015 visade SF filmen The Duke of Burgundi av Peter Strickland som handlar om två kvinnor som utforskar rollerna som städerska och grevinna i en sadomasochistisk lek. Under hösten 2015 visades den svenska filmen Kim av Tobias Rydin på Bio Rio i Stockholm. Ytterligare en film som är väl värd att nämna i sammanhanget är Tove Pils svenska film Push me som hade premiär på Uppsala kortfilmfestival 2014.

44

Sammanfattning I detta avsnitt har jag visat att det finns flera samexisterande bilder av BDSM som är sprungna ur historiska skeenden eller diskurser, vilka har strukturerat den sociala verklighet som utgör BDSM av idag. Inledningsvis i avsnittet beskrev jag hur den medicinska diskursen har haft en stark påverkan vad gäller samhällets syn på BDSM. Borttagandet av sadomasochism som en psykiatrisk diagnos utgör ett tydligt exempel på en diskursiv förändringsprocess av BDSM. Den forskning som har producerats om BDSM kan också ses vara sprungen ur olika traditioner och discipliner. Den medicinska forskningen har haft en utgångspunkt i att se BDSM som en sjukdom och en avvikande sexualitet. Den senare samhällsvetenskapliga forskningen har kritiserat denna hållning och snarare fokuserat på BDSM som en sexuell praktik, där begrepp som identitet och meningsskapande är centrala. Det är tydligt att även den forskning som gjorts är påverkad av ideologiska och politiska strömningar i samhället. Därefter visade jag politiska arenors inverkan, där olika typer av feminism beskrevs som diskursproducenter. I dessa har BDSM blivit – och blir fortfarande – betraktat som allt från ett ytterligt uttryck för kvinnors underordning i patriarkatet, till mer sex-positiva och queera tolkningar, vilka kritiskt granskar normer om vad som utgör god och önskvärd sexualitet och hur BDSM ställs som dess motpol. Avsnittet handlade även om hur utövare alltmer kommit att organisera sig i sociala och sexualpolitiska nätverk, där såväl olika lokala BDSM-nätverk som RFSU och RFSL har stor betydelse. Slutligen, i vad jag kallar den populärkulturella och mediala arenan, visade jag hur BDSM blivit omskrivet i litteraturen under flera århundranden. I den mediala samtiden är BDSM mer uppmärksammad än någonsin, främst på grund av romen Fifty Shades of Grey. I det mediala kölvattnet efter såväl romanen som dess filmatisering stred olika aktörer om tolkningsföreträde och att få föra fram den ”rätta” synen på BDSM. Hur kommer det sig då att det är just i denna tid som BDSM träder ut i det offentliga genom böcker, filmatisering och efterföljande debatter? Plummer (1995) menar att beroende på politiska och sociala förhållanden i samhället blir en del berättelser hörda medan andra inte blir uppmärksammade. Berättandet är nära sammanvävt med politiska processer och makt: ”Sexual stories live in this flow of power. The power to tell a story, or indeed to not tell a story, under the conditions of one’s own choosing, is part of the political process” (Plummer, 1995, s. 26). Enligt Langdridge och Butt (2004) har beskrivningar och narrativ om BDSM ”sin tid” att bli mottagna och lyssnade till nu, med en början av 00-talet och framåt. Med denna genealogiska introduktion som bakgrund vill jag nu presentera studiens syfte. 45

1.3 Syfte och frågeställningar I avhandlingen fokuseras på hur utövare ger mening åt sina upplevelser och erfarenheter. Jag undersöker hur olika synsätt, tolkningar och politiskideologiska praktiker påverkar den sociala verklighet som utgör BDSM av idag. Den genealogiska introduktionen visade hur BDSM har existerat inom skilda spänningsfält under lång tid. Beroende på hur framställningarna har sett ut, vem som har haft möjlighet att berätta, på vilka sätt berättelserna har blivit mottagna samt vad de har haft för betydelser i samhället, har olika diskursiva arenor formats och strukturerats. Maktkamper har även utspelats inom dessa diskursiva arenor vilket är tydligt exempelvis i de feministiska rörelserna. Syftet med avhandlingen är att, genom deltagarnas berättelser, söka förståelse för BDSM som en dynamisk, komplex och kollektiv företeelse. Mer specifikt vill jag undersöka följande frågor: Vad betyder BDSM för utövarna? Med denna fråga är jag intresserad av att undersöka hur mening skapas i och runt BDSM-praktikerna. I frågan ryms flera underfrågor: Vad innebär det att vara utövare? Hur ser vägen dit ut? Hur kommer det sig att människor deltar i aktiviteter som av många betraktas som avvikande och suspekta i negativ bemärkelse? Vilken roll spelar gemenskapen runt praktikerna? Hur formas dessa gemenskaper? En annan central fråga är vilka regler som utvecklas runt BDSM-praktikerna. Hur fungerar ett samtycke? Hur kommuniceras det? Hur är informanternas berättelser relaterade till olika diskurser om BDSM? Här är jag intresserad av att koppla de ovan presenterade diskursiva arenorna till utövarnas berättelser, och fokusera på hur utövarna skapar mening och positionerar sig i relation till diskurserna. Jag vill även undersöka huruvida alternativa diskurser om BDSM skapas. Hur ser dessa i så fall ut? Vilken funktion fyller de?

1.4 Textens disposition I introduktionskapitlet har jag gett en beskrivning av BDSM samt förklaringar till begrepp som har central betydelse i avhandlingen. Kapitlet innehåller också en introducerande vetenskaplig positionering och en genealogisk ingång till BDSM. Jag diskuterar olika diskursiva arenor som har, eller har haft, betydelse för bilden/ erna av BDSM idag. Denna inledande beskrivning mynnar ut i avhandlingens syfte och frågeställningar. De teoretiska perspektiv och begrepp som avhandlingen vilar mot beskrivs i det andra kapitlet. I det tredje kapitlet tar jag upp metodologiska reflektioner och ställningstagande som varit centrala i genomförandet av studien.

46

Kapitel fyra, fem och sex utgör avhandlingens analytiska del. Jag inleder med att beskriva BDSM-miljöerna och den process som det innebär att bli en i gemenskapen. Här diskuteras social kontroll och de regler som utövarna har att förhålla sig till. Kapitlet innehåller även en analys om hur de senaste decenniernas förändringsprocess har påverkat utövarna samt hur de förhåller sig till omvärlden när det kommer till öppenhet, stigman och hemlighetsstrategier. I kapitel fem intresserar jag mig för hur informanterna förhåller sig till och interagerar inom och mellan de diskursiva arenor som jag identifierade i den genealogiska ingången. Kapitlet analyserar bland annat hur BDSM relaterar till sexualitet, makt och våld. I det sista kapitlet undersöker jag hur utövarna konstruerar alternativa meningsskapande diskurser i relation till BDSM. Här undersöks BDSM som motståndshandlingar och som en arena där uttryckande av känslor och kroppssensationer kan göras möjliga. Vidare analyseras hur handlingar kan göras moraliskt försvarbara genom BDSM samt vad det innebär att släppa kontrollen under kontrollerade och trygga former. Avhandlingen avslutas med en diskussion där jag knyter samman de områden som analyserats i föregående kapitel. Jag sammanfattar avhandlingens viktigaste bidrag och analytiska poänger genom att lyfta fram de paradoxer som jag menar är centrala i utövandet.

47

2. TEORETISKA BEGREPP OCH VERKTYG

När jag påbörjade mitt fältarbete centrerade jag mitt intresse runt några övergripande teman. Det var först när jag var färdig med materialinsamlingen som jag började reflektera över vilka teoretiska begrepp och verktyg som kunde hjälpa mig att förstå och tolka materialet, samt besvara frågeställningarna (jfr Swedberg, 2012). I sökandet efter teorier som kunde vara behjälpliga har jag rört mig inom och mellan flera teoretiska perspektiv. Min utgångspunkt har varit att det krävs teoretisk rörlighet för att studera och förstå ett komplext material. I analyserna bejakar jag således teoretisk pluralism och använder ett ramverk som inkluderar teorier vilka sinsemellan kan skilja sig åt men som kan utgöra komplement till varandra och belysa olika aspekter av BDSM. Jag har valt att presentera mitt teoretiska ramverk genom teman. Analysen är ett resultat av ett samspel mellan teori och empiri där jag återkommande har modifierat användandet av teorierna i ett dialektiskt förhållande till mina observationer och informanternas berättelser. I teoridelen fokuserar jag på centrala begrepp snarare än att lyfta fram en specifik teori som avhandlingen vilar mot. Teorikapitlet ska ses som en övergripande introduktion av de teoretiska ramarna. I analysen används ytterligare begrepp som jag inte redogör för i detta kapitel.

2.1 Maktrelationer i förändring Njutning och makt upphäver inte varandra; de vänder sig inte mot varandra; de förföljer varandra, griper in i varandra, driver på varandra (Foucault, 1976/2002a s. 69).

Som hjälp i att undersöka hur BDSM relaterar till makt och maktrelationer, vill jag inledningsvis relatera till Foucaults (1976/2002a) tankegångar. Foucaults maktanalys kännetecknas av en genomgående spänning där makt å ena sidan 48

är något relationellt, det vill säga ett styrkeförhållande som förutsätter en bakomliggande ordning, och å andra sidan en aktivitet, det vill säga en praktik som utgår från den särskilda situationen. Foucault betraktar makt som en mångfald av styrkeförhållanden som finns överallt, genomsyrar alla sociala relationer och är ständigt närvarande. Dessa styrkeförhållanden skapas i varje ögonblick, i varje relation. Makten utgör inte en viss förmåga som somliga är utrustade med utan ”den är namnet man sätter på en sammansatt strategisk situation i ett givet samhälle” (Foucault, 1976/2002a s. 104). Makten utövas i ett växelspel av ständigt aktiva och rörliga relationer. Den bemäktigar och underkuvar på samma gång och kan jämföras med en ständig kamp snarare än som något man har eller inte har (Foucault, 1974/1993). Som jag beskrev i den genealogiska genomgången kan en diskurs förändra sin karaktär men maktens struktur består eftersom varje diskurs är ett uttryck för makt. Foucault förstår således makt som skapad av och genom varje enskild människa i en komplex och samtidig process via kollektivt konstruerade diskurser. Maktrelationer är inte utanförstående i förhållande till andra typer av relationer, utan inneboende i dem (Foucault 1974/1993). De involverar individen som aktörer med egna intressen och ett betydande mått av handlingsutrymme. Aktörskapet uppstår i spänningsfältet mellan makt och motstånd. Synen på makt som en produktiv process är tydlig hos Foucault. Han ser makten som en relation mellan två ”fria subjekt”. Om inte detta frihetskriterium finns är det inte fråga om en maktrelation utan snarare om dominans, våld eller tvång. Exempelvis kan slaveri inte betraktas som en maktrelation enligt Foucault. För att kunna tala om en maktrelation måste subjektet vara fritt, kapabelt att handla och att utöva motstånd. Jag ser inte makten som något någon har eller inte har, utan jag vill, med Foucaults (1976/2002a s. 108) ord, ”undersöka mönster för styrkeförhållandenas förändringar som dessa åstadkommer genom själva sitt växelspel”. Som jag tidigare har beskrivit består BDSM av överenskomna och uttalade maktrelationer mellan exempelvis undergiven och dominant. Samtidigt utgör BDSM även en arena där andra – ofta strukturella men inte alltid uttalade – maktrelationer agerar, exempelvis mellan män och kvinnor eller mellan olika etniciteter. I dessa maktrelationer spelar inte BDSM en passiv roll utan de olika maktrelationerna samexisterar och interagerar med varandra. En av de första frågor jag ställde då jag började intressera mig för BDSM som forskningsområde var hur kön och könsmakt förhåller sig till BDSM, särskilt 49

mot bakgrund av decennier av jämställdhetsarbete och kvinnokamp i Sverige. I sociologen Margaretha Järvinens (1996) text ”Makt eller vanmakt” blir det tydligt hur nära definition- och tolkningsföreträde är sammankopplat med kön. Järvinen riktar kritik mot den ikonstatus som har tillskrivits Foucault och menar att feministiska teoretiker, långt innan Foucault, tog fasta på kön och kropp som kulturella icke-essentiella och föränderliga fenomen. Allteftersom fördes min forskning in i en teoretisk diskussion där den feministiska poststrukturalismen var till hjälp. Inom det poststrukturella perspektivet har flera feministiska riktningar utvecklats. Dessa strävar efter att behålla en specifik medvetenhet om kön, utan att för den skull fixeras i något specifikt ”kvinnligt” i motpol till något specifikt ”manligt”. Detta handlar bland annat om att titta på hur kön görs – istället för att se till hur män och kvinnor gör (Taguchi, 2004). Den feministiska filosofen Rosi Braidotti (2002) menar att formandet av femininitet har skett utifrån en manlig och patriarkal domän. En femininitet som är upplevd och uttryckt av kvinnor på kvinnors egna villkor är därför nödvändig enligt Braidotti. Hon hänvisar till Luce Irigary och menar att det inte handlar om att ändra specifika områden under horisonten – vilken redan blivit definierad som vår gemensamma mänsklighet – utan det handlar snarare om att ändra själva horisonten. Det här är en del i det som Braidotti kallar ”Becoming Woman”. Det kan givetvis inte ske i en handvändning då ”discursive practices, imaginary identifications or ideological beliefs are tattooed on bodies and thus are constitutive of embodied subjectivities” (Braidotti, 2002, s. 26). Men hur kan det då gå till? För Irigary (1991) handlar det om att identifiera nya utvägar bort från den universella heteronormativa modellen definierad av mannen mot en ny, radikal version av sexualitet. Där Irigary ser en radikal allomfattande förändring menar Butler (1990/2007, s. 199) att istället för ”den omöjliga illusionen om dess totala överskridande” bör fokus finnas på maktens subversiva omflyttning inom den sexuella praktiken. Enligt Butler är sexualiteten kulturellt konstruerad, inom rådande maktrelationer, och antagandet om att det finns en sexualitet utanför eller bortom makten är omöjligt. Istället, menar Butler, måste vi tänka ut nya möjligheter till sexualitet och identitet inom maktens ramar. Det är dock inget som hindrar att vi kan hitta nya vägar istället för de rådande relationerna och mönstren när vi agerar inom maktsystemet. Här problematiserar Butler (ibid) den feministiska teorin där maktdynamiska processer i den sexuella sfären ses som förstärkningar av ett heterosexistiskt maktsystem. Butler är inspirerad av Foucault, när hon menar att alla sexuella relationer alltid innehåller maktdynamiska processer och positioner.

50

Om sexualitetens konstruktion inte kan förnekas, då är frågan hur vi ska erkänna och ”göra” den konstruktion som vi ändå aldrig kommer ifrån. Weiss (2011) menar att det finns en allmän föreställning hos såväl utövare som teoretiker; att BDSM utgör en gränsöverskridande subversiv kultur, utanför sociala relationer, normer och hierarkier. Det här behöver kritiseras, enligt Weiss, och för att få förståelse för den komplexitet som BDSM rymmer måste vi utforska hur BDSM agerar inom större sociala system av makt istället för en analys som tar sin utgångspunkt i en avgränsad sexuell praktik. Weiss (2011) menar att BDSMpraktiken kan producera en ny radikal, könsrelaterad och subversiv sexuell praktik men är samtidigt noga med att påpeka att den även kan reproducera hegemoniska maktstrukturer och patriarkala hierarkier. Dessa tankegångar kommer jag att diskutera vidare i relation till informanternas utsagor i avhandlingens analysdel.

2.2 Kroppar som subjekt och verktyg Kroppen är också direkt inlemmad i ett politiskt kraftfält; maktförhållandena äger ett direkt grepp om den; de omger den, etiketterar den, dresserar den, plågar den, tvingar den att arbeta, att delta i ceremonier, att avge vissa tecken (Foucault, 1974/1993, s. 35).

Kroppen är i allra högsta grad central i ett BDSM-utövande. Den används och blir använd. Utforskande, maktförskjutning, sensationer, begär och symboler är alla delar inom BDSM som har sitt centrum i, på och runt kroppen. Poststrukturalismen erbjuder flera sätt att tänka om kroppen; exempelvis som materiell med en historia tolkad genom diskurser eller som ett verktyg och en arena för upplevelser och njutning. Den ses även som ett subjekt formad genom diskurser och makt med en förmåga till självständighet och med kapacitet att göra motstånd genom att producera motdiskurser, vilket är centralt hos Foucault. Han använder begreppet subjekt i betydligt högre utsträckning än termer som ”individ” eller ”människa”. För honom har subjektet en dubbel innebörd. Det är både en aktör, någon som handlar och agerar och någon som är underordnad och kontrollerad av andra. Enligt Foucault formas och skapas subjektet genom diskurser och maktrelationer varför det inte har någon inre ”kärna” eller stabil identitet. Såväl föreställningen om kroppen som hur vi behandlar den och agerar med den är resultat av historiska, politiska maktrelationer och konflikter (Falk, 1994). Foucaults analys om hur kroppen är påverkad av dessa kamper kan vara till hjälp för att artikulera samband mellan dominerande diskurser och vilka konkreta effekter dessa har på kroppen. Hans idé att kroppen är formad genom flera heterogena discipliner, diskurser och praktiker öppnar upp för en verklighet som är såväl mångbottnad som uppbyggd i flera skikt och nivåer (McLaren, 2002). 51

I mina tolkningar av kroppen som subjekt och verktyg har jag, utöver Foucault, inspirerats av teoretiker som den feministiska kulturteoretikern Sara Ahmed (2006), filosofen Rosi Braidotti (2002) och sociologen Nick Crossley (2001). Braidotti (2002) ser kroppen som en yta där multipla koder som ras, kön, klass, ålder etcetera är inristade. Centralt i Crossleys (2001) bok The Social Body är att vi är våra kroppar och att kropparnas sätt att vara är rotade i vanor. I en redogörelse av förhållandet mellan kropp och medvetande landar han i hållningen att det själsliga och mentala livet bara kan existera i förkroppsligade och kontextualiserade handlingar och praktiker. Det finns inga mentala processer bortom de förkroppsligade aktiviteterna utan kropp och medvetande är tätt sammanbundna. Centrala begrepp i Ahmeds (2006) teoribildning är linjer och vändpunkter.

Linjer och vändpunkter Sara Ahmed (2006) tar avstamp i Butlers tankegångar om kön och sexualitet när hon för samman fenomenologi med queerteori. Men där Butler utgår från den sociala konstruktionen av kroppen är Ahmeds startpunkt istället den fenomenologiskt upplevande kroppen. Samtidigt som människan är sin kropp kan hen också reflexivt uppleva sin kropp och se på den som ett objekt. Såväl emotioner som medvetenhet äger rum i förkroppsligade relationer till världen. Det är genom kroppen som vi finns till i världen och kroppen utgör gränsen mellan en yttre och en inre värld. Det är bara genom kroppen som vi kan utforska gränserna där jaget slutar och omgivningen tar vid. Det är detta filosofen Maurice MerleauPonty (1968) syftar till när han talar om den levda kroppen. Även om kroppen liksom andra ting är materiell skiljer den sig från andra materiella objekt genom att också vara ett subjekt. Den går aldrig att lämna, vilket går att göra med till exempel en stol eller ett hus. Världen tar sin form i relation till kroppen och även om kroppen samtidigt är i världen är den också riktad mot världen. Kroppen är nära sammanbunden med sexualiteten. Dels som biologisk kropp med biokemiska och fysiologiska processer och dels, vilket är centralt inom fenomenologin, som ett symbolbärande och meningsskapande subjekt (Ahmed, 2006). Ett viktigt ord för Ahmed (2006) är orientering. Det handlar om var vi utgår från, vart vi ska och hur vi tar oss dit. Beroende på varifrån vi startar så ges olika möjligheter och handlingsutrymmen. Orientering handlar också om hur kroppar bebor och tar plats i rummet och i världen. Hon använder heterosexualitet och homosexualitet som grund för sin analys men jag anser att hennes tankegångar är relevanta för en bredare analys om icke-normativa och normativa praktiker

52

såsom hur BDSM-utövande förhåller sig till heteronormativitet och det som av utövare kallas ”vaniljsex”29. Ahmed (2006, s. 15) använder linjer som ett teoretiskt verktyg för att beskriva hur ”the body gets directed in some ways more than others” och genom att vissa vägar (linjer) väljs eller tvingas ta, så väljs samtidigt andra bort. Liksom genusforskaren Dai Kojima (2008) påpekar, är det sällan att någon beskrivs ha en ”heterosexuell läggning”. Heterosexualitet och det som Ahmed beskriver som de ”raka” linjerna är inte synliga, vilket gör att de tas som ”naturliga” eller norm, samtidigt som subjekt som inte är i linje ses som avvikande. Avvikelse är således inte en specifik egenskap utan finns i interaktionen mellan personen som begår en handling och de som reagerar på den (jfr Becker 1963/2006). Enligt Ahmed (2006) skapas heterosexualitet genom upprepade handlingar som vänder våra kroppar i en viss riktning som sedan följer dessa linjer. Detta att kroppen vänder sig använder Ahmed som ett teoretiskt verktyg genom begreppet turning points, vändpunkter. Dessa vändpunkter påminner om Butlers performativitetsbegrepp (1990/2007) men Ahmeds fokus är den upplevande kroppens orientering i tid och rum. Genom att agera i enlighet med linjerna, gestaltas kroppen i särskilda former och orienterar sig mot de redan internaliserade (hetero-) sexuella normerna. Men, frågar sig Ahmed (2006), hur kommer det sig att kroppar har en queer orientering när den hegemoniska kraften är så stark? Jo, nya linjer skapas när en queer kropp kommer i kontakt med en annan queer kropp, vilket kräver att kroppen omorienteras. Detta leder till att nya föremål eller kroppar, som tidigare inte varit synliga eller nåbara inom de heterosexuella linjerna, visar sig nåbara. Med andra ord behöver en kropp kontakt med andra föremål eller kroppar för att kunna ändra orientering, det vill säga att bli exempelvis lesbisk eller BDSM-utövare. Ahmeds tankegångar kan hjälpa till i förståelsen för hur våra handlingar formar och riktar våra kroppar mot de objekt som vi kommer i kontakt med. I denna process kan vi bli medvetna om fenomen och föremål som tidigare varit dolda för oss.

2.3 Begär och tillblivelseprocesser En tydlig tradition bland BDSM-forskare har varit att ta avstamp i identitetsbegreppet (Weinberg, 2006). I början av min tid som doktorand ägnade jag stort intresse åt att undersöka identitetsskapande, ”BDSM-identiteten” och förhållandet mellan identitet och praktik. Identitet som kategori blev dock allt mer svårarbetad; troligtvis för att det blev uppenbart att en särskild BDSM29  Vaniljsex innebär sexuell aktivitet utan inslag av BDSM.

53

identitet med fixerade, statiska tillhörande egenskaper inte finns. Subjektet beskrivs istället av intervjupersonerna som komplext, dynamiskt och framför allt som pågående (becoming). I denna process kom jag att bli alltmer influerad och inspirerad av poststrukturalistiska teoretiker som utgår från förståelsen att subjekt är i rörelse; i ständig tillblivelse. Denna tankebana är starkt influerad av teoretiker som Braidotti (2002), Deleuze och Guattari (1987/2012). I den poststrukturalistiska traditionen uppfattas identitetsbegreppet som problematiskt och det görs en distinktion mellan identitet och subjekt där subjektspositionerna ses som rörliga och föränderliga och något som formas i en befintlig men ständigt rörlig maktstruktur (Herz och Johansson 2013). Butler (2005, s. 195) skriver: ”det finns inget subjekt före dess konstruktioner men subjektet är inte därför determinerat av dessa konstruktioner”. Gemensamt för teoretiker som Foucault, Butler och Deleuze är att de vill komma bort ifrån bilden av subjektet som ett fixerat, färdigt och enspårigt fenomen. Även Cameron och Kulick (2003) menar att vi bör se bortom en ensidig bild av identitet. Betydelsen av identitetsbegreppet syftar till att subjektet vet precis vem hen är, samt vem hen vill – eller inte vill – bli, vilket enligt författarna blir problematiskt då människan är mer mångfacetterad och komplex än så. De ser begränsningar i att använda identitetsbegreppet i undersökandet av sexualitet, då det endast utgör en av flera aspekter av människans sexualitet, beteende och interaktioner. Andra dimensioner som fantasi, njutning, förtryck, rädslor och det omedvetna förblir outforskade i en analys med identitetsbegreppet i fokus, något som jag menar även gäller i studiet av BDSM. Författarna ser studiet av språk och sexualitet som ofullständigt utan en analys av sexuellt begär och tar sin utgångspunkt i Freuds och Lacans psykoanalytiska teorier, samt Deleuze och Guattaris och Foucaults filosofiska teorier om begär. De är kritiska till psykoanalysens förståelse av begär där sökandet efter begärets ursprung är centralt, samt påståendet att begäret alltid är sexuellt. Cameron och Kulick är intresserade av att kartlägga begäret; ”locating it and analysing its working in particular social landscapes” (s. 113). I deras eklektiska analys är således inte begären medvetna och rationella utan utgörs delvis av det undermedvetna. Genom att fokusera på begär istället för identitet menar Cameron och Kulick (2003) att vi kan möjliggöra en analys om ”the extent to which our erotic lives are shaped by forces which are not wholly rational and of which we are not fully conscious” (s. 107). I flertalet studier om BDSM har identitets- eller sexualitetsbegreppen lyfts fram som nyckelord i begripliggörandet av BDSM. Jag menar att vare sig identitet eller sexualitet kan stå själva som nyckelord för att begripliggöra BDSM. Begreppet begär kan därför ses som ett viktigt komplement. 54

Flöden av begär På samma sätt som Foucault förhåller sig till makten som en positiv produktiv kraft kan Deleuze och Guattari sägas förhålla sig till begärsbegreppet (Colebrook, 2010). De tar Foucaults tankar ett steg vidare i och med utarbetandet av detta begrepp. Deleuze och Guattari (1972/1983) ser begär som en produktiv och kreativ energi, bestående av ständig förändring, kraft och skillnad. För dem innebär begär inte ett begär hos någon eller något som hen saknar och anser sig behöva. På samma sätt som Foucaults maktbegrepp gör begärsbegreppet det möjligt för oss att tänka på händelser och relationer som produktiva. Kulturteoretikern Claire Colebrook (2010, s. xii) redogör för Deleuze tankegångar och skriver: ”Vad något är är dess flöde av begär, och begärets krafter producerar divergerande och mångfaldiga relationer. En kropp blir, till exempel, ’kvinnlig’ genom sitt begär efter andra kroppar; vi producerar vår sexualitet genom begär.” Kroppen blir vad den är först genom sina relationer; jag blir mänsklig när jag upplever andra kroppar som liknar mig. Begär innebär anslutning. Ett sätt att tänka kring detta är att se till sammankopplingarna: fingrarna ansluter till tangentbordet, en kropp ansluter till en annan kropp, en mun ansluter till ett glas, ett bi ansluter till en blomma. På så sätt kan vi frångå synen att begär är något som vi saknar och se liv som en skapande process. Genom anslutningarna sker expansion och skapande; liv blir till. Deleuze och Guattari (1972/1983) tar avstånd från den psykoanalytiska teorin där begär ses som något vi behöver undertrycka eller tämja för att bli civiliserade. Istället ses människan, samhällen, kulturer, diskurser och föreställningar som effekter och produkter av begär. Själva livet är begär där identiteter och föreställningar är händelser inom flödet av begär. Deleuze och Guattari (1987/2012) hävdar att allt liv är ett plan av blivande. Vi måste sluta tänka och angripa livet i fasta och orörliga termer, ge upp termer som ”varande” och övergå till ett ”blivande”. Jag har hittills fokuserat på subjektets tillblivande. I nästa avsnitt vill jag lyfta tillblivelsen och skapandet till en kollektiv nivå.

2.4 Skapandet av det kollektiva och gemenskapens betydelse Jag vill nu rikta fokus från individen till det kollektivas betydelse då gemenskapen har en central roll i utövandet. BDSM är organiserat i en miljö med gemensamma regler, värderingar, normer och tekniker vilka de invigda har att förhålla sig till. I detta avsnitt vill jag lyfta fram det kollektiva tillblivandet genom att ugå från sociologen Francesco Alberonis (1984) begrepp begynnelsefas. Jag kommer också att utforska ritualers och symbolers betydelse i denna process med hjälp av antropologen Mary Douglas (1966/1997) och sociologen Randall Collins (2005). 55

Begynnelsefaser För att få förståelse för processen att bli medlem i en BDSM-gemenskap samt vilka syften det fyller, är Alberonis (1984) begrepp The nascent state ett behjälpligt analysverktyg. Begreppet kan översättas till begynnelsefasen eller begynnelsetillståndet och definieras av Alberoni som en ”exploration of the limits of the possible within a given type of social system, in order to maximize that portion of experience and solidarity which is realizable for oneself and for others at a specific historical moment” (ibid s. 20). Fasen kan bara förstås i relation till dess motpol, vilken Alberoni benämner den institutionaliserade fasen eller The everyday life state. Den kan ses som en övergång från en social ordning till en annan, en process där individen går samman med andra personer och skapar en ny gemenskap som kännetecknas av stark solidaritet. Upplevelser och erfarenheter som är väsentliga i det begynnande tillståndet är upptäckande, öppnande av nya horisonter och skapande av en annan sorts ordning. Alberoni talar om ett utforskande av gränserna för vad som är möjligt inom en viss typ av samhällssystem, i syfte att maximera erfarenheter och solidaritet som är realiserbara för sig själv och för andra vid en viss historisk tidpunkt. Enligt Alberoni (ibid s. 21) försöker personerna som befinner sig i begynnelsefasen att undantagslöst ”introduce a way of life completely different from everyday customs and institutions”. Vid en viss tidpunkt kräver dock även begynnelsetillståndet struktur och form varför det så småningom övergår till en institution och blir en integrerad del av vardagen. Såväl begynnelsefasen som institutionsfasen kan identifieras i så gott som alla sociala formationer och rörelser. Ett exempel på ett begynnelsetillstånd är förälskelseprocessen, vilken Alberoni beskriver som en kollektiv rörelse bestående av två personer. Ett annat exempel är när personer samlas runt en religiös eller politisk ledare. Genom den alternativa gemenskapen kan människor förenas i den kollektiva tron eller politiska åskådningen. Detta leder personerna till att formulera alternativa tolkningar av verkligheten, vilka blir basen för den nya rörelsen. Under begynnelsefasen i ett BDSM-nätverk – i processen att bli en utövare – kan individen sägas forma nya värderingar och förhållningssätt i linje med BDSM-gemenskapens normer30.

Interaktionsritualer, gruppdynamik och emotionell energi En central del i gemenskapens tillblivelse är skapandet av gemensamma ritualer där gruppdynamiken har en viktig betydelse. För att få förståelse för dessa processer 30  Det är dock viktigt att påpeka att det också sker motstånd till de regler och normer som finns inom BDSM-sfären och det pågår ständiga diskussioner om centrala delar inom BDSM, där det inte råder konsensus.

56

vill jag ta hjälp av Douglas (1966/1997) och Collins (2005). De intresserar sig för ritualer och symboler och deras betydelse för de sociala relationerna och moralen i ett samhälle. Collins har utformat en teori om interaktionsritualer som jag menar är användbar i detta sammanhang. Det som Douglas och Collins har gemensamt är att de är influerade av Émile Durkheims (1912/2001) religionssociologi och hans hållning till begreppen sakral och profan. Douglas och Collins visar att ritualbegreppet kan vidgas till att även gälla sekulariserade beteenden i samhällen, vilket betyder att uppdelningen mellan sakralt och profant återfinns även i ickereligiösa sammanhang. Viktiga övergångar i individers liv har i alla tider varit förknippade med ritualer och i mer traditionella kulturer var dessa förutbestämda och utstakade i förhållande till ålder och kön, så kallade rites de passage; passager som ofta kännetecknades av rituella kollektiva ceremonier. Under modernitetens villkor finns inte de kollektiva ceremonierna kvar (i samma utsträckning) varför det blir individens eget ansvar att hantera livsförändringar, och varje övergångsfas riskerar att bli en personlig kris (jfr Giddens 1991). Douglas menar att det inte finns några skillnader vare sig mellan vad hon kallar ”nutidsmänniskors” och ”primitiva kulturers” ritualer, eller mellan religiösa och profana ritualer, då de fyller samma viktiga funktioner för människan genom att erbjuda en inramning till dagligt symboliskt handlande. Hon skriver: ”Om det rituella undertrycks i en form, så dyker det upp i andra former, ju starkare desto intensivare det sociala samspelet är” (1966/1997, s. 92). De rituella beteendena ger uttryck för och uppmärksammar människors gemensamma värderingar samtidigt som de skapar nödvändiga känslostämningar för att hålla människor kvar i sina tilldelade roller. Ritualer kan, enligt Collins (2005) ses som det specifika beteendet i förhållande till det heliga. Genom att använda begreppet interaktionsritualer vidgar Collins ritualbegreppet till att inte enbart gälla i en religiös mening. Han definierar en interaktionsritual som: Två eller fler människor i tillräcklig fysisk närhet så att de blir påverkade av den kroppsliga närvaron, även om de inte behöver vara helt medvetna om detta. Upprättade gränser mot utomstående där deltagarna är medvetna om vilka som deltar och vilka som inte gör det. Ett gemensamt fokus på ett objekt eller en aktivitet där man visar detta fokus för varandra så att alla blir medvetna om varandras uppmärksamhetsfokus. En gemensam känsloupplevelse. 57

Interaktionsritualerna har fyra huvudsakliga effekter (Collins, 2005 s. 49): Gruppsolidaritet och en känsla av gemenskap. Emotionell energi; en känsla av trygghet, styrka, entusiasm, handlingskraft och initiativförmåga hos individen. Symboler som representerar gruppen; de ”heliga” föremålen. Känsla av att vara moralisk. Man känner det rätta i att vara med i gruppen och försvara dess symboler och en uppriktigt känd indignation och eventuell ilska mot dem som inte respekterar gruppens symboler och riter. Ritualerna innebär en hantering av symboler, vilka enligt antropologen Victor Turner (1969) utgör de minsta enheterna i en rituell aktivitet. Symbolerna kan vara objekt, aktiviteter, ord, relationer, händelser, gester eller rumsliga enheter. De har flera betydelser och är i sig bärare av mening med en enad funktion att upprätthålla moral i den sociala ordningen samt tillfredsställa känslomässiga behov hos den enskilde (Turner, 1969). Collins (2005) beskriver symboler som heliga objekt mot vilka ritualdeltagarna riktar kollektiv uppmärksamhet. Symbolerna kan vara både individer och ting och har en gemensam överenskommen betydelse för deltagarna. Gemenskapen inom BDSM kan förstås genom Collins (2005) beskrivning av den emotionella energin som uppstår i samband med interaktionsritualer. Genom den starka energin som uppstår i det gemensamma fokus som riktas mot ett objekt, en aktivitet eller person blir deltagarna väl medvetna om de avgränsade linjerna och vem som är innanför gränserna och vem som är utanför. Collins talar om emotionell energi som en sammanfogande gruppdynamisk känsla. Han liknar begreppet vid det psykologiska begreppet drivkraft men med en social orientering. En hög emotionell energi kännetecknas av en stolthet och ett engagemang i gruppen. Medlemmar som utstrålar en hög emotionell energi blir ofta utsedda till ledare och har en smittande positiv effekt på gruppens övriga medlemmar. Motsatsen är en låg emotionell energi där medlemmen inte känner sig delaktig i gruppens processer, aktiviteter, syften och symboler utan istället alienerar sig från den. Den emotionella energin har också funktionen att kontrollera gruppens medlemmar och har ett moraliskt sentiment. Den inkluderar känslor av vad som är rätt och fel, moraliskt och omoraliskt, där de med hög emotionell energi har en god känsla om sig själva; de står för det positiva medan de med låg energi står för det mindre bra och ofta har ett dåligt samvete inför gruppen. De sistnämnda riskerar att bli utsatta för repressalier, påtryckningar eller till och med utestängning av gruppens övriga medlemmar.

58

2.5 Sammanfattning I detta kapitel har jag redogjort för studiens teoretiska utgångspunkter. Genom att utgå från ett poststrukturalistiskt perspektiv och Foucaults maktteori undersöks hur maktkamper, positioner och relationer relaterar till BDSM. Med hjälp av Ahmeds begrepp linjer och vändpunkter ges analysverktyg att utforska kroppens centrala roll i ett BDSM-utövande. Centralt för teoretiker som Braidotti och Deleuze är tillblivelse och genom begreppet får vi förståelse för hur subjektet är ständigt föränderligt och pågående; i en ständig tillblivelse. Genom att fokusera på begär kan vi möjliggöra en analys där BDSM-handlingarna inte alltid behöver vara medvetna och rationella utan även kan utgöras av det undermedvetna. Slutligen riktar jag fokus från subjektet till det kollektiva och genom Alberonis begynnelsefaser erbjuds en förståelse för hur tillblivelseprocessen in i ett kollektiv eller en gemenskap kan te sig. Denna förståelse förtätas med hjälp av Collins teorier om interaktionsritualer och emotionell energi. Vi är nu framme vid det metodologiska kapitlet. Det har, under studiens gång, uppkommit många metodologiska reflektioner och ställningstaganden som rör moraliska, etiska och övergripande filosofiska frågor och idéer om forskning och hur den kan och bör bedrivas. I nästa kapitel vill jag beskriva hur jag har orienterat mig bland flera möjliga vägar i förståelsen för BDSM och vad det innebär att utöva BDSM. Avhandlingen består av mina tolkningar och förståelser där forskningsprocessen kan beskrivas som en upptäcktsresa. En resa där möten och upplevelser leder forskaren fram till vägskäl där valen ibland innebär återvändsgränder och utmaningar men ibland även nya vägar med spännande upptäckter. I lyssnandet till utövares berättande har jag allteftersom fått kunskap om och förståelse för BDSM, utövandets praktiker och de tillhörande sociala sammanhang, vilka i sin tur har lett fram till nya frågor och nya vägar. Under resans gång har jag haft Sara Ahmeds ord i bakhuvudet; ”We do not know what follows from the lines that we have not followed as an effect of the decisions we have taken” (2006 s. 183). Vägskälen har varit många och andra vägar hade kunnat väljas. Resan, studien, hade då kanske blivit en annan och vad som finns längs med de vägar som inte väljs förblir ovisst.

59

3. METODOLOGISKA REFLEKTIONER OCH STÄLLNINGSTAGANDEN

Vad handlar din avhandling om? Jag skriver om det som kallas BDSM. Vad betyder det? Det är en förkortning som står för bondage, disciplin, dominans, underkastelse och sadomasochism. Va? Men vadå? Varför forskar du om det?

Konversationer liknande den ovan har jag haft åtskilliga gånger och jag vill inleda kapitlet med att reflektera över att forska om ett ämne som av många ses som avvikande och annorlunda. Jag läser ett kapitel om stigma i boken Ethnography at the Edge (Mattley 1998) och funderar samtidigt över hur det är att vara etnografisk forskare inom sexualitetsfältet. Författaren, sociologen Christine Mattley, gör en etnografisk studie om telefonsex och låter sig bli anställd som telefonförsäljare under ett antal månader. Hon använder ordet stigmatiserad och menar med det att hon nedvärderas av sina akademiska kollegor som inte heller tar hennes forskning på allvar. Jag har aldrig upplevt mig nedvärderad på grund av mitt forskningsämne men jag kan ändå känna igen mig i mycket av det som Mattley beskriver. Jag kan överlag se att det finns en stor fascination för ämnet som sådant vilket har resulterat i många frågor och diskussioner. Men det har också funnits tillfällen då kollegor har upplevt en obekväm stämning på grund av mitt ämne. Jag tänker särskilt på en kurs vi läste på en annan högskola. Efter introduktionsdagen sade en av mina kollegor: ”Tänkte du på hur det blev en helt annan stämning när du presenterade din forskning (inför de andra doktoranderna från olika discipliner och högskolor, min anm.)? Personer började skruva på sig och bli generade; det är

60

så tabu det du gör!” Jag blev förvånad eftersom jag inte alls hade upplevt det så och funderade på om jag hade upparbetat något slags försvar eller normaliserat andra personers reaktioner så att jag inte märkte att de reagerade på ett obekvämt sätt. Lindemann (2012, s. 15) poängterar att ”ethnographers who research sexually charged topics are unique in that this conflation has the potential to lead to delegitimation within the academic community”. Detta resonemang känner jag väl igen, exempelvis har en del personer gett mig rådet att tona ner beskrivningar av BDSM i stipendieansökningar, eftersom de tror att det innebär en mindre chans att få anslag beviljade ju mer precis jag är om vad forskningen handlar om. Under en doktorandträff berättar en person att hen befarar att det kan vara till nackdel att ha skrivit sin avhandling inom sexualitetsfältet och göra det svårare att få exempelvis en post-doc. ”Men det är ju värst för dig”, säger hen till mig när vi står i en grupp och småpratar. Jag har dessutom otaliga gånger fått frågan om varför jag är intresserad av att forska om BDSM och om jag har ett privat intresse och är utövare själv. Jag ser det som talande; jag tror att frågan ställs just för att forskningsämnet handlar om en, för många, svårförståelig och annorlunda form av sexualitet där kopplingen mellan sexualitet och våld är vanlig. Mattley (1998) beskriver hur hennes kollegor ofta frågat henne hur hon klarar av att göra den sortens forskning som hon gör, och sagt att de själva aldrig skulle kunna det: ”These questions and comments were usually delivered in such a way as to make it clear to me that while they could never do that ’sort of work’ there must be something about me that made it easy for me to do the work” (Mattley, ibid, s. 154). Det här har jag också varit med om många gånger. Flera personer har sagt att de aldrig skulle kunna utföra den forskning som jag gör. De har sagt att de skulle ha svårt för de handlingar som sker inom BDSM och svårt att vilja försöka förstå istället för att bli illa berörda. Även Beckmann (2009), som har gjort etnografisk forskning inom BDSM-gemenskaper i London, reflekterar över att bli utpekad på grund av valet av forskningsområde. Hon skriver: ”Even though my ’deviance’ only went as far as to be conducting research on the topic of consensual SM, a lot of the people in my social environment as well as on the Scene (of consensual SM and Fetishism) in London labelled me anyway” (Beckmann, 2009, s. 70). Den här erfarenheten gav henne insikt om med vilken rigiditet människor stämplar varandra och hur den stämplade personen blir annorlunda bemött. Jag inser hur viktig den vardagliga forskningsmiljön är för den enskilda forskaren. Det är en förmån att ha fått genomföra studien på en högskola som har utvecklat en stark sexologiforskning.

61

I arbetet har jag återkommit till frågor som: Vilka berättelser blir berättade? Vilka företeelser tillåts utrymme? Och vilket ansvar vilar på mig som forskare att studera ett område som BDSM? Detta kapitel handlar om metodologiska överväganden, beskrivningar av tillvägagångssätt och etiska aspekter men också om mina egna reflektioner, ställningstaganden och utveckling under avhandlingsarbetet. Jag vill tydliggöra min förförståelse och mitt tillvägagångssätt för studiens utförande. Min förhoppning är att läsaren får en bild av hur jag som forskare är med och påverkar studien. Genom metodologiska ställningstaganden placeras studien inom en specifik ämnespraktik, vilken såväl skapar som begränsar möjligheterna i forskningsprocessen (Skeggs 1997). I enlighet med sociologen Beverley Skeggs (1997) ser jag metodologi som en teori om metoder vilken påverkar svaren på en rad frågor om vem man ska studera, hur man ska studera dem, hur man ska skriva samt vilken kunskap man ska använda sig av. Även Winther Jörgensen och Philips (2000) beskriver hur metod och teori kan innebära en begränsning för forskaren på så vis att man uppfattar världen på ett visst sätt och inte på andra möjliga sätt. De menar dock att det är en nödvändig begränsning då man på så sätt har möjlighet att främmandegöra materialet i förhållande till sin vardagsförståelse. Ett centralt begrepp inom den poststrukturalistiska teoribildningen är kontingens som syftar till tingens och fenomenens villkorliga och tillfälliga essens. I ett perspektiv, där alla betydelser ses som kontingenta, kan man som forskare ställa sig främmande inför det självklara och ställa nya frågor till det redan kända. Vetenskapandet sker i en interaktiv och social process där de inblandade ses som aktiva, tolkande och meningsskapande. Forskningsintresset rör hur aktörerna åstadkommer en gemensam verklighet vilket innebär att vi som forskare alltså är en del av den sociala värld som vi studerar (Hammersley och Atkinson, 1983).

3.1 Att skapa relationer Etnografi kan beskrivas som en omtumlande, komplicerad, krävande, smutsig, frustrerande, oerhört djuplodande, genomträngande och effektiv metod; den leder forskaren rakt in i ett kulturellt sammanhang och ger i bästa fall en bild av vardagslivets komplexitet och mångfald (Johansson, 2009, s. 6).

Att skriva en bra etnografi kan enligt Johansson (ibid) jämföras vid att skapa ett konstverk. Det handlar dels om en kreativ process som involverar jaget, greppar in i den egna upplevelsevärlden och dels om ett tidskrävande, mödosamt och noggrant arbete. Etnografisk forskning syftar till att komma nära och avtäcka fenomen och företeelser. Men också till att studera komplexiteten i mekanismer och dynamiker, samla artefakter, undersöka uttryck och betydelseförskjutningar

62

och att se det specifika i det generella (jfr Johansson, 2009; Lalander, 2009). Det viktigaste för att nå framgång i etnografisk forskning är, enligt etnografen Philip Lalander (ibid, s. 41), ”förmågan att etablera, vidmakthålla och fördjupa kontakter”. Etablerande av relationer handlar till stor del om att skapa förtroende och ”bevisa” att man som forskare är att lita på (se exempelvis Lalander, 2011; Månsson, 2003; Skeggs, 1997). Interaktionen i intervjusituationer och under observationstillfällen är inte statisk och förutsägbar utan ständigt formbar beroende på kontexten och de personer som är involverade, något som ställer krav på forskaren. I likhet med sociologen Benny Henriksson (1995) ser jag en informant inom etnografin som en medlem av den grupp som studeras, en person som är villig att agera guide, informatör och översättare av gruppens koder, språk, jargong och symboler. Samtidigt är deltagarna i studien inte ”bara” informanter, utan i likhet med filmvetaren Ingrid Ryberg (2012, s. 70) ser jag dem som ”research collaborators and co-producers of knowledge”. Mina kontakter med informanter har varit av olika karaktär, ibland har vi träffats för att genomföra en intervju och sedan inte träffats mer. Ibland har samtalen/mötena varit formella med inspelning medan andra träffar har varit mer informella, som samtal över en fika eller en lunch. Vissa har jag träffat åtskilliga gånger i olika sammanhang och även gjort upprepade intervjuer med, personer som också ofta har hjälpt mig att få tillträde till olika sammankomster och förmedlat kontaktuppgifter till andra personer. Allteftersom har jag utvecklat och etablerat relationer med dessa personer, vilket också har lett till ett större ömsesidigt förtroende. Kriteriet för att delta i studien är en erfarenhet av att utöva BDSM. Rekryteringen har skett på flera sätt och här beskrivs de sociala arenor som jag har använt för att få kontakt med utövare. Inledningsvis lämnade jag informationsblad i en sexbutik och butiksägaren, Anna, tipsade och berättade för sina kunder om studien. Flera av intervjuerna genomfördes i sexbutikens källare. Jag ser en stor vinning i att ha rekryterat informanter via butiken, då jag tror att jag kan ha nått personer som jag annars inte skulle kommit i kontakt med. Genom butiksägaren träffade jag ordförande för de så kallade ”fikaträffarna”, en mötesplats där utövare träffas en gång i veckan för att utbyta erfarenheter och funderingar om att utöva BDSM. Via ordföranden fick jag möjlighet att delta på träffarna och därigenom har jag kunnat rekrytera flera personer. Hon tipsade också om två utövare som driver en klubb vilka jag senare kom i kontakt med och lärde känna. Jag har via dem blivit inbjuden på fest, hembjuden på samtalskväll och närvarat på workshops, samt fått

63

möjlighet att rekrytera ytterligare informanter till studien. Olika förfrågningar har också bidragit till rekryteringsmöjligheter. Jag blev ombedd att hålla en föreläsning om min forskning på en pubafton, arrangerad av en BDSM-grupp i en storstad. I publiken satt ett femtiotal personer och efteråt passade jag på att efterfråga deltagare till studien. Det var flera som kom fram och sa att de gärna ville delta och under de efterkommande dagarna gjordes ett flertal intervjuer. I några få fall har personer mailat eller ringt till mig och sagt att de hört talas om min studie och velat delta. Ibland har de fått veta om min forskning via någon bekant, som jag tidigare intervjuat. Jag skapade även en profil på Darkside (DS). I profilen berättar jag om min forskning, uppger kontaktuppgifter och välkomnar personer att höra av sig om de är intresserade. På sidan finns även min masteruppsats länkad, som handlar om BDSM-utövare i relationer (Carlström, 2011, opublicerad). Det visade sig dock svårt att rekrytera personer via DS31, däremot har en stor del av kontakten med redan etablerade kontakter upprätthållits därigenom. Jag har till exempel kontaktat personer som jag träffat på en fikaträff med en förfrågan om intervju via DS. Nedan är ett exempel på hur en sådan kontaktskapande konversation har sett ut: Vi träffades på fikaträffen förra onsdagen. Jag tyckte att du hade många intressanta tankar och skulle gärna vilja träffa dig för en intervju. I min profil hittar du mer info om min forskning och om du är intresserad kan du även läsa min masteruppsats som finns länkad där. Om du vill delta sker det med full konfidentialitet vilket innebär att ingen kommer veta att du har varit med i studien och att ditt namn inte står med. Jag hoppas på att höra av dig!

Hon svarar: Ja du var lika intressant själv då du verkade ha ett så öppet sinne för oss som ändå ses som lite onormala och utanför normen av vanliga svensson. Och jag deltar gärna i din forskning för jag älskar att prata och särskilt då om det som är en så stor del av mitt liv:) Så hör bara av dig så ordnar vi en träff nånstans för jag är ju alltid ledig och kan komma till xxx när som nästan.

På så sätt kunde vi boka en träff för intervju. Jag återger mailväxlingen för att visa fördelarna med att personer träffar mig i ett socialt sammanhang och på så 31  Darkside har också, genom dess kalendarium, varit ett forum för kunskapsinhämtande om BDSM samt för kontinuerlig uppdatering om vad som händer i BDSM-världen. Jag skriver mer om DS och min access till nätverket i avsnittet om observationer.

64

sätt kan bilda en uppfattning om mig, ha tid att fundera och sedan kunna välja att tacka ja eller nej till att delta i studien. Jag har vid ett tillfälle kontaktat en person på Darkside då han var administratör för ett nätverk på DS som jag var intresserad av, annars har jag alltid träffat personerna utanför internet innan jag har kontaktat dem på DS. Jag har intervjuat tjugonio personer. Intervjuerna har gjorts i sexbutikens källare, på caféer, på högskolor, i de intervjuades hem eller på deras arbetsplats. De intervjuade personernas ålder är mellan tjugo och sextio. Det är ungefär lika många kvinnor som män. De bor i storstäder, medelstora städer, på mindre orter och på landsbygden i olika delar av Sverige. Tre av personerna är arbetslösa vid tidpunkten för intervjun, en uppbär sjukpenning och resterande arbetar eller studerar. Sjutton informanter har en akademisk utbildning eller studerar på högskola/universitet. Tjugoen av de intervjuade lever i relation/er varav åtta beskriver relationsformen som 24/732. Cirka en tredjedel ser sig som flersamma33 och lever i polyrelationer, cuckold-relationer34 eller beskriver sig som poly eller relationsanarkister. Merparten är heterosexuella eller bisexuella. En person definierar sig som transperson. Majoriteten av de intervjuade personerna har ett kontaktnät med andra utövare. Vilket BDSM-nätverk eller grupp man tillhör beror i regel på vilken som finns närmast tillgänglig där man bor. I de större städerna väljs dock grupptillhörighet även utifrån BDSM-preferens eller sexuell läggning. Nästan alla är, vid tidpunkten för intervjun, medlemmar på Darkside. Många lägger tid varje dag på att ha kontakt med andra utövare, följa konversationer och läsa nyheter på sidan medan några säger att de är medlemmar enbart för att kunna ta del av kalendariet. I kalendariet kan man ta del av träffar, klubbar, fester och andra anordnade aktiviteter i BDSM-sfären.

Utbildad medelklass? På vägen till en fikaträff tar jag sällskap med en informant, vi småpratar lite och han undrar om det är främst högutbildade personer som deltar i min studie. Jag svarar att jag ännu inte vet säkert och frågar om han tror att det är enklare att medverka i en akademisk studie om man själv har akademisk utbildning, eller om det snarare är så att BDSM-utövare över lag är välutbildade. Han tror att det kan 32  24/7 är en beteckning på BDSM-förhållande som förutsätter att åtminstone någon del (oftast en maktförskjutning) är ständig, till skillnad från utövande som äger rum vid enskilda tillfällen (t.ex. sessioner eller liknande). 33  Flersamhet innebär sexuella och/eller romantiska relationer som på ett eller annat sätt inkluderar mer än två personer. 34  Cuckold innebär att den ena partnern i förhållandet, i regel kvinnan, har en eller flera partners utanför relationen och den andra partnern som är undergiven hjälper ofta till med förberedelserna, valet av partner samt att anordna träffar mellan kvinnan och andra partners. Den undergivna partnern lever i trohet gentemot sin partner och förväntas njuta av att veta om att partnern har andra älskare.

65

vara en kombination men berättar att av hans nära hundra vänner inom BDSMvärlden är så gott som alla högutbildade. Jag funderar en del över det han sagt och om det kan finnas en grupp utövare som jag inte når, om det är så att jag som akademiker ”lockar till mig” en viss kategori människor, eller om det snarare är så att utövarna är mer välutbildade35. Som nämndes i förra avsnittet har merparten av de som jag har intervjuat en akademisk utbildning eller är studerande på högskola eller universitet. Det är således svårt att veta huruvida utövare över lag är välutbildade eller om det snarare är så att välutbildade personer tenderar att i högre utsträckning delta i en akademisk studie. Men som jag tidigare har beskrivit visar flera studier att utbildningsnivån är högre bland utövare än bland befolkningen i övrigt (se exempelvis Wiesmejer och van Assen, 2013). Det här leder oss vidare till den viktiga frågan om varför man väljer att delta i studien.

Att vilja delta i studien Flera av informanterna har påtalat att de ser forskningen om BDSM som viktig och ibland har jag fått känslan av att det finns ett uppdämt behov av att få tala. När en intervju tog nära tre timmar och personen som jag intervjuade sa att hon började bli trött ursäktade jag mig med att jag inte trodde klockan var så mycket. Hon försäkrade att det inte var någon fara, att hon såg det som ytterst viktig forskning och att hon mer än gärna ville lägga tid på medverkan. Andra har sagt att intervjun har hjälpt dem att sätta ord på sina tankar och samtliga som jag har kommit i kontakt med har varit positiva till studien. Plummer (1995) frågar sig varför människor vill delge sexuella berättelser och beskriver olika nivåer som kan ge förståelse för viljan att berätta. På det personliga planet berörs de motiv personer har av att berätta, vilket kan röra sig om allt från ett terapeutiskt syfte såsom att lindra smärta till att tjäna pengar och upplysa och hjälpa forskningen framåt. För många, menar Plummer, är dock huvudsyftet ”discovering who one really is” (ibid, s. 34). Den situationella nivån beskriver hur människor hittar sig själva genom sina berättelser. Genom berättelserna omvandlar personerna sig själva till sociala objekt. Berättelserna är fast förankrade i den organisatoriska ramen för berättandet, där strukturen för exempelvis forskarens intervjuguide, nyhetstidningen, tv-programmet eller terapisessionen är av avgörande betydelse. Således kan ramarna ses som begränsande för berättelsen. Den kulturella nivån behandlar ”the tale and its time” (ibid, s. 35): berättelser kan enbart nå ut om det finns någon som mottar, konsumerar och lyssnar vilket innebär att många berättelser förblir i det tysta. Socionomen och forskaren Elizabeth Martinell 35  I kapitlet om tidigare forskning lyfter jag fram andra studiers resultat om klass och utbildning i relation till BDSMutövande.

66

Barfoed (2008, s. 11) konstaterar: ”Genom de berättelser vi väljer att berätta iscensätts de identitetspositioner vi av olika anledningar föredrar.” Sociologen Norman Denzin (1989, s. 81) uttrycker det än mer radikalt: ”One becomes the stories one tells.” Uttalandet kan ses som retoriskt tillspetsat men visar på berättelsens oerhörda kraft. Det är viktigt att kritiskt distansera sig från intervjusamtalen och ställa sig frågor i förhållande till desamma. Vilka berättelser är det som delges? Har utövarna ett behov av att ge en viss bild? Finns en vilja att agera språkrör för BDSM-sfären? Finns risken att jag får tillrättalagda berättelser? Inledningsvis i forskningsarbetet befarade jag ett jakande svar på den sistnämnda frågan men när jag tittar på mitt material i efterhand ser jag annat. Samtalen har kännetecknats av en ambivalens, ett problematiserande och reflekterande där informanterna har delgivit ämnen och områden som de uppenbart har funderat och resonerat en hel del kring, men med tankar som ofta är komplexa och inte alltid färdigtänkta. Många framför att BDSM har flera problematiska sidor och ser det som viktigt att vara uppmärksam och kommunikativ runt den komplexitet som ett utövande innebär. Detta problematiserande och reflekterande om BDSM-praktiken är också något som jag känner igen från anordnade workshops, diskussionsträffar och samtal inom BDSM-sfären. Det uppstår ofta diskussioner; ibland avser träffen att diskutera ett visst tema inom BDSM, ibland kommer diskussionerna spontant, och träffarna kan vara både högljudda och med många olika åsikter och hållningar.

3.2 Den etnografiska forskaren Jag lyssnar på serietecknaren Nina Hemmingssons sommarprat på P136. En bit in i programmet talar hon om att ”hedra mellanrummen”. Jag blir intresserad och lyssnar extra noga. Hon säger: Att hedra mellanrummen när man tecknar betyder att man inte fokuserar på själva formen utan på det som är emellan. Om man till exempel tecknar ett träd, stirrar på dess form och försöker fånga det så är det så lätt hänt att man fastnar i sina egna föreställningar om hur ett träd ser ut. Man förleds av sin förkunskap om trädet. Om man istället tecknar hålen mellan grenarna, mellanrummen, så lurar man sig själv att komma närmare. Resultatet kanske blir skevt men ändå stringent. Och man lyckas ofta, trots skevheten komma nära trädet som det faktiskt ser ut, man närmar sig trädets väsen.

36  Programmet sändes måndagen den 6 juli 2015. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/571821?programid=2071

67

Jag inser att det hon berättar är precis vad jag strävar efter i observationerna. Trots att Hemmingsson syftar till mellanrummen i ett tecknande, är det enkelt att relatera till det etnografiska fältarbetet. Att inte fastna i mina egna föreställningar utan just fokusera på mellanrummen har varit centralt för mig. Genom att förstå hur växelspel, liv och relationer skapas i mellanrummen kan vi på ett deleuzianskt (Deleuze och Guattari, 1972/1983) sätt se hur dessa utgör ett både dynamiskt och ständigt pågående flöde av energi. Hemmingsson talar vidare om sin seriefigur och berättar att många undrar över varför flickans ögon är så tomma. Hon reflekterar över varför hon har tecknat henne på så vis och säger ”kanske är det för att jag vill kunna titta på sådant som man har sett så många gånger att man inte ser det längre”. Också detta ser jag som centralt inom den etnografiska forskningen; att närma sig vardagliga företeelser men se utan att fastna i sina egna föreställningar eller förgivettagna sanningar. Jag vill reflektera över vad det innebär att vara en etnografisk forskare och särskilt vad det innebär att vara en etnografisk forskare inom sexualitetsfältet. Jag har funderat över dessa frågor i mötena med utövare. De flesta utövare som jag har träffat har varit tillmötesgående och haft en välvillig inställning till mig som forskare. På träffarna har det som oftast varit en avslappnad och trivsam stämning och jag har inte upplevt det svårt att få kontakt med människor. Newmahr (2008b, s. 640) menar att ”as ethnographers, we can simultaneously own both analytic and interpretive approaches, contextualizing our subjectivity in the histories and narratives of the members of the communities we seek to understand”. Etnografisk forskning skapas i ett samspel. Viktigt för mig har varit att uppfattas som ödmjukt lyssnande, inkännande, uppmärksam och engagerad samt att vara självreflexiv och uppmärksam på mina egna hållningar, värderingar och fördomar i relation till det jag erfar och upplever, men utan att för den skull vara självupptagen. Att ses som seriös med en respektfull approach, att ställa frågor utan att verka påstridig och med en vilja att förstå har varit angeläget. Jag har vidare sett det som viktigt att kunna ”smälta in” i de olika miljöer som BDSMsfären utgörs av, att ha tålamod och ta tillfällen då de uppstår samt att visa att jag är bekväm i situationerna som uppstår. Ett konkret exempel på detta är när jag har fått se privata foton på CBT37 eller kroppsliga märken efter sessioner på intima delar av kroppen. Jag har då tittat på och diskuterat bilderna eller ärren utan att verka obekväm. Ibland tror jag också att det är viktigt att kunna vara lättsam och skoja med i andras skämt vilket nedanstående fältanteckning kan utgöra exempel på: 37  CBT står för Cock and Ball Torture: penis- och pungtortyr.

68

När vi kommer fram till fikaträffen berättar en av männen ganska omgående att han har blivit intervjuad. Han skojar och säger att han har facit om någon vill ha. De andra skrattar. Mannen fortsätter och säger att det varken gjorde ont eller var farligt, som för att pusha de andra att också låta sig intervjuas. Någon säger: ”Va? Gjorde det inte ont? Då blev väl du besviken!” De fortsätter att skoja. Ett par som lever i en cuckold-relation säger att det är därför vi har bjudit hem henne till vårt hem, då är vi på hemmaplan och kan göra som vi vill. Det är en avslappnad stämning och vi har alla nära till skratt. Det känns som de har öppnat upp gruppen till att även innefatta mig (Fältanteckning 2012-10-24).

Samtidigt som jag tror att en avslappnad och lättsam stämning är eftersträvansvärd kan det vara angeläget att fundera över vad den avslappnade stämningen representerar och om det kan finnas risker i den. Under den första fikaträffen riktades en hel del fokus mot mig trots att min intention var att inta en mer observerande roll. Jag hamnade i mitten av bordet och det var ofta som blickarna föll på mig under diskussionen, kanske för att jag satt centralt och kanske också för att jag var där i rollen som forskare. Eftersom det var det första mötet kändes det mest naturligt att vara delaktig i samtalet; jag ville göra ett så bra intryck som möjligt för att bli välkomnad till flera möten. Ibland flikade jag in något eller ställde en fråga i en pågående diskussionen. Jag tror att det hade verkat suspekt om jag suttit helt tyst, det hade kunnat skapa en nervös stämning. Vid efterföljande observationstillfällen har jag försökt att inta en mer iakttagande och lyssnande roll för att ha en så liten påverkan på samtalet som möjligt. Jag har också sett till att inte hamna rumsligt i centrum. När det tillkommit nya människor har jag i regel bett om att få presentera mig, och förklara i vilket syfte jag är där för att personerna som inte träffat mig innan ska ha möjlighet att ställa frågor om forskningen och mitt deltagande. Det har dock varit flera tillfällen då jag har funderat över vad som är rätt att säga eller göra i det givna tillfället. I slutet av mitt första deltagande på fikaträffarna frågar jag om jag får närvara regelbundet vid träffarna. En av männen som definierar sig som dominant säger: ”Det är lite av en maktobalans; vi är så öppna men vi vet ingenting om dig. Vi är nog flera som har funderat över varför du har det här intresset att forska om BDSM.” En annan man fortsätter: ”Ja, man undrar ju över ditt intresse för att forska om detta.” Jag berättar om min bakgrund i sexologistudier och att jag länge har haft ett intresse och engagemang för sexuella uttryckssätt som inte tillhör majoritetens och därav mitt forskningsintresse. Jag frågar om de nöjer sig med svaret och de säger att det är tillräckligt så här långt och menar att det är lättare att öppna sig för någon när man vet lite mer om den personen och de andra höll med. Någon säger halvt på skämt halvt på allvar: ”Ditt syfte

69

kanske är att förbjuda BDSM.” Några skrattar lite, jag svarar nekande att ”jag snarare vill försöka ge en nyanserad bild av vad BDSM innebär utifrån utövares egna berättelser”. De verkar trots allt positiva till att jag deltar i träffarna fortsättningsvis (Fältanteckning 2012-09-24).

Fältanteckningen aktualiserar frågan om hur mycket information man bör ge om sig själv till informanterna. Liksom Skeggs (1997) menar jag att man som forskare har en plats i de sociala, ekonomiska och kulturella relationer man studerar och att man är ”positionsbestämd på många sätt: genom historia, nation, kön, sexualitet, ras, ålder och så vidare” (ibid, s. 34). Men Skeggs poängterar samtidigt att det inte finns en direkt överensstämmelse mellan våra positioner och vårt sätt att tänka; vi är inte förutbestämda av dem. Alla relationer bygger på ömsesidiga förtroenden, så också relationen mellan intervjuperson och intervjuare och det känns viktigt att kunna möta informanternas frågor utan att för den skull ge avkall på professionalitet, integritet och trovärdighet. Bolton (1995, s. 161) menar att forskare inom sexologifältet bör fråga sig själva: ”What right do we have to enquire into the sex lives of Others, whether in our own culture or in some exotic distant realm, if we insist on our own right to privacy, to remain silent about our own intimate lives?” Sexologiforskaren Ronny Tikkanen (2003) poängterar att man ska vara försiktig med att dra förhastade slutsatser om att en ”samstämmig” sexuell orientering medför en ökad öppenhet och skapar ett större förtroende i intervjusituationer. Mina förkunskaper och tidigare erfarenheter, av exempelvis sexologistudier och att ha vistats i HBTQ-miljöer38, har med all sannolikhet inverkan på hur jag förhåller mig till det jag studerar. Det är svårt att spekulera i på vilket sätt, men det kanske kan vara lättare att ”tala öppet” om mottagaren har viss förkunskap om det man pratar om. Kan det kanske innebära ett ökat förtroende för mig som forskare i en intervjusituation? Det innebär helt klart att jag ställer frågor som kommer ur den förståelse jag redan har, varför vissa frågor och tydliggörande kanske uteblir.

Tillfällig gäst eller en i gänget? När jag är på en sexologikonferens i Gent tar jag sällskap med en forskare från Holland, och under en lunch diskuterar vi forskarens egna erfarenheter i förhållande till det som studeras. Hon berättar att hon är lesbisk och att hennes forskning är feministisk med fokus på lesbiska kvinnor. Hon anser att man som forskare aldrig kan förstå andra personers upplevelser fullt ut om man inte anser 38  HBTQ är en förkortning för homo, bi, trans och queer.

70

sig själv tillhöra den studerade skaran. Jag funderar och svarar att för mig skulle nog ett fokus bli att förstå och beskriva mina egna upplevelser av ett utövande om jag själv började utöva BDSM, vilket inte riktigt är fokus för min forskning. Diskussionen är intressant och viktig att reflektera över. När jag talar med utövare hamnar samtalen i varierande riktningar. Vissa säger exempelvis att det inte är någon idé att försöka förklara och sätta ord på vad som upplevs under en session, det är något man måste uppleva för att kunna förstå. Andra säger att det är positivt att jag som forskare är utanför BDSM-scenen, då jag på så sätt ger en bild som inte är färgad av mina egna erfarenheter av att utöva BDSM. Det råder som synes flera meningar om forskarens plats i den kontext där forskningen utförs. Jag tillhörde inget BDSM-nätverk när jag påbörjade studien. Om jag hade börjat utöva BDSM under studiens gång hade det troligtvis blivit en process för mig själv att begripliggöra vad som händer och hur det känns; en identitetsbearbetning som jag inte tror att avhandlingen hade tjänat på. Jag tror att jag då hade haft svårt att distansera mig och förhålla mig kritiskt reflekterande till det jag studerar39. Forskaren i socialt arbete, Bengt Svensson poängterar att ”i narkotikavärlden använder man narkotika eller har en partner som gör det, annars hör man inte hemma där, då är man i bästa fall en tillfällig gäst” (1996, s. 397). Precis som Svensson påtalar kan man aldrig bli något annat än en tillfällig gäst om man inte deltar i aktiviteterna som nätverken cirkulerar runt. Detta genererar frågor om var gränserna bör gå för hur personligt involverad en forskare ska bli? Synen på deltagande inom såväl den etnografiska forskningstraditionen som inom sexualitetsforskningen skiljer sig och det råder inte någon konsensus för vad som är lämpligt eller hur det bör vara. I likhet med Henriksson (1995) ser jag en frånvaro i forskningen av reflektioner om forskarens/observatörens hållning till att delta i de aktiviteter som beskrivs i studierna. I detta avsnitt vill jag föra ett resonemang om hur jag ser på forskarens deltagande i samband med sexualitetsforskning. Det har varit många avvägningar som rört graden av deltagande under fältarbetets gång. Jag har, som jag beskrivit tidigare, närvarit vid olika former av träffar, fester, möten, klubb-kvällar och även besökt personer i deras hem. Vid dessa tillfällen har personer utövat BDSM och jag har observerat aktiviteterna. Jag har ibland varit som ”vem som helst” på klubben, vid andra tillfällen har alla närvarande känt till att jag forskar om BDSM. Även om inte alla alltid har känt till att jag deltar i rollen som forskare har det alltid varit någon som vetat om det, i regel arrangörerna. När jag deltog i ett midsommarfirande var jag inbjuden av arrangörerna (i rollen som forskare) medan övriga gäster inte visste att jag var 39  Det finns dock flera exempel på studier om BDSM där forskaren själv är utövare, som exempelvis Cutler (2003), Newmahr (2008a) eller Bauer (2008), vilket jag har beskrivit i avsnittet ”BDSM i forskningen”.

71

forskare40. Jag var då noga med att inte ställa privata frågor till personer då jag tänkte att de i efterhand kan känna sig lurade eftersom de inte visste att jag är forskare. När jag pratade lite längre med någon under kvällen berättade jag om forskningen och responsen blev då positiv. Jag kan se likheter mellan min och Henrikssons (1995) etnografiska forskning. Han har skrivit en avhandling om mäns möten på så kallade erotiska oaser41. Istället för att själv delta anlitade han fem observatörer som var insiders och som hade en stor kunskap om det undersökta fältet. De var homo- eller bisexuella män som hade personliga erfarenheter av att besöka erotiska oaser. Den enda restriktion som gavs var att observatörerna skulle skydda sig, om de deltog i sexuella aktiviteter. Ett par av dem deltog i sexuella aktiviteter medan ett par av dem inte gjorde det. På det här viset kunde Henriksson tillägna sig detaljrik empirisk data som hade varit svårt att komma över för en ”outsider”. Jag har deltagit i olika sorters tillställningar och jag har varit närvarande vid BDSMsessioner som observatör. Men jag har inte specifikt deltagit i de BDSM-aktiviteter som skett på sammankomsterna. Jag tror att jag genom mitt delvisa deltagande har kunnat nå erfarenheter som jag skulle ha haft svårt att tillägna mig genom att exempelvis bara göra intervjuer. Min hållning under fältarbetet har varit att jag gärna deltar i arrangerade aktiviteter men att jag inte utövar BDSM. Oftast har jag klargjort detta i förväg. Vid några få tillfällen har jag fått tacka nej på grund av att sammankomsten krävt deltagande. Exempelvis var jag inbjuden till en mindre workshop men när jag meddelade att jag ville vara där som observatör ansåg arrangörerna att det skulle kunna upplevas som obekvämt för deltagarna om jag var närvarande men inte deltog, varför jag avböjde att närvara. Ibland har informanten/erna undrat om mitt deltagande, vilket mailkonversationen inför ett besök hos Lena och Kent är ett exempel på: Vi har några frågor angående ditt besök. Kent undrar om det enbart är ett studiebesök eller om du har några tankar på ett prova-på-besök. Vi är öppna för medverkan av något slag om du är nyfiken, som du kanske förstått. Sen undrar jag om du har några matallergier eller om det är något du inte äter, typ diet el liknande. Det kommer serveras antingen middag eller något lättare, beroende på vad du har för matvanor, vid 19-tiden. Jag kommer klä upp mej till maten, och det är du välkommen att göra också, vilket uppskattas av Kent:) Hoppas jag inte skrämmer dig med våra undringar, men det är alltid bra att veta lite sånt i förväg. 40  Jag diskuterar de etiska aspekterna av dessa avvägningar längre fram i detta kapitel. 41  Med erotiska oaser menar Henriksson mötesplatser i den manliga homosexuella kulturen såsom diskotek och klubbar men även parker, badstränder, offentliga toaletter. Platser där sexuella och sociala möten mellan män möjliggörs.

72

Jag svarar: Eftersom jag kommer i rollen som forskare har jag inte möjlighet att själv utöva men jag är helt klart öppen för att se på, om ni vill visa hur en session kan gå till. Jag är nyfiken och intresserad av hur utövandet kan gå till rent praktiskt, så att säga. Men det är ni som bestämmer och jag är glad över att öht få komma och besöka er! Jag äter inte kött från gris eller nöt men gärna fisk eller kyckling. Men ni behöver absolut inte göra något extra för min skull. Jag klär gärna upp mig till maten! 

Jag tycker att mailväxlingen visar hur gränsdragningarna i deltagande observation är komplexa. Jag är medveten om att jag, genom att vara åskådare, är delaktig trots att jag inte deltar i de sexuella aktiviteterna per se. Sociologen Amanda Coffey (1999) påpekar att det troligtvis är än svårare för kvinnor att utföra ”sexuellt” fältarbete på grund av såväl säkerhet som rykte. Trots det, fortsätter Coffey, har flera kvinnliga forskare lyckats finna en nivå av deltagande observation som varit fruktbar och nämner bland annat Allison som utfört observationer på så kallade värdinneklubbar i Tokyo. Coffey (1999, s. 85–86) skriver: She was part of the sex talk and the sexualizing practices of the club – as both a subject of male desire and as an interactional player. She did not, however, engage in any sex acts, nor did she observe sexual activity. Her level of participation and the social setting were sexualized but not explicity sexual. The sexualizing of her body and her feminine sexuality was a key aspect of her fieldwork interactions.

Coffey beskriver hur Allisons egen sexualitet spelade en nyckelroll i fältarbetet, vilket kan ses även i andra sexualitetsstudier. Coffeys antagande vad gäller rykte i relation till att vara kvinna kan verka en något förlegad syn och bör problematiseras. Jag anser inte att min forskning har försvårats eller påverkat mitt rykte utifrån det faktum att jag är kvinna. Stacey Newmahr (2011) beskriver sin väg till att bli en BDSM-utövare och har således deltagit i de aktiviteter som hon också har observerat. Hon använder sina egna upplevelser, fysiska reaktioner och känslor som en del av sitt empiriska material. Det gör även Bauer (2008), som skriver: ”On all levels, my academic work (…) is informed by my positioning as a white German, queer and polyamorous, BDSM top and transfag42 with a workingclass and activist background.” Likaså Bolton (1995) var aktivt deltagande i sexuella aktiviteter i sin studie om gay-nätverk i Belgien. Att inte ha deltagit i de sexuella aktiviteterna, resonerar Bolton, hade varit att förneka sin egen sexualitet. 42  En ”transfag” är en homosexuell kvinna till man (KtM). De flesta transfags ser både biologiska män och andra KtM som potentiella partners (Bauer, 2008).

73

Jag har inte känt det som att jag har förnekat min egen sexualitet i fältarbetet men kan ändå känna igen mig i deras reflektioner. Det har funnits tillfällen då jag har upplevt att jag har deltagit i (sexuella) samtal eller fått kommentarer mer i rollen som individ/kvinna än som forskare. Ett exempel är när jag är klädd i en skinnklänning på en klubb och en tjej börjar prata med mig och frågar om jag är inne på läder eller om det bara är just i kväll. Ett annat tillfälle är när jag har på mig klackskor och tajt svart klänning (då jag fått veta att det uppskattas att jag klär upp mig i samband med ett hemma-hos-besök) och informanten visar sin glädje över att jag bär klackskor och säger att han är glad över att få två kvinnor att betjäna. Jag kan i dessa avseenden dra paralleller till en av de mer kända observationsstudierna inom sexualitetsfältet; Humphreys forskning om så kallade Tearoom Trade43. Hans roll var att varna deltagarna om outsiders skulle komma och fick på så sätt tillträde att observera vad som hände på toaletterna utan att själv delta i aktiviteterna. Precis som Coffey (1999) beskriver att Humphrey antog en sexuell roll i fältarbetet i syfte att underlätta observationerna, kan jag se att jag har varit en sexuell aktör under mitt fältarbete även om jag inte deltagit i BDSM-aktiviteterna per se.

Tankar om rädsla Eftersom jag har utfört fältarbete i en, för mig sedan tidigare, relativt obekant miljö där det har skett handlingar som – för den oinvigde – ses som fysiskt våld och där det ofta har funnits ett stort utbud av redskap avsedda att tillfoga smärta, är det inte svårt att tänka sig miljön som hotfull och osäker. Men jag har inte vid något tillfälle känt mig utsatt, rädd eller trängd. Det har varit en respektfull ton, såväl mot mig som mellan utövarna, under de möten, träffar och fester jag har varit på. Den sociala kontrollen är stark. Om man har agerat mot reglerna på en fest eller klubb är man portad och det ska mycket till för att få bli välkommen igen, vilket jag kommer beskriva mer ingående i analysdelen. Detsamma gäller på Darkside där flera informanter påtalat att det finns personer som uppför sig illa. Det är svårare att porta personer på DS då de byter så kallade nickname och återkommer. Många påtalar att det är ett problem. Om man bortser från inviterna på Darkside, som jag tidigare nämnt, har jag inte fått några direkta inviter. Personer som jag har kommit i kontakt med har ofta frågat om jag själv utövar/vill utöva men respekterat min hållning efter att jag förklarat den.

43  Tearoom trade innebär offentliga toaletter där män ses för att ha sex.

74

Observationer och observationsmiljöer Syftet med observationer är tvådelat. Jag har vistats i BDSM-miljöer för att komma i kontakt med personer att få intervjua, samtidigt som jag har velat få kunskap om samspel, uppträdande, interaktionsmönster och normer vilka inte kommer fram under en intervju. Observationerna innebär också att jag kunnat agera i rollen som åhörare, något som dock inte alltid har varit helt enkelt. Exempelvis gick samtalen under fikaträffarna ibland ganska trögt; det blev emellanåt tyst och en del blev besvärade och skruvade på sig. I dessa situationer fick jag aktivt tänka på att hantera tystnaden och inte börja prata bara för att det var tyst. Flera gånger hade jag frågor som skulle kunna vara passande och intressanta men stillade mig eftersom ett av syftena med mitt deltagande just var att jag inte skulle styra samtalen utan vara betraktaren, lyssnaren och observatören. Lalander (2009) beskriver att hans observationer ofta tjänat till att utveckla relevanta frågor till intervjusituationerna. Så har det även varit för mig; det har ofta varit ämnen som diskuterats på fikaträffarna som jag har haft möjlighet att fråga mer om under de individuella intervjuerna. Genom observationerna har jag kunnat få en bild av de miljöer där utövare vistas. Observationerna utgör således ett viktigt komplement till intervjuerna och jag ser dem som betydelsefulla i kunskapsprocessen. Det finns många arenor där utövare träffas. Jag har deltagit i olika former av möten och träffar. Jag har regelbundet varit med på fikaträffar och pubaftnar där utövare träffas en gång i veckan för att prata, diskutera BDSM, lära känna varandra osv. Jag har även närvarit vid olika workshops där man fokuserat på exempelvis piskteknik eller säkerhet. På fester och klubbar finns i regel möjlighet till utlevnad och jag har närvarit vid flertalet sådana tillfällen. Det är oftast någon eller några ”eldsjälar” som arrangerar dessa sammankomster och som lägger mycket energi, tid och ibland även pengar på att få till stånd träffarna och festerna. Jag har återkommande träffat utövare i deras hem. I utövarnas hem har jag kunnat få en bild av hur BDSM genomsyrar vardagstillvaron, hur man organiserar sin tillvaro i relation till BDSM i ett 24/7-förhållande samt hur det fysiska rummet utformas i relation till utövandet. Detta har varit viktiga kunskaper i mitt avhandlingsarbete. En hel del tid har också ägnats i Annas sexbutik. Anna är en av nyckelpersonerna i studien och vi träffas av en slump första gången i maj 2012. Jag gick förbi hennes butik och blev nyfiken när jag såg skyltfönstret och gick in. Vi började prata och jag berättade om min forskning. Hon var intresserad och sa att hon säkert kunde förmedla kontakter eftersom många av hennes kunder var utövare. Vi bestämde att jag skulle titta in nästkommande dag och lämna informationsblad

75

i affären. Därefter har en relation byggs upp mellan Anna och mig. Vi har flera saker gemensamt. Vi är kvinnor i samma ålder och vi arbetar båda med sexologi, om än på olika sätt. Under dagarna i butiken har jag kunnat observera vilket syfte butiken fyller för utövare. Butiken kan sägas utgöra en gemensam arena för utövare. Den kan ses som ett ”mitt emellan” det privata och offentligt. Där pratas om sex, om BDSM och det finns ett enat fokus mot varorna och redskapen. Informanterna kommer gärna lite tidigare inför en intervju för att hinna titta runt i butiken och när intervjun är klar stannar de ofta kvar på butiksplan och utbyter några ord med Anna som driver butiken.

Internet och Darkside I början av avhandlingsarbetet fick jag hjälp av en vän som är bekant med administratören på Darkside. Hon berättade om min forskning, och ”gick i god” för mig innan jag själv kontaktade administratören. Jag fick hans mailadress och mailade honom. Jag berättade om studien och bad att få öppna en profil på Darkside för att på så sätt kunna sprida information om forskningen. Min tanke var också att rekrytera personer till studien genom Darkside. Jag fick ett positivt svar, det gick bra att öppna en profil som forskare och jag skulle höra av mig om Darkside kunde vara behjälpligt på andra sätt. Jag öppnade därefter en profil med namnet ”Doktoranden”. Mycket av kommunikationen med redan etablerade kontakter sköttes via DS. Sidan har också utgjort en kunskaps- och informationskälla. Jag har ägnat många timmar åt att läsa diskussionstrådar, artiklar och länkade nyheter om aktuella ämnen som har någon form av anknytning till BDSM. Kalendariet som finns på DS har varit till stor hjälp. Jag har också fått personliga inbjudningar av informanter till olika happenings såsom fester, träffar och workshops. På så sätt har jag haft en god insikt i vad som händer i BDSM-världen. Många påtalar den betydelse som Darkside har, eller har haft för dem, och sidan beskrivs ofta som inkörsporten till BDSM-världen. Namnen som utövare har på Darkside används oftare än de verkliga namnen även när utövare träffas utanför internet. På fikaträffarna kommer DS upp titt som tätt i samtalen: Jag berättar att jag har lagt upp en profil på DS och de frågar vad jag heter. När jag säger ”Doktoranden” skrattar flera och säger: ”Ja, det är ju det namnet du har fått av oss här på fikaträffen.” Jag säger att jag inte har hunnit bekanta mig med sidan ännu och ordförande föreslår att vi kan sitta tillsammans så hon kan visa mig. Jag blir glad och svarar att jag gärna vill det. Någon säger ”så du kan visa runt henne på våra sidor så hon får se hur perverterade vi är då eller?” Alla skrattar. När jag kommer hem har en av männen varit inne på min sida och tackat för intervjun och skrivit att han tyckte det varit en trevlig fikaträff.

76

Också ett par av tjejerna hade varit på min sida. Jag var osäker på hur det skulle uppfattas om jag går in på deras sidor varför jag lät bli men det kändes samtidigt som de öppnat upp för kontakt även på DS (Fältanteckning 2012-10-24).

Berg (2011) påtalar att skillnader mellan online och offline, som exempelvis tillvägagångssätt för självpresentation, villkor för aktörskap samt spännvidden mellan anonymitet och gemenskap, innebär nya utmaningar för den etnografiska forskningen. Online och offline är nära sammanvävt eftersom händelser och interaktioner online ger konsekvenser offline och vice versa, något som blir påtagligt och tydligt i den kontext som personerna på fikaträffen befinner sig i. Det finns anledningar att reflektera över att som forskare vistas inom nätgemenskaper. Eftersom det syns vem som har besökt en profilsida på Darkside funderade jag mycket i början om det uppfattas som ”snokande” och integritetskränkande att besöka informanters profiler. Men allteftersom har det blivit en mindre relevant reflektion då många informanter hänvisar till sin profil, och ber mig gå in och kolla när de förklarar något. Ett exempel är när en informant försöker förklara en CBT-bindning och jag inte riktigt förstår och hon säger att jag ska gå in och titta på de foton som hon har lagt ut på sin profil. Ett annat liknande exempel är när en man berättar om sitt möte med en professionell yrkesverksam domina och då hänvisar till bilder som han lagt upp på sin profil. Ytterligare ett exempel är när ett par pratade om needle play44 och mannen hänvisar till en text på sin sida som han skrivit om subspace45 i samband med nålsättning. Jag har dock undvikt att gå in på personers profiler som jag inte har någon tidigare anknytning till eller träffat utanför Darkside. Jag har fått många mail till min inkorg på Darkside och jag har försökt att svara på merparten av dem. När jag inte har svarat har mailet inte handlat om en nyfikenhet för forskningen utan till exempel varit en fråga som ”vill du bli dominerad av en…”. Jag har frågat mina nyckelinformanter om de får liknande mail och de säger att det är vanligt och att de i regel inte svarar på dem. Ibland har jag fått mail med frågor om huruvida vissa praktiker inom BDSM kommer att finnas med i studien samt om min egen inställning till BDSM. Jag har då svarat och berättat så gott jag kunnat. Min presentationssida har besökts 854 gånger (2016-02-08).

44  Needle and knife play eller nålsättning är BDSM-praktiker där nålar, kniv eller kanyler används för att rispa och perforera huden. 45  Subspace innebär ett förändrat tillstånd hos den undergivna partnern under en session. Upplevelsen är svår att beskriva då den är subjektiv. Många beskriver den som en hypnotisk ”flowkänsla”, att bli hög och som att världen runt omkring försvinner. Ofta är subspace förknippat med intensiva upplevelser av både smärta och njutning. Jag diskuterar sub/domspace mer ingående i analysdelen.

77

Att dokumentera observationer Under observationens gång har jag gjort ”mental notes” (jfr O´Connell Davidson och Layder, 1994) av miljöer, händelser och karaktärer. När det har varit möjligt har jag antecknat kortare fraser eller nyckelord. Direkt efter observationen har jag gjort en detaljerad fältanteckning av vad som hänt under observationen, inkluderande beskrivningar av händelser och personer samt av konversationer med och mellan personer. Den största delen av fältanteckningarna har jag gjort från minnet direkt efter observationernas slut. Ibland har jag deltagit i evenemang i städer som har inneburit en längre bilresa hem och jag har då talat in på diktafonen under tiden jag kört. Vid tillfälle då jag har övernattat hos informanter har jag skrivit anteckningar innan jag somnat. När jag genomförde observationer i sexbutiken gick jag ofta till ett närliggande café eller ner i butikens källare för att göra noteringar. Jag har försökt att notera så mycket som möjligt och följt den etnografiska devisen ”hellre för mycket anteckning än för lite” (Hammersly och Atkinson, 1983). Lalander och Andreasson (2003) utförde en etnografisk studie på ett kasino och beskriver hur handlingar och symboler som kunde tyckas meningslösa vid tiden för observation sedan visade sig vara högst betydelsefulla. Det är något som jag också har erfarit. Allteftersom jag själv har fått mer kunskap och fördjupat mig i ämnet och i teoretiska perspektiv har jag kommit att fokusera på händelser och upplevelser som jag till en början inte lade så stor vikt vid.

3.3 Samtal och intervjuer Jag har samtalat och interagerat med många utövare i olika sammanhang. Intervjuer där samtalet har spelats in och sedan transkriberats har jag gjort med tjugonio personer. De flesta intervjuer har tagit från en och en halv till två timmar, några har tagit upp till fyra timmar. Vid några tillfällen har vi inte hunnit klart utan bokat in en uppföljande intervju. Vissa har jag intervjuat återkommande gånger. I intervjusituationerna har jag låtit informanten ”tala fritt” i så stor utsträckning som möjligt. Jag har haft en intervjuguide som stöd men jag har varit mån om att låta samtalet utvecklas i de riktningar som varit angelägna för informanten. Intervjuguiden kom mest till användning i början av fältarbetet. Under de senare intervjuerna plockade jag fram guiden i slutet av intervjun för att se om jag missat något väsentligt och ibland inte alls. I inledningen på intervjun har jag informerat om konfidentialitet, att deltagandet är frivilligt och att det går att avbryta sitt deltagande även under intervjun. Jag har också gjort personen uppmärksam på att de frågor som jag kommer att ställa kan upplevas privata och intima och om det är frågor som hen inte vill svara på så är det bara att säga det. Det har dock varit få tillfällen när informanter inte har velat svara på frågor. Istället har jag uppfattat det som att deltagarna har varit måna om att förklara, få mig att förstå 78

och att det har varit viktigt för dem att beskriva och sätta ord på tankar, känslor, upplevelser och erfarenheter. Inledningsfrågorna har varierat men jag har i regel bett personen att berätta lite om sig själv. Vid ett tillfälle inledde jag med att fråga: ”Vad innebär BDSM för dig?” Det var inte alls en bra ingång och personen hade svårt att svara och tyckte frågan var för direkt. Jag ställde då istället en ny fråga om hur intresset uppkom och det var en enklare fråga att besvara. Jag har inte velat riskera att snäva in perspektiven genom att endast utgå från mina, på förhand, formulerade frågor. Istället har jag följt upp de svar och berättelser som informanterna har lämnat. Jag har avslutat intervjun med frågan: ”Är det något som du ser som viktigt men som inte har kommit fram under samtalet?” Det har då ofta kommit upp reflektioner och funderingar som jag tidigare inte tänkt på men som jag tagit med mig till nästa intervju. På så sätt har intervjuerna byggs på och utvecklats med nya frågor och reflektioner. Då jag ser såväl BDSM-utövandet som forskningsprocessen som kontext-, tids- och relationsbunden har jag sett en vinning i att göra uppföljande intervjuer. Så har skett med flera av informanterna. Utövarna har skilda upplevelser och erfarenheter och det är tydligt att BDSM fyller olika syften för personerna. En del berättelser vittnar om övergrepp, våldtäkter, traumatiska uppväxtförhållanden och ett bemötande kantat av oförstående och okunskap av professionella. Dessa intervjuer har tidvis varit känslosamma. Vid ett par tillfällen har jag ”fallit in i” min tidigare yrkesroll som socialarbetare, där jag ofta kom i kontakt med kvinnor som blivit utsatta för våld och personer med svåra uppväxtförhållanden. Det har då varit en balansgång att inte låta samtalet övergå till ett terapeutiskt eller rådgivande samtal. Vid ett tillfälle har jag frågat personen om hen har övervägt att söka professionell terapeutisk hjälp. Vid dessa tillfällen, eller när personen har blivit generad och tyckt att det som berättas kanske är för explicit eller pinsamt, har jag försökt att visa att jag ”klarar av” att höra det personen har att berätta och väntat in, lyssnat in. De allra flesta samtal har dock kännetecknats av ett positivt och stort intresse och engagemang för BDSM, och deltagarna har sett det som viktigt att få berätta, förklara och nyansera vad BDSM och ett utövande innebär. I intervjuerna har jag tänkt på att försöka använda ungefär samma språkbruk som den intervjuade. Personerna har i regel haft lätt för att verbalisera och sätta ord på känslor och tankar som rör sexualitet, BDSM och utövandet. Det är uppenbart att utövarna har reflekterat över dessa frågor och diskuterat dem på exempelvis träffar och DS. Ofta har utövarnas berättelser berört händelser tillbaka i deras liv, inte sällan från barndomen. Berättelser utgör inte direkta avspeglingar utan 79

bör snarare ses som berättelsekonstruktioner som växer fram i samspel mellan åhöraren och berättaren. Svensson (1996) beskriver berättandet som ett sätt att reflektera över sitt liv och att skapa en förståelse både för åhöraren och för sig själv där nutidens glasögon används för att se på dåtiden: Lösa berättelser sätts samman så att de passar in i ett mönster. När handlingar rekonstrueras i berättelsen sker det med nutidens kunskap om hur det gick sedan, vad olika händelser ledde till. Den förståelse man har av sitt liv får sin gestaltning och bekräftelse av det urval av hågkomster som tas fram (Svensson, 1996 s. 392).

I analyskapitlen kommer jag att beskriva hur informanterna kopplar sina erfarenheter till rådande diskurser och hur berättelserna är sammanvävda med vad som är typiskt för såväl det samtida samhället som de specifika BDSM-nätverken. Jag har, i möjligaste mån, återgivit informanternas citat ordagrant. När det har varit många mellanord (exempelvis: eller, man, liksom, bara, kanske) har jag valt att ta bort vissa av dessa ord. Detta för att underlätta läsningen, men också för att återgivning av talat språk ibland tenderar att framställa den talande i ofördelaktig dager. Enstaka ord i kursiv stil är intervjupersonens emfas av ord. Vid längre tankepauser har jag skrivit ”tänker” eller ”tystnad” i parentes.

Intervjusituationerna Flera av intervjuerna har gjorts i sexbutikens källare. Källaren består av ett litet rum där det finns ett bord, en soffa och stolar. Längs väggarna finns hyllor staplade med kartonger och diverse sexleksaker och på ett sidobord har Anna ställt en vattenkokare, kaffe och koppar. I ena hörnet står en symaskin då Anna tillverkar en del av affärens varor själv. Jag ser många fördelar med att ha utfört intervjuerna i källaren. Vi har kunnat sitta ostört i en miljö som de har vistats i många gånger och som de säger sig vara bekväma i. Anna har dessutom bidragit till att skapa en avslappnad stämning. Hon har ofta förberett med att tända ett par värmeljus, ställt fram en skål med godis och erbjudit kaffe. Flera av intervjuerna har gjorts hemma hos utövare. Det har inte varit något tillfälle då jag har känt mig hotad eller osäker, även om jag inför ett par intervjuer övervägt att boka om besöket till en offentlig lokal. Vid dessa tillfällen har vi mötts upp på en offentlig plats och tagit sällskap hem till hens bostad. På så sätt har jag kunnat bilda mig en uppfattning om personen. Ofta har jag träffat utövare på en offentlig plats, exempelvis på en fikaträff, för att vid ett senare tillfälle besöka dem i deras hem. Det har varit många fördelar med att träffa personerna i deras hem, dels för att 80

det kan bidra till en mer avslappnad stämning när personen är i sin hemmiljö, och dels för att jag lättare får en bild av vem personen är. Vid flera tillfällen har informanterna velat visa redskap och verktyg och det har enkelt kunnat plockas fram. Övriga intervjuer har, i den mån det har varit möjligt, bokats in på samtalsrum på högskolor eller universitet, i avskilda rum på caféer eller på informantens arbetsplats. Några av intervjuerna har dock gjorts på offentliga lokaler såsom fik eller restauranger. Vi har då försökt att sitta så ostört som möjligt. Ibland har informanten talat tyst för att inte andra cafébesökare ska höra. Vid andra tillfällen har hen pratat högt och inte alls verkat bry sig om att andra fikagäster hört vårt samtal. Vid ett par tillfällen har det varit musik i bakgrunden vilket gjort att transkriberingarna försvårats.

Makt(o)balans i parintervjuer Tikkanen (2003) problematiserar tillvägagångssätten och konstellationerna för intervjuer i sin avhandling. Han gjorde dels parintervjuer, dels intervjuer där han separat intervjuade personer i par och slutligen intervjuer med endast en partner i ett parförhållande. Syftet med detta tillvägagångssätt var att se om männen berättade om sin relation och sexualitet på olika sätt beroende på om partnern var närvarande eller inte. Han menar att det finns en anledning att anta att personerna som intervjuades i par presenterar en gemensamt konstruerad berättelse, där aspekter av relationen eller sexualiteten som inte passar in utelämnas. Detta är något som är relevant att reflektera över även i min studie. Jag har gjort tre parintervjuer, det vill säga intervjuer där båda parterna i en relation intervjuas samtidigt. Vid enskilda intervjuer frågar jag alltid informanten om hens eventuella partner vet om intervjun och jag ber också informanten att erbjuda sin partner att intervjuas. Ibland har jag fått känslan av att ”dras in” i den maktförskjutning som finns mellan par som lever i 24/7-förhållande. Det blev till exempel tydligt vid ett tillfälle, då en informant som definierar sig som dominant sadist, säger att ”ja, jag skulle ju kunna tvinga honom att vara med i din studie trots att han inte vill” och syftar på sin undergivne pojkvän. Paret lever i en 24/7-relation och hon har tidigare berättat att alla beslut som fattas går genom henne. Jag funderar och svarar: ”Deltagande i studien bygger på frivillighet men jag kan ju givetvis inte styra över hur ni beslutar saker inom er relation.” Detta hade kunnat leda till en etisk problematisk situation men då hon själv kom fram till att det troligtvis inte skulle bli så lyckat om hon tvingade honom uppstod aldrig dilemmat. Vid de tillfällen då jag har intervjuat par har det varit påtagligt att den dominanta personen i förhållandet har tagit mest plats, pratat mest och styrt samtalet, vilket jag reflekterar över i fältanteckningen: 81

Lena talade över huvudet på Kent, hon talade med mig om honom till stor del. Jag fick tänka på att inte göra samma sak utan försökte vända mig mot honom lika ofta och låta honom vara involverad i samtalet. Ibland blev det dock så att vi pratade om honom ändå. Det var helt klart hon som styrde samtalet och pratade mest även om hon i viss mån lät honom få utrymme och prata när han hade något att säga. Vi pratade lite om det faktum att det är första gången jag intervjuar ett par och Lena sa ”ja, det kan nog vara problematiskt i många fall eftersom den undergivne inte får tala om han eller hon inte blivit tillåten” (Fältanteckning, 2012-11-08).

Jag har ibland upplevt det som utmanande att göra dessa intervjuer och har flera gånger fått anstränga mig för att inte medverka till maktobalansen, samt reflekterat över om jag som intervjuare bidrar till att den ena partnern få mer utrymme. Vid ett tillfälle kom jag till exempel på mig själv med att prata över huvudet på en informant genom att fråga hans partner en fråga som egentligen rörde honom. Flera gånger har jag riktat frågan mot den undergivna parten i ett förhållande, men personen har inte hunnit svara, eller prata klart, förrän den dominanta partnern avbrutit och svarat. Jag har oftast låtit detta ske och har inte påtalat eller markerat det. Jag har istället sett det som en intressant del i maktförskjutningen i relationen och om jag hade påtalat det eller aktivt försökt påverka samtalet hade jag skapat en situation som troligtvis inte varit bekväm för dem. Det skulle också kunnat ha uppfattats som burdust och inte särskilt inkännande att störa makt(o)balansen dem emellan. Oftast har dilemmat kunnat lösas genom att jag fått genomföra ytterligare intervjuer med personerna, var och en för sig, eller att det har uppkommit situationer där jag kunnat spendera mer tid ensam med den person som inte kommit till tals lika mycket i parintervjun.

3.4 Från fältet och in i skrivkammaren Sociologerna Martyn Hammersley och Paul Atkinson (1983) påpekar att den etnografiska metodlitteraturen har många tips och råd i början av forskningsprocessen, men allteftersom forskaren närmar sig slutet av perioden tunnas litteraturen ut och forskaren blir alltmer lämnad till sig själv. Var är till exempel diskussionerna om de sista dagarna på fältet? När vet jag som forskare att det är dags att lämna fältet? När jag gjort löpande observationer och intervjuer under ungefär tio månader hade jag tid för handledning. Mina handledare ger mig rådet att börja skriva. Jag berättar att jag har fler personer som visat intresse till att bli intervjuade och att jag blivit inbjuden till både träffar och klubbkvällar, men mina handledare

82

är båda ganska tydliga med att det är dags att komma igång med att börja skriva. Båda poängterar att jag alltid kan återvända till fältet. Jag inser, om än något motvilligt, att det är dags att ta en paus från fältet och börja fundera över materialet, transkribera klart, läsa mer teori och analysera. Men framför allt att börja skriva. Det känns bara som jag har så mycket på gång (Dagboksanteckning, 2013-05-29).

Senare insåg jag att det var ett gott råd att ta en paus från fältarbetet. Det är lätt att bli så engagerad och involverad att man inte vill avbryta fältarbetet. Hammersley och Atkinson (1983, s. 213) skriver: ”The ethnographer who fails to achieve distance will easily fall into the trap of recounting ’what happened’ without impousing a coherent thematic or analytic framework.” Författarna poängterar att en stor del av forskningsprojektet bör bestå av det etnografiska skrivandet. Jag har transkriberat alla intervjuer i sin helhet och därefter läst utskriften ett par gånger. Det finns flera tillvägagångssätt när det gäller att organisera och analysera det empiriska materialet. Den tematiska analysen, som den beskrivs av Hammersley och Atkinson (1983) ligger närmast mitt analysarbete. Här fokuseras på olika kategorier och komponenter som är framträdande i materialet och som sedan analyseras i relation till teoretiska perspektiv och tidigare forskning på området. Ett annat tillvägagångssätt som beskrivs av Hammersley och Atkinson är att parera mellan att begränsa och vidga fokus i den etnografiska texten. Tillvägagångssättet kan liknas vid en lins som zoomar in och zoomar ut. I viss mån har jag även använt mig av zoom-metaforen då vissa områden har ”zoomats in” och ägnats mer analytisk uppmärksamhet. I båda dessa tillvägagångssätt kan det, enligt Hammersley och Atkinson, vara en risk att de analytiska kategorierna framförs oreflekterat och okritiskt varpå andra viktiga kategorier förbises. Ett sätt att komma ifrån detta är att använda informanternas egna kategorier, taxonomi och vokabulär, vilket jag i möjligaste mån har gjort. Hanna Wikström, forskare i socialt arbete (2007, s. 86), diskuterar analysmetod i relation till ett poststrukturellt perspektiv: Vad den poststrukturella analysen gör i tillägg till detta är att försöka erbjuda olika läsningar av ett och samma fenomen, inte i syfte att tala om hur (man tror att) saker är, eller vad (man tror att) en person egentligen menar. Istället lämnas olika förslag på hur ett fenomen eller en utsaga kan läsas. Det sätt jag läser en berättelse på kan med stor sannolikhet läsas annorlunda av personen själv och ytterligare annorlunda av en tredje person. Människor – forskaren i det här fallet – är inte utbytbara och vi kan inte till fullo förstå någon annan, utan endast utifrån våra egna verktyg läsa och bilda oss uppfattningar om den andre. 83

I likhet med Wikström menar jag att det finns olika förståelser av ett fenomen och i avhandlingen för jag fram tolkningar och förståelser av BDSM präglade av min ”läsning”. Poststrukturella teoretiker brukar tala om att varje människa har många olika röster. Detta, menar Wikström (2007, s. 94) härleds ur en syn på subjektet som multipelt och heterogent, vilket aktualiserar frågor om när personliga upplevelser blir vetenskap. Jag för med mig värderingar och teoretiska raster in i studien och dessa genomsyrar mina tolkningar, något annat vore omöjligt. Men jag har försökt att, med en kritisk uppmärksamhet, gå försiktigt fram för att skapa en så ansvarsfull och giltig forskning som möjligt.

3.5 Etiska reflektioner Hur påverkas informanterna av min forskning? Hur bör jag som forskare se på ansvaret att presentera en annan människas erfarenhet? I enlighet med Skeggs (1997) anser jag att vem vi lyssnar till, hur vi lyssnar, vem vi är ansvariga inför, vem vi talar till och hur vi tilltalar dem har en avgörande betydelse för produktionen av kunskap. I detta avsnitt vill jag lyfta fram och problematisera de etiska aspekterna i forskningsarbetet.

Att presentera någon annans erfarenhet Hur vet man som forskare att man inte reproducerar myter, fördomar och stereotyper om informanter och företeelser? Historikern Ann-Sofie Ohlander (2003) beskriver risken med att som utomstående forskare komma in i ett nytt sammanhang och beskriva sig själv ”som den normale som går in i ett onormalt sammanhang och där hittar allt möjligt konstigt” (ibid, s. 233). Denna situation kan tyckas självklar att vilja undvika men om man ser närmare på det kan gränserna vara hårfina. Skeggs (1997) reflekterar över lättheten i att se personerna i hennes studie som utan handlingsförmåga och vilja och hur hon ständigt fick göra motstånd mot den förföriska lätthet med vilken rationell kunskap kan tillämpas (ibid, s. 26). Trots att det var just detta förhållningssätt som hon ville gå emot och som drev henne till den typ av forskning som hon kom att utföra. Jag kan relatera detta till min egen forskning och mitt förhållningssätt till densamma. Hur jag väljer att återge och tolka informanternas berättelser i studien kan komma att påverka synen på BDSM i samhället. Psykologiforskarna Meg John Barker och Darren Langdridge (2009) betonar vikten av en omsorgsfull etik när forskning bedrivs i sexuella sfärer, då forskningens potential och kraft i samhället är stor. Den kan, (medvetet eller omedvetet) såväl gå emot som förstärka vad de kallar destruktiva narrativ. Det här är särskilt viktigt att vara uppmärksam på enligt författarna ”in relation to research on precarious communities, like BDSM communities, which have yet

84

to gain any real kind of citizenship, recognition or rights” (Barker och Langdridge, 2009, s 22). Deras reflektion samt Ohlanders farhåga att vara ”den normale som går in i ett onormalt sammanhang och där hittar allt möjligt konstigt” är viktig att förhålla sig till, och jag inser att det innebär ett stort ansvar i hur jag tolkar och återger informanters berättelser. Som forskare kan man närma sig såväl ett epistemologiskt som ett etiskt ansvarstagande genom att inse hur indragen man är i kunskapsproduktionen, men samtidigt ta ansvar för densamma (Skeggs, 1997). Studiens forskningsetiska övervägande tar sin utgångspunkt i Codex forskningsetiska principer (2012), där fyra grundkrav vad gäller etiska övervägande redogörs för; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Kortfattat kan informationskravet och samtyckeskravet sammanfattas i det som Steinar Kvale (1997) kallar informerat samtycke. Nyttjandekravet innebär att insamlade uppgifter från intervjupersoner endast får användas i forskningssyfte och konfidentialitetskravet beskriver hur personuppgifter bör hanteras på ett sådant sätt att de inte kan identifieras av utomstående. Studien har genomgått en etisk prövning, och godkänts, i den regionala etikprövningsnämnden i Lund. Jag har, som jag skrivit tidigare, inte alltid haft möjlighet att informera alla utövare som jag har träffat om studien och min roll som etnografisk forskare. Exempel på sådana tillfällen är när jag har deltagit i workshops, seminarium och varit på klubbar. Det har dock alltid varit någon informant som har bjudit in mig eller som jag har mött upp på plats och jag har alltid berättat om min forskning om det har uppstått tillfälle. Precis som etnologen Erika Lundell beskriver i sin etnografiska studie om levande rollspel, att hon passerade som lajvare, utifrån faktorer som ålder, utseende, hudfärg och språk, kunde jag uppleva att jag enkelt passerade som BDSM-utövare. Lundell (2014 s. 45) fortsätter: Mitt projekt blev färgat av en känsla av att behöva komma ut, avslöja mitt ”sanna jag” och så fort som möjligt kasta fram att jag var där som doktorand, och att vara beredd på att svara på följdfrågor. Jag tänker mig att om jag varit betydligt äldre, pratat svenska på ett annat sätt, haft en annan hudfärg (de allra flesta är vita och svenskfödda) hade min närvaro tolkats på ett annat sätt. Nu var det (alltför) lätt att läsas som en i gruppen.

Liksom Lundell har jag ofta upplevt en ambivalent känsla av att passera som en i gruppen och vid flertalet tillfällen känt ett behov av att ”komma ut” som forskare. I flera fall har jag dock inte kunnat säga något eftersom det skulle ha stört den 85

pågående interaktionen i gruppen eller helt enkelt för att skaran varit för stor. Då jag har deltagit på klubbar har jag tydliggjort för arrangörerna att jag inte är intresserad av personerna i sig; deras personligheter och privatliv. Det har snarare varit interaktionen, miljön och händelserna som jag velat studera och observera. Inför deltagandet på fikaträffarna skickade jag ett mail till ordförande om varför jag ville delta och vad mitt syfte var, vilket hon i sin tur lade upp i deras nätverk på Darkside. Nedan presenteras den text som medlemmarna i nätverket fick ta del av: Först och främst är det ett sätt för mig att få kunskap men sen tänker jag också att, om ni tycker att det är okej, det kan utgöra en del i avhandlingen, som en form av observationsstudie. I en intervjusituation är det ju jag som ställer frågorna och det innebär också att jag styr samtalet i viss grad. Om jag får delta i era möten är det de diskussioner och tankar som ni tycker är viktiga som kommer upp. Det kan inte nog poängteras hur oerhört viktigt det är med konfidentialitet. I dessa träffar tänker jag mig endast återge de övergripande teman, hur diskussionerna rör sig, vilken mening ni lägger i träffarna osv. Enskilda uppgifter som kan avslöja personer eller platser kommer givetvis inte vara med. Jag kommer inte heller benämna vilken stad vi är i. Jag är lyhörd inför era tankar och önskemål och är givetvis villig att anpassa mig därefter. För mig är det en stor förmån att få vara med.

Det var inte någon som motsatte sig min närvaro på fikaträffarna. Inför intervjuerna har jag i de flesta fall lämnat skriftlig information till informanten där jag beskriver syftet med studien, att det är frivilligt att delta, att man när som helst kan dra tillbaka sin medverkan och att personuppgifter behandlas konfidentiellt. Vid intervjutillfället har jag lämnat samma information muntligen. Det har inte varit något tillfälle där personen har dragit tillbaka sin medverkan. Vid ett tillfälle hade en informant med sig ytterligare en person som ville delta i studien och deras önskemål var att få intervjuas tillsammans. De kände varandra väl och jag sa att det gick bra för mig om det var ”okej” för dem. Jag berättade noga om studien för den nya personen och gav mina kontaktuppgifter till henne. En särskilt viktig etisk aspekt är att deltagarna i studien garanteras konfidentialitet och att viljan att veta och behovet av ny kunskap hela tiden balanseras mot vikten av att inte inkräkta på människors integritet och säkerhet. Det är en viktig aspekt i de flesta former av forskning men bör särskilt poängteras i studier där materialet, i enlighet med den etnografiska forskningen, är detalj- och informationsrikt samt rör mycket känsliga och intima delar av personers privatliv. Informanterna är mycket försiktiga. En del utövar BDSM i smyg, där inte ens den närmaste partnern

86

vet om det. Vissa har ansvarsfulla positioner i yrkeslivet och de flesta menar att om deras utövande kom ut skulle det påverka jobbsituation, familjerelationer och framför relationen till deras barn. En person ville inte bli inspelad och ursäktade sig med att vara paranoid, men gick ändå med på det efter att ha fått titta på vilken sorts diktafon jag använder och efter att jag tydligt förklarat syftet med inspelningen. Samtliga personer som ingår i studien har avidentifierats genom att deras namn är fingerade och att faktauppgifter har undanhållits eller förändrats om de kunnat identifiera personen. Jag har avidentifierat uppgifterna från allt skriftigt material, förutom ett dokument med uppgifter, som enbart har varit avsedda för mig själv i syfte att hålla ordning på fakta46. Detta dokument har varit skyddat med lösenord i datorn och har inte skrivits ut i pappersform. Jag har dock vid flera tillfällen upplevt konfidentialiteten som en inte helt enkel balansakt. Flera av de intervjuade är vänner och det är svårt att referera intervjucitat utan att de kan förstå vem som har sagt vad. BDSM-sfären är relativt liten i Sverige och det kan innebära att personer kan identifiera varandra trots att jag har ändrat detaljer som kan avslöja personers identiteter. Jag har ofta pratat med informanterna om detta dilemma och i tveksamma fall har jag låtit informanten läsa och godkänna textstycken. Om en person både har blivit intervjuad och deltagit i exempelvis fikaträffar, har jag varit noga med att det inte ska gå att sammankoppla intervjucitat och fältanteckningar till en person. Jag har av den anledningen inte skrivit ut namn i fältanteckningarna. Jag ser en fördel i att ha genomfört intervjuer på olika platser och i olika städer då det kan begränsa igenkänningsfaktorn.

Tolkningsföreträde, aktivism och forskning Forskningen är en del av samhället och den såväl påverkar som påverkas av politik, offentlig debatt, samhällslivets sociala och kulturella dimensioner. Det sexologiska fältet kännetecknas av ett intresse för relationen mellan teori och praktik och en kontinuerlig dialog mellan funktioner och positioner inom fältet. Detta aktualiserar frågor om tolkningsföreträde och relationen mellan forskning och aktivism. Vem har tolkningsföreträde när det gäller BDSM? Är det forskarna, de sexualpolitiskt aktiva eller utövarna själva? En viktig mötesplats för forskare, praktiker och aktivister inom sexualitetsfältet är de konferenser som anordnas världen över, där såväl ny forskning som beprövade erfarenheter presenteras och diskuteras. På flera internationella konferenser som jag närvarit, har deltagarna varit både forskare, yrkesverksamma, aktivister och utövare av de praktiker som 46  Det har i regel varit tre namn att ”hålla reda på” för varje person; det ”riktiga” namnet, scennamnet eller namnet på DS samt det fingerade namnet i studien.

87

konferenserna behandlar. Ofta har deltagarna närvarit i mer än en roll, exempelvis som både forskare och utövare. Inom genusvetenskapen har vetenskap och politik länge varit sammanvävda och där ämnet har en historisk bakgrund i politiska rörelser. Genusvetarna Anna Lundberg & Ann Werner (2013, s. 13) skriver: Ett av genusvetenskapens grundläggande syften är att förändra och förbättra samhället. Forskning och utbildning blir medel för att undersöka hur maktdimensioner ser ut, vad de bottnar i och vilka strategier som krävs för förändring. Därför är politik, aktivism och samhällsengagemang centralt för genusvetenskapen och genusforskningen och inte något som på ett ensidigt sätt kan förläggas utanför universitet och högskola.

Lundbergs och Werners ståndpunkt anser jag gäller även för den sexologiska vetenskapen och därmed även BDSM-forskningen. Precis som idéhistorikern Lena Lennerhed (2013) menar jag att aktivismens möte med genus- och sexologiforskning kan inspirera och nyansera kunskaper om makt och kön. Det finns dock en risk i att forskare, av rädsla att medverka till en reproduktion av vissa föreställningar, undviker att diskutera vissa områden. Inom BDSM-forskningen kan jag exempelvis emellanåt uppleva en rädsla i att förstärka stereotyper av BDSM som ett våldsmässigt beteende. I sin artikel Gender and BDSM revisited. Reflections on a decade of researching kink communities ser Barker (2013) tillbaka på sin forskning och hur hennes förståelse för BDSM har förändrats under åren. Som aktivist-akademiker fokuserade hennes tidiga forskning på att utmana myter och antagande om BDSM, med syftet att ge röst till personer som blivit utsatta för dessa antaganden. Allteftersom började hon dock problematisera sin egen hållning: ”a set of challenges lay in wait for me which would have me questioning many of my own assumptions: about the value of myth-busting, and about simple understandings of agency and choice” (Barker, 2013, s. 22). Hon förstod att BDSM-praktikerna, i relation till kön, makt och samtycke, var betydligt mer mångfacetterade och komplexa, än att kunna kategoriseras i värderande dikotomier. Hon skriver: ”Around this time I noticed some problematic features of BDSM communities in my engagement with them, but I did not want to be another academic swinging from celebratory to critical” (ibid, s. 23). Den ambivalensen som Barker ger uttryck för är ytterst viktigt att uppmärksamma. Motpoler – som exempelvis positiv/negativ, bra/dålig, hälsosam/sjuklig – som ofta används i relation till BDSM blir problematiska då dikotomierna tystar frågor som: Bra för vem? Negativ i fråga om vems ideologiska agenda och intressen? I en poststrukturalistisk läsning är tanken att positiv/negativ

88

kan vara universella egenskaper, eller att bra/dåligt kan innebära samma sak för alla människor och grupper, omöjlig. Barker poängterar: ”in defending against accusations of abuse (by anti-porn feminists in particularly) BDSM communities had prevented people who did have experiences of abuse from speaking out” (ibid, s. 24). Det är viktigt att bereda utrymme för en kritisk diskussion, där sexuella minoriteter och erfarenheter inte antas vara problemfria just utifrån att de är marginaliserade. Vilket också påpekas av Barker: “In this way a polarised celebratory/criticising (rather than critical) binary is avoided in academic writing, which may be damaging to those who are being written about” (ibid, s. 25). Hur man som forskare ska förhålla sig till dessa frågor utgör som synes ett komplicerat område. Jag kommer att återkomma till detta område i avsnittet ”När samtycke saknas och BDSM blir våld”. I en studie med en poststrukturalistisk teoribildning som ramverk innebär det för forskaren att orientera sig bland flera möjliga vägar i förståelsen för det fenomen som studeras. Utifrån de metodologiska reflektioner och ställningstaganden som jag har diskuterat i detta kapitel har jag orienterat mig genom fältarbetet, vilka studiens empiriska analyser vilar på. Vi är nu framme vid avhandlingens empiriska och analytiska del.

89

4. ATT BLI EN I GEMENSKAPEN?

En höstdag i slutet av september. Det duggregnar och är grått. Utanför fiket där vi ska träffas står ett gäng personer och flera hejar glatt på mig. En av kvinnorna presenterar sig som ordförande. Jag hälsar på alla och vi går in. Jag är både spänd och förväntansfull när vi går uppför trappan till det reserverade rummet. Det ganska lilla rummet har inga fönster, i mitten står ett bord och stolar. Det är högt i tak och över bordet hänger en kristallkrona. Ordförande tar till orda och börjar med att hälsa alla välkomna. Hon berättar lite om syftet med mötena: ”Det är ämnen mellan himmel och jord som avhandlas, ibland pratar vi om våra barn, om semestrar och ibland handlar det enbart om BDSM”. Träffarna har ägt rum under ett års tid. Vi är elva personer runt bordet. Förutom ett par som är uppklädda i finklänning och kostym och en person som är latexklädd från topp till tå, är klädseln vardagsmässig. Det är några som känner varandra men flera har inte träffats tidigare varför ordföranden föreslår en presentationsrunda. De flesta presenterar sig med både sitt verkliga namn och sitt namn på Darkside. Det verkar som att alla är aktiva på internetforumet och det är också där som tidpunkten och platsen för fikaträffarna delges. Under presentationen berättas hur länge man har haft ett intresse för BDSM och de flesta har utövat under många år. Samtliga säger att de lever i förhållande och flera beskriver förhållandeformen som 24/7. En del berättar vilken position de har i BDSM-sammanhang, såsom dominant, undergiven eller switch. Det är lika många män som kvinnor på fikaträffen. En man beskriver sig som fetischist och en annan man som slav till sin kvinna, som i sin tur säger att för henne har BDSM inget med sex att göra. En man berättar att han relativt nyligen gått ur en frireligiös församling (Fältanteckning 2012-09-24).

Fältanteckningen kommer från mitt första deltagande på en fikaträff. Träffar hålls i en mellanstor stad en gång i veckan för att utövare ska få möjlighet att lära känna 90

varandra, diskutera BDSM eller bara ha en trevlig kväll tillsammans. Som jag beskrev inledningsvis i avhandlingen är jag intresserad av att söka förståelse för varför människor deltar i aktiviteter som av många definieras som ”avvikande” och suspekta. I detta kapitel görs läsaren bekant med BDSM-sfären. Analyserna kommer att fördjupas i de efterkommande kapitlen varför detta inledande kapitel ska ses som en brygga till de övriga kapitlen.

4.1 Arenor, nätverk och gemenskaper Det finns olika arenor för BDSM-utövare att umgås, utöva och lära sig BDSMtekniker såsom klubbar, privata fester, fikaträffar, pubaftnar och workshops. Ibland används ordet scen vilket mer explicit syftar till klubbmiljöer. Det finns ingen enhetlig BDSM-miljö i Sverige utan gemenskaperna består snarare av en rad olika sammanslutningar. En del är löst sammansatta medan andra kännetecknas av en stark stabilitet och tillhörighet. I de senare råder en känsla av samhörighet och det utvecklas ofta starka vänskapsband mellan medlemmarna. Flera utövare berättar att deras bekantskapskrets är helt begränsad till BDSM-sfären. De sociala sammanhangen bygger på interaktion och kollektiva handlingar där det finns tydliga gränser mot utomstående. Gemenskapen inom nätverken beskrivs som oerhört viktig. Det anordnas olika aktiviteter inom nätverken, alltifrån pysselkvällar i hemmiljö där redskap och leksaker tillverkas till pubaftnar, bowlingkvällar, grillaftnar och fikaträffar. I mindre städer finns ofta ambitioner att anordna fester med utlevnad, men eftersom det är svårt att få hyra lokal för dessa ändamål blir festerna och träffarna i regel förlagda till den privata sfären, i utövares hem. Emellanåt görs gemensamma resor till större städer för att gå på klubbar eller fester. Trots att BDSM-scenen är mindre i Sverige än i många andra länder i Europa finns ändå ett flertal klubbar. Klubbarna skiljer sig åt beroende på plats, sexuella preferenser och kön. Det är exempelvis en stor skillnad mellan storstad och landsbygd. Det finns klubbar utanför städerna även om de är få. Vid ett tillfälle blir jag inbjuden till ett midsommarfirande på en klubb belägen på landsbygden. Byggnaden där firandet äger rum har tidigare varit ett stall men blivit ombyggt till en BDSM-klubb med utrymme för utlevnad. I storstäderna finns ett större utbud med klubbar för olika sexuella orienteringar och variationer. Exempelvis finns miljöer enbart för personer som definierar sig som kvinnor och transpersoner eller enbart för personer som definierar sig som män. Men det finns också klubbar som är öppna för alla med ett intresse av BDSM oavsett hur man identifierar sig. Ofta anordnas klubbkvällar med specifika teman såsom femdom47, fetisch, bondage eller sadomasochism. 47  Femdom är en förkortning av engelskans female domination; kvinnlig dominans.

91

Det är tydligt att mötesplatser, forum och klubbar drivs av en eller flera ”eldsjälar”, vilka ofta lägger ner både mycket tid och ideellt arbete. Erik har varit engagerad i idrottsföreningsliv sedan han var 15 år men säger att ”maken till ideellt engagemang som inom BDSM, det har jag aldrig varit med om”. Till exempel berättar en klubbarrangör att hon och hennes närmsta vänner lagt ner åtskilliga timmar på att göra om en byggnad till BDSM-klubb. Därefter har de arrangerat många fester. Hon säger: ”I fjol blev det ett heltidsjobb till, så det blev lite mycket. Vi hade fyrtiosex träffar, vi har öppet från april till oktober så det var ju två träffar i veckan ungefär. Det var lite mycket, men det är ju så när man vill så mycket.” Ett annat exempel som visar hur en enskild person är navet i ett nätverk är när ordföranden för fikaträffarna ska flytta till en annan stad. Det blir oklart vem som ska ta över ordföranderollen. Alla vill att fikaträffarna ska fortsätta men ingen verkar vara beredd att ta över ansvaret. Ytterligare ett exempel är det omfattande arbete som Darksides grundare har lagt ner, vilket påpekas av många informanter. Erik till exempel säger: ”Han har ju kört sajten i tio år utan att få en spänn” och Minna fyller i: ”Ja, tänk bara all tid som han lagt ner. Han har gjort ett jättejobb.” Langdridge (2011) menar att det har skett en utveckling inom BDSM-scenen till att ha blivit mer kommersiell, en iakttagelse som nog stämmer bäst i europeiska storstäder. I Sverige är merparten av arbetet runt BDSM fortfarande på ideell basis. En av informanterna, som varit ordförande för en BDSM-förening, berättar om det omfattande arbete som det innebär att starta upp en klubb: ”Min poäng var att det skulle bli en organisation med ordning och reda. Med kontonummer, styrelse, organisationsnummer och så vidare. Dels för hyra av lokalen och tillståndet inte minst, men också för kontinuiteten, så det inte skulle bli en personbunden organisation.” Hon poängterar att ”när eldsjälarna brinner ut så dör organisationen” och menar att det är många som sliter så hårt att de riskerar att bli utbrända och tvingas avsluta det ideella arbetet. Nätverk upprätthålls inte bara genom konkreta mänskliga möten och gemenskaper utan också genom forum på internet. Internets framväxt har underlättat för utvecklingen av BDSM-gemenskaper. Nästan alla personer som jag har intervjuat är medlemmar på Darkside. Nätverket beskriver sig som ”Communityt för handfasta sadomasochister, skinande fetischister, heta kinksters, queera normkrossare, din lädermamma och fan och hens moster” och startades under årsskiftet 2003– 2004. Det är det största svenska internetforumet för BDSM-utövare. Det finns ett kalendarium där man kan se vad som händer på BDSM-fronten på olika

92

håll i Sverige. Några av informanterna säger att de är medlemmar endast för kalendariets skull och gör endast sporadiska besök, medan andra ägnar flera timmar om dagen på sajten. Minna beskriver hur Darkside har haft stor betydelse för den svenska BDSM-utvecklingen: ”Sen när DS kom så tog det över. Det var på svenska, flera av de andra var på engelska, det fanns liksom ingen svensk sfär. Så att DS var på svenska har betytt väldigt mycket.” På sajten kan man ha en egen profilsida där man kan göra statusuppdateringar, bli vänner med andra Darkside-medlemmar, lägga ut foton, kommentera varandras inlägg och foton, skriva dagboksanteckningar med mera. Genom att göra en detaljerad profil avseende vilka så kallade ”kinks” (preferenser inom BDSM) man har, kan man sedan matchas med andra personers profiler. Det finns en mängd olika grupper och chattforum som man kan gå med i, utifrån intresse och preferens. Det går även att hålla sig uppdaterad på nyheter som har BDSM-anknytning, då dessa länkas till sajten. I BDSM-nätverken sker ett ständigt tillflöde av nya människor. Exempelvis ökade antalet medlemmar under en dryg femårsperiod mellan 2010 och 2015 på Darkside från cirka 30 000 till 125 000 personer48. Deleuze och Guattari (1987/2012) beskriver hur en grupps identitet sätts i rörelse med varje ny medlem, något som jag menar är tydligt inom BDSM-miljön. En minoritet eller en grupp, såsom här en BDSM-gemenskap, utgör inte en färdig identitet utan kan omprövas och skapar nya föreställningar om vad en identitet är och bör innefatta, vilket jag kommer beskriva mer ingående längre fram. När jag använder ord som BDSM-miljö eller gemenskap hänvisar jag således inte till en statisk och fastställd miljö med färdiga begrepp och värdegrunder utan jag tar istället fasta på hur miljön beskrivs här och nu av dess samtida medlemmar. Det är flera delar som är centrala i processen att ingå i en BDSM-gemenskap. Fältanteckningen nedan beskriver några av dem och handlar om en ung tjejs första möte med BDSM-sfären. När klockan är halv nio och det känns som det är dags att avrunda kommer en ung tjej in och frågar om det är här som DS-fikat är. Hon ber om ursäkt att hon är sen, är märkbart nervös och säger att hon har velat komma hit flera gånger men inte vågat. Ordföranden för fikaträffarna frågar om de har haft kontakt på Darkside och när hon berättar sitt DS-namn vet ordföranden vem hon är. Hon är klädd i kort kjol, röda knästrumpor och stor blond peruk med två röda rosetter. Hon välkomnas och vi presenterar oss för henne. När jag kommer 48  I februari 2015 steg antalet medlemmar med nära 1000 personer per vecka (http://www.darkside.se/statistik.php). Den stora ökningen under den givna perioden kan förmodligen kopplas till Sverigepremiären för filmen Fifty Shades of Grey den 13 februari 2015.

93

tillbaka från att ha fyllt på mitt vattenglas har hon tagit av sig peruken och lagt den i en plastpåse. Jag funderar på av vilken anledning hon bar peruk, om det var för att inte bli igenkänd? Det har också tillkommit en person, tjejens kompis. Vi hälsar. Tjejen säger att hennes kompis inte alls vet vad det här är för träff och jag upplever situationen som uppstår som krystad. ”Ni kan väl berätta vad det är” säger hon. ”Hm”, säger ordföranden och vänder sig till kompisen, ”eftersom du inte är invigd får du lova att inte berätta för någon”. Kompisen svarar jakande men man ser på henne att hon inte vet vad hon ska tro. ”Vi som ses här har ett intresse för BDSM.” ”Jaha”, säger hon. Och så blir det tyst en stund. ”Vet du vad BDSM är?” frågar en av killarna. Hon skakar på huvudet. ”Det kanske du är bäst på att förklara”, säger han och riktar sig till mig och jag tar ett andetag och tänker några snabba sekunder på vad som kan vara passande att säga, men ordföranden hinner före: ”Det enklaste är väl att uttyda förkortningarna”, säger hon och berättar vad BDSM står för. ”Jaha”, säger kompisen igen och har inga följdfrågor. Istället viskar de båda tjejerna något mellan sig. Stämningen är en helt annan sedan de båda kom. Tjejerna stannar en stund men är först att lämna lokalen. När de gått säger en av männen: ”Det är nog olika vad man har för förväntningar på en sådan här träff” (Fältanteckning 2013-03-27).

Fältanteckningen beskriver processen att ta kontakt med andra utövare, vilken utgör en central del för många utövare. BDSM-nätverken är organiserade i miljöer med gemensamma regler, normer och tekniker vilka medlemmarna har att förhålla sig till och nykomlingarna måste lära sig. Fältanteckningen berör också tjejens strategier för att vara hemlig inför omvärlden, såsom att använda peruk. Det uppstår en något prekär situation när det visar sig att kompisen som följt med inte vet vad det är för sorts möte. Gränserna mellan de som befinner sig innanför och utanför blir med ens tydliga. Fikaträffarnas ordförande säger att hon får lova att inte berätta för någon eftersom hon inte är invigd (i BDSM-sfären). Redan i början av 1960-talet diskuterade sociologen Howard Becker (1963/2006) frågor som: Hur utvecklas ett avvikarmönster och varför bygger vissa personer sina identiteter på avvikande beteendebanor49? Motiven, menar Becker, är i regel socialt inlärda, personen lär sig om aktiviteten i interaktion med mer erfarna avvikare. Individen lär sig genom att delta i en subkultur som centrerar runt en särskild, avvikande aktivitet. De gemensamma upplevelserna av BDSM skapar mening och en delad förståelse, det som av sociologen Alfred Schütz (1944/2000, 49  Begreppet avvikande i relation till BDSM används, främst i hänvisning till Beckers språkbruk, för att beskriva hur samhälleliga normer gestaltas och reproduceras.

94

s. 223) kallas ”system av kunskap”. Detta system är tillräckligt sammanhängande och klart för att alla i insidergruppen ska ha en chans att tolka, förstå och bli förstådda. Kunskaperna uppfattas som självklara och odiskutabla. Men någon som inte delar detta system av kunskap behöver lära sig dessa kunskaper. Detta blir tydligt i utövarnas berättelser. De flesta kommer tydligt ihåg när de för första gången kom i kontakt med BDSM-sfären och processen att socialiseras in i ett nytt norm- och regelsystem. Såhär beskriver Lena det första mötet med BDSM-sfären: Jag var ju skräckslagen! (skrattar) Man har ju den här bilden av hur man tänker sig att det ska vara på ett sådant ställe (…) Nu kom vi på en nyårsfest med 30–40 personer och jag bara satt på rummet och bara ”nää, jag vill åka hem”! (skrattar) Man tänker sig ju att nu förväntas jag vara på något speciellt vis och jag var inte alls säker i min roll.

Lena uttrycker en osäkerhet inför den nya gruppen, en osäkerhet som kan sägas bottna i att hon inte behärskar gruppens ”system av kunskap”. Hon befinner sig i ett nytt sammanhang och vet inte vad som förväntas av henne. Även Samuel berättar om sitt första möte med BDSM-miljön och säger ”jag hade inte någon fördomsfull inställning mot BDSM men det är alltid positivt att få det bekräftat, att det här är helt vardagliga människor som har ett BDSM-intresse”. De sociala sammankomsterna inom BDSM utgör en viktig del. Gemenskapen tillför en mening, en trygghet och en känsla av tillhörighet för individen. Sofia säger ”att träffas är väl mer som ett andningshål för många, att kunna slappna av och vara sig själv och ha sina konstiga associationer och vara lite perverterad utan att behöva censurera sig själv”. Hon fortsätter med att beskriva sin upplevelse av gemenskapen inom BDSM: ”Det känns som jag har kommit hem lite, att här känner jag mig bekväm, här kan jag vara mig själv, i de här kretsarna liksom. Så det är väldigt skönt, det påverkar att jag mår bättre i andra sammanhang.” Genom att komma in i gemenskapen och lära sig gruppens ”system av kunskap” (Schütz, 1944/2000, s. 223) förstår man allteftersom vilken sorts gemenskap det är och kan slappna av och i mindre utsträckning behöva censurera sig själv. Att bli medlem i en grupp eller ett nätverk innebär att följa den, av medlemmarna, redan utstakade vägen. Ahmed (2006) talar om ”collective direction” som en utstakad väg inom en nation, grupp eller nätverk. Hon använder en upptrampad stig som metafor; en stig kommer till genom repetition då den trampas på åtskilliga gånger. När vi ser en stig följer vi den, men att den existerar är bara en effekt av att andra redan har gått på den, eller med Ahmeds ord (2006, s. 16): ”Lines are both created by being followed and are followed by being created.” Beroende på 95

vilken väg som väljs öppnas olika världar. Genom att förflytta sig i en riktning istället för en annan, och genom att välja samma väg, igen och igen, formas kroppen. Nya och alternativa livsval kan möjliggöras genom att trampa upp nya vägar och repetitivt nöta dem. Samtliga deltagare i studien berättar om och reflekterar över när de först kom i kontakt med BDSM och hur utövandet har utvecklats därefter. Att börja utöva och att ”bli” en utövare är, som vi kunnat se, en process som innefattar flera steg och som teoretiskt redskap i förståelsen för informanters reflektioner om processen att bli en utövare och att bli en medlem i ett BDSM-nätverk, vill jag använda Alberonis (1984) begrepp begynnelsefas och Ahmeds beskrivning av linjer.

4.2 Begynnelsefaser och linjer En begynnelsefas kan identifieras i så gott som alla sociala formationer och rörelser. Den kan (som jag beskrivit mer utförligt i avhandlingens teoriavsnitt) ses som en övergång från en social ordning till en annan, en process där individen går samman med andra personer och skapar en ny gemenskap vilken kännetecknas av en stark solidaritet. Ett exempel på ett begynnelsetillstånd är förälskelseprocessen, ett annat exempel är när personer samlas runt en religiös eller politisk ledare. Genom denna alternativa gemenskap kan människor, som tidigare var oberoende varandra, förenas i en kollektiv tro, politisk åskådning eller ett gemensamt intresse. Simon säger: ”Det är intressant att se att man inte är ensam, att det finns en massa folk som har samma eller liknande intresse så man inte känner sig udda på något sätt, eller pervers eller så.” Den nya gemenskapen tillför en känsla av samhörighet och tillhörighet och för många innebär steget in i BDSM-sfären en tydlig övergång från ett sätt att leva och organisera vardagen till ett annat. Lena och Kent hade levt i en jämlik kärleksrelation i nästan tio år utan att ha någon inblick i BDSMsfären. Lena berättar om när de för första gången kom i kontakt med BDSM: ”Jag har en bror som träffade en tjej som fanns i den här världen, så man kan säga att det egentligen var de som drog igång oss för de tog med oss till den här klubben. Dom skulle dit och vi tänkte att vi hänger väl på.” Enligt Ahmed (2006) skapas vår identitet genom upprepade handlingar. Handlingarna vänder våra kroppar i vissa riktningar och kropparna följer dessa linjer. Detta att kroppen vänder sig använder Ahmed som ett teoretiskt verktyg genom begreppet ”turning points”, vilket kan liknas vid Butlers performativitetsbegrepp (1990/2007) men där Ahmed har en fenomenologisk inriktning. Skillnaden finns också i att Butler (2004) fokuserar på den sociala konstruktionen av kroppar medan Ahmed har de fenomenologiskt upplevande

96

kropparna som sin utgångspunkt. Genom att agera i enlighet med linjerna, gestaltas kroppar i särskilda former och orienterar sig mot de redan internaliserade (hetero-) sexuella normerna. Men, frågar sig Ahmed, hur kommer det sig att kroppar har en queer orientering när den hegemoniska kraften är så stark? Här kan frågan göras om till; hur kommer det sig att Lena och Kent började utöva BDSM efter så många år i en jämlik relation? Enligt Ahmed skapas nya linjer när en queer kropp kommer i kontakt med en annan queer kropp vilket kan göra att kroppen omorienteras i nya riktningar. Detta leder till att nya föremål eller kroppar som tidigare inte varit synliga eller nåbara inom de heterosexuella linjerna visar sig nåbara. Med andra ord behöver en kropp kontakt med andra föremål eller kroppar för att kunna ändra orientering, det vill säga att bli exempelvis lesbisk eller BDSM-utövare. Övergången skedde i vad Lena och Kent benämner en ”avskedsceremoni” där de hade ”vaniljsex” för sista gången. De bytte ut de tidigare ringarna mot ringar med BDSM-symbol och gick in i en slav-och mistressrelation. Lena berättar: Vi räknas inte som sambo längre. I vaniljvärlden har vi gjort slut kan man säga. Vi hade var sin guldring i örat, vi kunde inte ha guldring på fingret i våra jobb, och de har suttit på sedan 98–99. Men för att markera att vi inte är Lena och Kent längre utan att vi är mistress och slav så gjorde vi slut (…) vi tog bort de här (örhängen), det var som en handfast bekräftelse på att nu är det slut och då blev jag nästan lite sentimental.

Lena säger att hon och Kent har gjort slut i vaniljvärlden och syftar till världen utanför BDSM. Enligt Alberoni (ibid, s. 21) försöker personer som befinner sig i begynnelsefasen att undantagslöst ”introduce a way of life completely different from everyday customs and institutions”. Detta kan beskrivas som ett rituellt tydliggörande, eller med etnografen Arnold Van Genneps (1960/2004) begrepp; som en övergångsritual. Medlemmarna formulerar alternativa tolkningar av verkligheten vilka blir basen för den nya rörelsen. Upplevelser och erfarenheter som är viktiga i det begynnande tillståndet är utforskande och skapande av en annan sorts ordning. Samuel berättar att eftersom han socialiserades in i ett normsystem under sin uppväxt som var totalt annorlunda än BDSM-miljöns har inträdet i BDSM-världen gjort att han behövt ändra vissa synsätt och förhållningssätt. Men han säger också att det har inneburit en försoning med sig själv: Det har varit en vändpunkt för mig. Att komma in i BDSM-världen och lite försonas med mig själv, att jag har det här och det är okej. Och det är till och med någonting bra. Du behöver bara hitta rätt person, du behöver vara redo

97

och mogen och trygg och känslomässigt hemma i dig själv och sen bara pröva liksom. Så det började sakta men säkert arbetas bort. Eller jag har börjat ändra min syn men det är en lång process och jag har precis börjat. Nu har jag ju växt upp och socialiserats in i ett normsystem så jag har ju känslomässiga kopplingar där, och sen möta en värld som BDSM… jag behöver ju nyansera och arbeta bort, eller inte arbeta bort men förändra de här föreställningarna som har hämmat mig hittills.

Det är tydligt i Samuels citat att inträdet i BDSM-sfären är en slags start för ett omfattande förändringsarbete. Ahmeds (2006) linjebegrepp är närbesläktat med normbegreppet, men de har inte identiska betydelser. Jag följer etnologen Signe Bremers (2011) hållning när hon beskriver linjebegreppet som en spatialisering av normbegreppet. Även om normer påverkar hur människor orienterar sig i tillvaron så möjliggör Ahmeds queera fenomenologi en analys med fokus på kropparnas relation till rum. I interaktionerna sker ett görande i att såväl följa som förhålla sig till de linjer som redan skapats av andra. Flera utövare ger liknande beskrivningar som Samuel. Eftersom de i tidigare socialisationsprocesser har inkorporerat känslor och tankar om vad som är passande och opassande, innebär processen att bli en utövare att personerna måste forma nya värderingar och förhållningssätt som stämmer med BDSM-gemenskapens linjer och normer50. Tiden innan en begynnelsefas är, enligt Alberoni (1984, s. 47), förknippad med ”self-discipline and self-denial until the appearance of a possible alternative which at a certain point is seen as inescapable”. Exempelvis säger Magnus: ”Jag har försökt att förtrycka det här och trycka undan och lägga locket på men det går inte särskilt lång tid. Det är något som behöver utlopp.” Hur kommer det sig då att vissa personer går in i ett begynnelsetillstånd medan andra inte gör det? Alberoni (1984) menar att det troligtvis är människor, liksom Magnus, som är frustrerade och otillfredsställda i sitt vardagliga liv och som söker något annat. Isak säger att det var under en period då han mådde dåligt och funderade mycket som han började söka: ”Finns det mer syften med tillvaron, kan jag hitta något som känns meningsfullt? Vissa blir religiösa, vissa skaffar sig en gummimask och en gummiboll, andra åker till Rwanda för att gräva gatubrunnar. Man vill hitta något som man tycker är meningsfullt.” Liksom Isak, beskriver sig många utövare som sökare; de vill ha ut mer av livet än vad det vardagliga livet har att ge. Elin, som har en chefsposition i yrkeslivet, reflekterar över detta och säger: ”Man har väl kanske en intelligens som är lite utöver snittet, att man känner att 50  Det är dock viktigt att påpeka att det finns många och ofta motstridiga normer inom BDSM-sfären. Jag analyserar dessa delar mer ingående i avsnittet som heter ”Förändrings- och mainstreamprocesser”.

98

man behöver någonting mer. Man vill slippa ifrån den man är måndag till fredag och alla tyngder på axlarna, lägga av dem och kunna vara undergiven och bara bli omhändertagen.” Då den agerande förhåller sig till och prövar sig fram utefter begynnelsefasens linjer blir tillvaron alltmer strukturerad och organiserad. Med tiden kräver begynnelsetillståndet struktur och form varför även detta tillstånd efter hand övergår till det som Alberoni (ibid) kallar en institution och blir en integrerad del av vardagen. I detta avsnitt har jag undersökt vad det innebär att bli en del av en BDSMgemenskap genom att bland annat tolka denna process som en begynnelsefas. Inträdet i BDSM-sfären kan ses som en start på en förändringsprocess där interaktionen med nya människor, integrerande och utforskande av en ny miljö är central. Detta förändringsarbete innebär också en lärprocess, vilket nästa avsnitt handlar om.

En läroprocess Vi befinner oss i en storstad i en byggnad som tidigare varit en kyrka. Utmed ena långsidan står ett bord uppställt och på bordet ligger en stor samling piskor, paddlar, ridspön, bambustavar, floggers och handklovar. Stolar är utplacerade i rummet och källarlokalen är redan välfylld. Klockan är sex på kvällen och fler besökare droppar fortfarande in, alla platserna är tagna och flera ställer sig utmed väggarna. Det är runt femtio personer i publiken och det råder en uppsluppen stämning. Flera verkar känna varandra och många kommer i par eller i gäng, några kommer ensamma. Könsfördelningen är jämn och åldersspannet är från cirka tjugo till sextiofem år. Klädstilarna går från rockigt, alternativt, butchigt och formell kontorsklädsel med skjorta och slips till vardagsklädsel med T-shirt, keps och converseskor. På programmet står det ”Pisk och smisk-workshop”, de som håller i workshopen är två etablerade personer i BDSM-sfären. Den ena kvinnan föreläser samtidigt som den andra kvinnan demonstrerar på sin slav. De blandar in humor i allvaret men ger ett seriöst intryck. De visar piskorna, vilka som är bra att börja med, hur och var på kroppen man kan slå: ”Baken, låren och vaderna är ganska tåliga områden på kroppen. På ryggen ska man vara mer försiktig”, säger hon. Slaven, som står lutad mot en rokokostol med byxorna neddragna, är med i samtalet ibland främst genom att säga något som alla skrattar åt. Vi får veta att om man har levt i ett förhållande under en längre tid och utövat piskning, kommer blånader och blåmärken blir allt mindre synliga. Kroppen vänjer sig och blir så att säga immun mot slagen. Hon fortsätter och säger att många vill ha synliga märken, då det ofta innebär en stolthet. Om man byter ut partnern som piskar,

99

piskan, eller utövar under en annan tid på dygnet kan man lura kroppen. Hon säger att på BDSM-filmer börjar personen ofta blöda efter bara några piskrapp. Det här är inte möjligt utan området har då förberetts exempelvis genom att ha blivit ”pickad” med en brödnagg. Ett annat tips som ges är att piska fram en lårkaka, ett blåmärke, som finns innanför huden på någon centimeters djup. Därefter är huden tålig att ta emot många slag då lårkakan utgör ett skydd. Efter workshopen får publiken komma fram och titta på piskorna. Det är flera personer som jag känner igen och som jag också har intervjuat. Jag går fram och hälsar på några och vi småpratar lite. Jag hälsar också på föreläsarna. Vi har träffats flera gånger förut. Vi kramas om och jag säger att det var en intressant föreläsning (Fältanteckning 2013-06-27).

Under mina fältstudier har jag blivit varse om hur nära sammanbundet BDSMutövande är med ett tillägnande av lärande och i detta avsnitt vill jag fokusera på denna lärprocess. I BDSM-miljöerna finns de som vill hjälpa nykomlingar att orientera och lära sig; en slags orienteringsagenter. Det händer ganska ofta att personer som är duktiga inom ett område lär ut sina kunskaper under kurshelger, workshops eller lägerveckor. Kunskap om anatomi och kroppens fysiologi är nödvändig om man är intresserad av att tillfoga eller få smärta, men även kunskap om psykologi är relevant då utövandet kan ge starka psykiska reaktioner. Det är viktigt att veta hur man ska hantera dessa reaktioner. Mer avancerade praktiker är svåra att genomföra utan en omfattande kunskap, om exempelvis anatomi och kroppsliga reaktioner. Begynnelsefasen i BDSM-sfären innebär således början på en läroprocess, i vilken det ingår att tillägna sig kunskap om redskap, praktiker och regler som utgör en central del i BDSM-miljön. Språk, kläder och attribut kan agera såväl identitetsmarkörer och symboler för grupptillhörighet som objekt för ett konstruerande av vardagslivets rutiner och fasta punkter. Den följande fältanteckningen kommer från en fikaträff när Anna, som driver sexbutiken, deltar för att visa upp ett nytt sortiment av piskor och andra BDSM-redskap som ska säljas i affären: Hon plockar upp varorna på ett bord och visar pryl för pryl. Sakerna skickas runt så att var och en får känna. Det märks att hon har gjort det förut, hon har en stor professionalitet och kunskap om varorna som hon säljer. Hon säger att hon har provat i stort sett hela sitt sortiment och vet till exempel vilka piskor som gör riktigt ont. ”Den här är riktigt elak”, säger hon med ett leende på läpparna och skickar runt en plastpaddel med utstående pickar på. Det är en skämtsam stämning och piskorna testas lite på skoj och lite på allvar mot bordsgrannen. Det är flera sorters bröstvårtsklamrar med olika tyngder. Den tyngsta är på 100 gram. En tjej provar att fästa en klammer i bröstvårtan,

100

under tröjan. Anna frågar om hon vill ha hjälp men tjejen säger: ”Nej, inte nu”. Paret köper den ”elaka” paddeln och en ögonbindel i läder. En tjej köper två ögonbindlar som Anna tillverkar själv (Fältanteckning 2012-10-10).

Redskap, verktyg och leksaker beskrivs av många utövare som föremål med symboliska innebörder. Collins (2005) menar att samtidigt som symboliska föremål har en sammankittande effekt i gruppen tydliggör de också gränserna mellan initierade och utanförstående, vilket blir tydligt under fikaträffen. Användandet av symboler är ofta styrt av regler och överenskommelser. Om reglerna inte efterföljs innebär det någon form av sanktion eller bestraffning vilket jag kommer beskriva mer ingående i nästa avsnitt. Olika redskap användas också för att förstärka maktdynamiken. Exempelvis har valet av kläder en stark symbolisk innebörd. Linn använder klädseln till att uttrycka sin undergivenhet: ”Ibland så händer det att jag klär upp mig, på ett sätt som gör mig lite mer blottad och utlämnad. Att jag har såhär… kanske lite mer genomskinlig klänning, det är oftast när jag själv tycker att jag har gjort något dumt. Och vill liksom visa min underkastelse lite extra.” Genom att ikläda sig en genomskinlig klänning, ges andras blickar tillträde till Linns kropp vilket samtidigt gör henne mer sårbar. Hon väljer denna typ av klädsel när hon själv tycker att hon har ”gjort något dumt”. Valet av klädsel blir på så sätt en symbolisk handling, varigenom hon kan uttrycka sin undergivenhet. Plummer (1975, s. 12) beskriver hur objekt får olika betydelse beroende på sammanhanget: ”The object itself does not possess ’meaning’, but rather the meanings arise through interaction, and remain constantly negotiable.” Flera informanter påpekar att det är en stor skillnad på kvalité och billighetsprodukter. Simon till exempel, berättar att han och hans fru har köpt BDSM-relaterade redskap och kläder för runt 200 000 kr. Det är redskapen som är vägen till njutning och många menar att det är viktigt att de är såväl hållbara som stilmässiga. Det anordnas träffar för nykomlingar och många utövare tar på sig ett ansvar att informera, förklara och föra in de nya personerna i gemenskapen. Ibland ombeds nykomlingar komma lite tidigare till en fest eller träff för att få bekanta sig med arrangörerna och miljön. Såhär stod det exempelvis i en inbjudan till en femdomträff på Darkside: Är det din första träff och du känner dig en smula osäker så försök att komma tidigt så att du inte ”missas” eller ”försvinner i mängden”. Vi som arrangerar kommer att göra allt vi kan för att ALLA ska känna sig välkomna men blir det en stor träff med många deltagare är det viktigt att alla gör sitt bästa för att dra in bordsgrannen i samtalen!

101

I inbjudan finns ett betryggande budskap riktat till nykomlingar om att de kan förvänta sig att bli väl omhändertagna men också en uppmaning att samtliga ska göra sitt bästa för att alla ska känna sig välkomna. Ofta får nykomlingar träffa personer med en lång erfarenhet av BDSM-sfären som ger information om uppföranderegler och säkerhet men även praktisk information. Ibland arrangeras möten endast för nya medlemmar där de blir rundvisade i klubblokalen av erfarna utövare så de kan bekanta sig med miljön på ett tryggt och avslappnat sätt. Det ges möjlighet att ställa frågor och de får information om hur en klubbkväll kan se ut och vad som är viktigt att tänka på såväl vad gäller klädsel som utövande och säkerhet. När jag deltar på en pubafton i en storstad talar jag med flera personer som agerar informatörer. De har namnskylt och delar ut informationsblad till de som är där för första gången. En av dem går runt med en hatt med små lappar där man kan ta en lapp för tips på konversationsämne. Det finns också broschyrer om en BDSM- och fetischhelg som ska hållas ett par veckor längre fram. I vissa nätverk hålls introduktionskurser eller studiecirklar som fokuserar på olika områden eller praktiker inom BDSM. Susanna berättar: Vi har hållit introduktionskurser i BDSM, som först hette nybörjarkurs och sen har vi tagit bort den laddningen, och kallat det introduktion som var precis som en studiecirkel med fyra träffar. Först teori och sen avslutning med en fest. Vissa år var det så stort intresse så vi var tvungna att hålla en kurs på både hösten och våren.

Susanna fortsätter att berätta om en BDSM-klubb för kvinnor, transpersoner och intersexuella och om de kurser som klubben anordnar: Vi jobbar med att ta hit utländska föreläsare och har ett internationellt kontaktnät så vi är ganska avancerade och det är mycket mer blod, nålar och edge play än på heteroställen. Vilket kräver viss teknik och kunskap. Vi hade till exempel en föreläsare som var specialist på cutting och sutur. Vi var åtta personer på den kursen och vi är de enda i Sverige som har utbildning i det.

Även på Darkside är det tydligt att nykomlingar uppmuntras av andra mer etablerade utövare. I kommunikationstrådar i samband med träffar, fester eller andra aktiviteter är det inte ovanligt att personer skriver att de skulle vilja komma men inte vågar, varpå de ofta blir uppmuntrade av andra som kommer med peppande ord och förslag för att underlätta den första kontakten. Samuel berättar om hur han, på sitt första klubbesök, träffade ett äldre par med lång erfarenhet av BDSM:

102

När jag stod med det här paret och pratade frågade jag hur det fungerar där nere i källaren. Jag har aldrig sett det någon gång, jag har aldrig varit med om det. Ja men så var de så himla fina så de sa att vi kan gå ner med dig så slipper du att gå själv. Och det var så himla fint för det var som att vara som ett barn och de var som föräldrafigurer… att du kan gå med oss, så är du trygg. Det var ett jättefint ögonblick och det var då som jag kände att wow, den här världen är verkligen för mig. Människor är verkligen så omtänksamma.

Samuel liknar paret som han träffade på klubben vid föräldrafigurer där han fick vara som ett barn och kunde på så sätt känna sig trygg. Trygghet är ett återkommande ord i många utövares berättelser och läroprocessen kan sägas fylla en funktion i att utövandet ska ske safe, sane and consensual51; säkert, förnuftigt och med samtycke. Det finns många böcker skrivna av och för utövare om BDSM i ett lärandesyfte och hur man utövar BDSM på ett säkert sätt (exempelvis Miller och Devon, 1995; Wiseman, 1996). Det påtalas ofta att det är svårt att hitta en partner som behärskar området. Flera utövare berättar att de regelbundet besöker pro-dominor (kvinnor som utför BDSM-tjänster mot ersättning) för att få möjlighet att leka mer avancerade lekar. Ibland uppkommer en oro bland erfarna utövare att nykomlingar vill prova på saker som de inte behärskar. Lena säger att hon gärna ”lånar ut” Kent till någon som är duktigare på områden än hon själv. Hon berättar om när de deltog på ett femdomläger: Det var en kille där som hade en tjej som inte hade varit där så länge så hon ville lära sig piska. Så han kom fram till mig och frågade om han fick låna min slav för han tyckte att han såg ut att vara ett bra övningsobjekt och hon var så nätt den här lilla tjejen. Men då sa jag att bara om jag får vara med, för jag behöver också lära mig. Han håller på med shibari52 så han kan väldigt mycket om anatomi och han är också utbildad till något, med muskler och senor och så. Och det var nog den bästa lektionen jag någonsin haft. Han visade att där är ingen fara att slå, där är bara muskler (visar på sin egen kropp).

Flera påtalar att viljan att locka nykomlingar till de sociala nätverken bland annat är för att undvika risken att de gör saker som de inte behärskar på egen hand. Det blir tydligt att det finns ett socialt engagemang och ansvar. Minna, som har funnits i BDSM-sfären i över tjugo år, säger: Insteget är ju lägre idag. Du kan hitta väldigt mycket information på internet och på DS i sig. Du kan hitta i princip allt, inklusive instruktionsvideos på 51  SSC diskuteras mer ingående i avsnittet ”Att förhålla sig till en våldsdiskurs”. 52  Shibari innebär att man binder någon med rep i intrikata mönster och positioner där estetiken har stor betydelse.

103

Youtube. Det är en stor ideell kunskapsrörelse i hela världen. BDSM-utövare är väldigt glada för att kostnadsfritt lära ut vad de kan till andra, om man jämför med andra sporter och fritidsintressen och hobbys och så. Du behöver inte gå och köpa en massa dyra böcker utan det finns personer som är villiga att lära dig allt det som de har lärt sig.

Precis som Minna beskriver finns många engagerade och kunniga BDSM-utövare som är villiga att lära ut sina kunskaper till andra. Det finns olika sorters kunnande inom BDSM; allt från kunskap om anatomi och kroppens fysiologi, olika tekniker och praktiker till regler och normer inom nätverken. Den uppmuntrande och välvilliga inställningen till nykomlingar har flera funktioner. Samtidigt som det finns en social omtanke där de nya välkomnas in i en gemenskap, innebär medlemskapet också åtaganden i form av regler om uppförande och samtyckande samt kunskap om symboler och koder. Det är tydligt att inlärningsprocessen syftar till såväl trygghet som social kontroll. I nästa avsnitt kommer jag att undersöka hur den sociala kontrollen fungerar inom BDSM-gemenskaperna.

Social kontroll och regler En del av lärprocessen i begynnelsefasen syftar till att lära nykomlingar ”rätt” sorts moraliska och etiska beteenden, vilka både kan syfta till att undvika att själv bli utsatt och att förhindra att utsätta andra för kränkande eller våldsmässiga situationer. Lärandet kan dels ses som ett välkomnande omhändertagande och dels som ett utövande av social kontroll. Som jag tidigare har berört är den sociala kontrollen inom BDSM-nätverken stark, vilket bland annat blir tydligt genom de regler som en medlem i ett BDSM-nätverk förbinder sig till. Medlemmarna begränsar sig till att efterfölja reglerna samtidigt som de kan känna sig trygga i att reglerna existerar. Många klubbar har hemsidor på nätet där regler som besökarna förväntas ta hänsyn till finns nedtecknade. Vissa klubbar har strikta klädkoder medan andra tillåter i stort sett alla typer av klädsel. En person som varit ordförande i en BDSM-förening menar att klädkoder är en känslig fråga: Alltså nästan alla BDSM-klubbar har en lång lista på dresscodes och det är sådana jättediskussioner och det blir så himla känsligt. Och vår, eller min personliga filosofi, som jag har implementerat i vår förening, är ett inkluderat tänkande. Man ska få vara självdefinierande oavsett om det är kön, fetisch eller hur man utövar eller vad man tycker om för roller eller hur man beter sig.

104

På klubben som hon var med och drev fanns således ingen klädkod. Flera utövare påtalar att de inte känner sig hemma på klubbar med strikta klädkoder. Exempelvis säger Henrik: Nä, det är väl mer mitt sätt att se på saker och ting som en jordnära bondpojke, med praktiskt tänkande. Varför göra så jäkla stor affär av det hela, egentligen? Jag tror att alldeles för många tar sig själva på alldeles för stort allvar, de springer runt på tillställningar i konstiga utstyrslar med piskor hängandes i bältet, machostuk och så vidare. De kan väl vara som vanligt folk.

På klubbarnas hemsida står vilka regler som gäller angående klädkoder. Ofta ges detaljerade beskrivningar om vad som är tillåtet och inte. På klubbar utan klädkoder skrivs ändå ofta tips i inbjudan på hur man kan klä sig för att passa in, vilket skulle kunna ses som en form av klädkod men en mindre krävande sådan. Ett område som ofta diskuteras inom BDSM-nätverken är klädsel som kopplas ihop med rasism och nazism. Såhär skriver klubben Dekadance på sin hemsida angående SS-uniformer53: På samma sätt så förutsätter vi att de som kommer i SS-uniform på Dekadance bekänner sig till den tolerans som genomsyrar Dekadances fester samt är motståndare till nazism. Vi förutsätter också att alla som bekänner sig till en så perverterad ideologi som nazism hatar allt vad Dekadance står för i form av hedonistisk njutning och fetischistisk utlevnad i kinky sexualitet mellan heteron, bögar, lesbiska, bisexuella, dominanta, undergivna, switchar och alla andra som Dekadance samlar. Att bära en SS-uniform på Dekadance skall vara ett hån mot nazismen och en lek med tabun. För att göra detta ännu tydligare så är det inte tillåtet att bära en synlig svastika (hakkors) hos Dekadance, när den förekommer skall den täckas över.

Flera arrangörer påtalar att det är förbjudet att ha på sig kostymer med emblem som symboliserar förtryck54. Men, som en arrangör säger: ”Jag känner inte till alla emblem och kostymer och kan därför inte heller tillåta en del och inte tillåta annat så därför blir det att de flesta får komma in och att om någon kommer och klagar så får man ta diskussionen då.” Reglerna handlar ofta om respekt för varandra och varandras utövande och att allt utövande ska ske under samtycke. Hur detta ser ut skiljer sig dock mellan olika nätverk och klubbar. Fabian, som har en lång erfarenhet inom BDSM jämför Sverige med andra länder: 53 http://www.dekadance.se/news.php?page=117840217456379 54  Jag diskuterar BDSM som anspelar på rasism och nazism mer ingående i antologikapitlet ”Fantasies Becoming Practice: BDSM as Ritual” (Carlström, 2015).

105

Jag tror aldrig en publik i Sverige stått och onanerat inför en BDSM-session. Sverige och Tyskland har alltid fungerat annorlunda, Danmark har en annan kultur. Det ska vara samma läggning men det är olika. Danmark gillar jag bäst. I Sverige är det mera återhållsamt. Det har alltid funkat så. Av vad jag har sett, mer respektfullt.

Gemensamt för de klubbar som jag har varit i kontakt med i Sverige är att klubbarrangörerna har rätt att avbryta sessioner om de anser att utlevnad sker utan samtycke eller på annat sätt bryter mot klubbens regler. Sekretess och integritet är en viktig del och medlemmarna uppmanas att aldrig föra händelser som skett på klubben vidare. Till exempel är fotografering strikt förbjuden på klubbar. De flesta klubbarna har artonårsgräns. En annan central del är säkerhet och de flesta klubbar i Sverige är restriktiva med alkohol. En del klubbar serverar över huvud taget inte alkohol och den vanligaste hållningen är att BDSM och alkohol- eller drogpåverkan inte hör ihop. Om personer uppträder störande, exempelvis genom att trakassera andra medlemmar, störa andras utlevnad eller låna andras redskap utan tillstånd kan de avvisas och i allvarligare fall uteslutas ur klubben. I klubblokaler finns ofta regler för uppförande. På en klubb som jag besöker finns tre A4-sidor uppsatta på väggen med nedtecknade trivselregler. Bland annat går det att läsa att det är förbjudet att vidröra någon som håller på att ”leka” om man inte blir inbjuden. Ingen av gästerna har rätt att avbryta någon annans session. Om man ser något som upplevs obehagligt eller att säkerhetsord inte efterföljs kan man säga till de ansvariga, vilka är de enda som har rätt att gå in och avbryta en session. Utlevnadsrummen kan utnyttjas enskilt; då stängs gallerdörren och draperiet dras för. Om man vill ha åskådare men inte låta dem komma in stänger man grinden men drar inte för draperiet. Om man vill att personer ska kunna vara med inne i rummet låter man grinden stå öppen. Det är ytterst sällsynt att utövare har så kallat vaniljsex på BDSM-klubbar. Fabian säger: ”På klubbar finns ju regler för vad man får göra och vad man får visa. Till exempel så är det ganska vanligt att sex inte får förekomma i någon form.” Jag frågar honom var man drar gränsen och han svarar: ”Det är en bra fråga, man får vara naken och man får bli kåt men man får inte ha sex, inget oralsex och inget vanligt sex typ.” Reglerna verkar efterföljas relativt strikt och om någon gör ett övertramp griper klubbarrangörerna in och det resulterar i någon form av sanktioner. Såhär säger till exempel Adam:

106

Ofta så när man går på fester så bör det finnas dungeon monitors, ansvarsfulla personer som är nyktra som kollar av vad som sker på festerna. Oftast finns regler uppsatta vad man får göra och vad man inte får göra och bryter man mot de reglerna så kan en monitor gå in och stoppa leken och kanske avhysa personerna från festen eller så låter man de vara kvar men säger att ”detta är inte acceptabelt, sluta med det”.

Det blir tydligt i Adams citat att det kollektiva utrymmet som klubbarna och festerna utgör har en kontrollerande funktion. Becker (1963/2006) beskriver vikten av ett upprättande av sociala regler som har till uppgift att definiera handlingar som ”rätta” respektive ”felaktiga”. När regler har upprättats anses den som bryter mot dessa vara någon som inte riktigt går att lita på, då han eller hon inte följer de regler som gruppen har enats om. Denna person betraktas som utanförstående eller avvikande. De regler som en grupp enas om kan vara av olika art. De kan vara formellt antagna (regler) eller informella överenskommelser (normer). Beroende på reglernas art blir konsekvenserna olika när reglerna inte följs men gemensamt är att följden blir någon form av sanktion (Becker, ibid). En kvinna som varit klubbarrangör under många år säger: Klubben ska vara en frizon, att den är skyddad genom att man inte pratar om saker som har hänt, utanför klubben. Vi har ett medlemsblad som folk fyller i och man åtar sig saker som exempelvis ingen fotografering. Charlotta: Som man skriver under på? Ja precis. Ja. Och vi är väl de enda som har det så. Jag tycker att alla klubbar borde ha det så. Jag är ju partisk men det handlar om säkerhet.

Det kan tyckas som en paradox att BDSM-sfären, som av många beskrivs som en frizon, samtidigt är reglerad genom ett omfattande regel- och säkerhetssystem. Men vid närmare eftertanke blir det tydligt att reglerna utgör en förutsättning för att skapa den atmosfär som kännetecknar en frizon. Om en person gör upprepade övertramp kan det leda till att personen blir portad från att delta i kommande fester. Till exempel, då en ovälkommen person markerat intresse på en festinbjudan på Darkside, skriver arrangörerna i kommentarsfältet: ”Herr x är inte välkommen på något av våra arrangemang. Han kommer inte att få någon bekräftelse och ej heller släppas in på lördag.” Här blir den dubbla funktionen av social kontroll och trygghet återigen tydlig. Samtidigt som det är ett tillvägagångssätt med funktionen att bringa ordning och reducera potentiella risker innebär det också en form av trygghet för övriga medlemmar. Internet och Darkside utgör å ena sidan en

107

arena för social kontroll men kan också vara en plats där personer kan gömma sig bakom en anonym identitet. Ytterligare ett sätt att upprätthålla den sociala kontrollen är genom ryktesspridning. Eftersom det är många som känner varandra inom BDSM-sfären hör man sig ofta för med andra innan man träffar en ny bekantskap. Adam berättar: Innan man ger sig in i leken så kollar man av personen, om det är någon som har någonting bra eller dåligt att säga. Man kan ju alltid höra med vänner, att jag är intresserad av den och den, vet du något? Charlotta: Har man kontroll på det sättet? Adam: Ja, är det folk som missköter sig så går ryktet.

På Darkside kan man få reda på information om andra utövare. Där finns en så kallad ”verifieringslänk”. När funktionen var ny fanns en informationsruta om den: Letar du efter nya bekantskaper? Det kan vara skönt att veta om en potentiell vän verkligen är den hen utger sig för att vara. För att göra det hela lite säkrare kan du se om en medlem träffat och blivit verifierad av andra som du litar på. Längst upp till höger på någons presentationssida ser du en ”verifieringar”-länk du kan klicka på för att se vilka som har träffat personen i verkligheten och som har intygat att hen är den hen utger sig för att vara.

När jag går in på min profil på DS så ser jag att det är flera personer som har varit på min sida och verifierat att de ”träffat Doktoranden i verkligheten och intygar att Doktoranden är den Doktoranden utger sig för att vara”. Detta kan således ses som en försäkran att jag är den som jag utger mig för att vara inför personer som jag kontaktar. I detta avsnitt har jag undersökt vägen in i ett BDSM-nätverk eller gemenskap med hjälp av Alberonis begrepp begynnelsefas. Informanterna beskriver en lärprocess där utövaren tillgodogör sig allt ifrån olika tekniker och praktiker till gruppens regler och normer. Jag har diskuterat BDSM-miljön som en social gemenskap och hur deltagare blir en del av denna gemenskap. Informanterna beskriver dels hur miljöerna runt BDSM är präglade av trygghet och välkomnande attityder mot nykomlingar, dels hur de är förknippade med potentiella risker och att det därför behövs regler och kontrollstrategier för att hantera dessa. Det sociala ansvaret kan förstås som en reglerande process, där deltagarna ska läras dels till rätt sorts

108

moraliskt och etiskt beteende, dels till ett utövande baserat på grundmantrat SSC; safe, sane and consensual. Trots att BDSM-miljön alltså upplevs som en frizon omgärdas det samtidigt av omfattande regler och säkerhetssystem vilket dock beskrivs som nödvändigt för att miljön ska kunna upprätthållas som just en frizon.

4.3 Förändrings- och mainstreamprocesser Under den tid som jag har gjort etnografiskt fältarbete har BDSM-miljöerna, på flera sätt, befunnit sig i en stark förändringsprocess. Det är i denna process som jag har kommit in i nätverken och blivit varse om olika typer av meningsskiljaktigheter och konflikter som råder. BDSM-scenen är långt ifrån homogen eller präglad av konsensus och många utövare påpekar att det finns såväl hierarkier som motstridigheter inom BDSM-nätverken. Det är många åsikter, hållningar och värderingar som samexisterar. Dessa motstridigheter och grupperingar är tydliga även på Darkside, där diskussioner blossar upp titt som tätt. Det finns ett uttryck som ofta hänvisas till: ”Your kink is not my kink but your kink is okey.” Uttrycket syftar till att man som utövare ska respektera och acceptera varandra, och varandras preferenser. Det är dock tydligt att hur och vem som utövar BDSM på ”rätt” sätt diskuteras och är under ständig förhandling. Elin upplever att hon inte passar in på Darkside eftersom ”man ska vara på ett visst sätt, man ska bete sig på ett visst sätt; de är som paragrafryttare”. Även Henrik påtalar detta: Jag la ju ner alltihop ett tag, för jag blev så trött på de här poliserna som talade om att såhär ska du tycka och såhär ska du göra och det här är rätt och du har fel. För jag tycker inte att du kan säga så, det stämmer så dåligt för i nästa andetag så är de så open-minded som det heter. Men samtidigt så sitter de och pekar med hela näven att såhär ska det va.

Elin talar om ”paragrafryttare” och Henrik om ”poliser”. Flera påpekar att det finns personer inom nätverken som har mer makt att yttra sig och att definiera; de kan sägas besitta ett slags tolkningsföreträde. Att som Henrik ”lägga ner” kan ses som en motståndshandling och en kritik mot dem som har mer makt. Också Minna reflekterar över hierarkierna inom nätverken: Säger man ordet hierarki eller erfarenhet och kunskap så kommer det genast in en massa och hugger på dig för det är inte okej just nu. Alltså strömningen är att alla har rätt att leva ut på sin nivå och allting är lika okej och ingen ska få komma och säga hur någon annan ska göra. Och det är ju rätt i sig men eftersom vi ändå håller på med någonting som kräver ganska mycket fysiskt och tekniskt

109

kunnande så är det fortfarande så att det finns mycket som du kan lära dig om du vill lyssna på någon som vill lära ut.

Minnas citat visar att det finns en föreställning om allas rätt att leva ut och att ingen ska bestämma över hur någon annans utövande men att detta är något som inte stämmer i praktiken. Många utövare påtalar att hierarkier existerar men flera säger samtidigt att det är ett känsligt område. Hierarkierna finns exempelvis mellan nykomlingar och de som varit inom BDSM-scenen under lång tid, mellan äldre och yngre samt mellan kunniga och mindre kunniga. Erik berättar att han inte hade någon erfarenhet av BDSM när han träffade Minna, som är en både erkänd och etablerad utövare på BDSM-scenen. När de blev ett par hade hon gjort liknelsen: ”Du har varit en saftblandare i division sex, nu tillhör du eliten.” Att vara saftblandare kan ses som en position lägst ner på en hierarkistegen. Både Minna och Erik skrattar när han återger hennes ord men håller med om att det råder hierarkier inom BDSM, och där befann sig Erik på botten innan han träffade Minna. I såväl tv-program som filmer, reklam, musik och litteratur har BDSM blivit ett allt vanligare inslag. Men, som jag beskrivit tidigare, det är framför allt romanen Fifty Shades of Grey som har gjort BDSM känt för den breda massan. Boken har sålt över 130 miljoner exemplar och startat en mängd mediala debatter och diskussioner. Såväl romanen som filmen angreps från olika håll; litteraturkritikerna ansåg att bokens kvalité var undermålig, från feministiska håll höjdes röster om förhärligande av våld och från utövarna kom stark kritik om att det som visades inte hade med BDSM att göra. Diskussionerna handlade också om vilka sorts handlingar som är accepterade, för vem handlingarna tillåts samt relationen mellan sunt och skadligt. Huruvida BDSM-sfären har gynnats eller blivit än mer stigmatiserat utifrån den mediala uppmärksamheten av Fifty Shades of Grey är en komplex fråga. Det finns ingen svensk forskning på området, men Bengtsson och Karlsson undersöker i sin kandidatuppsats (opublicerad, 2015) hur BDSM gestaltades i svensk media mellan åren 2012–2015 i samband med ”hypen” runt Fifty Shades of Grey. I nära hälften av de 102 studerade artiklarna uttrycktes en negativ ton till BDSM genom att exempelvis beskriva BDSM som maktmissbruk, misshandel eller våldtäkt. Var tredje artikel var positiv och var fjärde artikel höll en neutral ton. Beckmann (2001) och Weiss (2006) har undersökt den mainstreamprocess som skett av BDSM de senaste åren. De menar att en mainstreaming inte per automatik leder till en ökad sexuell frihet och acceptans av sexuella minoriteter. Istället anser de att mainstream-presentationerna snarare syftar till att normalisera vissa praktiker medan andra istället blir deras motpol; ”de verkliga 110

perversionerna”, vilka fortfarande konstrueras som patologiska och avvikande. De ger som exempel att mainstream-presentationer av BDSM accepteras så länge det handlar om rollspel där personer använder BDSM för att ”hotta upp” sexlivet men i övrigt lever ”normala och vanliga” liv. Weiss (2006, s. 105) beskriver hur de populära representationerna av BDSM ”allow the mainstream audience to flirt with danger and excitement but ultimatley reinforce boundaries between protected and privileged normal sexuality, and policed and pathological not normal sexuality”. I en mainstreamprocess kan således gränserna mellan en privilegierad, normativ sexualitet och en icke-normativ snarare förstärkas. Erfarna utövare menar ofta att nykomlingar inte tar BDSM-kulturen på allvar, att de har anammat BDSM som en modefluga och ett mediajippo och att de således inte är genuina utövare. Detta kan ses som en konsekvens av de populärkulturella influenser som populäriseringen av BDSM har medfört. Elin jämför BDSM-scenen med ett gym: Sen är det ju många som kommit in för att det är lite modefluga med Fifty Shades of Grey. Det har blivit lite mer accepterat. Jag tror att det blir precis som på gymmet nu efter jul. Då kan du ju inte gå på gymmet för det finns inte ett löpband ledigt men sen i april någon gång så har det tunnats ut och bara järngänget är kvar och lite så tror jag det kommer bli här också.

Även Natalie gör skillnad mellan nykomlingarna och de som varit inom BDSMscenen under lång tid: Nu är det inne med BDSM och vad fan heter den, Fifty Shades of Grey ja, medan vi andra står där och för helvete, vi som har känt så här hela livet då liksom? Charlotta: Hur tänker man då? Natalie: Jag är ju riktigt hatisk mot dessa människor. Ja så tar de en sidenscarf och binder händerna och så har de BDSM liksom. Det är ju bara för att det är trendigt nu. Det är inte så att de har tänt på det sexuellt innan, utan bara för att det är trendigt. Alla säger att böckerna är skitdåliga men de säljer ju för att de blev kända och trendiga. Det är ju mycket saker som pågår bara för att det pågår. Boken sålde bara för den sålde. Det är ju inga bra böcker. Men äntligen kan alla köpa porr inom citationstecken och läsa porr utan att skämmas. Det blir porr för alla, till och med pingstvännerna kanske (skrattar).

Natalie använder starka ordalag för att beskriva hur hon upplever den normalisering och kommersialisering som hon anser har skett av BDSM, en hållning som hon delar med flera andra utövare. Barker, Iantaffi och Gupta (2007, s 198) skriver: ”Commentators within BDSM communities have been cautious in their reaction 111

to this increased availability of BDSM imagery.” De flesta som jag talar med anser att BDSM ”inte är för alla” men det råder delade meningar om huruvida BDSM bör normaliseras och vara mer synligt. Fabian reflekterar över detta: BDSM har blivit allmängods, det är många som provar på det men också många som lämnar det som inser att det inte är deras grej. Det blir en kommersialisering, musikvideos är fulla av läder och höga klackar och det är så mycket sånt i populärkulturen. Charlotta: Men hur förhåller man sig till det? Som du, som har hållit på så länge? Fabian: Jag vill inte att det ska vara konstigt. Min högsta önskan är att de som är unga idag, de som har fantasier när de är femton om det här kan se mer att det är annorlunda men inte avvikande.

Fabian hoppas att synen på BDSM kan gå från avvikande till annorlunda. I såväl Natalies som Fabians citat blir det tydligt att det råder en paradox mellan dels en normaliseringsprocess av BDSM och dels en vilja att fortgå som en frizon för speciellt invigda. Det finns en önskan om att BDSM ska bli mindre stigmatiserat men samtidigt värnar många om att exklusiviteten behålls. När BDSM blir tillgänglig för alla, när det tidigare svåråtkomliga och utmanande görs lättåtkomligt kan detta utgöra ett hot mot BDSM-kulturen, menar Taylor och Ussher (2001) som ställer frågan vad denna ”mainstreaming” av BDSM egentligen innebär. Om BDSM blir alltmer accepterat i samhället, mister den då sin status som en frizon? För många kan just upplevelsen av hemlighet och exklusivitet vara en sammanbindande faktor som bidrar till att skapa spänning och njutning där utforskande av tabun gör utövandet än mer åtråvärt. Enligt Cohen och Taylor (1976/2002, s. 168) förlorar en företeelse något av sin tjusning så fort den blir tillåten och tillgänglig, eftersom tjusningen hör samman med risk och chanstagande: Sex-making when legitimized within communes by reference to a free-love ethic, may lose its excitement along with its oppositional and covert status. For in a way all involvement in free areas necessitates putting ourselves at risk, it means putting a fantasy on the line, taking a chance that lifebuoys from paramount reality will not be available when required.

Då det som ses som förbjudet och tabu har en central betydelse, riskerar spänningen att gå förlorad om aktiviteterna blir tillåtna och normaliserade. Därför är det inte självklart att alla utövare vill att BDSM ska normaliseras eller bli en del av 112

samhället. Till exempel resonerar Fabian om vitsen med att BDSM blir synligare i samhället: ”Frågan är vad BDSM skulle kunna tillföra samhället, om det blev synligare? Jag är inte säker på att det egentligen finns något, men däremot så tror jag att man bör arbeta aktivt för att folk inte blir stämplade.” Det är tydligt att det finns en spänning mellan att kunna vara fortsatt annorlunda samtidigt som BDSM-nätverken jobbar för normalisering och att motverka en avvikande och pervers stämpel. Ordet pervers används dock inte bara som ett stigmatiserande begrepp mot utövare utan används i viss mån även av utövare själva. Att personer använder ett nedsättande uttryck om sig själva kan ses som en klassisk strategi för att desarmera innebörden av utanförskap och diskriminering och som ett sätt att återta makten. Jämförelser kan göras med begrepp som ”blatte”, ”bög” och ”queer”. En BDSMF-grupp benämnde till exempel sina träffar ”Fika med pervon”, vilket kan ses som ett återtagande av begreppet ”pervo”. Butler använder begreppet disidentifikation och beskriver det som ”the uneasy sense of standing under a sign to which one does and does not belong” (Butler, 1993, s. 219). Begreppet kan förstås som en dialektik som både identifierar och mot-identifierar en given subjektivitet. ”Pervo” och ”pervers” kan vara exempel på ett sådant begrepp. Att nedsättande bli kallad pervers är något de flesta utövare motidentifierar sig med, men då begreppet ”tas tillbaka” av utövarna kan de identifiera sig med detsamma. Deleuze och Guattari (i Colebrook, 2010) beskriver att sättet som en queer person (här en person som utövar BDSM) lever med sin benämning (BDSM-utövare) är politiskt. Det placerar personen i relationer till andra och får henne eller honom att förutsätta vissa rättigheter, plikter och skyldigheter utifrån såväl minoritetens egna regler och normer som omvärldens syn på minoriteten. Även om inte personen var med och uppfann benämningen och kanske inte lägger samma betydelse i den som omvärlden, utgör den likväl något som personen har att förhålla sig till. Jag vill fortsätta att diskutera BDSM i relation till omvärlden i nästa avsnitt som handlar om stigmatisering, men också om stolthet i utövandet.

4.4 Utövandet och omgivningen Under en fikaträff får vi besök av sexbutiksägaren Anna. Hon har med sig olika BDSM-redskap och verktyg som hon visar upp för oss och berättar om. Ordföranden vill att jag ska ha uppsikt om cafépersonalen kommer in i rummet. En av männen i gruppen står beredd att snabbt täcka för redskapen med en filt. Jag frågar om personalen på fiket vet i vilket syfte vi är där men får svaret att de inget vet: ”Det är många av oss som vill vara helt anonyma, staden är liten och det vore

113

inte särskilt konstigt om man stötte på någon man känner”, säger en av männen. Så fort steg hörs läggs filten över för att sedan tas bort när det står klart att ingen är på väg till vårt rum. Flera av informanterna som bor i mindre städer eller på landsbygden berättar om svårigheter att hitta andra utövare och sammanhang att känna sig hemma i. Simon säger: ”Ja, jag ser det som ett problem. Det är ju konservativt. De har åsikter som inte kommer att ändras. Vi bor lite ut på landet, jag tror att de är lite rasistiska och homofobiska. De skulle inte förstå.” Flera av dem som har vuxit upp i små orter vittnar om en jobbig identitetsutveckling och de flesta har flyttat till större städer när de nått vuxen ålder. Det är tydligt att många av de intervjuade utövarna har en ambivalent hållning till BDSM. Något som bland annat uttrycks i en kluven hållning till öppenhet i relation till utövandet. I detta avsnitt diskuterar jag utövandet i relation till omvärlden med hjälp av sociologen Erving Goffmans (1963/2010) stigmabegrepp. Goffman definierar stigma som ett djupt misskrediterande attribut hos en individ som tenderar att reducera henne till att endast vara det som själva stigmat symboliserar. Eftersom BDSM fortfarande är behäftat med stigma förknippas öppenhet med risker i förhållande till sociala relationer och yrkesliv, och hur öppen man vill vara är något som alla utövare måste ta ställning till. Nedan är en fältanteckning från ett besök hos Lena och Kent: Jag är hembjuden till Lena och Kent och vi sitter i deras vardagsrum och smuttar på en drink. Lena är uppklädd i en svart transparant blus med broderat svart mönster, en rödsvart korsett, lackkjol och skor med höga klackar. Kent har på sig svarta byxor och en beige t-shirt samt sitt collar55. Plötsligt ringer det på dörren och både Lena och Kent stelnar till. ”Nej!” utbrister Lena. ”Vem kan det vara?” säger Kent. ”Jag vet inte vem det är”, svarar Lena. ”Ifall det är något av barnen så ta av dig kopplet och lägg det där.” Halsband och armband tas snabbt av och Kent går och öppnar dörren. En kille i tjugoårsåldern kommer in, han blickar in mot vardagsrummet där Lena och jag sitter. ”Hej hej”, säger han och tittar undrande på mig och sen på Lena: ”Hej, mor.” Lena och sonen går upp på övervåningen. Han stannar en liten stund och när han har gått tar Lena på Kent halsband och armband igen. Hon återberättar konversationen de haft: ”Han frågade om vi skulle ha vinkväll. Jag svarade, med tanke på vad du precis såg när du gick upp här (vardagsrummet var riggat med BDSM-redskap inför kvällens planerade session) så kan jag ju lika gärna säga som det är: Vi är BDSM-folk”! ”Ja, men det där har jag ju nästan misstänkt”, svarar han.

55  Ett collar är ett halsband som liknar ett koppel och som symboliserar att man tillhör någon.

114

Vi sitter tysta och det märks att både Lena och Kent är tagna av situationen. Efter en stund får Lena ett sms. Det är från sonen och han ber om ursäkt för att han stövlat in oanmäld och att han är glad över att hon berättat för honom och att han gärna lyssnar om hon vill berätta mer. Han önskar en fin kväll och avslutar messet med kramar. Lena blir både väldigt rörd och glad över sms:et (Fältanteckning 2013-05-10).

Lena och Kent blev lättade och glada över sonens reaktion. De berättar att deras mål är att vara helt öppna med sitt utövande men för att kunna bli det är första steget att berätta för barnen. Många utövare berättar om en tillvaro kantad av rädslor för att bli påkommen, skamkänslor och strategier för hemlighållande. Detta påtalas i flertalet tidigare studier om BDSM. Exempelvis skriver Moser och Madeson (1996, s. 20): These individuals dare to be involved in an activity that breaks some of our most deeply held social taboos. They face extreme prejudice; thus they must keep their activities secret. They are afraid of what their employers, family or friends would do if they were to be exposed as sadomasochists. These fears are well-founded: SM participants have lost jobs, family and friends if their interest in SM is discovered.

Vissa av informanterna har ansvarsfulla positioner i yrkeslivet och de flesta som jag har intervjuat menar att om deras utövande kom ut skulle det påverka deras jobbsituation, familjerelationer och relationen till deras barn. Flera av informanterna beskriver att de alltid har vetat om sitt begär till BDSM men samtidigt också vetat att det är något som inte går att tala om. I intervjuutdraget nedan återberättar Sofia när hon ”kom ut” för sin mamma och två bröder: Jag berättade för min mamma och två av mina bröder när jag var hemma en helg. Ganska nyligen. Och först så förstod de nog inte, när jag bara sa BDSM så var de nog inte helt med. De förstod att det var något men min bror sa: ”Men vad betyder det då?” Så då sa jag vad förkortningen stod för och när jag kom till sadomasochism så var mammas spontana reaktion: ”Nej! Inte sånt!” Men sen sa hon: ”Det är ditt liv så och det förändrar inte vår relation på något sätt.” Hon behövde bara lite tid att smälta det så. Charlotta: Ställde hon några följdfrågor?

115

Sofia: Inte så mycket, alltså jag sa: ”Är det någon som har några följdfrågor eller undrar något så fråga, så ska jag svara så gott jag kan men framför allt så vill jag att ni ska veta om det så jag slipper hålla på med en massa omskrivningar och hitta på.” För mamma och jag har en ganska bra relation och har ganska bra koll på vad vi gör, som när vi skulle åka iväg på läger så var det svårt att förklara vad det var för läger. Så till slut så orkade jag inte mer. Det är liksom, det passade inte ihop med vår relation, det passade inte för mig. Jag mådde dåligt av att inte kunna säga allt. Så jag bestämde att lätta lite på locken utan att berätta några detaljer. Charlotta: Var du nervös? Sofia: Ja, lite. Inte så att jag trodde att de skulle bli arga eller att jag skulle bli förskjuten men visst, lite nervös var jag ändå. Jag visste inte riktigt varför men att de skulle tycka att jag var konstig eller knäpp eller så. Charlotta: Pratar ni om det, du och din mamma nu? Eller är det mest att det är sagt och bra så? Sofia: Nja, den dagen pratade vi. Då var vi ute och gick och då tog vi upp det lite och så. Jag frågade: ”Hur är det, hur känns det? Är det något du undrar över?” Så hon fick chansen igen att fråga. Min ena brors första reaktion var: ”Coolt!” Och de tyckte jag var modig som berättade och sa att de hade nog inte vågat göra det, även om de såg lite konfunderade ut.

Öppenheten hänger ofta ihop med i vilken omfattning utövandet genomsyrar tillvaron. Sofia beskriver hur hon mådde dåligt av att inte kunna berätta allt för sin mamma eftersom de har en sådan nära relation där öppenhet förväntas. Personer som lever i 24/7-förhållande, som exempelvis Sofia, ser i regel en större anledning att personer i deras omgivning vet om deras utövande. Detta då de annars skulle märka av det men inte förstå. Många utövare beskriver en rädsla för att utövandet ska komma fram i andra sammanhang i deras liv och vilken påverkan det skulle kunna komma att få. Jenny berättar: Jag vet en kompis till mig, han vet om det här (en vårdnadstvist mellan Jenny och hennes barns pappa, min anm.) och det var det första han sa: ”Men herregud, ha inga bilder för fan på den här sidan (Darkside, min anm.). Tänk om det skulle komma upp i vårdnadstvisten, tänk om det skulle göra det!” Man vet ju inte. Alltså, jag hoppas ju inte att han (Jennys ex, min anm.) skulle ta upp sådana grejer. Sen känner jag mig ganska säker i det och ingen annan har ju att göra med mitt sexliv, det handlar ju inte om min son, inte ett skit. Men det har ju slagit

116

mig, den tanken att jag vill ju inte att alla ska veta att jag utövar. Jag jobbar ju med barn och så. Jag vill ju inte bli igenkänd av någon förälder på den sidan, det kan ju bli lite jobbigt (skrattar). Eller ha någon bild i någon ställning, det har jag inte, de är låsta. I så fall låser jag upp dom för vissa då.

Jenny uttrycker en rädsla över att hennes utövande skulle ha en negativ inverkan på den vårdnadstvist som hon befinner sig i. Kleinplatz och Moser (2007) redogör för ett fall där en kvinna förlorat vårdnaden av sitt elvaåriga barn på grund av sitt BDSM-intresse. Barnet hade inte utsatts för övergrepp, bevittnat sexuella aktiviteter eller överhuvudtaget haft någon vetskap om utövandet. Förutom att mista vårdnaden döms föräldern till att delta i ett utbildningsprogram för våldsutsatta personer samt till trettio psykoterapitimmar för att bearbeta upplevelsen av att ha blivit utsatt för våld. Kleinplatz och Moser påpekar att detta skulle kunna ses som ett enskilt tragiskt fall, men menar att det dessvärre inte är en isolerad händelse, då de har varit engagerade i flertalet liknande fall där den BDSM-utövande föräldern förlorat vårdnaden om sina barn. De har inte vetskap om ett enda fall där den utövande föräldern fått vårdnaden om barnet då tvisten blivit ett rättsfall. De sammanfattar artikeln med att betona vikten av att kunskap om att BDSM och våld är skilda saker, når ut till professionella inom såväl rättsväsendet som psykiatrin56. Utifrån Kleinplatz och Mosers (2007) resonemang är Jennys rädsla att hennes intresse för BDSM ska vändas mot henne i en vårdnadstvist både förståelig och relevant. För Jenny, liksom för många andra utövare, läggs både energi och tid till att finna strategier och sätt att hantera hemlighållandet av utövandet samt att parera de olika sfärerna. Enligt Goffman, (1963/2010) har alla stigmatiserade personer att förhålla sig till huruvida de vill att stigmat ska bli känt eller ej. Det handlar om en ständig förhandling med sig själv; om man vill tala om det, spela teater eller ljuga. Man måste bestämma sig för vad man ska säga eller göra och mot vem man i så fall ska göra det. Adam kom vid en tidpunkt fram till ”att det är dags att vara öppen, frågar folk så är det bara att säga ja och inte smyga utan ta konsekvenserna som de kommer”. Han fortsätter med att säga: ”Det har väl tyvärr skrämt en del, att de har blivit sådär… usch, och sagt upp kontakten.” Genom Goffmans resonemang kan vi begripliggöra hur såväl individens närmaste, som de främlingar hen kommer i kontakt med, kan uppleva BDSM som ett stigma. I Adams fall blev det så påtagligt att vissa personer i hans omgivning sa upp bekantskapen efter att de fått veta om hans BDSM-orientering. Det blir något av en paradox att det är de 56  Det bör poängteras att Kleinplatz och Mosers artikel skrivs utifrån en amerikansk kontext. Jag har inte någon kännedom huruvida det finns liknande fall i Sverige.

117

personer som står individen närmast som personen uppfattar vara mest angeläget att dölja sitt stigma för, samtidigt som det också kan vara just de personerna som individen har störst behov att berätta för. Karin återger när hon berättade för sin mamma: ”Min mamma blev inte glad, hon kallade mig för sexslav. Inte mot mig men mot de som jag träffade, att de använde mig som en sexslav och att det var så hemskt att jag var ett offer liksom.” Karin säger att det gjorde henne väldigt ”arg och ledsen” att hennes mamma varken kunde eller ville förstå. När Josef berättade för sin mamma fick han motfrågan om varför han valde att vara öppen: Det var en fråga som jag fick från min mamma, att varför vill du vara öppen? Jag drog parallellen till där och då, att den person som står i köket och ska berätta för sin mamma inte ska behöva vara rädd och nervös för hur hon ska reagera. Så det är därför jag vill va öppen, för att förbättra synen på BDSM i samhället, att det ska bli en mer accepterad del. Jag vill köra politiskt arbete, jag vill nå ut till folk, jag vill påverka, ha workshops, jag vill problematisera, ifrågasätta normer i samhället men också normer inom BDSM-kulturen.

Linn vill bespara sin mamma de tankar och känslor som hon tror skulle uppkomma i samband med att hon fick veta: Jag har haft lust ibland faktiskt att berätta om det för dem. Främst för mamma, eftersom hon och jag har blivit ganska nära, runt min skilsmässa så har hon varit ett himla fint stöd, men jag tror att hon skulle bli helt spattig. Hon är väldigt mycket feminist och jag tror att hon skulle ha väldigt svårt för det. Att hon skulle uppleva det lite grann som att det är lite fel, lite sjukt, att hon skulle ha gjort något fel i uppfostran. Och det känner jag väl inte att varken hon eller jag är riktigt redo för.

Även Petra skulle vilja berätta för sin mamma men vågar inte: ”På sätt och vis skulle jag vilja prata med henne om det, men å andra sidan är jag väldigt orolig för hennes reaktion.” Jag frågar henne vad som är det värsta som skulle kunna hända och hon svarar ”att hon tycker det är äckligt och sjukt”. Den rädsla som både Linn och Petra uttrycker, att det de gör ska uppfattas som ”fel”, ”sjukt och äckligt” hos de närmaste finns hos många utövare. Genusvetaren David Halperin (1995, s. 30) skriver: ”To come out is precisely to expose oneself to a different set of dangers and constraints, to make oneself into a convenient screen onto which straight people can project all the fantasies they routinely entertain about gay people.” Även om Halperin syftar till homosexuellas komma ut-process är hans beskrivning relevant även när det gäller BDSM-utövare. Genom att vara öppen

118

med sitt utövande utsätter man sig för att personer som inte utövar projicerar alla sina fördomar och fantasier om BDSM på en själv. Linn fortsätter med att berätta att även om hon skulle vilja, så skulle det vara omöjligt att vara helt öppen med sitt utövande. Hon säger att det skulle kunna få mycket besvärliga konsekvenser om hennes BDSM-utövande avslöjades: På något sätt så tror jag att det skulle ha en viss inverkan på folks uppfattning om mig. Det kan ju vara både positivt och negativt egentligen men det vet jag ju inte förrän jag har provat. Men det jag föreställer mig, som känns lite otäckt är att folk ska tycka att jag är helt sjuk i huvudet, att jag gör såhär jättekonstiga saker men inte säga något om det och att folk börjar undvika mig. Sen att de inte vill att jag ska vara med och jobba med dom och mitt jobb bygger ju mycket på att nätverka. Det bygger mycket på att folk vill ha med mig i projekt och liksom det här att inte veta vad det beror på om de inte vill att jag ska vara med och jobba. Jag kan bli skitnojig runt det här.

Liksom Linn, påtalar många utövare en rädsla för hur de skulle bli uppfattade och vilka konsekvenser det skulle få om de var öppna med sitt utövande. Goffman (1963/2010) menar att när ett stigma avslöjas får detta inte bara konsekvenser för den för tillfället rådande situationen, utan också för de varaktiga personliga relationerna. Det påverkar bilden och föreställningen om den stigmatiserade personen och även bedömningen av honom eller henne, vilket är en tydlig rädsla i Linns reflekterande ovan. Det tenderar att reducera henne till att vara endast det som själva stigmat symboliserar. Även Sofia talar om sitt utövande i relation till sina arbetskamrater. Hon säger: ”En del skulle nog ha väldigt svårt för att förstå det och vilja rädda mig från helvetet och allt möjligt, men utifrån välvilja då, att de inte vill att jag ska hamna i skärselden.” Hon berättar att flera är religiösa och fortsätter: ”De skulle nog kanske acceptera, men jag tycker inte riktigt att det skulle kännas bra. De har inte med det att göra heller för den delen.” Becker (1963/2006) beskriver att genom att ha, vad han kallar ett avvikardrag, så kan människor automatiskt anta att dess bärare äger andra icke önskvärda egenskaper. Han exemplifierar med det att vara homosexuell inte påverkar ens förmåga att utföra kontorsarbete. Men att vara känd som homosexuell på kontoret kan göra det omöjligt att fortsätta arbetet där. Det här resonemanget kan te sig förlegat idag, men som vi kan se i Linns citatutdrag ovan, finns rädslan att bli utfryst på arbetet trots att BDSM-utövandet inte inverkar på hennes yrkesliv. En utövare som jobbar inom socialtjänsten säger:

119

Jag ser tidningsartikeln framför mig: ”Socialsekreterare som jobbar med barn slår på pojkar.” Allting kan bli så fel och så förvrängt och vart tar min karriär vägen sen? Eller om en klient får reda på det eller ser mig, hur påverkar det den personens förtroende av mig i min yrkesroll? Jag kan sära på rollerna men kan de det?

Om en person som utövar BDSM arbetar med barn kan hon eller (kanske framförallt) han, anses vara olämplig för den sortens arbete då andra egenskaper kan komma att förknippas med personen, såsom pervers, omoralisk eller sjuk. En person som studerar till psykolog reflekterar över detta: Jag har ju också varit ganska rädd, eller just med att studera till psykolog. Ja, jag vet inte, det går inte riktigt ihop. Det kanske är den här stereotypa bilden att människor som sysslar med BDSM, då är det något som inte står hundra procent rätt till och vad säger då det om mig som ska vårda andra människor?

Som jag beskrev i kapitel ett togs sadomasochism bort som diagnos ur diagnossystemet ICD-10 år 2009. Socialstyrelsen beskrev då att sadomasochism bör ses som ett, bland andra, sexuella uttryckssätt. Trots detta lever bilden av BDSM som något sjukligt alltså fortfarande kvar och det är tydligt att denna bild påverkar informanterna. Elin, vars partner inte vet om att hon utövar BDSM säger: ”det krävs ju en del tid när man måste åka iväg eftersom jag inte vill ha partners precis runt omkring mig, också av respekt för min man, eftersom jag inte vill att man ska se oss på stan så det krävs att jag åker iväg”. Hon beskriver att det kräver såväl planering som praktiska lösningar för att få utövandet att fungera, exempelvis som var hon ska göra av de redskap och leksaker som används i utövandet: Jag gömmer redskapen och så har jag ju haft en del på jobbet. Sen har vi ett förråd där jag har gömt saker. Bilder, filmer har jag ju online liksom eller på ett USB som är inlåst på jobbet. Dör jag så lär det ju vara kört men annars förhoppningsvis så… Är det någon som städar mitt skåp på jobbet då kan det bli tufft.

För Elin, liksom för många andra av de intervjuade utövarna, tar det både tid och energi att hålla utövandet hemligt. Personer som har valt att berätta om sitt utövande vittnar dock ofta om att responsen blivit positiv och att de har bemötts med nyfikenhet, respekt och en välvillig inställning. Samuel säger att han har blivit alltmer öppen med sitt utövande och säger att han börjat berätta ”som att det inte vore något särskilt”. Jag frågar honom vad responsen blivit och han svarar: 120

Det blir mest nyfikenhet, som exempel, jag har en kursare som jag messade med när jag var på en fest med utlevnad. Han frågade vad jag gjorde och jag sa att jag är på en BDSM-fest med utlevnad och han frågade tillbaka vad det är och jag skrev googla på det. Jag är ny på det här men nu vet jag hur det är, vill du komma hit? Och han bara: ”Nä jag har andra planer och så.” Men vi träffas liksom i skolan och han var väldigt nyfiken efteråt och väldigt mottaglig för det. Det har varit en ledstjärna för mig, att jag vill vara en inspiration för andra. Att det finns andra sätt att leva, att det här mår jag bra av och nu har du valet att ta inspiration av det här. Om jag hämmar mig och censurerar mig för att andra osäkra, fördomsfulla, otrygga människor ska känna sig bekväma i sitt liv så tjänar ju ingen alls på det.

Även om det påpekas av flera att man inte har behov av att vara öppen med sitt utövande så finns en strävan hos många att skapa balans mellan de egna, BDSMnätverkens och det övergripande samhällets normer, värderingar och synsätt. Många håller sitt utövande hemligt av omtänksamhet för sina närmaste, då de inte vill göra dem oroliga.

Stoltheten i ett blåmärke Goffman (1963/2010) skiljer på statussymboler och stigmasymboler, där statussymboler innebär något som individen är stolt över medan stigmasymbolerna innebär en nedvärdering av personen. Bland många utövare anses märken som tillkommit i samband med utövande av BDSM, såsom blåmärken eller ärr, ofta som något fint och något att vara stolt över. Man visar upp bilder på Darkside med märken efter piskslag, knivrispningar eller andra BDSM-aktiviteter där andra medlemmar kan kommentera och gilla bilderna. För många är blåmärken och sår tecken och symboler för hängivenhet och samhörighet. Det är först när märkena blottas för någon oinvigd som de riskerar att bli stigmasymboler; exempelvis kan blåmärken utgöra en status inom BDSM medan det i övriga samhället ses som något problematiskt och förknippas med att vara våldsutsatt. Märken aktualiserar ofta ett behov av förklaring till hur de uppkommit. Jenny berättar om ett tillfälle då ett slag kom fel så hon fick en fläskläpp: Ja, en gång blev det fel. Han skulle ge mig en lavett då, men så slog han så fel så den kom liksom upp på min hörntand. Så det blev liksom en jättefläskläpp. Men som tur var så sjönk den för vi isade på den rejält under hela natten, så den sjönk då och jag skulle jobba dagen efter och då kände jag också att det här gick ju riktigt fel. Alltså det gjorde inte så ont men det blev bara så fel, smällen tog så fel. Det blev bara så fel.

121

Charlotta: Syntes det något dagen efter? Jenny: Nej som tur var. Jag duschade, så svullnade det upp ännu mer så vi isade. Vi hade is på hela kvällen och natten så det var väl tack vare det. Men jag tänkte att jag får sjukanmäla mig, jag kan ju inte komma såhär. Charlotta: Vad hade du gjort om det fortfarande hade synts? Jenny: Ja, då hade jag ju sjukanmält mig, det här var ju en fredagskväll och jag skulle jobba på lördagen, sen så började jag tänka: ”Herregud, min son ska komma hem.” Men det var ju inte förrän på måndagen, så det var ju mest inför jobbet. Men jag hade ju ringt och sagt att jag var sjuk för det hade ju inte… hur skulle jag kunna förklara det?

För Jenny hade fläskläppen blivit en stigmasymbol i relation till sitt arbete eller till sin son. Konsekvensen hade blivit att hon sjukskrivit sig från jobbet. Även Annie berättar om en BDSM-session där hon fått en kraftig smäll på näsan och jag frågar henne vad hon sa när andra undrade över hennes blåmärken: Jag sa att jag hade varit i slagsmål och blivit skallad på näsan och det är ju bara, att slåss lite på fest är ju ändå, kanske inte så att mina föräldrar tycker att det låter jättesunt men de känner ju mig. Jag behöver ju liksom inte säga att jag var i en BDSM-scen där vi hade slagsmål utan jag kan ju bara ta bort det så är det ju fullt acceptabelt, eller i alla fall en relativt acceptabel förklaring. Skulle det vara nån som inte tycker att det är socialt acceptabelt att slåss så då sa jag bara att: ”Nä, jag böjde mig fram när nån reste sig upp”, så är vi klara med det.

Enligt Annies citat blir det tydligt att det sätt som blåmärken eller andra ärr har uppkommit på är mer eller mindre socialt accepterat. Att få märken efter ett slagsmål är inte helt accepterat men ändå mer godtagbart än märken från en BDSM-lek. Hade Annie varit brottare och fått blåmärkena i en brottningsmatch, eller om de uppkommit genom någon annan sorts sport hade det troligtvis inte ansetts märkligt alls. Men att som kvinna ha blåmärken i ansiktet leder i de flesta fall till misstanke om misshandel. Jag påpekar det för Annie och hon säger: Ja, i och med att jag hade blåmärken på båda sidor av näsbenet, runt båda ögonen så såg det inte ut som jag hade fått en blåtira för då hade jag kanske hittat på en annan förklaring. Jag hade förmodligen sagt att jag fått in en armbåge av misstag. Men det vet jag ju, för jag har vänner som är i misshandelsrelationer och det är ju hemskt att höra de förklaringarna och dessutom veta att om jag

122

hade gjort en scen som innebar att jag fick blåmärken så skulle min förklaring vara densamma och folk skulle tro att det var misshandel och det känns ju inte bra, så jag försöker undvika att få märken. Jag vill inte utsätta min omgivning för den oron som det innebär att tänka: ”Är det sant, har det hänt?” Även om mina närmaste vänner skulle veta att det var på lek. Men även om de vet att det var på lek så skulle de ju börja undra om det var väldigt mycket märken, om det hade hänt någonting, man måste vara lite försiktig för andras skull liksom.

Annie reflekterar över att hon har vänner som lever i misshandelsrelationer och att hennes bortförklaringar för blåmärken på kroppen är desamma som deras. Även Fabian reflekterar över bestående märken på kroppen efter utövande. Han berättar att han gick med på knifeplay – praktiker där knivar används för att rispa och perforera huden – eftersom en tjej han var tillsammans med gillade detta. Han säger: Nej jag är inte stolt över ärren, de har ställt till problem i andra relationer, när jag träffat någon som jag ska ha sex med så tycker de att det ser väldigt konstigt ut och då måste man hitta på någon förklaring. Då har jag inte sagt sanningen utan hittat på något. De är inte så stora men de är markanta, det är inga man får av någon annan anledning. Men ibland så måste jag hitta på något, eller bagatellisera.

Blåmärken, ärr och andra sviter efter ett utövande kan, beroende på kontext, vara både det som Goffman kallar status- och stigmasymboler. Ibland ger de upphov till skam och problem och ibland utgör de en källa av stolthet och status. Framför allt kräver de utformande av strategier för att kunna dölja och hemlighålla märkena i vardagslivet.

4.5 Sammanfattning I detta kapitel har jag beskrivit hur vägen in i en BDSM-gemenskap upplevs. Processen ”att bli” en utövare är nära sammanbundet med ett tillägnande av lärande. En del i läroprocessen syftar till att nykomlingarna lär sig att utöva på ett moraliskt och etiskt rätt sätt. Den sociala kontrollen är stark och tydliga sanktioner följer de som bryter mot regler och normer. I kapitlet diskuterades även förändrings- och mainstreamprocesser som har kännetecknat BDSM under de senaste åren. Det är tydligt att meningsskiljaktigheter och konflikter råder inom nätverken. Det finns till exempel en spänning mellan att vilja normalisera BDSM och göra utövandet ”mainstream” till att det ska fortgå som en frizon för speciellt invigda. Slutligen diskuterades hur utövandet förhåller sig till

123

omgivningen, där jag belyste BDSM i relation till begrepp som stigma och stolthet. Som jag skrivit tidigare ska detta kapitel ses som en brygga till de nästkommande, mer analytiska kapitlen. I nästa kapitel är jag intresserad av att undersöka hur utövarna interagerar inom och mellan de olika diskursiva arenor som beskrevs i den genealogiska introduktionen. Det är tydligt att utövarna alternerar mellan olika referensramar och tankesystem för att förstå och hantera varför de har ett intresse för BDSM.

124

5. ATT INTERAGERA INOM OCH MELLAN DISKURSIVA LANDSKAP

Som jag har beskrivit tidigare i avhandlingen har BDSM formats i olika diskursiva spänningsfält. Jag vill begripliggöra BDSM och dess sammanhang genom att belysa meningsskapandet runt praktikerna i relation till de diskurser inom vilka talet och görandet om BDSM blir möjligt. Anna Hulusjö (2013, s. 63) har intervjuat kvinnor med prostitutionserfarenhet i sin avhandling och konstaterar att ”the participants are both the object and the subject of discourse”. Hon utforskar hur ”the participants both draw on and positions themselves against dominant narratives about who they are as particular subjects, as ’prostitutes’”. På samma sätt kan jag se att dominerande diskurser om BDSM såväl möjliggör som begränsar och försvårar utövares egna berättelser om BDSM. Möjliggör på det sättet att det finns befintliga ramar att placera in sina upplevelser och erfarenheter i. Begränsar på så sätt att de dominerande diskurserna blir de enda förklaringsmodeller som står till buds, vilka ofta inte anses stämma överens med utövarnas egna berättelser. McLaren (2002, s. 166) poängterar: ”Practices of freedom do not take place outside of normalizing discourses or social practices, but they may reveal their contingent character and, in turn, allow for new possibilities.” Ett BDSM-utövande kan inte pågå utanför hegemoniska diskurser men precis som McLaren påpekar kan ett utövande utforska – och avslöja – hegemoniska diskursers kontingenta karaktär och på så sätt öppna upp för nya möjligheter. Plummer (1995, s. 33) menar att sexuella berättelser ofta påminner om varandra och att ”there is a self-consciousness at work here which scans the past life for clues to one ́s sexual being”. Han beskriver ett sökande i tidningar, böcker och bland experter efter ett språk och en mening för att få klarhet och förståelse men också återblickar i barndomen för att hitta svar. BDSM bör ses som ett paraplybegrepp

125

som innefattar ett brett spektrum av innebörder, ingångar, motiv, upplevelser och erfarenheter. Min avsikt är inte att lyfta fram vissa erfarenheter som mer ”sanna” eller genuina än andra, utan snarare att utforska hur utövarna genom sina berättelser skapar sig själva och ger mening åt sina erfarenheter. I detta kapitel undersöker jag hur utövarna förhåller sig till de diskursiva arenor som jag beskrev i den genealogiska introduktionen; den medicinska, politiska, forskningsmässiga och populärkulturella. Jag är intresserad av hur utövare förhåller sig till, skapar och vidmakthåller mening i utövandet i relation till dessa diskurser.

5.1 Viljan att veta – Tillbakablickar i barndomen Nästan alla utövare som jag har talat med har ett första minne som de förknippar med BDSM. För många är upptäckten sammanflätad med en viss händelse, oftast långt tillbaka i tiden, men som ändå lätt kan letas fram ur minnet. För flera innebär det en återblick i barndomen. Anders har sina första minnen av BDSM från skolans värld och säger: ”Jag hade ganska explicita fantasier om min lågstadiefröken, hon var nyutexaminerad och var ganska bestämd och det var inte så att jag tyckte det var otäckt att hon bestämde utan snarare liksom att tänk om jag fick bestämma över henne.” Återkommande berättelser rör upptäckten av ett intresse för BDSM genom olika barnlekar, även om man inte förstod då vad det handlade om. Berättelser om tjuv- och polislekar, indianlekar och djurlekar där fasthållande, repbindningar och brottning är vanligt. Adam, som definierar sig som undergiven och masochist, reflekterar över hur barndomslekarna hade BDSM-liknande inslag och att han alltid var den som blev fångad och utsatt: När man börjar koppla ihop grejer så inser man förr eller senare att vänta lite nu: Varför var det alltid jag som var indianen som blev fångad av cowboys eller som var patient? Och det inser jag ju nu. Jag blev alltid fångad, jag var alltid den som blev utsatt för grejer och det är sen jag var fem, sex år. Men då var det ju inte någon sexuell aspekt utan då var det helt naturligt. När man leker så gör man så, då var det inte en tanke på det. Så det kan vara medfött men det går nog inte att se på någon, från början, om den kommer bli dominant eller undergiven utan jag tror att det är miljön som gör människan till viss del och formar henne.

Adam beskriver att även om barndomens lekar inte skedde i en sexuell kontext så formades de senare BDSM-rollerna i relation till dessa lekar. Även Kim återvänder till barndomens rollspelande: ”Jag och en vän till mig lekte alltid zebra och lejon när vi var barn. Det var en lek som gick ut på att en av oss var i en utsatt position och den andra skulle anfalla, vi brottades och leken slutade alltid när zebran dog.” I ett senare utforskande av BDSM berättar Kim att hen alltid kommer tillbaka

126

till den känslan som fanns i zebra och lejon-leken; att vara i en utsatt position där vetskapen om att något kommer att ske men inte veta exakt vad. Många av de utövare som berättar om barndomsminnen med BDSM-anknytning säger att det var i tonåren som lekarna kopplades samman med en sexuell preferens, vilket ledde till ett sökande efter information och efter likasinnade. Karin säger: ”Jag har haft väldigt tydliga fantasier sedan jag var fjorton. Sen så sökte jag mig till Darkside när jag var sjutton, det är sju år sen nu.” Informanter som var tonåringar innan internets framväxt vittnar om svårigheterna att få såväl kunskap som att komma i kontakt med andra utövare. Magnus berättar: Jag trodde att jag var väldigt onormal fram tills jag var sexton. Jag växte upp i en liten ort, där alla känner alla. Sen på biblioteket en dag fick jag syn på en tidskrift som hade ett temanummer om bondage och sadomasochism. Det var först då som jag insåg och hade orden att ”herre gud, det finns ju fler som jag”. Och det var häftigt.

För en annan informant, Mattias, tog det lång tid innan han vågade leva ut sin BDSM-preferens: ”Jag tog aldrig steget att leva ut för jag kände ingen som gillade BDSM, alltså har jag levt ensam om dessa känslor under cirka 20 år. Tragiskt men sant.” Han kontaktade en ”miss” (domina) på nätet och bokade en träff. De möttes upp på ett fik för att prata lite. Någon timme senare fick Mattias komma till hennes studio. Han fortsätter: ”Jag hade ingen aning om vilka aktiviteter som väntade, vilket gjorde mig lite nervös men framförallt att jag var så oerfaren. Under den sessionen släppte säkert tjugo spärrar som jag levt med i många år.” Även Jonathan beskriver den process och utveckling som det har inneburit för honom att tillåta sig själv att uppskatta alla delar inom BDSM: Det har utvecklats från att bara vara en uppsättning känslor som jag inte kunde sätta ord på eller på annat sätt beskriva till att nu vara en tydlig och stor del av mig. I början visste jag inte att det jag kände handlade om BDSM. Jag visste inte om det var okej med omvärlden eller ens om det var okej med mig själv. Jag kände inte till att det finns andra precis som jag. Jag har gått ifrån att tycka att min sexuella preferens är något konstigt och som borde undvikas till att välkomna den. Det har i sin tur lett till att jag tillåtit mig själv att se hela spannet av min preferens; nämligen att jag uppskattar alla delar av BDSM samt att jag har några fetischer.

127

Anders har utövat BDSM under hela sitt vuxna liv och haft fantasier om BDSM sedan han var sex, sju år gammal. Han berättar om när han träffade sin nuvarande partner: Jag var väldigt tydlig med vem jag var. Men jag utövade det ju inte med henne pang bom utan jag fick introducera, så hon förstår vad det är, men väldigt tidigt så skrev jag ett långt brev till henne och förklarade vem jag var och vad som var absoluta, sådana saker som jag inte kunde försaka eller förändra. Som min läggning och det var lite Carl Jonas Love Almqvistskt; Går detta an? Och det gick an.

Anders beskriver BDSM som en läggning och för att kunna inleda en ny relation behövde han veta om hon accepterade denna sida hos honom. Det gjorde hon och de lever idag i en 24/7-relation. Ovanstående exempel representerar några av alla de inledande minnen av BDSM som utövare har berättat om. Det finns många likheter och mönster i dessa minnesåtergivelser. Jag använder Deleuzes och Guattaris (1987/2012) begrepp tillblivelse som ett analysverktyg i att förstå processen att bli BDSM-utövare och hur denna process är ständigt pågående hos informanterna. För Deleuze och Guattari innebär liv begär; ett flöde av positiv skillnad och tillblivelse som uppstår i en serie produktiva sammankopplingar. Allt blivande och alla skeenden sker genom ett flöde av liv. De kan endast bli till genom att ett blivande ansluter till ett annat. Det är först genom en sammankoppling som ett flöde fortsätter att bli till men varje anslutning skär också in i det första flödet. De intensiteter som kroppar utgör blir bara till i det att de begär varandra och kopplas samman. När Adam var indianen som blev fångad av cowboys skedde en sammankoppling som ledde till ett nytt blivande. När Kim var zebran som blev fångad av ett lejon var det en anslutning som innebar första länken på en kedja av flöden av begär. När Mattias kropp sammankopplades med en professionell dominas kropp och redskap, konstituerade han sig själv som BDSM-utövare, vilket innebar att ”säkert 20 spärrar släppte”. I Jonathans citat ser vi en tydlig tillblivelseprocess från att BDSM ”bara var en uppsättning känslor som jag inte kunde sätta ord på eller på annat sätt beskriva till att nu vara en tydlig och stor del av mig”. Enligt Deleuze och Guattari har dessa tillblivelseprocesser blivit till genom flöden av begär, fantasier, minnen och längtan. Jonathan har, i processen att bli en utövare, kommit i kontakt med andra utövare. Men även andra anslutningar är avgörande, 128

som exempelvis den sammankoppling som sker när fingrar rör tangentbordet i sökande på internet, ögonens sammankopplingar med relevanta texter, händers och andra kroppsdelars anslutning med BDSM-redskap. De innebär alla viktiga länkar eller flöden i processen att bli en utövare och att fortsätta bli. Enligt Deleuze och Guattari slutar vi aldrig att bli till utan hela livet består av ett enda blivande. Även de utövare som ser BDSM som medfött och som ”något som alltid funnits där” går igenom dessa tillblivelseprocesser. Händelser och skeenden som möten med andra utövare, den första sessionen, inköp av redskap, utforskande av nya praktiker, tillstånd och njutningar är alla exempel på flöden av begär och innebär en process av expansion och skapande. I detta tillblivande ingår att förhålla sig till rådande diskurserna. I några av berättelserna återges destruktiva upplevelser tillbaka i tiden och dessa följs med reflektioner om huruvida de har samband med det samtida BDSM-utövandet. Jenny berättar: Jag funderar jättemycket över vad som har hänt innan i mitt liv, om det har gjort att jag har börjat utöva BDSM, om det har någon koppling. Jättemycket kan jag fundera över det. Alltså jag tänker bara, jag blev av med min oskuld genom en våldtäkt. Men det har jag bearbetat och det är lugnt så. Och sen, min sons pappa var väldigt … Han var inte så snäll, psykiskt. Då var det misshandel. Men det var ju ingenting jag ville. Det är ju en skillnad när det är sexuellt. Och då kan jag ju tänka såhär, om sådant har påverkat. Men sen är jag ändå bearbetad och det lever jag med, det är lugnt nu. Det här är inget jag gråter över nu eller vad man ska säga.

Även Jonathan reflekterar över kopplingarna mellan misshandel och BDSM: I början, när jag snarare var rädd för min läggning än välkomnade den, så trodde jag den var en produkt av att jag växte upp i ett hem där det förekom misshandel, primärt av mig. Det är så lätt att dra den slutsatsen men jag kan inte skriva under på den. Allt jag gör i BDSM-väg är av lust och kärlek. Det finns inget våldsamt, bittert eller hatiskt att finna. Bara lust och vilja. Jag är en snäll och omtänksam person som aldrig skulle komma på tanken att utnyttja, slå eller på annat sätt göra illa någon. Det är däremot en produkt av det hem jag växte upp i. Konstigt nog.

Jonathan säger att det är ”lätt att dra den slutsatsen”, och syftar till att han utövar BDSM på grund av en uppväxt i ett hem där det förekom misshandel men menar att det för honom inte har något som helst samband. Det är tydligt att såväl Jennys och Jonathans syn på sig själva är påverkade av diskurser som sammankopplar BDSM med våld och med tidigare traumatiska upplevelser. Trots 129

att flera stora forskningsstudier (se exempelvis Wiesmeier 2013; Richters et al, 2008) konstaterar att det inte finns något samband mellan vare sig destruktiva tidigare upplevelser eller psykisk ohälsa i samband med ett utövande, är det många utövare som ändå reflekterar över och förhåller sig till detta. Det är givetvis viktigt att vara uppmärksam på att psykisk ohälsa kan förekomma även bland BDSMutövare, trots att forskning visar att personer som utövar BDSM inte mår sämre än befolkningen i övrigt. En psykisk ohälsa beror givetvis på olika saker men en orsak kan vara att utsättas för stigmatisering. Kleinplatz och Moser (2007, s. 60) betonar: ”Individuals who are labelled and treated as mentally ill are entitled to feel significant distress about perceptions of them; that distress does not signify psychopathology per se.” Att bli stigmatiserad och behandlad som psykiskt sjuk eller pervers kan i sig föra med sig psykisk ohälsa. I detta avsnitt har jag undersökt processen att bli en utövare genom att utgå från Deleuze och Guattaris tillblivelsebegrepp. Detta görande är nära sammanlänkat med formandet av subjektivitet. I utövarnas berättelser återkommer funderingar om hur BDSM bör kategoriseras och huruvida det är något de gör eller något de är.

Att vara eller att göra? Jag får ett mail från en kvinna som har läst artikelserien om BDSM som publicerades i Svenska Dagbladet i samband med premiären av filmen Fifty Shades of Grey57. Hon skriver att hon gärna vill delta i min studie. Vi växlar några mail och kommer överens om att jag mailar skriftliga frågor som hon kan svara på. Kate är ytterst mån om att vara anonym. När hon har sänt sina reflektioner skriver hon att mailadressen kommer att raderas så att alla spår som kan avslöja att hon varit i kontakt med mig suddas ut. Hon vill dock gärna läsa avhandlingen när den är klar men skriver att hon kommer att kontakta mig igen. Kate skriver: Jag läste artikelserien om BDSM i SvD med stort intresse och blev så glad över att veta att det finns folk som intresserar sig för de här frågorna på ett seriöst och nyanserat sätt. ”Amanda” som intervjuades i den första artikeln liknade mig i många avseenden. Plötsligt inser jag att jag faktiskt har hunnit fylla 40 och att allt var så annorlunda innan internet fanns, alltså när jag var tonåring. Det tog lång tid att få reda på att det ens fanns en benämning på de känslor som jag hade. Och jag har fortfarande egentligen inte pratat om den här läggningen med någon ordentligt. Det som framför allt gjorde att jag kände igen mig i ”Amanda” var att inte heller jag kan se någon logisk förklaring till varför jag fått den här 57  http://www.svd.se/sex-makt-och-underkastelse. Från 27 januari till 4 februari 2015 publicerade Svenska Dagbladet en artikelserie i sju delar om BDSM i samband med premiären av filmen Fifty Shades of Grey den 13 februari (och även filmen Ceremonin som hade premiär samma helg). Jag intervjuades i en av artiklarna.

130

läggningen. Även jag betraktar den som något medfött, något som alltid har funnits där så länge jag kan minnas. Dessutom är jag också konfunderad över hur den så totalt kan strida mot alla mina ”vanliga” värderingar – respekt för individen, allas lika värde, kvinnors rättigheter, nej till våld etcetera. Jag har haft de här känslorna och fantasierna så länge jag kan minnas, även innan jag visste att sex existerade och vad det innebar. Jag kunde känna upphetsning över situationer som över huvud taget inte var sexrelaterade, utan som helt enkelt involverade en persons eller flera personers övertag över en annan. Att någon blev utsatt för något utan att kunna förhindra det. Det fanns ju inte internet för tjugofem år sedan när jag var tonåring, så det var slumpvis som man råkade stöta på en artikel i någon veckotidning eller läsa något avsnitt i någon bok som snuddade vid ämnet. När jag insåg att det i alla fall fanns en vedertagen benämning för min ”perversion” kändes det bara som en tröst! Det var nästan som att känna sig lite normal. Om det fanns ett ord för detta måste det ju betyda att det fanns fler som var som jag! Jag är inte öppen med detta och har aldrig varit det. Det har varit en källa till självförverkligande på ett sätt, men framför allt har det varit ett hinder i livet. För mig har utövandet varit oerhört problematiskt och dessa tankar är ju helt oförenliga med mina och samhällets värderingar. Det är verkligen svårt att få det att gå ihop. Jag har försökt hitta svar, i stil med att eftersom jag har så svårt för våld och känner så stark avsky för våldshandlingar är detta kanske ett sätt för min hjärna att hantera den rädslan. Eller att jag har haft ett så gott liv utan konflikter och utan sorger, att jag har behövt kompensera detta med något ”elakt”. Eller att det är ett sätt att få kontakt med sina egna aggressiva sidor, genom att leva ut undertryckt aggression motsatsvis. Men sedan har jag till slut gett upp och tänkt att jag överanalyserar och att det inte leder till några svar i vilket fall som helst. Den mest tydliga röda tråden i alla mina fantasier är att de är kvinnoförnedrande. Den psykologiska och verbala delen är viktig för mig. Det handlar alltid om att kvinnan är utsatt känslomässigt, utsatt för smärta, förnedrad, kontrollerad, objektifierad, hånad, skrämd, hjälplös. Helt absurt, med andra ord! Jag har nog valt att helt enkelt tänka på detta som en störning, för hur kan man annars beteckna sådan här tankar? Hur ska man kunna förklara eller stå för det? Det är omöjligt. Det finns inget som helst rationellt sätt att förklara detta. Därför är det för mig omöjligt att prata om. När jag träffade min nuvarande man bestämde jag mig för att sätta punkt för det här kapitlet i mitt liv, så nu är jag ingen utövare längre. Det kan kanske låta sorgligt, särskilt i dessa tider då det värdesätts högt att förverkliga sig själv, leva till hundra procent, komma ut, våga vara den man är. Jag kan på ett sätt hålla med. När jag var yngre såg jag lite grann ner på sådana som kompromissade och inte levde ut sin läggning och sina

131

drömmar helt och fullt. Men, men, saker och ting ändras och prioriteringarna flyttas. Som sagt, det låter kanske lite tragiskt, men jag är faktiskt lycklig med det liv som jag lever nu. Det är väl sant att det fattas en pusselbit. Ändå känner jag balans i mitt liv och ångrar ingenting – jag är tacksam för att jag fick uppleva så mycket av det jag drömt om tidigare i livet, och jag är tacksam för hur det blev sedan, att jag fick en sådan underbar familj.

Kate är den enda av de intervjuade som inte utövar BDSM idag. Hennes berättelse skiljer sig från de andras då BDSM för henne enbart innebär minnen och inre fantasier. I Kates reflektioner finns många tankar om varför hon har ett intresse för BDSM och hon undrar ”hur man ska kunna förklara eller stå för det”. Hon refererar till BDSM som kvinnoförnedrande och när hon insåg att begreppet ”perversion” fanns som en benämning på BDSM upplevde hon det som en tröst. Hon funderar över tänkbara förklaringsmodeller, som att det är ett sätt för hjärnan att hantera en rädsla för våld, att hon levt ett så gott liv att hon behövt kompensera med något ”elakt” eller att hon genom att leva ut en undertryckt aggression motsatsvis får kontakt med sina egna aggressiva sidor. Kate använder begreppet ”läggning” och skriver att hon har valt att se BDSM som en störning. I slutet av 1800-talet publicerade Krafft-Ebing sitt verk Psychopathia Sexualis vari sexuella beteenden knöts till ett klassificeringssystem. Det var också under detta århundrade som sexuella beteenden blev ett sätt att kategorisera grupper i samhället. De förklaringsmodeller som Kate relaterar till kan kopplas till ett psykodynamiskt perspektiv vilket, som jag tidigare beskrivit, har haft en central position i att förklara och behandla sadism och masochism. Genom psykiatrin och psykoanalysens allt större inflytande under 1900-talets första hälft utvecklades psykologiska modeller där orsakerna till perversionerna lades i traumatiska händelser och felutvecklingar i barndomen, något som även kom att gälla sadomasochism (Ohlsson, 2009). Det är tydligt att Kates (och även andra utövares) funderingar på hur BDSM kategoriseras är starkt påverkade av den essentialistiska och medicinska diskursen. I en motion skriven till RFSU:s kongress, som togs upp av RFSU Stockholms årsmöte 2015, fanns ett förslag att ge BDSM-utövare samma skydd av lagen som HBT-communityn. Detta genom att klassa BDSM och fetischism som en sexuell läggning, istället för enbart en praktik. I motionen står att läsa: På internetcommunityn Darkside med 100 000 användare vimlar det av berättelser där användarna haft med sig detta som primär sexuell orientering sedan tidig, (ofta mycket tidig) barndom. Det har även genomförts flera

132

enkäter på Darkside under åren sedan starten 2004 som ger belägg för detta. Att man använder termen läggning istället för preferens kopplat till exempelvis homosexualitet är just för att markera att det är något medfött istället för ett fritt val58.

RFSU Stockholm avslog motionen, vilket gjorde att den inte kom till kongressen. Det intressanta är dock diskussionen i motionen som visar att det finns utövare som anser att BDSM är en medfödd läggning och menar att BDSM, speciellt av den anledningen, måste respekteras. Här finns många paralleller att dra mellan nutidens syn på BDSM och synen på homosexualitet och homosexuellas självbild tillbaka i tiden. Historikern Svante Norrhem m fl. (2015, s. 146) skriver om femtiotalets syn på homosexualitet: Det homfoba samhällsklimatet tvingade de homofila föreningarna att vara diskreta, och nästan ingen vågade träda fram öppet vid denna tid. Självbilden var att homosexualitet var en sjukdom, ett hormonfel som ledde till att man inte var som alla andra, men som det egentligen inte fanns någon anledning att bota eller behandla.

Det är tydligt att samma resonemang gäller för många BDSM-utövare idag. Foucault (1976/2002a, s. 62) talar om perversionernas införande och beskriver hur den sexuella läggningen kom att spela en viktig roll i formandet av individers identitet. Tidigare hade sexualitet varit baserat på handlingar, nu kom de att bli identitetsbaserade. Weiss (2011, s. 11) föreslår att BDSM är: ”Identity in practice, a deeply personal yet relational project of self” och menar att många utövare ser BDSM som något de gör istället för något de är. Distinktionen mellan att ”vara” och ”göra” är vanligt förekommande bland de utövare som jag har intervjuat. Sofia till exempel säger att ”BDSM är ju någonting som man gör, dominant däremot är någonting jag är”. I det följande intervjuutdraget återgår Minna till sina första dominanserfarenheter och reflekterar över hur de relaterar till hennes sadism idag: Jag tror jag var tolv år när en grannpojke som var fyra år äldre än mig bjöd in mig till sitt pojkrum och ville titta på mina bröst. Jag sa till honom att om du klär av dig och sätter dig på golvet och runkar så okej, kanske. Och då när han satt där så kände jag ”wow, vilken makt!” Han fick titta på mina bröst men han fick inte röra dem och sen gick jag och jag kände mig ganska nöjd. Och det var inget jag sett eller läst. Jag var ju bara tolv! Men jag skulle nog inte blivit sadist 58 http://www.rfsu.se/sv/RFSU-nara-dig/RFSU-Stockholm/Kalendarium-Stockholm/RFSU-Stockholms-arsmote-2015/

133

om det inte funnits i mig, alltså det är ju inget man blir. Jag vet att jag ganska tidigt var på biblioteket och slog upp s/m och fick veta att det är en sjukdom och sadister ska sitta inspärrade och då tänkte jag att nej, inspärrad ska jag inte vara för sådan är ju inte jag. Så jag slog bort det från mig själv.

Såväl Minnas som flera andra utövares utsagor representerar en syn på BDSM som något medfött eller något som ”alltid har funnits där”. Magnus säger: ”Det brukar vara en skiljelinje mellan de som säger sig alltid vetat, alltså även när man var barn fast man då inte har någon världsuppfattning om sexualitet, men det finns folk som säger sig alltid vetat och jag hör till dem.” För personer med denna hållning innebär första mötet med en BDSM-gemenskap ofta en känsla av att ”hitta hem”, att förstå att det finns andra som en själv eller som Magnus uttrycker det: ”Att falla i varandras famn där det äntligen är någon som förstår.” Många beskriver det som att ”allt faller på plats”, man får lov att vara sig själv och uttrycka alla delar och sidor av sig själv. En annan grupp är de som först kommer i kontakt med BDSM-sfären och därefter blir utövare. De blir ofta introducerade i vuxen ålder, exempelvis genom en ny partner. Enligt Minna kan ett behov av BDSM vara något man lär sig. Hon beskriver det som att hon ”planterar in ett behov av fysisk smärta hos sin partner” och säger: ”Det fanns inte i honom när vi träffades utan det har jag ju påverkat honom till att tycka är häftigt och vara något som han behöver.” Flera utövare beskriver sitt utövande som en form av beroende. Exempelvis säger Natalie: ”Ju mer BDSM man får desto mer behöver man, det är det starkaste behovet jag någonsin stött på. Det är starkare än något. Man blir beroende efter första smisket på rumpan. Du måste ha mer.” När jag deltar i en samtalskväll diskuteras vilka syften BDSM uppfyller. En av kvinnorna berättar att flera män som hon känner inte vill kännas vid sitt BDSM-intresse men drabbas av ett sådant ”övertryck” som gör att de går helt in i BDSM-världen under ett par veckor varje år. Då kontaktar de henne eller köper på sig mängder med BDSM-grejer och stänger in sig i dagar för att kolla på BDSM-porr och hänga på DS för att på så sätt få sitt behov stillat. Därefter går de tillbaka till den vanliga tillvaron och livet fortsätter som vanligt till nästa gång. Alla som var där tyckte dock att det var sorgligt att man förtränger BDSM på det viset. Även Adam jämför sitt utövande med ett beroende, han säger såhär: När jag kom till den här slutsatsen att jag är kinky, jag hade försökt att förtrycka det när jag var yngre (…) då gjorde jag en sådan här, då gick jag i cold turkey på allt, stängde av allting och det gick väl åtta, nio månader sen mådde jag så

134

dåligt så jag visste inte var jag skulle bli av och alltså … vad håller jag på med? Jag var deprimerad och visste inte hur jag skulle göra, vad jag skulle ta mig till.

Adam säger att han gick i ”cold turkey” vilket är ett uttryck för att sluta tvärt med en beroendeframkallande drog och där abstinensbesvären blir intensiva och starka. Han fortsätter med att säga: ”Sen dess så insåg jag att det här är en del av mitt liv som jag inte kan leva utan och får inrätta mig efter det så att säga.” När han inte utövat under en tid berättar han att han mår dåligt. Vid intervjun har det gått flera månader sedan han hade en session: Det har jag känt sen slutet av januari att kroppen behöver få knarka, behöver få släppa loss, jag har inte fått det och jag har övervägt att gå till prodominor i Danmark som jag vet är bra men jag känner att nä, jag kan inte riskera det för jag vet inte hur jag skulle klara av att hantera det sen. Jag vill inte vara ensam om det. Jag har till exempel flyttat min sommarsemester till USA och är där tre veckor och då vet jag att jag får leka hur mycket som helst. Och då finns det tid till att köra igång och sedan kunna landa och bli normal igen.

Det finns många drogmetaforer i Adams citat. Han känner att kroppen behöver knarka BDSM och har avsatt tid och utrymme för att ge sig hän till utövandet under en längre period. Han har också med i beräkningen att det krävs tid att landa och bli normal igen. Att använda drogmetaforer kan ses som ett sätt att finna passande ord för att beskriva vad man upplever; genom att använda ett språk som hör till drogdiskursen kan man göra sig förstådd eftersom det har en begriplighet och ett gemensamt betydande för människor. Cameron och Kulick (2003, s. 132) beskriver språkets centrala plats i att göra oss själva och våra handlingar begripliga: Language – used about anything – is not a perfect representation of experience or reality. But because humans are not able to read each other´s minds or experience each other´s bodily sensations, we depend on language to communicate (or dissemble) what we think and feel and want.

I Gary Taylors och Jane Usshers (2001, s. 310) intervjustudie säger en utövare: ”We haven’t got the language to describe what’s going on”, något som är tydligt bland utövarna även i denna studie. Ofta letar informanterna efter passande ord, säger att det är svårt att förklara eller använder metaforer från andra diskursiva arenor för att beskriva vad de upplever och hur det känns. Det är tydligt att ett återkommande underlag för diskussion bland utövarna är huruvida BDSM ses som beroende, intresse, livsstil eller läggning. 135

5.2 Från vanilj till kink – BDSM och sexualitet Inledningsvis i mina forskningsstudier såg jag BDSM som ett sexuellt beteende och uttryckssätt men allteftersom jag intervjuat personer och tillbringat tid i BDSMmiljöer har jag insett att sexualiteten endast utgör en del av en hel uppsättning av erfarenheter, upplevelser, emotioner och sensationer. Som jag tidigare har beskrivit benämns BDSM till övervägande del som sexuellt, i såväl forskning som populärvetenskap. När detta diskuteras bland utövarna blir det tydligt att det råder olika meningar. För vissa är utövandet centrerat kring sexualitet medan andra anser att BDSM och sex över huvud taget inte hör ihop. Uppfattningarna skiljer sig även vad sexualitet innebär. När jag har frågat om BDSM i relation till sexualitet har många haft svårt att svara. Ibland har jag fått motfrågan vad jag menar med sexualitet, vilket genererar frågor om när aktiviteter egentligen är sexuella. Blir en aktivitet sexuell för att genitalier vidrörs? Om de involverade blir upphetsade? Om aktiviteten ger orgasm? I ordet sexualitet finns såväl normativa som subjektiva hållningar och värderingar och det råder inte en entydig förklaring av begreppet. I Världsorganisationens (WHO) definition av sexualitet kan vi se att sexualiteten är mångfacetterad och innefattar många dimensioner och aspekter: Sexuality is a central aspect of being human throughout life encompasses sex, gender identities and roles, sexual orientation, eroticism, pleasure, intimacy and reproduction. Sexuality is experienced and expressed in thoughts, fantasies, desires, beliefs, attitudes, values, behaviours, practices, roles and relationships. While sexuality can include all of these dimensions, not all of them are always experienced or expressed. Sexuality is influenced by the interaction of biological, psychological, social, economic, political, cultural, legal, historical, religious and spiritual factors59.

Neurologen Per Olov Lundgren och sexologiforskaren Lotta Löfgren-Mårtensson (2010) ser sexualiteten som ett tvärvetenskapligt område. De visar hur det på senare tid har lyfts fram fler aspekter av sexualitet än fysiologiska, som exempelvis emotionella, mentala och sociala. Beroende på från vilket perspektiv vi närmar oss begreppet kommer olika delar i fokus. Men det blir också tydligt att de olika aspekterna och perspektiven är nära sammanlänkade och interagerar och påverkar varandra. Ur ett biologiskt perspektiv får till exempel reproduktion, fysiologi, drifter och hormoner centrala betydelser medan ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv kommer normer, lagar, interaktion och uttryckssätt i fokus. Ser man sexualiteten som en social konstruktion blir det tydligt hur begrepp som normalt/ onormalt, naturligt/onaturligt förändras över tid och är beroende av sin kontext. 59 http://www.who.int/reproductivehealth/topics/sexual_health/sh_definitions/en/

136

Min utgångspunkt för begreppet har sin grund i utövarnas beskrivningar och deras förståelse av det sexuella i BDSM. I detta avsnitt vill jag diskutera vad som gör att en aktivitet, inom ramen för ett BDSM-utövande, upplevs som sexuell. Utövare skiljer ofta mellan BDSM och så kallat vaniljsex som syftar till praktiker som upplevs som sexuella men som inte innehåller BDSM. Jag frågar Josef om han har ett vaniljsexbehov och han svarar: ”Det vaniljigaste sexet jag har, det är när jag onanerar. Jag ser självsex som en fullgod del av sexlivet och det är väl det vaniljbehov som jag har.” Adam poängterar: ”Många definierar BDSM som sex men det gör inte jag. Jag behöver inte ha sex, jag är ute efter andra grejer, jag är ute efter endorfinerna.” Likaså beskriver Minna att BDSM inte har med sex att göra för henne: Jag har lärt mig att få orgasmer men det är inget som jag behöver själv. Jag är ointresserad av vanligt sex och jag är rätt kass på sex. Jag tycker jag är rätt bra på att låta som man ska och åma mig som man ska (skrattar). Har man sett ett antal vanliga filmer så vet man ju på ett ungefär hur man ska bete sig men inuti så kan jag vara helt kall.

Det är tydligt att Minna, liksom flera av de andra informanterna har ägnat tid till att såväl utforska som reflektera över vad sexualitet innebär för dem. Det finns en medvetenhet omkring sexuella normer, uttryckssätt och variationer. Många vill tydliggöra vad sex innebär för dem, vilket ofta betyder ett avståndstagande till ”vaniljsex” och en positionering emot de hegemoniska diskurserna om sexualitet. Magnus reflekterar över vad sexualitet innebär: Sen kan man ju fundera på det här hur man ska definiera sex. Jag har ju träffat på några tjejer som kan få orgasm genom piskning. Alltså du behöver inte stimulera deras kön överhuvudtaget utan de får orgasm genom piskning. Och jag har förstått att det finns män som fungerar likadant. Och vad är sex då? Det blir ju en orgasm av det men det är ingen som har rört något kön, så det går att vränga till de här definitionerna ganska bra.

I den dominerande diskursen om sexualitet är orgasm centrerat till penetration och/eller beröring av könsorganen. Magnus ord såväl vidgar som utmanar den traditionella hållningen där orgasm endast kan nås genom stimulans av genitalierna. Även Annie och jag diskuterar sexualitet i relation till BDSM under en intervju:

137

Annie: Jag hade några kompisar som sa att det här vill jag göra, så då hade vi lite utlevnad tillsammans. Väldigt lite sexuellt i de situationerna faktiskt, trots att det är en sexuell situation så är det inte en sexig situation om man säger så, det är inte kåthet som är social. Om någon blir kåt så håller man det för sig själv, det är tillåtet men man håller det för sig själv. Charlotta: Men är det en sexuell situation för dig? Annie: Ja och nej. Vi har pratat ganska mycket om det, för det är så viktigt. Om man ska hålla på och göra saker, som från samhällets sida tänks som sexuella, så måste man ju vara så tydlig med att definiera vad är sexuellt för mig; hur definierar jag det här? Om man ska kunna leka med varandra och tjejen som jag binder fast blir jättekåt, vill hon då att jag ska göra något sexuellt och tvärtom. Så vi har pratat mycket om det och för mig är det väl sexuellt när jag tar en bottomroll eller som undergiven, men inte särskilt sexuellt när jag är i topsituation eller ska var dominant mot någon. Några gånger har det varit sexuellt men oftast är det inte det. Då är det mer för att det är kul eller för att var schysst.

Annie reflekterar över om det som ses som sexuellt i samhället är sexuellt även för henne. Hennes tankar ligger nära det perspektiv på sexualitet som vi förknippar med Foucaults historiska analyser. I dessa ses sexualiteten som ett historiskt konstruerat fenomen, format genom moraliska föreställningar, diskurser och makttekniker. När Annie säger att det som ”från samhällets sida tänks som sexuella” betyder det att hon själv inte per automatik accepterar samhällets hållning utan måste istället vara ”tydlig med att definiera vad (som) är sexuellt för mig”. Detta kan ses som ett sätt att positionera sig emot den dominerande diskursen om sexualitet. Bauer (2014, s. 26), som har gjort etnografiskt fältarbete i queera BDSM-miljöer, påpekar: Even in a community that prides itself on possessing a high degree of reflection about sexual norms, this only applies to certain groups of people, while others remain sexualized or desexualized according to hegemonic discourse and are not given spaces to reinvent their sexuality on their own terms.

Det Bauer lyfter kan jag enkelt relatera till mina informanters utsagor. Även om många har ett behov av att positionera sig emot rådande diskurser är det också flera som har svårt att få det individuella BDSM-utövandet att gå ihop med exempelvis feministiska värderingar, vilket jag diskuterar längre fram i texten. Foucault gör en skillnad mellan ”sex” och ”sexualitet” där sex står för den fysiska akten medan sexualitet handlar om betydligt mer än kroppsliga njutningar och reproduktion:

138

Sexualitet är det namn man kan ge ett historiskt mönster: inte någon underliggande verklighet som man skulle ha svårt att få grepp om, utan ett stort nätverk på ytan, där stimuleringen av kropparna, intensifieringen av lustupplevelserna, eggelsen till tal, förvärvandet av kunskaper, förstärkningen av kontrollerna och motstånden länkas samman med varandra i enlighet med några stora vetande- och maktstrategier (Foucault, 1976/2002a, s. 114).

Då sexualitet, för Foucault, är något som är förbundet med såväl meningsskapande processer som former av makt, innefattar den så mycket mer än bara den fysiska akten. Den är en produktiv kraft som ger möjligheter att skapa nya förhållningssätt till livet och vägar att leva (Nilsson, 2008). Istället för att göra oss fria från ett påhittat förtryck av sexualitet borde vi istället, menar Foucault, glädjas åt dess diversifiering och uppdelning i olika praktiker och diskurser. På så sätt, kan sexualitet brytas ner till en myriad av uttryck där det inte längre finns något förenande band mellan uttrycken som gör att det går att tala om sexualitet i generella termer (Foucault, 1976/2002a). Det finns en styrka och kraft i vetskapen om vad som går att göra med sin kropp bland BDSM-utövare, att kunna åstadkomma praktiker och upplevelser som man aldrig trodde att man skulle klara av. Linn, som definierar sig som undergiven, säger: ”Jag tror att jag har en mycket bättre relation till min kropp nu än innan.” Jag frågar om det har med utövandet att göra och hon svarar: Ja (tänker), dels för att jag på något sätt är så väldigt glad för allt jag kan få uppleva genom min kropp, allt som finns i utövandet. Att det sker så fantastiska saker genom det jag gör med min kropp och det som andra gör med min kropp. Att det blir liksom sådana, det händer ju väldigt, väldigt mycket i utövandet. Och dels också, jag tror att jag är generellt mindre ängslig och rädd nu än förut och det kan nog också hänga ihop med alla de här utmaningarna som man möter i utövandet.

Genom Linns citat kan BDSM förstås som det Foucault (1976/2002a) kallar en produktiv kraft. Linn beskriver att hon både har en bättre relation till sin kropp och är mindre ängslig och rädd nu och att det har en koppling till utövandet.

BDSM och den goda sexualiteten Enligt Foucault har sexualiteten, historiskt sett, isolerats till en biologisk och psykisk drift som antingen betecknats som normal eller som patologisk. Det här perspektivet lever, som vi kan se, fortfarande kvar. Herburt (2009, s. 426) beskriver hur sadism och masochism har skildrats som problematiska sexualiteter i svenska uppslagsböcker: 139

Där möjligheterna av dem (sadism och masochism, min anm.) inom en frivillig och samtyckande kontext inte självklart framgick, utan underkommunicerades. Det vanligaste ordet för att beskriva dem var misshandel – ett ord som även är synonymt med ett brottsligt övergrepp och förknippas med fysisk skada. Det fanns en klart markerad oro för samhällsfarliga följder av sadismen.

Herburt (2009, s. 428) sammanfattar med att konstatera: ”Den sadomasochistiska sexualiteten konstrueras som den normativt goda sexualitetens motbild. Där den goda sexualiteten blir till en ömsint, kärleksfull och jämlik sexualitet utan inslag av våld och aggressivitet.” Samuel reflekterar över hur BDSM framställs i samhället: BDSM-världen tillhör inte direkt normen i hur man tänker ett bra svenskt västerländskt samhälle och kultur. Det är inget som man talar om i sexualundervisningen i skolan. Det är inget som pratas om i nyheterna. Förutom skräckhistorierna, de får exponering, vilket är väldigt olyckligt eftersom det ger en väldigt skev bild av vad det är. Det är så mycket mer komplext och nyanserat.

Som vi kunnat se har samhälleliga strömningar, politiska och feministiska rörelser varit ambivalenta i frågor som rör BDSM. Denna ambivalens finns kvar än idag, och det pågår ständigt debatter och diskussioner såväl inom som utanför BDSMnätverken om hur kön, makt och feminism ska förstås i relation till BDSM. Personer och praktiker definieras i förhållande till vad de inte är (jfr Becker 1963/2006), där den normativa sexualiteten kan sägas definieras och upprätthållas genom exkluderingen av den ”onormala och perversa” sexualiteten, vars syfte är att avskräcka. Exkluderingen sker genom olika tekniker som till exempel osynliggörande, obegripliggörande och tillskrivande av negativa egenskaper. Flera typer av sexuella uttryck som avviker från den stereotypa normen har under de senare årtiondena uppnått olika grader av acceptans. Det anses inte längre vara lika viktigt att vara gift med den man har sex med och toleransen för samkönad sexualitet och personer som tillhör sexuella minoriteter har ökat60. Plummer (1995, s. 19) beskriver hur: ”The perspective has shifted from one which viewed deviance as a simple pathology in need of correction, to another which views it as complex diversity we should appreciate.” Men en stor del av det som faller utanför normen är fortfarande föremål för olika grader av stigmatisering (Rubin, 1982; Ambjörnsson, 2006). Genom Gayle Rubins sexuella värdehierarki (1984) kan vi förstå hur heteronormativitet osynliggör den mångfald av sexuella uttryck som existerar. 60  Det bör dock påpekas att detta inte gäller alla samhällen; i många delar av världen hårdnar klimatet för homosexuella och andra sexuella minoriteter.

140

Rubin menar att sexuella handlingar och beteende har olika status i samhället och visar detta genom värdehierarkin som består av två cirklar där de ”goda” och socialt accepterade sexuella handlingarna placeras i innercirkeln och de ”dåliga” och ”onormala” handlingarna finns i den yttre cirkeln. Den sexualitet som sker mellan en man och kvinna, ur samma generation, i ett monogamt förhållande är den sexualitet som är mest önskvärd. Om de sexuella handlingarna är samkönade, inbegriper mer än två personer, har inslag av pornografi, rollekar, sexleksaker eller pengar ses de som dåliga. Den goda sexualiteten belönas, medan de mindre accepterade utsätts för osynliggörande eller utpekande. De personer som utför de mindre privilegierade handlingarna placeras långt ner i hierarkin. Genom att särskilja god och dålig sexualitet skapas inte bara en polarisering, utan vidmakthåller även en föreställning om vad som är normalt. För att kunna ringa in vad som är den normala och förväntade sexualiteten behövs en motpol som representerar den felaktiga sexualiteten. Vilka sexuella handlingar som ses som goda respektive dåliga är beroende av när, var, hur och vem som utför handlingarna. Värderingar är inte fasta, gränser flyttas över tid och rum. Borttagandet av sadomasochism som diagnos kan ses som ett sätt att vidga normer för beteenden som tidigare klassats som avvikande och sjuka. Det bör dock påpekas att samhället på många sätt har förändrats sedan Rubin formulerade värdehierarkin år 1984. De kulturella aspekterna mellan det högkristna amerikanska samhället (som Rubin utgick ifrån) och det svenska bör också vägas in. Värdehierarkin kan te sig gammalmodig i vårt samhälle idag, men med detta sagt, anser jag ändå att värdehierarkin kan vara ett verktyg i att förstå varför utövare letar förklaringsmodeller till sitt utövande. Om en praktik har blivit klassad som pervers, sjuklig och socialt oacceptabel under en lång tid är dessa synsätt införlivade i våra tanke- och handlingsmönster. De anses avvikande och kräver en förklaring till varför de utförs. Det kan vidare vara viktigt att lyfta frågan om relevansen att undersöka BDSMpraktikernas relation till sexualitet. Kan inte BDSM låtas vara en subjektiv upplevelse; sexuell för vissa men inte för andra? Det enkla svaret är ja men det finns situationer där dessa gränser kan behöva tydliggöras. En sådan är frågan som rör köpandet av BDSM-tjänster. Flera av de intervjuade utövarna träffar regelbundet så kallade professionella dominor. Adam reflekterar över BDSM i relation till prostitution och säger: ”Jag förstår ju varför man har lagarna men jag köper inte sex. Jag köper inte penetration. Jag vill inte bli avsugen, jag är ute efter andra grejer. Och jag säger inte att det är bättre eller sämre, jag bara gör den distinktionen.” Det är inte lagligt att köpa sexuella tjänster i Sverige men vad som gäller vid köp av BDSM-tjänster är fortfarande osäkert då det inte blivit prövat i domstol. Ytterligare en reflektion om BDSM:s relation till sex hör samman med 141

frihet. I en kultur som är starkt präglad av monogama ideal kan utlevande och utövande där BDSM inte ses som sex innebära större frihet då aktiviteterna inte ses som otrohet. I detta avsnitt har jag diskuterat sexualitetens innebörder och betydelser i BDSMutövandet. Genom att förstå sexualitet genom begreppen tillstånd, skeende och lust blir det tydligt att sexualitet utgör en av många delar av BDSM. BDSM och sexualitet är således inte samma sak men inte heller oberoende av varandra. BDSM kan innebära nya och andra vägar till njutning där det finns en tydlig koppling till makt och maktrelationer vilket jag vill fokusera på i nästa avsnitt.

5.3 Maktens rörlighet Alla relationer innehåller makt. Det som skiljer BDSM-relationer från andra relationer är att här är makten alltid i centrum; den är uttalad, överenskommen och under ständig uppmärksamhet och förhandling. Att utöva innebär ett utforskande av maktdynamiker vilka är såväl kontextuella som relationella. Foucault (1974/1993) betraktar makt som en mångfald av styrkeförhållande som utövas i ett växelspel av aktiva och rörliga relationer. Eftersom makten är central inom BDSM-praktiker och relationer kan dessa möjliggöra en analys av maktdynamiker och, med Foucaults (1976/2002a, s. 108) ord, utgöra en källa för att ”undersöka mönster för styrkeförhållandenas förändringar som dessa åstadkommer genom själva sitt växelspel”. Minna beskriver hur rollspelen byggs upp genom maktdynamiker: Du har hela tiden en auktoritet och en som inte har makt. Du leker ju aldrig två soldater som är ute och krälar i leran bredvid varandra men du leker en som är soldat och krälar i leran och en som är general och som står med klacken i nacken på dig. Alltså läraren som bestämmer och eleven som får straff eller fogar sig, föräldern som kanske tar hand om och är omhändertagande mot det lilla, lilla barnet. Att man vill vara liten och bli omhändertagen av en ansvarstagen vuxen. Allt det är rollspel och allt går ut på att det är en tydlig förskjutning, ju tydligare maktförskjutning desto bättre.

Minna beskriver ett rollekande som är avgränsat till en förbestämd session. Men även i relationer där maktförskjutningen inte bara är ett rollspel utan genomsyrar tillvarons alla delar är den överenskommen och under ständig förhandling. Adam berättar att han inte alltid är undergiven utan blir det först när han ”har ett personligt förhållande med en viss person, vilket inte behöver vara sexuellt utan beror på hur man grupperar sig interpersonellt, vad man tycker, vem som har valt

142

att bestämma och sådant”. Liksom Adam beskriver, utgör maktförskjutningen för många utövare en central del där den undergivna partnern gör ett aktivt val när hen ”lämnar över” sin makt och bestämmanderätt till den dominanta partnern. Den undergivna partnern blir aldrig helt hjälplös eller maktlös då frivilligheten alltid ska finnas. Kim beskriver också hur BDSM utgör en dynamisk process där skiftningar av makten ständigt förekommer: Det har varit att … idag är jag faktiskt inte bottom, idag är jag top och på något sätt att det blir en dynamik. Till exempel att idag är jag top men också att idag vill jag slåss, idag är jag ganska högt upp och stark men fan vad gött det skulle vara att bli nedtryckt och få den känslan av det. Men i vissa lägen så fungerar det inte alls och då får en göra på ett helt annat sätt. Då har det verkligen varit att jag är ganska liten från början och redan ser upp till personen så att säga.

Maktspelens föränderlighet blir tydligt i Kims citat. Genom att se till det som sker i mellanrummet; mellan relationer och mellan interaktioner kan vi undersöka hur individen, subjektet, formas som en ”effect of the constant flows or inbetween interconnections” (Braidotti, 2002, s. 7). Det som Deleuze och Guattari (1972/1983) beskriver som flöden, intensiteter och sammankopplingar. Även Fabian beskriver hur utövandet för honom är ett ständigt växelspel av makt: Om du vill få mig ner på golvet så måste du ta kampen. Jag överlämnar mig inte utan du måste kämpa ner mig för att vinna mig. Det är egentligen mest psykiskt. Det kanske är därför det måste vara någon jämlik jag utövar med, intellektuellt. Så själva kampen är viktig. Charlotta: I en relation; finns kampen i början och sen blir rollerna mer fastställda? Fabian: Nej det är en pågående kamp faktiskt. Det är ett mönster som jag har, som upprepar sig vilket låter lite som en paradox. Jag vill inte göra folk illa och jag vill behaga men ändå är det en ständig kamp (…) att överlämna mig kan visst vara skönt men det kommer alltid nya kamper.

Fabian beskriver det som en paradox att vara undergiven samtidigt som han för ständiga kamper. Hörnqvist (2012) utgår från Foucault och beskriver tre kännetecken som är utmärkande för alla maktrelationer. För det första är alla maktrelationer ojämlika. Vad obalansen bottnar i kan se olika ut men parterna som ingår i en relation är alltid överordnade respektive underordnade varandra. Fabian beskriver sig som undergiven; han söker sig aktivt till relationer där han ges möjlighet att inta en undergiven position. För det andra menar Foucault 143

(1976/2002a) att maktrelationerna är omstridda. De kommer till genom kamp och återskapas genom nya kamper vilket blir tydligt i Fabians citat. Han ser utövandet som ständiga kamper trots att han positionerar sig som undergiven. Vad som också är viktigt att påpeka är att en given maktrelation finns till i ett samhälle omgiven av en mängd andra styrkeförhållanden och kamper. Maktrelationerna är således inte entydiga utan ”de definierar otaliga punkter där kraftmätningar kan äga rum” (Foucault 1974/1993, s. 37). För det tredje är maktrelationerna instabila, lokala och ostadiga. Detta innebär att ojämlikheten kan vara tillfällig och obalansen är aldrig fullständig. Det finns en möjlighet att agera på ett annat sätt, att göra motstånd. Fabian ser sig varken som hjälplös eller maktlös utan som en aktiv part i de ständigt rådande kamperna. Med hjälp av Deleuze och Guattari (1972/1983), kan vi också se att växelspelet skapas i mellanrummet som innebär ett både dynamiskt och pågående flöde av energi. Sofia, som definierar sig som dominant sadist, beskriver sin första upplevelse av BDSM, med en partner som hon inte tidigare träffat. Också i hennes berättelse blir de tre kännetecknen för maktrelationer (Hörnqvist, 2012) tydliga samt att samspelet, det som sker i interaktionen, är avgörande för situationen: Så när han ringde på så öppnade jag, ledde in honom, stängde och låste, tog på honom ögonbindeln. Jag var så nervös så jag skakade och jag hoppades att han inte skulle känna det alltför väl, för jag ville ju gärna inge förtroende för honom så han skulle känna sig trygg. Men jag lyckades ändå hitta tillräckligt mycket röst för att säga åt honom att klä av sig. Och under tiden som han gjorde det skulle jag förbereda lite och lägga fram grejer. Men som sagt, jag var så nervös så jag skakade och började i stort sett hyperventilera, så jag gick in i ett angränsande rum och lät dörren vara öppen så jag kunde höra vad han gjorde och jag hade ju lite koll på honom så. Men jag satte mig på huk och tog några djupa andetag bara för att lugna ner mig, jag hyperventilerade, skakade och hade nästan ingen röst. Sen så frågade han, eller jag hörde, ”Miss, allt?” Jag bara ”ja!” Det enda jag lyckades säga, där jag satt på huk och hyperventilerade (vi skrattar). Så okej, då fick jag strama upp mig och resa på mig och gå ut till honom.

Att vara stark, att ha makt eller att vara den dominanta partnern i en BDSM-kontext är inga konstanta och statiska tillstånd utan skapas i ständigt rörliga växelspel. Sofia beskriver att hon var så nervös att hon skakade och hyperventilerade men ville inte att det skulle märkas eftersom hon ville ”inge förtroende för honom så han skulle känna sig trygg”. I rollen som dominant förväntas man vara stark, ansvarstagande och aktiv. Det blir tydligt i Sofias återgivning att makten inte är

144

statisk utan snarare finns i ett pågående växelspel av flöden och intensiteter samt att det växelspelet i sin tur är omgiven av en myriad andra styrkeförhållanden och kamper. Det var Sofias första BDSM-upplevelse och hon var osäker i den nya rollen. En fråga som ofta kommer upp till diskussion är om den dominanta partnern har kontroll över den undergivna, eller om det är den undergivna som styr genom hens behov av att få leva ut olika fantasier. Det finns en förväntan hos den undergivna partnern att den dominanta ska uppfylla hens fantasier vilket ofta blir en paradox. Ibland används uttrycket ”toppa från botten”, vilket innebär att personen som är undergiven har bestämda åsikter om när, var och på vilket sätt hen skall domineras. Petra säger: Jag sa till honom att det här och det här vill jag göra, till exempel bondage, jag tror att det dröjde till januari eller februari innan vi använde rep och då hade jag bett honom om det flera gånger. Jag skrev små sexnoveller och sms att det här vill jag göra när du kommer hem från jobbet. Mycket av det blev aldrig gjort. Jag bad om saker men fick dem aldrig. Charlotta: Var det frustrerande för dig? Petra: Det är fortfarande jättefrustrerande. Vi pratar om det, någon gång, förra våren sa han till mig att han är nog inte, han sa att han nog inte är så mycket sadist som jag har uppfattat att han är. Och han sa förlåt för det. Jag har liksom tänkt, vad ska man säga, att jag bara måste locka fram det i honom, att han fortfarande är osäker. Jag skulle önska att det skulle genomsyra vår vardag mer, det händer ibland att han ger order eller säger att det är han som bestämmer men jag tror inte att det ligger för honom så mycket. Medan jag gärna skulle vilja att det var mer. Charlotta: Blev du besviken när han sa det? Petra: Ja, jag blev jättebesviken.

Petra har en önskan om att utövandet ska få en större plats i deras relation. Något som även Kate påtalar när hon säger ”jag har alltid velat mer än mina partner, alltid velat gå längre”. Som jag beskrev inledningsvis i avhandlingen lyfte radikalfeminister och porrmotståndare fram en syn under 1970-talet på BDSM som ytterligheten av ett patriarkalt förtryck och en legalisering av det manliga våldet. En bild som fortfarande i viss mån görs gällande i samhällsdebatten. Det faktum att flera kvinnliga informanter beskriver en önskan om att BDSMutövandet ska få en större plats i relationen kan ses strida mot en stereotyp bild där kvinnan i en roll som undergiven betraktas som offer och antas ”ställa upp” sexuellt, snarare än att vara pådrivande och initiativtagare. Föreställningen att

145

kvinnor på grund av en internaliserad förtrycksstruktur ”luras” att tända på undergivenhet för att behaga män är problematisk och leder till att kvinnornas egna erfarenheter av njutning inte ses som autentiska. Bert Cutler (2003) beskriver en större lust och vilja hos de personer som intagit en undergiven roll än de som intagit rollen som dominant. Han analyserar detta utifrån BDSM-roller (men inte utifrån kön) och enligt honom kan en förklaring vara att det krävs mer av de dominanta i såväl ansvar som påhittighet, medan det för de undergivna kan innebära en verklighetsflykt och en känsla av att tid och rum upphör. Att ha olika viljor i en relation är vanligt förekommande bland de som jag har intervjuat. Pernilla säger såhär: Det här är ju liksom en ständig diskussion mellan oss, för han är mer dominant än sadist. Det diskuterade vi väldigt mycket i början när vi träffades, han försökte dominera mig och säga åt mig vad jag skulle göra och jag slog bakut helt och hållet. Att det där går jag inte med på liksom, så det är ett ständigt förhandlande och jämkande kring vad som är en bra nivå på det.

Lindemann (2012, s. 25) är kritisk mot hållningen att det alltid är den undergivna som har kontrollen i en session. Hon skriver: ”The dominant/submissive interaction actually represents a heavily nuanced struggle for control, in which each party has some role in determining process and outcome.” Hennes hållning stämmer väl in på Fabians tidigare citat där han talar om utövandet som ständiga kamper. Minna reflekterar över människans fria vilja i relation till hennes sadism: Jag har haft långtgående fantasier och även provat på att leva ut, där man har dragit ett slaveri till sin spets. Jag har varit där och tassat, jag har varit där och vänt. För mig så har det inte funkat tillfredsställande i praktiken därför att man aldrig kommer runt människans fria vilja. Alltså man kan ha regler och man kan kalla sig slav och kalla sig ägd men en människa har till syvende och sist sin egna fria vilja som man inte kommer ifrån.

Minna menar att det aldrig går att bortse från att människan har en fri vilja och fortsätter med att säga: ”Jag vill inte ha någon som är undergiven utan någon som underkastar sig, det ska vara en aktiv handling från personen själv i fråga.” Hon skiljer mellan att ”vara undergiven” och att ”underkasta sig” och ser det senare som en aktiv pågående handling: ”Jag tror på en fri vilja över alla regler och över vår 24/7-relation också egentligen.” Att vara undergiven kan med Minnas ord tolkas som en statisk oföränderlig position medan att underkasta sig är ett aktivt agerande. För att förstå denna skillnad vill jag återigen ta hjälp av

146

Foucaults (1982) beskrivning av maktrelationer. Han gör en distinktion mellan dominansrelationer och maktrelationer som jag menar kan vara till hjälp för att förstå maktaspekterna i ett BDSM-utövande. I dominansrelationen, menar Foucault, finns ingen möjlighet till motstånd utan motpolen tvingas till passivitet. Maktrelationen, däremot, baseras på två autonoma personer som var för sig är nödvändiga för relationen. Aktörskapet uppstår i spänningsfältet mellan makt och motstånd där makt ska ses som ett växelspel snarare än något som någon har eller inte har. Personen mot vilken makten utövas kan agera ”fritt” med motstånd eller forma typer av strategier för att hantera situationen (Foucault, 1982). Exempelvis kan (ofrivilligt) slaveri inte betraktas som en maktrelation eftersom frihetskriteriet inte finns där (Järvinen, 1996). Foucault (1994, s. 12) betonar: One must observe also that there cannot be relations of power unless the subjects are free. If one or the other were completely at the disposition of the other and became his thing, an object on which he can exercise an infinite and unlimited violence, there would be no relations of power. In order to exercise a relation of power, there must on both sides at least exist a certain form of liberty.

Med hjälp av Foucaults citat kan BDSM tolkas som maktrelationer eller maktpraktiker där utövarna, trots sin intagna position som undergivna, har ett spelutrymme och är medvetna och reflexiva i det de gör. Ett konkret exempel på detta är när Lena och Kent berättar om tillfällen då Lena tvivlar i sin dominans och Kent säger: ”Då blir jag ju sur på mig själv också för mitt mål med det här det är att hon ska få självförtroende att vara dominant.” Trots att Kent är undergiven och har lämnat ifrån sig sin makt till Lena har han ändå ett uttalat ”mål” med sitt utövande. När positionering, bestämmanderätt och maktutbyte överenskoms och förhandlas om innebär det samtidigt, enligt Foucault, att dessa medvetandegörs samt öppnar upp för en reflektion och diskussion, vilket är centralt inom BDSM. Det är inte alltid självklart i en relation huruvida upplevelser sker inom ramen för BDSM eller härrör utanför utövandet. Ibland används BDSM som ett ”hjälpverktyg” för att kunna placera och sätta ord på makt och känsloupplevelser. För Kim är gränserna ofta flytande mellan utövande och inte utövande: För tidigare så har det varit en väldigt viktig princip för mig, att nu går vi in i session och nu går vi ut ur session, för att verkligen kunna kontrollera att okej, nu har vi en ojämn maktbalans och nu har vi inte det och då är det inte okej och vi ska alltid veta när det börjar och slutar. Och efter det så har det varit mer … Charlotta: Mer flytande gränser?

147

Kim: Ja, lite så och samtidigt så är det fortfarande talbart på ett helt annat sätt än jag upplever att det är i relationer som har varit mer eller mindre vanilj. Liksom att jag faktiskt kan säga att nu är jag ju låg eller nu är jag ju under dig. Jag känner mig under dig. Det är mycket så som vi snackar.

Så det sätt som Kim beskriver, kan BDSM utgöra ett verktyg att tydliggöra och sätta ord på känslor av att vara låg och liten i en relation där styrkeförhållanden formas, förändras och hålls vid liv i ett ständigt föränderligt flöde. Hittills har jag beskrivit BDSM som en dynamisk lek där maktrelationerna är rörliga och flexibla. Det är dock viktigt att ifrågasätta om BDSM alltid utgörs av den sortens relationer. Foucault intresserade sig själv för BDSM, både teoretiskt och personligt. För honom var sadomasochism och sexuellt rollspelande något som möjliggör en befrielse från ett essentialistiskt perspektiv på makt, individ och relation. Foucault (i Halperin, 1995 s. 86) beskriver: (T)he ’S/M’ game is very interesting because it is a strategic relation, but it is always fluid (…) roles can be reversed (…) Or, even when the roles are stabilized, you know very well that it is always a game. Either the rules are transgressed, or there is an agreement, either explicit or tacit, that makes (the participants) aware of certain boundaries (…) I wouldn´t say that it is a reproduction, inside the erotic relationship, of the structure of power. It is an acting out of power structures by a strategic game, that is able to give sexual pleasure or bodily pleasure.

Genom citatet tolkar jag Foucault som att han skiljer mellan den form av makt som genomsyrar samhället och den som finns närvarande inom BDSM. BDSMrelationerna ses som rörliga och samtyckande där rollerna alltid kan vara ombytta och deltagarna är medvetna om att utövandet är en lek. Dikotomierna undergiven/ dominant kan dock utgöra mer fasta identiteter/positioner där personerna inte beskriver utövandet som en lek. De som utövar BDSM i ett 24/7-förhållande skiljer sig exempelvis från de som ser BDSM som en tillfällig iscensatt rollek. Såväl Lena och Kent som flera andra informanter vänder sig mot att se BDSM som en lek. Detta går emot flertalet tidigare studier, exempelvis skriver Weinberg (2006, s. 33): ”SMers do not see it as ’real’ in any sense but acknowledge it as a means of temporarily escaping from the everyday world.” I denna studie ses utövandet, av flertalet informanter, som mer ”verkligt” och ”på riktigt” än livet utanför. Även i relationer där utövarna switchar blir det tydligt att positionerna inte är självklart rörliga och föränderliga. Ibland beskrivs svårigheter med att vara switch, så här säger Susanna:

148

Jag var alltid dominant där, (på en klubb för lesbiska och transpersoner, min anm.) men det var faktiskt en ganska tuff process att komma ut med att jag levde som undergiven till en man. Eftersom jag samtidigt var dominant mistress på klubben, inför mina slavinnor och de relationerna som jag hade där. Charlotta: På vilket sätt var det svårt? Susanna: Ja alltså de blev lite konfunderade. För en del är det ju så, att när man dyrkar sin mistress blir det lite kortslutning i hjärnan. Att den här bilden av den här högre stående varelsen, att hon då på nåt sätt kan vara påverkad av en yttre faktor, det gör min status osäker.

Susanna beskriver hur hennes undergivna hade en statisk bild av henne i en dominant position och när de tvingades omvandla denna bild blev det ”kortslutning i hjärnan” och hennes status som dominant blev osäker. Det behövs ett mer problematiserande förhållningssätt för att förstå dessa skillnader mellan dominans och underkastelse. Foucaults betoning på att BDSM-relationer alltid är rörliga och samtyckande kan, med hjälp av de exempel som jag har fört fram i detta avsnitt, te sig något förenklade. Jag kommer att fortsätta problematisera denna hållning längre fram i avsnittet ”Att förhålla sig till en våldsdiskurs”, som bland annat handlar om spänningen mellan ett samtycke och en vilja att utmana och överskrida gränser.

Ansvarsförskjutning och disciplinering Disciplin, övervakning och att lämna ifrån sig ansvar är centrala delar i ett utövande, vilka kan ses som konkreta tillvägagångssätt för att manifestera maktförskjutning. Utanför en BDSM-inramning har disciplin och övervakning i regel negativa konnotationer och förknippas med auktoritära, icke demokratiska styrformer. Inom BDSM ges de dock andra, eller fler betydelser och i detta kapitel är jag intresserad av hur disciplin och ansvarsförskjutning kan komma till uttryck. Jag inleder med att återge ett längre utdrag från ett besök hos Kent och Lena: Jag har träffat Lena och Kent vid många olika tillfällen. När jag besöker paret i deras hem för första gången är det november månad och de har levt i en 24/7-relation i två år. När jag går av tåget står Kent på andra sidan perrongen och väntar. Vi hälsar och går mot bilen, småpratar om väder och årstid. Det börjar mörkna och vi åker i bilen nära en halvtimma tills vi kommer fram. Det är skog på båda sidorna av vägen. Huset de bor i ligger i ett litet samhälle. Lena står i dörren och väntar oss, vi kramar om varandra och de visar mig runt i huset. De

149

berättar att det finns en vind och pekar mot en lucka i taket: ”Vi ska inreda den, det ska bli en dungeon.” Utrymmet är stort och det finns takbjälkar och snedtak. Det är insynsskyddat och skulle vara en perfekt plats för BDSM menar de. De frågar om jag vill ha kaffe eller te och säger: ”Här står kaffet på hela dagarna.” Det är uppdukat i vardagsrummet med morotskaka som Lena har bakat själv. ”Innan vi började utöva hade vi levt som ett jämlikt par i ungefär tio år. Nu lever vi i en 24/7-relation och så gott som alla beslut går genom Lena” säger Kent när vi sitter runt bordet i vardagsrummet. Lena och jag sitter i soffan och Kent sitter på knä på golvet nedanför. Lena fortsätter: ”Nu är ju barnen stora men som med jobbet, där bestämmer han ju själv. Men allt annat, som bankgrejer och pengar och sådant det sköter ju jag. Han ska ju inte behöva bry sig om det. Att liksom inte behöva ta några beslut, han behöver inte ta något ansvar.” ”Precis”, fyller Kent i och fortsätter: ”Eftersom jag får känna hennes makt så får jag ju tillfredsställelse på det viset. Det är ju det som triggar mig, när hon känner sig självsäker. Vi mår bra av att se varandra växa, eller vad man ska säga, inom den där radien vi har då.” De berättar att de inte skiljer mellan utlevnad och annan tid: ”Vi lever ju det här livet alltid. Vi har vardagsregler som alltid gäller och det är ju sådana regler som gör att man inte helt går tillbaka till vad man var innan.” Kent fortsätter: ”Jag har ju mina bestämda uppgifter, bära in ved och elda och göra kaffe. Jag får inte gå in till henne om dörren är stängd och när jag inte är med henne så har jag ju alltid bur på mig.” Lena dinglar med en nyckel i en kedja om halsen och säger skrattande: ”Därav nyckeln, som alla undrar över men ingen vågar fråga om.” Kent fortsätter: ”Jag använder buren för att Lena ska kunna ha total kontroll över mig även sexuellt, jag kan ju inte få utlösning eller tillfredställelse om inte hon bestämmer det.” ”En annan regel”, fortsätter Lena, ”är att han sover i sin koja, han får inte sova i mitt sovrum och han har ju egentligen inte där att göra alls om jag inte behöver honom till något.” Jag frågar om jag kan få se Kents koja och vi går ner i källaren. Innanför en av dörrarna är ett litet rum, ungefär 1 x 2,5 m. Det ligger en madrass på golvet och längs med väggarna hänger fyra kedjor. På ena väggen sitter en övervakningskamera och Lena berättar att hon har den kopplad till sin telefon. Den har en egen webbserver så när hon loggar in på internet kan hon se honom när som helst. ”Han vet inte om när han är iakttagen. Det är i ett kontrollsyfte men också i ett säkerhetssyfte” berättar hon. ”Om jag binder fast honom och lämnar hemmet vill jag kunna se att han mår bra.” Vi pratar om att vardagen lätt blir rutinmässig och så är det även i ett 24/7-förhållande enligt Lena. ”Ibland blir det lite så att vardagen kryper sig på och den är ju skittråkig och då kan det bli så att man slackar av lite och slackar av och slackar av. Sen kommer man till en gräns där han ifrågasätter saker som jag tycker att ’det har väl rent ut sagt

150

för fan inte du med att göra’ och när jag får de känslorna så har jag två val. Antingen så kraschar61 jag; blir jätteledsen och arg på fel sätt. Eller så måste jag ta tag i honom helt enkelt och då har vi det som vi kallar träningsvecka. Nu sist så hade vi en hel vecka, ibland har vi bara några dagar. Men då har han absolut inget att säga till om. Han får inte prata om han inte blir tillfrågad. Han får inte titta mig i ögonen. Han är inte vatten värd. Och det är ju lite då för att han behöver hitta sin plats igen och jag behöver lyfta upp mig själv. Sist fick han bara äta gröt under hela veckan. Jag lagade en stor gryta med gröt på måndagen och sen fick han äta den resten av veckan. Han fick äta den kall. Anledningen till träningsveckan är att förtydliga rollerna. I vardagen blir det lätt att rollerna blir mer jämställda och då är det viktigt att göra en markering”, säger Lena. Jag frågar hur ofta de har träningsläger och hur veckan upplevs. Kent svarar: ”Så ofta som det behövs, när maktbalansen blir för jämn och man kan säga att det går från att vara jobbigt till att vara normalt. Även om jag är trött i slutet av träningsveckan så är jag ju nere på min lilla plats och där trivs jag. Jag är mig själv. På fredagen var jag ju nere i subspace62 hela tiden utan att hon behövde göra någonting. Det är liksom en drömvärld kan man säga. Nu kan jag ju ingenting om det, men jag skulle kunna beskriva det som astral projektion. En utomkroppslig upplevelse. För det känns som en drömvärld där man är mindre känslig för yttre påverkan så som smärta och sådant, den känns inte utan den bara registreras.” ”Och den känslan håller i sig då menar du, under en längre tid?” frågar jag och Kent svarar: ”Ja, från fredagen så tog det ända tills söndagen innan jag liksom kom upp från drömstadiet igen. Men då är man ju å andra sidan konstant jättelycklig. Sen vet jag ju inte om det är bra att vara där hela tiden … för det måste ju finnas motpoler för att man ska kunna känna total lycka.”

Det finns flera delar i Lenas och Kents berättelse som är intressanta att belysa och som också har centrala platser inom BDSM. Till exempel att leva i en 24/7-relation där BDSM genomsyrar hela tillvaron, att överlåta sin kropp till någon annans kontroll, att lämna över sin självbestämmanderätt och allt sitt ansvar. Jag kommer här att fokusera på två centrala begrepp som genomsyrar Lenas och Kents berättelse; dominans och disciplin i ett 24/7-förhållande. Lena visar sin dominans och Kent disciplineras genom att han har bestämda uppgifter som han ska utföra varje dag, han måste använda kyskhetsbälte och han sover med övervakningskamera. Om maktförskjutningen börjar jämnas ut i vad de 61  Att ”krascha” innebär att en av parterna inte håller ihop psykiskt och kan yttra sig i gråt, rädsla, apati och inneslutenhet. Jag diskuterar detta mer ingående i avsnittet ”En arena för känsloexpressivitet och kroppssensationer”. 62  Subspace innebär ett mentalt tillstånd som den undergivna kan nå under en session. Många beskriver tillståndet i starka ordalag och jämför det med extas, trans och ”flow”-känslor. Jag beskriver detta mer ingående i avsnittet ”En arena för känsloexpressivitet och kroppssensationer”.

151

kallar ”den rutinmässiga vardagen” har de ”träningsläger” som innebär en uppstramning i maktpositionerna. Peter Dancer, Peggy Kleinplatz och Charles Moser (2006) undersökte hur maktförskjutningen manifesteras och struktureras i ett BDSM-utövande mellan slav och ägare i 24/7-relationer. 146 självdefinierade slavar som levde i 24/7-relationer deltog genom att fylla i en enkät på internet. I likhet med Lenas och Kents relation konstaterade forskarna att dagliga göromål och rutiner var en del i manifesterandet av maktförskjutningen där slaven hade uttalade regler och ansvarsområden. Reglerna kunde till exempel gälla klädsel, sätt att tala till eller ha ögonkontakt med ägaren, att bli bunden på natten, ätande och kontakt med familj och vänner. Utövarna i studien beskrev att de i regel inte ”gick ur rollerna” men att slaveriet ibland var mindre formellt vilket stämmer väl in på Lenas och Kents berättelse. En del i att utöva disciplin kan vara att kontrollera vad som intas i munnen. Ett sådant exempel var när Lena berättade att Kent bara fick äta kall gröt under en hel vecka. Den här sortens disciplinering kan relateras till den moderna tidens alla dieter och fokus på hälsa och kroppsideal (se exempelvis Johansson, 2013 och Featherstone, 1994). Såhär säger till exempel Linn som tidigare har haft ett ätstörningsbeteende: Som liksom det här med att jag har en order, en stående order att höra av mig till Sebastian när jag får sådana här jobbiga matimpulser. Det är inte alls sexuellt men det är ändå inom BDSM-ramen (…) Det kan ju vara så att det är en del i det, att det har att göra med kontroll och kontrollförlust och att det på något sätt också är något som jag sexualiserar.

För Linn har BDSM-utövandet med kontroll och kontrollförlust att göra vilket bland annat kommer till uttryck genom en order från hennes master att höra av sig om hon får matimpulser som hon inte själv kan kontrollera. Enligt Foucault (1974/1993) består disciplin och disciplinära praktiker av ett maktutövande på kroppen i olika riktningar. Han (s. 161) skriver: ”De metoder, som möjliggör en minutiös kontroll av kroppens verksamheter, som vidmakthåller en ständig behärskning av dess krafter och påtvingar dem en förening av foglighet och nytta, utgör vad man skulle kunna kalla ’disciplin’.” Foucault ser alltså kroppen som en produkt av den disciplinära makten som blir ”manipulated, shaped, trained, (it) obeys, responds, becomes skilful and increases in its forces” (McLaren, 2002 s 106). Genom såväl Linns som Lenas och Kents berättelser får vi förståelse för kroppen som både passiv (manipulerad, lydande och tränad) och aktiv (bli skicklig och öka i styrka). Den disciplinära makten förutsätter ett växelspel mellan aktiv och passiv kropp. Kroppen både står emot och stärker sig själv och formas av disciplinära praktiker. 152

Ett annat exempel på en disciplinär praktik som framkom i Lena och Kents berättelse är användningen av kyskhetsbälte. Utövarna använder olika benämningar, ofta används det engelska begreppet, chastity belt. På svenska sägs ibland kuklås eller bur. Det är dock inte vanligt förekommande med kyskhetsbälte inom BDSM, och jag har bara träffat män som har använt det. Sofia väljer benämningen chastity belt och berättar att hennes partner ”har den varje dag förutom när han jobbar, han tar av den när han gör sin morgonritual och han tar på den när han kommer hem från jobbet”. Jag frågar vad den symboliserar och hon svarar: ”Att hans sexualitet och njutning tillhör mig. Att det är jag som bestämmer över den.” Kyskhetsbältet kan beskrivas som ett föremål med symbolisk innebörd då det står för såväl kontroll som disciplin. Ytterligare ett exempel på hur BDSM kan utgöra disciplinära praktiker är Lenas och Kents användande av övervakningskamera som på samma sätt som kyskhetsbältet har en symbolisk mening. Foucault (1974/1993) diskuterar övervakning, eller den disciplinära blicken, och hur denna möjliggörs genom olika innovationer i arkitekturen. Han exemplifierar med Benthams panoptikon. Benthams panoptikon utgör en cirkelrund byggnad i vars mitt det finns ett torn som är försett med stora fönster. Fångvaktaren kan se ut men fångarna kan inte se in vilket innebär att fångarna aldrig vet om de är övervakade eller inte (Foucault, 1974/1993). Foucault (ibid, s. 235) beskriver användandet av panoptikon som att ”makten blir så fullkomlig att den inte behöver utövas (…) fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär”. På så sätt kan förekomsten av den disciplinära blicken sägas resultera i egenkontroll (McLaren, 2002). Lena har ett eget panoptikon-system för att kunna övervaka Kent. Kent vet aldrig om eller när han blir övervakad och därför agerar han som att han är under ständig övervakning och anpassar sitt beteende därefter. Foucault (1974/1993) drar paralleller till såväl fångar och militär som till fysisk träning för att exemplifiera disciplinära praktiker. Han visar hur disciplin kan fungera såväl begränsande och tvingande som ett sätt att öka makten över kroppen genom exempelvis styrka och skicklighet. Detta blir tydligt i Kents beskrivningar av vad BDSM fyller för motiv för honom. Han säger att han blir tillfredsställd genom att känna Lenas makt och av att se henne självsäker. Under träningsveckorna blir Kent tränad i lydnad, underkastelse och disciplinering och han beskriver att det är jobbigt inledningsvis men att han allteftersom blir ”sig själv” och till slut upplever det som han beskriver vara ”den totala lyckan”. Det är också tydligt i Lena och Kents berättelse att det är ett pågående samspel dem emellan, trots att Lena är dominant och har övertagit Kents makt. För Kent är BDSM nära sammanbundet

153

med trygghet, självförtroende och upplevelser av att bli mer balanserad som individ. För honom uppfyller BDSM andra syften än sexuell njutning. Precis som Kent använder Natalie BDSM som ett verktyg för att nå trygghet och stabilitet: Jag har Aspergers syndrom och måste ha regler. Jag klarar mig inte utan, då mår jag skitdåligt. Så då sökte jag mig till BDSM. För stabiliteten. Vi Aspergers, vi behöver det här fyrkantiga. BDSM är det enda sättet som jag kan komma på där jag kan få stabiliteten. För mig med en hjärna som aldrig tystnar och som alltid är uppe i varv och som alltid är på. Sen i samma sekund som någon tar tag i håret eller runt halsen så stängs det av, så blir det tyst. Det blir tyst och lugnt och jag befinner mig bara där och då. Det är en sådan befrielse. Det är som att känna att det är mer liv utanför hjärnan än inne i hjärnan och jag kan bara vara för en gångs skull. Det finns inga andra saker som kan göra att jag får samma lugn.

Natalie började utöva BDSM först i vuxen ålder. Hon insåg hur viktigt regler och stabilitet är för henne och såg BDSM som det enda sättet att få denna stabilitet. Genom BDSM kan hon uppleva ett lugn och en befrielse. BDSM kan alltså på olika sätt utgöra medel för kontroll och disciplinering av kroppen. Jag har såhär långt beskrivit olika disciplinära praktiker och hur de kommer till uttryck inom ramen för BDSM. Dessa praktiker kan, som vi kunnat se, vara vitt skilda från varandra och vad de tillför individen kan variera, men många menar att de disciplinerande praktikerna skapar trygghet och självförtroende och tillgodoser andra eller fler behov än sexuell njutning.

Individuella levnadsval och samhälleliga jämställdhets-ideal Det finns en upptagenhet av att resonera och diskutera frågor som rör kön och jämställdhet i relation till det personliga utövandet av dominans och undergivenhet bland många utövare. Under samtal med utövare finns en ambivalens kring frågor som; kan jag kalla mig feminist men samtidigt njuta av att dominera och tillfoga kvinnor smärta? Har jag rätt att tända på BDSM-sex där smärta ingår, då det finns kvinnor som blir misshandlade? Kan man fortfarande vara jämlikhetsivrare om man har lämnat ifrån sig sin makt? De allra flesta BDSM-relationer och aktiviteter bygger på maktförskjutning och maktutbyten. Hur denna maktförskjutning kan förstås i relation till den långa svenska traditionen av jämställdhet är något som jag vill undersöka i detta avsnitt. Hur kvinnlig sexuell njutning på egna villkor ska kunna uppnås är ett område som feministiska teoretiker diskuterat under lång tid, från olika perspektiv och

154

utgångspunkter. Under 1970-talet förde radikalfeministiska teoretiker som exempelvis MacKinnon (1989) och Dworkin (1981) antisex-kampanjer där de förespråkade förbud mot pornografi, prostitution och sadomasochism som ett sätt att förändra de patriarkala strukturerna. Sexliberala feminister menade att sådana aktioner snarare underminerade kvinnors sexuella autonomi och självbestämmande. För poststrukturella feministiska teoretiker såsom exempelvis Braidotti (2002) har sexualiteten en central betydelse i subjektets formande. Sexualiteten, enligt Braidotti, (s. 34) är ”the constitutive socio-symbolic cast in which human subjectivity is thrown”. I egenskap av att vara såväl social och symbolisk som materiell framträder sexualiteten som den primära arenan där både makro- och mikromaktrelationer samsas. Statsvetarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (1985/2008) menar att varje konstruktion av sexuella skillnader alltid skapar det kvinnliga som en pol vilken är underordnad det manliga där de sociala praktiker, institutioner och diskurser som skapar kvinnan som kategori ömsesidigt stärker och påverkar varandra. Dessa verksamheter, fortsätter Laclau och Mouffe, ger inte uttryck för någon fixerad kvinnlig essens men i skapandet av underordningens konkreta former spelar den symbolism som förknippas med de kvinnliga villkoren en grundläggande roll. De olika formerna av underordning medverkar i sin tur till att upprätthålla och reproducera denna symbolism. Är ett BDSM-utövande där kvinnan intar en undergiven roll en sådan form av underordning och som reproducerar kvinnans underordnade roll? Kim menar att det är viktigt att vara uppmärksam på att ett utövande kan bli problematiskt samtidigt som det finns många positiva aspekter i ett utövande: När det kommer till BDSM-utövande så handlar det om makt och att utöva makt över andra och det riskerar att bli problematiskt. Sen finns det jättemånga positiva aspekter, som att vi kan snacka om det, förhandla om det, istället för som i vaniljrelationer där en oftast inte benämner vad som händer eller pekar på att nu har vi den här maktobalansen i vårt förhållande.

Hur BDSM-förhållanden, och specifikt 24/7-relationer, förhåller sig till traditionellt ojämlika relationer i samhället är något som flera utövare reflekterar över. Anders säger att han lever i en ”karikatyrmässigt traditionell relation” och att det är något som har skapat skuldkänslor hos hans partner i relation till att vara en ”modern kvinna”:

155

Hon är naturligt undergiven och faller väldigt lätt in i den rollen, eller mer positionen. Jag tycker inte om det med roll. På ett sätt är det nästan som lite karikatyrmässigt traditionell relation men samtidigt så … Charlotta: Problematiserar ni det någonting? Att vi lever i ett samhälle som strävar efter jämlikhet? Anders: Ja absolut, det blir en slags skuldkänslor hos henne, varför tycker jag att det är okej, att jag till och med tycker att det är bra? Borde jag inte tycka att det är fel? Charlotta: Utifrån att vara en modern kvinna? Anders: Ja precis. Jag har väl haft de tankarna tillbaka mycket men inte nu. Det finns en sådan … där måste man ju prata. Men det finns en dialog i samhället som påverkar självbilden, hos de som känner så här, negativt. Det är inte okej att tycka att det är skönt, att tycka att det är okej att någon bestämmer över en. Men hon tycker att det är jättebra. Hon tycker det är jätteskönt att slippa ta de här svåra besluten. Hon håller mig lite framför henne liksom. Jag tar en massa smällar för henne ju, i det sociala och så. Och vi tycker om det båda två, att ha det på det sättet.

Det finns en lång tradition av jämlikhet och jämställdhet i Sverige. Under 1990-talet bedrevs ett politiskt arbete för jämställdhetsintegrering vilket innebar att jämställdhets- eller genusperspektiv skulle genomsyra alla politiska beslut (Rydström och Tjeder, 2009). I citatet ovan blir konflikterna tydliga mellan individuella levnadsval och samhällets aktiva arbete för jämställdhet. Genusvetaren Ulrika Dahl (2005, s. 49) beskriver jämställdhet som ”den senmoderna svenska sagan om det ursprungliga paret – mannen och kvinnan (…) En vision om den förändrade, men alltjämt romantiska kärleken mellan fria kvinnor och trygga män som övervinner alla hinder och där inga maktordningar finns. Jämställdhet är på samma gång mål, ideal och norm”. Jämställdheten utgör en central del i upprätthållandet av det som kallas en heteronormativ ordning, vilket innebär ett antagande om att alla är heterosexuella och det att vara heterosexuell är det naturliga sättet att leva (Rosenberg, 2002). Den kan sägas utgöra ett maktsystem som reglerar vilka normer som individer måste förhålla sig till för att inte falla utanför heteronormativitetens ramar. Heteronormativiteten är viktig att förstå i relation till jämställdhet eftersom antagandet om att alla är heterosexuella, och att resultatet av heterosexualiteten alltid är parrelationer och kärnfamiljer, är såväl utgångspunkten som slutmålet för jämställdhet. I ett samhälle där jämställdhet är ”mål, ideal och norm” är det viktigt att framstå som ett jämlikt par.

156

Holmberg (2001/2007) konstaterar dock i sin avhandling att jämställdheten inte är så utbredd som vi tror. Hon intervjuar unga heterosexuella par som beskriver hur förväntningarna på att de ska leva som jämställda gör det viktigt för båda parter att dölja mannens överordning och kvinnans underordning. Att framstå som det jämlika paret blir angeläget för båda, då ingen vill erkänna att de lever i en ojämlik relation. Hur jämställdhetsideal, heteronormativitet och ojämlika strukturer i samhället hänger ihop med ett BDSM-utövande är frågor som ofta diskuteras inom BDSM-nätverken, eller hur man, med Marcus ord (1974, s. 189): ”kan bringa sin sexuella praxis i överensstämmelse med sin politiska inställning”. Om det inte fanns samhälleliga strukturer och makthierarkier att efterhärma och iscensätta i en BDSM-kontext, skulle BDSM då över huvud taget kunna finnas? Minna reflekterar över detta och säger: ”Hade det varit som på femtiotalet, att det var många som var hemmafruar och så, då tror jag inte lika många hade velat leka hemmafruar.” Jag frågar: ”Utifrån att det är svårt att leka något man redan är?” Minna svarar: Ja något man är fast i, ja. Det är många som har svårt att få ihop feminism och BDSM, men jag tycker inte alls att det är svårt, för ju friare man blir desto större möjligheter finns att gå in och tassa på det här med makt och kontroll. Hade kvinnorna varit förtryckta av män som de var för hundra år sedan så hade man aldrig kunnat leka med det på samma sätt. Det hade varit helt omöjligt. (…) Jag känner ju flera kvinnor som helst av allt skulle vilja vara hemmafruar och när mannen kommer hem från jobbet skulle de vilja komma med tofflorna och drinken, precis som den amerikanska femtiotalsnidbilden. Och han sitter i fåtöljen och hon sitter på knä bredvid iklädd några sexiga underkläder. Frågar du vilken vardagskvinna som helst, om de skulle vilja det, så skulle de ju svara: ”Är du dum i huvet” men eftersom man vet att han har hämtat på dagis och går ut med soporna och tar lika mycket ansvar och ja, man får lov att jobba, man är inte tvungen att vara hemma. Då tror jag att det okej att man kan leka det, att man till och med kan ha det som en del av sitt vardagsliv om man nu vill det. Och känner man att ”jag vill gärna vara undergiven min man”, då tycker jag att man ska få lov att vara det som kvinna. Man måste inte kämpa och slåss hela tiden.

Minna gör en tydlig skillnad mellan den frivilliga maktförskjutningen inom BDSM och en strukturell ojämlikhet mellan könen i samhället och menar att om kvinnor varit strukturellt förtryckta av män hade lekar med maktförskjutning inte varit möjliga. Också Kim reflekterar över utövandet i relation till maktstrukturer i samhället: 157

Jamen jag vet inte om det hör ihop med det här att jag på något sätt vill ha ett högre syfte med BDSM-grejen. Att det inte bara är för min egen njutning och det kan jag se som problematiskt i sig, varför kan inte sex bara vara gött på det sättet det är, för just den personen? I mitt fall så är de här praktikerna en reproduktion av makt, av de skeva maktstrukturer som finns. Det är väldigt mycket utövande som går ut på det, oavsett om det är mellan man och kvinna, som jag har börjat gå ifrån rätt mycket. Men det kan vara storlek, stor och liten person, vuxen och barn, det är människa och djur och alla de där grejerna blir så … Alltså, jag har tänkt rätt så mycket kring vad som händer i en värld där vi faktiskt inte ser det här, en värld som jag som feminist och aktivist på alla möjliga sätt vill uppnå. Vad händer i en värld där människor inte utövar makt på det här sättet mot varandra och förtrycker varandra? Var finns BDSM då? Hur leker vi då? Innebär det att BDSM-praktiken är … att vi har fetischerat maktstrukturer? Det är ganska mycket radikalfeminism som kommer in. Och vissa radikalfeminister tar ju verkligen avstånd helt och hållet från BDSM och tänker att det är en indoktrinering som undergivna har och utför. Sen finns det ju samkönade par som utövar BDSM och det finns ju män som är undergivna och det finns ju flera aspekter. Men jag kan undra om inte vissa saker bör sättas i fokus, som jag upplever att sexpositiv feminism och liberala BDSM-utövare kanske inte gör. Det kan låta så himla enkelt att allt du gör sker under samtycke och då får en göra vad som helst.

Kim reflekterar över hur BDSM är uppbyggt runt makt och problematiserar sitt eget utövande i relation till ett feministiskt engagemang. Även Linn, som definierar sig som feminist, undergiven och lever i flera relationer varav en är 24/7, reflekterar kring det individuella utövandet i relation till övergripande strukturella maktstrukturer: Ja, jag tycker ju att det är lite meckigt också. Om jag ska avstå från att leva ut min undergivenhet för att jag är kvinna och det på något sätt liknar eller reflekterar någon mer strukturell undergivenhet bland kvinnor i samhället och i relationer så blir det inte riktigt bra. Såhär, om jag tror att jag måste leva på ett visst sätt för att jag är tjej så blir det inte bra och samtidigt så är det inte helt enkelt. Nej. Charlotta: På vilket sätt? Linn: (tänker) Jag kan ju tänka att min undergivenhet har att göra med just såna strukturer i samhället. Att jag på något sätt manifesterar det. Att jag gärna vill

158

vara lite sådär duktig flicka, anpassa mig och att vara till lags. På ett sätt som jag inte har helt lätt att separera från den här mer strukturella ojämställdheten. Så jag har lite issues runt det också. Är det verkligen bra att jag gör såhär och vad händer när jag gör så här och blir det värre för mig själv och för andra i ett jämlikhetsperspektiv? Jag är väl inte helt klart med det än och det lär jag nog inte bli än på ett tag heller. Charlotta: Men kan du känna att du har ett ansvar där? Linn: Ja, lite grann. Jag tror att det som jag känner är mitt verkliga ansvar är att vara medveten och reflekterande, så mycket det går, om vad jag gör, vad som händer när jag gör det, vad jag har för motiv för det och vad jag visar utåt. Charlotta: Mm. Har du definierade motiv för dig själv? Linn: (Suckar) Ja, det är väl väldigt mycket att det här är vad jag verkligen går igång på och som jag upplever så väldigt mycket lust och livslust och sådant i. Så, ja, det är väl främst det. Att avstå från det skulle kännas mindre feministiskt.

Hörnqvist (2012), som tar avstamp i Foucaults maktanalys, beskriver en genomgående spänning där makt å ena sidan är något relationellt, det vill säga ett styrkeförhållande som förutsätter en bakomliggande ordning och å andra sidan en aktivitet, det vill säga en praktik som utgår från den särskilda situationen. Liksom Hörnqvist (2012, s. 114) menar jag att ”förmågan att begreppsliggöra makt som organiserad aktivitet mellan individ och struktur är avgörande för maktanalysen”. Hur makten formas i en relation påverkas av andra maktrelationer, deras täthet och förbindelse med strukturella och svårrubbade förhållanden. Foucault har dock blivit kritiserad för att inte ha tagit hänsyn till förhållandet mellan mellanmänskliga maktrelationer och institutionaliserade former av makt och ojämlikhet såsom motsättningar mellan klasser, etniska grupper, ålder eller kön. Kritikerna menar att han negligerat de strukturella maktförhållandens inverkan på de mellanmänskliga relationerna (se exempelvis Sawicki, 1991). Till exempel menar sociologen Charles Tilly (1999) att det finns en ojämlikhet som inte grundar sig på individuella egenskaper utan på strukturella distinktioner mellan exempelvis man/kvinna och svart/vit och med hjälp av Tillys perspektiv kan vi se att både Kims och Linns reflektioner tangerar en större könsteoretisk diskussion. För Foucault är det emellertid verkningarna av makten som är i fokus. Makten kommer underifrån, därför bör också en maktanalys ha ett mikrofokus, för att därefter, i en uppåtstigande analys, studera hur större kraftfält av makt bildas. 159

Järvinen (1996) beskriver hur dagens Foucault-inspirerade feminister är kritiskt inställda till den forskning om makt och sexualitet som gjordes på 1970-talet, då den byggde på en modell av patriarkatet som ett absolut och universellt fenomen. Samtidigt riktar hon kritik mot Foucault och de poststrukturalistiskt inspirerade feministerna för att ha ett alltför utflytande och rörligt maktbegrepp, vilket gör det svårt att synliggöra dominansstrukturer i samhället. Man skulle kunna säga att Linn, i citatutdraget ovan, pendlar mellan den tidigare och den senare könsteoretiska hållningen i sitt resonemang, men landar i den sistnämnda när hon säger ”att avstå från det (BDSM) skulle kännas mindre feministiskt”. Detta då det skulle innebär att hon som kvinna säger nej till det som hon ”går igång på och (…) upplever så väldigt mycket lust och livslust” ifrån. Även Annie diskuterar förhållningssätt och ansvar i utövandet i relation till feministiska värderingar: Jag rör mig ju mest i queera BDSM-kretsar och då diskuterar man ju det här. För det går väldigt lätt att säga att vi som är så duktiga och jämställda, vi kan ju göra det här, vi får ju göra som vi vill, men så funkar det ju inte. Vi måste också vakta på oss själva och se liksom, tycker jag om att vara top (dominant, min anm.) mot små klena män av en anledning eller är det så att jag har fetischerat transpersoner och i så fall, varför gör jag det? Och sätta sig själv och sin sexualitet i ett perspektiv. Det är ju jätteviktigt och det är kanske också ett privilegium som vi BDSM-utövare har ändå. Här är en miljö där vi kan ifrågasätta och prata om de här sakerna som man oftast inte gör. Som vaniljperson har man inte så stort behov att ifrågasätta sin sexualitet för det bara är så man gör, medan om man har en avvikande sexuell praktik så kommer det sig lite av sig själv, att varför gillar jag det här? Det är inte bara dåligt, det är också bra.

Annie betonar vikten av att vara självreflexiv och uppmärksam på varför man vill utöva på det sättet man gör. Liksom andra informanter har poängterat tidigare i avhandlingen menar Annie att det är ett privilegium att finnas i en miljö där dessa frågor inte är främmande att sätta ord på och att diskutera. Det är dock inte alla utövare i studien som finns i nätverk där dessa frågor diskuteras. De som främst diskuterar och förhåller sig till frågor som rör kön, ansvar och makt i relation till BDSM har en tillhörighet i feministiska, queera eller sexualpolitiska nätverk. Den upptagenhet att diskutera dessa frågor finns inte i alla BDSM-nätverk. Om man ingår i en queer sexualpolitisk diskurs så är det skillnad i hur man framställer sig själv jämfört med om man inte har någon sexualpolitisk agenda för sitt utövande. Butler (1990/2007) betonar att trots att många gränsöverskridande praktiker har

160

en potential att vara subversiva och omstörtande är det långt ifrån alla som är det. De kan i lika hög grad reproducera givna föreställningar och normer, och i värsta fall även förvärra. Vad som är subversivt och gränsöverskridande och vad som är ett reproducerande och ett befästande av normen är inte självklart (jfr Ambjörnsson, 2006). Detta gäller även inom BDSM; många beskriver BDSM som en möjlig väg att uppmärksamma ojämlika förhållanden och heteronormativa diskurser genom att iscensätta och fetischera dem i en BDSM-inramning. Samtidigt påpekas att man måste vara uppmärksam eftersom praktikerna även kan innebära en reproduktion av desamma. Annie fortsätter med att delge en upplevelse som hon beskriver som en ”reproduktion av patriarkatet”: Jag har varit på någon jätteskum fest ute bland de vilda i obygden. Det vill jag aldrig göra om. Där var män i brynja som piskade unga halvt avklädda flickor och då kände man lite sådär, fasen så mycket reproduktion av patriarkatet. Jag fick ägna mig åt att gömma mig i baren och dricka sprit.

Genom att gömma sig i baren höll sig Annie utanför. Hennes agerande kan på så sätt beskrivas som en motståndshandling till ett patriarkalt iscensättande i en BDSM-inramning. Författaren och feministen Audre Lorde (1984, s. 54) påtalar: ”The erotic has often been misnamed by men and used against women (…) For this reason, we have often turned away from the exploration and consideration of the erotic as a source of power and information.” En mer bejakande inställning till det erotiska, innebär enligt Lorde, att individen blir mindre benägen att acceptera maktlöshet och andra tillstånd som självutplåning och depression. Downing (2012) och Barker (2013) beskriver hur det de kallar en sexkritisk position eller perspektiv kan erbjuda ett alternativ till de befintliga dikotomierna sexpositiv eller sexnegativ. Att inta en sexkritisk position innebär en vägran att polarisera mellan dessa motpoler som å ena sidan fokuserar befintliga förtryckande maktstrukturer i samhället och å andra sidan människans (kvinnans) nyvunna frihet i en vad författarna ser som en nyliberal anda. Istället medvetandegörs strukturella maktförhållanden genom en kritisk granskning där en sexpositiv hållning är central, men med ett fokus att medvetandegöra och kritisera befintliga maktstrukturer. I ett sexkritiskt perspektiv bör alla former av sexualitet och sexuella framställningar vara underlag för kritiskt utforskande och inte bara de alternativa praktikerna. Exempelvis bör heterosexuella relationer, samlag och reproduktion utsättas för lika mycket kritisk granskning som icke-normativa identiteter/beteenden/presentationer och ”extrema” praktiker – om inte mer – med tanke på den historiska brist på kritisk uppmärksamhet och ifrågasättande av det som uppfattats som norm. För många av de intervjuade innebär BDSM ett 161

sätt att lära känna sin kropp, sin sexualitet och att kunna kommunicera vad man vill och vilka gränser man har. Detta bryter med ett offerperspektiv och går i linje med Langdridge och Barker (2007, s. 5) när de påtalar: S/M has the potential to reveal or even subvert traditional gender dynamics with women themselves being able to work with consent in a way that recognises the influences of hetero-patriarchy and the potential impact this may have on their identities and practices.

En tolkning är således att som kvinna ha makten att bejaka sin sexualitet på egna villkor kan vara en feministisk vinst i sig, oavsett om ens preferenser är i linje med en förtrycksstruktur eller inte. Om maktförskjutningen medvetandegörs blir ojämlikhet i en relation snarare ett aktivt ställningstagande, vilket är tydligt bland BDSM-utövare.

5.4 Att förhålla sig till en våldsdiskurs I såväl media som hos rättsväsende och myndigheter uppkommer gång på gång beskrivningar där BDSM likställs med våld. Våld är ett mångtydigt begrepp. I de flesta sammanhang betraktas våld som ett negativt värdeladdat ord och det som faller inom ramen för definitionen av våld blir således en del av denna negativa värdeladdning. Det är viktigt att särskilja BDSM från våld, men för att kunna göra det behövs kunskap om BDSM och de normer och regler som finns bland BDSM-utövare. Detta då BDSM och våldshandlingar kan – för en utomstående – se identiska ut och det kan också vara samma handlingar som sker. Skillnaden ligger i vilken mening handlingarna tillskrivs av personerna som interagerar och här har samtycket en central roll. Hur våld förhåller sig till sadomasochism är således en central del i förståelsen för BDSM. Butler (2009) undersöker tortyr och fotografiets etik i relation till de läckta bilderna av torterade fångar i Abu Ghraib-fängelset. Hon återger hur tidningen The Guardian beskrev att fotografierna från Abu Ghraib skapade ”pornografi av händelsen”. De efterföljande beskrivningarna (exempelvis i media) gav uttryck för att tortyraktiviteterna på Abu Ghraib innebar en individuell patologi tillhörande det sexuella fältet. Detta blev till exempel tydligt när USA:s dåvarande president George Bush kommenterar händelserna med subjektiva värderingar som ”det är äckligt”, istället för ord som ”orätt”, ”brottsligt” eller ”förkastligt” (Butler, 2009, s. 87). Genom att se fotografierna av de torterade fångarna i Abu Ghraib som ett uttryck för pornografi, uppvisande av (homo)sexuella aktiviteter och sadomasochism kom debatten snarare att handla om moral och 162

depraverade, patologiska störningar hos fångvaktarna än om handlingarna som brottsliga. Exempelvis lades skulden, i samband med de läckta fotografierna, på porrindustrin. Från flera håll menade man att om inte soldaterna hade fått idéerna till de sadomasochistiska aktiviteterna via pornografin, hade de aldrig inträffat. Här anses våldet hämtat från porrindustrin och det sexuellas sfär; fångvaktarna iscensätter handlingar som de blivit varse om genom porrindustrin. Ovanstående resonemang kan sägas vända på den vanligare uppfattningen; att BDSM-utövare hämtar scenarion och handlingar från verkliga våldssituationer för att iscensätta dessa i en BDSM-inramning. I de iscensatta BDSM-sessionerna anses de våldsamma handlingarna vara hämtade utanför BDSM-sfären och bli imiterade i en BDSM-inramning och inte tvärtom. Lundell (2014), som har gjort en etnografisk avhandling om levande rollspel, diskuterar hur lajv förhåller sig till våld och menar att lajvet kan ses som en arena ”där det oproblematiserat går att gå från vardagens motvåld, eller tanke om motvåld och tillfälligt ställa sig på den ”förbjudna” andra sidan genom att pröva representationer av våld som till vardags inte är legitimerade” (s. 112). Lundell gör jämförelser mellan BDSM och lajv och menar att den främsta skillnaden är att BDSM-miljön kan räknas som ett erotiskt landskap och det våldsamma lajvet uppfattas som en maskulint kodad heterosexuell lekmiljö. Hon diskuterar hur relationen mellan iscensatt våld på lajv och verkligt våld kan förstås: Det iscensatta våldet på lajv kan ses som positivt sanktionerat, och inte inräknat i kategorin våld (…) Det negativt sanktionerade våldet placeras någon annanstans, i det här fallet utanför lajvets ram. Detta sker samtidigt som våldspraktikerna på lajv erbjuder en möjlighet att pröva på våld som skulle kunna vara negativt sanktionerat i andra sammanhang. Här finns en arena där man som deltagare kan få pröva våld, att visa upp en kapabilitet för en viss sorts maskulint kodat våld men samtidigt också kunna säga, ”detta är inte jag”. Det våldsamma går att ta avstånd från, men kan samtidigt också prövas, eller erövras. Men lajv erbjuder också en möjlighet att pröva på att bli utsatt för våld (Lundell, 2014, s. 112).

I citatet finns många kopplingar mellan lajv och BDSM. Även BDSM kan utgöra en arena för att utforska våld vilket beskrivs av Annie: Ja, vi har kallat det fight club63 för det blir mer eller mindre fight club. Vi är några stycken, jag och min partner har också det intresset även om han inte 63  Fight Club är en amerikansk film från 1999 i regi av David Fincher. Filmen är baserad på romanen med samma titel från 1996, av Chuck Palahniuk.

163

har varit inblandad i det här tidigare. Det är några sekundärrelationer till mig också och vi tycker att det är ganska kul att utforska våldet. För ofta är det ju så att man bara ger en lavett eller ger ett slag med öppen hand men vad händer om man bryter den gränsen? Vad händer om man använder en knytnäve, inte så att man slår någon så den faktiskt skadar sig men vad händer när vi ökar hotet om hur mycket våld vi kan använda?

Samtliga involverade vet att ”våldet” förekommer i en iscensatt inramning och att det när som helst kan avbrytas. På så sätt kan BDSM utgöra en arena för att utforska våld och vad som händer när gränserna för hur mycket våld som kan användas utmanas. Lundell (ibid) konstaterar att skillnaden mellan våld i vardagsverkligheten och våld på lajv är att i den senare kontexten bygger våldet upp relationer mellan människor, vilket inte gäller när det kommer till våld i vardagen, där det snarare bryter ner relationer. Detta konstaterande stämmer väl överens med mina informanters beskrivningar av BDSM i relation till våld. Flera av de manliga dominanta utövarna reflekterar kring den internaliserade bilden att det alltid är fel att slå en kvinna och hur denna bild förhåller sig till BDSM. Samuel berättar om sitt första besök på en BDSM-klubb: Det första jag ser när vi kommer ner i källaren är en utlevnad där en man piskar en kvinna och kvinnan gråter väldigt mycket. Och det var jätteobehagligt för mig att se. Första gången det här träffar min näthinna och ja, det här känns ju jobbigt att se. För jag har läst på rätt mycket om BDSM, och intellektuellt vet jag ju att det här är något väldigt vackert egentligen. Det finns en väldig tillit mellan de här två, en kärlek, en värme men jag förstod det bara intellektuellt för jag kände fortfarande ett enormt obehag i maggropen, att se det här. Att en man tillfogar smärta till en kvinna som gråter. Det har liksom varit sinnebilden av vad som är fel i världen för mig. Så det var väldigt obehagligt. Men jag försökte såhär, andas, försök förstå det här. Sen efteråt när de var klara så kramades de två och det var väldigt såhär värmande att se, vad ömma de var mot varandra. Sen så gick jag fram till henne efteråt och sa att det var jätteinspirerande att se men att jag kände ett obehag och undrade om hon ville berätta mer. Jag sa också att det var känslosamt att se dom kramas efter. Och hon var så himla fin, hon berättade om hur hon upplevde det; det här är så som jag upplever det här, det här är min relation till min master, för hon lever som undergiven. Det här är vår relation och det här är det som får mig att må bra, såhär känner jag för det och den här processen som jag går igenom. Och vi pratade väldigt länge och sen kom även hennes partner och han var jättesympatisk och trevlig och presenterade sig och berättade vidare om deras relation. Oerhört trevliga. Och

164

det var också en sådan här nyckelpunkt. Det var då som jag för första gången i hela mitt liv kom över det här att … liksom … man, smärta, kvinna, är lika med negativt. Verkligen, det var inte det längre, alltså inte i det sammanhanget, ska jag verkligen poängtera. Det finns ju givetvis övergrepp och misshandel men just i det här sammanhanget så var det något positivt. Så det var en enorm stor grej för mig och min personutveckling, att komma över det.

Samuel beskriver det som en vändpunkt när han blev varse om att det finns kvinnor som i vissa kontexter njuter av smärta, eftersom det att tillfoga en kvinna smärta varit förknippat med något negativt i hela hans liv. I citatet blir det tydligt att BDSM inte kan existera utanför eller helt i parentes från verkliga våldssituationer. Koreografin för de sadomasochistiska rollspelen hämtas från verkliga våldsscener. BDSM kan sägas röra sig mellan utövares inre, relationella och sociala upplevelse av makt och BDSM-praktikerna får sin intensitet och erotisk laddning just genom iscensättningen av sociala och historiska strukturer av exploatering, våld och ojämlikhet. På så sätt kan man säga att BDSM inte är detsamma som våld men inte heller orelaterad till densamma. Likaså Magnus beskriver sin första upplevelse tillsammans med en kvinna som ville bli slagen: Sen var det en tjej i Köpenhamn som jag hade min första dominanta upplevelse tillsammans med och det var också en sådan här första-gången-grej. För hon ville bli piskad med rotting och rotting är ju ganska elakt men jag tänkte att ja, det får bära eller brista, nu får vi testa. Så jag fick den där rottingen och började dutta försiktigt och hon tittade på mig och flinande och undrade vad jag höll på med. Hon var ju väldigt erfaren och jag var helt oerfaren. Sen började jag ta i lite mer såhär och jag fick väldigt dubbla känslor inför det. För att … jag är man och hon är kvinna. Man slår inte på kvinnor. Och man slår inte på kvinnor med ett redskap. Det var väldigt tabu. Men hon uppmuntrade mig ju, och jag började förstå att det händer rätt mycket grejer hos henne. Så tog jag i lite hårdare, men fortfarande med den här ambivalensen att man slår inte på en kvinna och inte med redskap men oj, där fick hon orgasm. Så ja, det var väldigt dubbelt, just första gången. Men när det här väl landade sen då var det inga problem (…) nu ser jag mig som i princip helt dominant och sadist.

Enligt Magnus innebar det en stor ambivalens och dubbla känslor att piska en kvinna för första gången i en BDSM-session. Det var något han såg som fel och tabu men allteftersom han såg att hon njöt och till och med fick orgasm insåg han att det finns kvinnor som både vill ha och njuter av smärta. Även Sofia reflekterar över förhållandet mellan iscensatta praktiker inom BDSM och verkliga våldssituationer och relationer: 165

Men jag är ju verkligen såhär, att våld ska man aldrig använda och jag har jobbat mycket med typ kvinnofrid och jag vet inte, jag har svårt att förklara hur jag tänker kring det (…) I tonåren var jag igång med att starta tjejjour och sådär. Och nu så, det är lätt att dra paralleller att nu gör jag ju likadant själv, även om det är stor skillnad för jag gör det ju inte för att vara elak. Och jag vet att jag har ett samtycke och skulle han säga stopp så skulle jag sluta och allt det där. Så det är en helt annan psykologi bakom, men ändå inte. För det är fortfarande det här att vissa delar från normaliseringsprocessen känner man ju igen, att man liksom indoktrinerar sin partner, liksom att du får skylla dig själv. Jag har väl läst för mycket av psykologi och beteendevetenskap för att inte analysera vad jag själv gör och då sätter man lite mer frågetecken också tror jag: Vad är det jag håller på med? Och att nu motsätter jag mig själv och mina egna principer.

Sofia säger att nu gör hon ”likadant själv” och syftar till att hon utför samma handlingar som de som brukar våld. Trots att utövandet sker med samtycke kan hon se att vissa delar från normaliseringsprocessen är desamma. Våldets normaliseringsprocess är ett begrepp som myntades av genusvetaren Eva Lundgren (2004) och som har fått en central betydelse i myndigheters och kvinnojourers arbete med våld i nära relationer. Det innebär kortfattat att våldet normaliseras, både av den som utför och den som är utsatt. Våldet kan ses och förstås som en process, där gränser för vad som är normalt förskjuts. Våldet omdefinieras, och framstår till slut som en normal del av kärleksrelationen. Enligt Sofia är det dock väsentliga delar som skiljer en BDSM-relation från en våldsrelation. Hon fortsätter: Den stora skillnaden är att man har en riktig genuin och stor respekt för den man utövar tillsammans med, oavsett om man kallar det lek eller allvar. Att man verkligen har stor respekt för den människan som person, för då går man inte heller för långt för då är man uppmärksam på den personen, hur den reagerar och så.

Utifrån att många utövare jämför och relaterar till ”verkligt” våld i sina jämförelser med BDSM kan Foucaults hållning att BDSM alltid är en lek (som jag tidigare diskuterat) te sig som ett förenklat resonemang. Flera av de undergivna utövarna påtalar att de aldrig har behövt använda ett stoppord eller att de aldrig har sagt nej eller nekat sin partner och att detta är något som uppskattats av den dominanta partnern64. Anders säger att hans partner inte vill göra honom besviken: ”Hon har aldrig använt stoppord. Vi har stoppord men hon har aldrig använt det. Det har 64  Det bör dock påpekas att stopporden har en central betydelse i utövandet. Jag har intervjuat flera personer som av olika anledningar har avbrutit sessioner genom att använda stoppord.

166

aldrig varit aktuellt. Hon är väldigt stolt av sig så hon skulle nog dra sig för att använda stoppord. Och om jag ska vara ärlig så vill hon inte göra mig besviken heller.” Det är tydligt att samtyckandet inte är helt oproblematiskt och att fler faktorer är med och påverkar hur ett samtycke konstituerar gränserna. Henrik säger: Den här världen lockar ju till sig alla möjliga människor. Som har sin bild av detta. Visst kan det bli farligt. Om man faktiskt tänker på vad de sysslar med, det handlar om att binda fast, om att slå. Det är lätt att det blir både kroppsliga och själsliga skador. Sen kan ju diskuteras vart gränsen går mellan BDSM och gatuslagsmål. Och vem kan egentligen dra den gränsen.

Jag frågar Anders om hur han förhåller sig till våld och om BDSM kan vara våld. Han svarar: Nej, absolut inte. Absolut inte! Kontroll är ju helt essentiellt för mig, alltså våld är om man skulle lappa till någon hej vilt eller våld är om man hamnar i slagsmål på stan eller att syftet är att skada. Det jag gör är superkontrollerat, jag vet exakt vad effekten blir och allting men om man i vredesmod eller okontrollerat slår någon, det är inte alls, det finns inte i närheten, det kanske finns sådana också men för mig är det inte i närheten. Väldigt märkligt. Vad är kärleken i det liksom?

Samtliga informanter betonar att utövandet ska bygga på respekt och det finns många delar inom BDSM, exempelvis om hur man förhandlar och kommunicerar om sex, som visar på dess reciprocitet. Jag vill nu fortsätta med att diskutera ett område som det råder många uppfattningar och åsikter om, nämligen bestraffning inom BDSM. Såväl under intervjuerna som i diskussionstrådar på Darkside är det tydligt att det inte finns någon homogen syn på bestraffning. För många används bestraffningen i ett sexuellt syfte där händelsen som aktualiserat straffet är påhittad och ingår i leken. Vissa använder straff som en självklar del i relationen medan andra tar helt avstånd. En del använder det som en del i ett rollspel medan andra menar att bestraffning inte är för njutnings skull, utan för att markera för den undergivna partnern att hen har gjort fel och behöver straffas, där jämförelser ofta görs till barnuppfostran eller hundträning. Ytterligare andra menar att det går att kombinera bestraffning som är av ”äkta orsak” men ändå inom ramen för ett rollspel genom att använda den faktiska händelsen och koppla på rollspelskaraktärer. För en del kan en händelse på så sätt ageras ut och lämnas bakom. För flera utgör bestraffning ett område där gränserna kan bli otydliga och

167

skapa förvirring och obehag. Anders berättar att han och hans partner använder bestraffning, om än väldigt sällan. Jag frågar om bestraffningen hör samman med sexuell njutning och han svarar: Det är både och, och det är därför man ska vara så väldigt försiktig med det för det är så hemskt lätt att blanda ihop det. Det är faktiskt en av de få gångerna vi har gått fel i den här relationen. Jag hade lagat mat och fixat en jättefin middag och försäkrat mig om att hon skulle komma i tid och sådär och så blev det sent och hon ringde och sköt upp det och jag sa okej men så kom hon ändå senare och ringde inte och då lackade jag ur. Och när hon kom hem så fick det konsekvenser liksom. Men problemet var att det var ju sammanblandningen som hon tyckte var jobbigt, att jag faktiskt var arg på riktigt och samtidigt så blev jag ju upphetsad av att bestraffa henne. Charlotta: Vad skedde i bestraffningen? Anders: Först fick hon ju be om ursäkt ordentligt, hon var ju verkligen jättebekymrad över detta. Först ska jag bara säga att det var ju inte så att hon hade … hon hade verkligen ansträngt sig för att komma i tid men misslyckats kapitalt så det var ju inte … hon kände det som fel att bli bestraffad när hon verkligen hade ansträngt sig, men problemet var ju att hon inte hade återkopplat ordentligt och jag stod där som ett fån med en kall middag. Som jag hade ägnat några timmar åt. Men vad bestraffningen bestod i? Det var 30 slag med rotting, på rumpan. Charlotta: Och då var du arg alltså, det skedde under affekt? Anders: Nej, jag var väldigt kontrollerad, så mycket har jag väl koll på läget. Jag var ju arg för situationen men sen så blev jag … för mig så vände det när jag bestämde att bestraffa henne, då blev det som en vändpunkt för min del, då var jag inte arg längre. Charlotta: Okej, men hur reagerade hon? Gick det över från ett gräl till en sexuell situation? Anders: Gräl var det aldrig eftersom det är ensidigt. Nej det blir aldrig gräl, hon kände ju att hon hade gjort fel, eller fel det låter ju helt rabiat, men hon kände ju att det var klart att hon borde ha kommit i tid när jag verkligen hade försäkrat mig om att hon skulle komma i tid och återkopplat fram och tillbaka. Jag hade liksom förberett och fixat så det var ju inte mycket att be för eller snacka om där. Det är ju liksom svårt att argumentera emot. Men det som vi pratade om sen,

168

för hon blev ju ledsen efteråt på ett sätt som inte kändes bra för mig och hon var inte ledsen för att jag slog henne utan för att jag straffade henne fast hon hade försökt. Och då bestämde vi oss för att inte blanda ihop de här sakerna med rejäl ilska och misslyckande och straff (…) Det hade varit en helt annan sak om situationen var så att hon medvetet bröt mot överenskommelser i provokativt syfte men det finns liksom inte.

Anders beskriver en situation som gick fel. Hans syn på bestraffning kan sägas ligga i linje med Foucaults (1982) beskrivning av makt- och dominansrelationer. Som jag tidigare har beskrivit ser Foucault dominansrelationerna som fixerade, stela och utan frihet för den undergivna partnern medan maktrelationerna bygger på förändringsbenägenhet och rörlighet. Trots att Anders är dominant är hans partner delaktig. Makten i deras relation kan beskrivas som ett växelspel där de genom att prata om det som hänt kunde enas om att inte blanda ihop ”rejäl ilska och misslyckande med straff”. Precis som Anders partner, beskriver flera undergivna att det att bli straffad innebär en dubbel bestraffning eftersom de redan är besvikna och ångerfulla över att ha gjort något fel. Flera ser ingen anledning i att använda straff utan menar att bestraffning i en sådan situation bara skulle vara destruktivt. Gränserna kan vara diffusa mellan vad som är smärta för njutnings skull och smärta som en konsekvens av något den mottagande partnern har gjort. Ibland är det otydligt vilken händelse som aktualiserat straffet och ibland är bestraffningen kommen ur en situation där den dominanta partnern verkligen blivit besviken. Fabian berättar om en händelse där personen han utövade med blev sur och bestraffade honom: Ja, hon var sur på riktigt på något som inte hörde till det sexuella men som överfördes till det sexuella. Men då kan jag ju avbryta eller inse att jag har skuld över att jag inte diskat till exempel, så då kan jag ju ta på mig det och bli av med skulden. Så på så sätt blir det ju någon slags katarsis. Charlotta: Men om det är allvarligare saker, kan det lösas genom BDSMbestraffning? Fabian: Nej, det kan ju inte det. Alltså det finns ju en gräns. Där det inte är sexuellt utan andra saker. Det finns sådana exempel och jag har varit med om situationer när jag avbrutit.

För Fabian hör bestraffningen hemma i en sexuell situation, i andra sammanhang har han avbrutit. Jag frågar Linn vad det är som skiljer en bestraffningssituation från en vanlig BDSM-session, hon svarar: 169

För mig är det lite oklart faktiskt. Det är lite rörigt för mig. För han gillar ganska mycket att bestraffa mig, så ibland har jag upplevt det som att han gör det bara för han vill, utan att jag egentligen har gjort något fel, men sen ibland har jag gjort någonting. Jag kan bli lite förvirrad, när jag inte riktigt vet vad som ligger bakom. Om jag har gjort fel eller inte. Charlotta: Är den negativt laddat? Förvirringen? Linn: Ja, för mig har det varit det. Det har blivit lite för känsligt. Är allt som det ska eller har jag gjort något fel och vad har jag gjort för fel och vad är det? Att jag blivit väldigt osäker i det. Så jag har sagt det, att för mig är det lättare om det är helt glasklart vad det är som gäller, vad som är vad liksom.

Flera dominanta påtalar att om den undergivna partnern är medveten om att hen har gjort fel finns ingen anledning att bestraffa just eftersom personen vet om att hen har gjort fel. Någon menar att det i en sådan situation snarare skulle vara misshandel, särskilt om den dominanta partnern är arg och irriterad och agerar utifrån de känslorna. Flera utövare har svårt att se hur bestraffning kan vara konstruktivt och betonar att straff snarare skapar känslor av rädsla och nervositet över att göra fel. Vissa menar att bestraffning i form av smisk aldrig kan utgöra ett straff då det är förknippat med njutning och snarare innebär belöning. Exempelvis säger Minna: ”Jag vill inte att framkallandet av smärta ska ses som något negativt utan jag vill ju att den som är undergiven ska finna någon form av njutning i att bli tillfogad smärta.” En tolkning av den förvirring som verkar uppstå i bestraffningssituationer är att handlingen befinner sig på gränsen mellan iscensättning och den verkliga tillvaron. Det är ofta en ”verklig” händelse som utlöser bestraffningen. Personen som bestraffar har ”äkta känslor” av ilska eller besvikelse där konsekvenserna av känslorna överförs i en BDSM-inramning. Som vi har kunnat se ger detta görande inte sällan upphov till förvirring hos den som mottar bestraffningen och flera talar om en dubbel bestraffning då de redan vet att de agerat ”fel”. Det är dock tydligt att även den som intar den undergivna positionen aktivt är med och diskuterar och bestämmer huruvida bestraffning ska vara en del i utövandet eller ej.

Samtyckets centrala roll Även om vi genom ovanstående avsnitt kan konstatera att BDSM och våld inte är orelaterade från varandra bör de ändå betraktas som två skilda fenomen. De kan påminna om varandra och det kan till och med vara samma handlingar som sker

170

men med den avgörande skillnaden att BDSM sker med samtycke och att våld sker utan samtycke. Det främsta tillvägagångsättet när det gäller att positionera sig emot BDSM som en våldspraktik är att lyfta fram samtyckets centrala roll i utövandet. I detta avsnitt vill jag mer ingående diskutera samtyckandets betydelse, hur samtycket används samt hur BDSM relaterar till våld. Som jag tidigare har beskrivit påtalar många att BDSM ska utövas SSC, safe, sane and consensual – säkert, förnuftigt och samtyckande. SSC blev något av ett mantra inom BDSMscenen efter att David Stein presenterade sin essä ”Safe, Sane and Consensual” på en workshop under Leather Leadership Conference i Washington år 2000. En central del i SSC är användandet av säkerhetsord. Ofta används färger där röd står för ”omedelbart avbrytande av utövande” och gul står för ”hit men inte längre”. Om personen inte kan tala under en session, exempelvis om en gagboll används, kan man komma överens om ickeverbala säkerhetssignaler såsom tryckningar med handen. Flera utövare som jag har talat med menar dock att SSC är överdrivet och tar bort spänningen av utövandet. Vissa menar att det är omöjligt att utövandet är helt och hållet säkert, förnuftigt och samtyckande. Av den anledningen föredrar många utövare RACK som står för risk-aware consensual kink – riskmedvetet samtyckande kink. RACK myntades av Gary Switch i ”Origin Of RACK; RACK vs. SSC” där han bland annat statuerar följande: Nothing’s perfectly safe. Crossing the street isn’t perfectly safe. Remember that it’s technically called ”safer sex” not ”safe sex”. If we want to limit BDSM to what’s safe, we can’t do anything more extreme than flogging somebody with a wet noodle. Mountain climbers don’t call their sport safe, for the simple reason that it isn’t; risk is an essential part of the thrill. They handle it by identifying and minimizing the risk through study, training, technique, and practice. I believe this approach will work better for us leatherfolk than claiming that what we do is safe. We want to foster the notion that we develop expertise, that to do what we do properly takes skill developed through a similar process of education, training and practice65.

Skillnaden mellan SSC och RACK diskuteras ofta bland utövare. Exempelvis när jag är hemma hos ett par som bjudit in till samtalskväll, görs jämförelsen: ”De som sällar sig till SSC går aldrig över vägen eftersom det kan komma bilar, medan de som är anhängare av RACK inväntar grönt ljus och väljer då att gå över gatan”. När jag deltar i en workshop om förnedring betonar föredragsledaren vikten av att 65  Gary Switchs essä Origin Of RACK; RACK vs. SSC postades på Eulenspiegel Society (TES) email-lista i slutet av 1990-talet. En arkiverad version finns här: http://www.leathernroses.com/generalbdsm/garyswitchrack.htm

171

ens partner får nödvändig information inför en session. Det kan handla om såväl emotionell, fysisk som sexuell information och beröra allt från det att en person har varit med om tidigare negativa upplevelser som kan komma upp under en session och påverka den, till att en person har en muskelskada som kan inverka på en bondagesession, eller att ordet slampa är acceptabelt vid en förnedringssession, men inte ordet hora. Annie är tydlig med vad som inte fungerar för henne under en session: Aldrig någon typ av förnedring, för att det klarar jag inte av. Då blir jag liksom arg och ledsen på riktigt och jag har förstått på dem jag leker med att det syns omedelbar skillnad på mig, att det slår över, att nu går det över gränsen. Jag klarar inte av att någon säger ”lilla gumman” till mig, om jag inte förstår vad de menar med det, jag klarar inte av att man klappar mig på huvudet på det sättet. Skulle någon påpeka att jag blir generad, för jag har väldigt ytliga blodkärl och blir lätt röd i ansiktet, så är det liksom kört, då är de i princip strukna från min sociala lista i resten av sina liv så jag har ganska mycket såna … ingen förnedring. Ingen förnedring.

Sandra menar att hon utmanar sig själv genom att utöva BDSM och säger: ”Det ju en gräns, att tänka på vad utövandet står för. Och det här att man inte går över gränsen för vad man tycker om och vad man står för, att man inte gör något för någon annans skull.” Sandra fortsätter med att säga att hon är glad att hon började utöva som vuxen eftersom hon nu vet vad hon gillar och kan uttrycka sina önskningar. Hon reflekterar över att det i tonåren är svårare att veta vad man vill och vilka ens gränser är, då detta kräver en viss mognad och erfarenhet. Många utövare betonar att det är ett stort ansvar som läggs på utövaren att veta vad man vill, vilka ens gränser är och förmågan att kunna kommunicera dessa. Går det att samtycka till vilka aktiviteter som helst? Inom juridiken betraktas BDSM som en sexuell praktik där våld, som potentiellt kan utgöra straffrättsligt våld, ingår. Misshandelsparagrafen, 3 kap. 5 § Brottsbalken omfattar gärningar där en person har tillfogats kroppsskada, sjukdom eller smärta. När en person har begått en otillåten handling fastställs först att rekvisiten för exempelvis misshandel är uppfyllda och därefter ställs frågan om det finns ett eventuellt samtycke från den som har blivit utsatt för den våldsamma handlingen. I Brottsbalken 24 kap, 7 § beskrivs när samtycke har ansvarsbefriande verkan: ”En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig” (Lag 1994:458). En person kan

172

således inte samtycka till vilka handlingar som helst, dock är lagstiftningen vag i beskrivningen av vilka handlingar som betraktas som ”oförsvarliga”. I detta avsnitt har jag diskuterat samtycket som det främsta tillvägagångsättet när det gäller att positionera sig emot BDSM som en våldspraktik. Hur ett samtycke uttrycks och praktiseras kan skilja sig. Vissa utövare är anhängare av SSC där utövandet ska vara säkert, förnuftigt och med samtycke medan andra förespråkar RACK som står för riskmedvetet samtyckande kink.

Spänningen mellan kontroll och att ge sig hän Som vi har kunnat se villkoras utövandet genom en gemensam bild av vad som är säkert, förnuftigt och samtyckande. Men vad är säkert? Vad är förnuftigt? Vad ramar in begreppen? Finns alltid en samstämmig gemensam förståelseram? Hur ett samtycke kommuniceras; om gränserna är tydliga eller diffusa och vad som sker om missförstånd uppstår är viktiga frågor. I vissa situationer kan samtycket och kommunikationen runt samtycket bli komplext och tvetydigt. BDSM handlar till stor del om kontroll och disciplin men också om spänningen mellan kontroll och att ge sig hän. Exempel kan vara att utmana eller överträda gränser som är en central del inom BDSM. Elin säger: En man som jag lekte med, han sa liksom tvärt nej till spermalekar först och då är det ju något som jag sätter upp som mål att få honom att gå med på, och det gjorde han till slut. Så det är ju också, hur mycket är det för att man vill förflytta gränser? För det vill vi ju oftast allihop som är med i BDSM, vi vill utvecklas och vi vill ta det ett steg längre och längre och längre. Det är därför jag säger att jag vet fortfarande inte vilken min bortre gräns är, för det finns ingen ännu. Så det är ju frågan, om jag får honom att göra något som han absolut inte vill, eller om jag tar honom till ett nästa steg, det vet jag liksom inte.

Elin, liksom många andra utövare, påtalar att BDSM handlar om att utvecklas och att förflytta gränser. En önskan om att förflytta gränser samtidigt som man på förhand har samtyckt till de handlingar som ska ske blir något av en paradox. Det råder en spänning mellan överraskningsmomenten och de på förhand överenskomna elementen i en session. Såhär säger Sofia: Det handlar om att ha väldigt mycket kommunikation och kontinuerlig kommunikation. För visst man kan prata i början att de här gränserna gäller nu men för många så är det ju en del av utmaningen att pusha just på gränserna, att försöka få folk att ta sig lite längre än vad de egentligen tänkt sig att de kunde. Men ändå hålla sig inom den hårda gränsen, att inte göra någon illa

173

och där är man ju lite på en väldigt svag lina, för det gäller ju att hela tiden ha kommunikationen igång då. Som igår pushade vi gränserna lite mer än vad vi sagt. Hur kändes det? Blev det fel? Gick jag för långt eller var det bra? Att man låter båda parter komma till tals. Säg din ärliga mening, hur blev det? Så att man kan justera, att nu nosade jag på att gå för långt, alltså måste jag backa igen.

Trots att samtycke beskrivs som centralt, betonar flera en laddning och förväntan i att inte veta vad som kommer att hända under en session. Elin berättar om en session när hon var undergiven: Spott i ansiktet har jag haft väldigt svårt för och han spottade mig vid ett tillfälle i munnen och jag blev tokkåt och tänkte ”vad fan är det här”? Så det är inte alltid så att jag har förstått mig själv heller, vad jag tänder på. För hade han frågat mig innan så hade jag bara sagt nej, aldrig i hela livet! Men när han gjorde det, och jag vet att jag bad honom göra det flera gånger därefter och då gjorde han det inte, och det är också en typisk sådan här grej ”att det är jag som bestämmer och du får inte” och då blev jag ju ändå kåtare. Så många av de grejerna som jag har tänt på har jag inte trott att jag skulle tända på innan.

Även om det oftast är den dominanta som försöker få den undergivna att överträda sina egna gränser kan det även handla om den dominantas gränser, något som Sofia resonerar om: Ja, dels är det ju att pusha sina egna gränser. Hur mycket klarar jag att slå innan det blir jobbigt för mig? Var går min gräns där? För som sagt, jag är egentligen emot våld, men samtidigt så vill jag slå. Det är ju så, hur långt kan jag gå, och hur långt kan jag pusha den andre utan att jag själv säger att nä nu räcker det, nu fixar inte jag mer. Han kanske vill mer men jag fixar inte att ge mer. Var är den gränsen och kan jag pusha den? Men det som jag tycker är roligare, jag gillar ju att pusha någon annans gränser, att hjälpa den undergivne att ta sig förbi sin egen gräns. Man märker att ”okej, nu börjar vi nå smärtgränsen eller vi är på tröskeln, ska vi ta ett steg till? Andas lugnt, du gör så här, okej, nu kommer jag igen” och liksom hjälpa, pusha dem över sina egna gränser, låta dem komma ett steg längre. Också det här med att släppa kontrollen, få dem att göra saker som de inte trodde att de skulle kunna acceptera och så.

Hur kan då denna paradox mellan samtycke och en vilja om att överträda gränser begripliggöras? Juridikforskaren Linnea Wegerstad (2012, s. 245) diskuterar frågan om hur vi ska förstå ett frivilligt samtycke och menar att det: ”Ytterst handlar om en problematik kring hur individens vilja ska förstås i förhållande till

174

samhälleliga normer och strukturer som begränsar denna vilja”. Hon diskuterar BDSM i relation till termen social adekvans som utgör en grund för ansvarsfrihet inom straffrätten. Social adekvans kan sägas inträda då en gärning som vanligtvis hade betraktats som ett brott, under vissa omständigheter kan anses som försvarlig, och medföra att gärningen därmed inte anses brottslig. Att betrakta BDSM som socialt adekvat skulle, enligt Wegerstad, innebära att handlingar som går utöver samtycket, exempelvis skador eller smärta som samtycke inte lämnats till, kan ses som en del av lekens idé och därmed inte vara straffbara. Inom vissa sporter godtas svårare misshandel än vad som i allmänhet accepteras. Den som frivilligt deltar i sporter som exempelvis fotboll, handboll, bandy och rugby är medveten om skaderisken; en sorts ”ger man sig in i leken får man leken tåla”-resonemang. Dessa överväganden, menar Wegerstad, kan ha bäring även inom ett BDSMutövande. Även om överenskommelser om gränser görs innan en session, kanske inte alla praktiker som sedan förekommer har diskuterats (Wegerstad, 2012). Som vi kan se i såväl Elins som Sofias citat ovan, handlar BDSM ofta om att tänja på gränser och att testa sådant som man tidigare inte prövat. Även Linns citat aktualiserar frågan hur vi ska förstå ett frivilligt samtyckande: Men han var mer inne på rape play och utlåning, att han ville låna ut mig till andra män. Jag hade lite svårt för det då. Men det hände att vi gjorde det. Och det var väl lite också ett uttryck för min ganska extrema undergivenhet, kan jag se i efterhand. Att jag gjorde det fastän jag tyckte det var ganska jobbigt.

Här blir komplexiteten i samtycket återigen tydlig. Linn beskriver hur hon gjorde något som hon hade svårt för och ser det som ett uttryck för sin extrema undergivenhet. Jag frågar henne hur hon ser på samtycke, om det är något som hon och hennes partners problematiserar och diskuterar. Hon svarar: Det har vi inte gjort så mycket, inte i förhållandet med Sebastian. Han har varit ganska klar redan från början om vad han vill, att han inte kör med stoppord och så. Det sa han redan första kvällen, utan att han känner in att allt funkar och så. Så där är samtycket mer att om jag är med på de premisserna så ger jag mitt samtycke. Charlotta: Okej. Men om det i en session går över en gräns som du inte klarar av, pejlar han av dig där då eller säger du ifrån? Linn: Antingen så känner han av det eller så säger jag vad jag upplever, verkligen så, om jag blir väldigt, väldigt rädd så säger jag liksom att jag är rädd och sen så får han lättare då att se vad som händer. 175

Linn säger att om hon, inför ett utövande, är med på premisserna att hennes partner ”känner in att allt funkar” så ger hon sitt samtycke. I deras utövande finns inga stoppord som avbryter sessionen. Det går att relatera Linns citat med den tidigare jämförelsen av att frivilligt delta i vissa sporter. Linn är medveten om att det finns en skaderisk, och kan sägas samtycka till denna genom att frivilligt delta. Frivillighet är dock i sig inget oproblematiskt begrepp. Wegerstad (2012) påpekar att om frivilligheten handlar om att självmant ge sig in i leken finns risk för att sexuella övergrepp osynliggörs, eftersom de sker inom ramen för lekens idé. Jag kommer att gå vidare med att diskutera hur samtycke fungerar i en 24/7-relation där den ena partnern har lämnat ifrån sig sin makt. Går det att kombinera en total maktförskjutning med ett aktivt samtyckande? Kent berättar att de har vad de kallar utvärderingssamtal för att diskutera relationen och utövandet. Lena fortsätter: ”Det har vi en gång i veckan, då blir det ju att han får prata fritt då och det är på mer lika villkor.” Jag frågar om de går ur BDSMpositionerna då och Lena svarar ”ja, vi har som vi kallar timeout. Vi har det på söndagarna, på eftermiddagarna eller kvällen. Att man utvärderar veckan, vad har varit bra och vad har varit dåligt, vad kan du göra bättre och vad kan jag göra bättre”. I 24/7-relationer skrivs ofta kontrakt som reglerar vilka delar som maktförskjutningen gäller samt vad som händer om inte reglerna efterföljs. Linn berättar om hur det gick till när hon och hennes partner utformade ett kontrakt och vad det innebär för henne: Linn: Det skrev min partner ihop själv först. Han har en juridikutbildning bakom sig så han kan allt det här med hur man ställer upp med paragrafer och så. Och han formulerade det som att det var en patriarkal, någonting, typ ägande relation. Men att det vi har är en pappa-dotterrelation där jag lyder honom i allting, allt som han vill att jag ska lyda i. Det som inte regleras i avtalet är upp till mig själv. Charlotta: Är det tidsbegränsat på något sätt, kontraktet? Linn: Nä. Charlotta: Hur skulle, om du skulle vilja bryta det, vad händer då? Går det? Linn: Ja, just det. Det har vi mer sagt att det kan bara brytas om båda två är med på det. Vilket i praktiken … eller såhär, jag har funderat på hur det skulle gå till om jag skulle känna att jag inte vill längre (tystnad). Alltså jag vet inte hur han skulle reagera på det, om han skulle sätta sig på tvären, bara för att, och mitt liv skulle bli för jäkligt. Men det tror jag inte. Nä, faktiskt inte.

176

Hur ett samtycke kan se ut i en 24/7-relation där utövandet är relativt konstant över tid, istället för att vara avgränsat till specifika situationer ser olika ut. Eftersom begreppet slav konnoterar till att vara ägd och bli behandlad som någons egendom kan antagandet göras att en person som agerar slav i en BDSM-kontext är ofri och har svårt att lämna relationen. Detta antagande undersöktes av Dancer et al. (2006) som dock konstaterade att det inte finns något som tyder på att individer i 24/7-relationer skulle bli utsatta för icke samtyckande handlingar i högre utsträckning än personer i andra relationer. I avsnittet har jag visat hur BDSM till stor del handlar om en spänning mellan kontroll och att ge sig hän vilket innebär att samtycket och kommunikationen runt samtycket ibland blir komplext och tvetydigt. För att begripliggöra paradoxen mellan samtycke och en vilja att överträda gränser, jämfördes med utövande av sporter där man är medveten om en skaderisk men väljer att delta ändå.

När samtycke saknas och BDSM blir våld I tidigare avsnitt har jag argumenterat för att BDSM och våld bör ses som två skilda saker. Nästa steg handlar om att få förståelse för att det kan ske icke samtyckta våldsmässiga handlingar även inom BDSM-relationer. Om detta förekommer är det således inte BDSM utan våld. Annie säger att hon har funderat mycket på hur BDSM relaterar till våld: Det är ju inte så att större delen av befolkningen går omkring och tänker på jämställdhet när de utövar sin sexualitet men för mig är det oerhört problematiskt och jag försöker själv att vara en röst som styr in samtalet på hur vi talar om det här och även när det gäller övergrepp inom BDSM. Det känns som man saknar en problematiserad diskussion omkring samtycke. De finns i queer-communityt och det spiller över i BDSM men i övrigt så finns det inte särskilt mycket.

Liksom i alla relationer kan icke samtyckta handlingar ske även i BDSM-relationer. Men dessa ska alltså inte sammankopplas med BDSM-utövandet som sådant. Jag vill återge ett längre intervjuutdrag från Natalie. Hon berättar om när hon fick kontakt med en kille på DS och besökte honom under en helg: Jag kommer liksom inte riktigt ihåg hur vi hamnade i situationen att han satt med pistolen mot min tinning (…) Jag kunde inte göra något, jag bara försökte att … Hjärnan upprepade mest vad fan händer nu, vad fan händer nu, hur tar jag mig ur den här situationen levande? Sen satte han den mot tinningen och sa: ”Jag vet inte om det är en kula i den här, jag vet inte om den är laddad eller

177

inte, ska vi kolla om den är laddad, ska jag trycka av?” Och jag blev sådär, alltså, skojar han eller inte, jag tappade det, att jag visste inte om han skojade. Alltså du vet, man blir såhär: ”Jaha nu dör jag.” Efter det så minns jag inte så mycket, helt apropå skulle jag suga av honom och hjärnan, jag får inte på den igen. Jag behövde komma ifrån situationen innan jag kan börja tänka igen. Jag inser ju att jag inte kan göra något åt det här. Jag kan inte, jag kan inte välja att jag inte vill. Jag kommer inte därifrån. Till slut hamnar vi på toaletten, varför har jag ingen aning om. Jag vet jag tiggde och bad honom att snälla inte analt, jag vill inte, jag … snälla. Det slutar med att han kör upp hela sin hand i analen på mig och då gör det så ont till slut så jag minns inte mer där heller. Sen får jag sitta kvar på golvet när han går in och duschar och sen så ska jag också duscha och tvätta mig ren och fortfarande så går hjärnan i miljarder varv samtidigt som den står stilla. Så kommer jag ut från toaletten och då sitter han med en sån här luftpistol och så skjuter han plastkulor på mig … när jag kommer ut naken från toaletten och det gjorde ju svinont! Också en sån där grej att vad fan är det här, det kan ju inte stämma, jag ville bara därifrån. Hungrig var jag, jag fick inte äta, inte ta på mig kläderna. Sen skulle vi gå och lägga oss. Jag fick inte ligga på hans sängkläder. Så skulle det vara knäpptyst och jag försökte kontakta någon vän, snälla hjälp, liksom, men jag kunde inte sms:a för att han hörde det. Jag gick upp på toaletten för att borsta tänderna vet jag, för mitt i det rubbade så vill man göra något normalt. När jag kommer tillbaka så bara rycker han till, han har pistolen under kudden och säger: ”Vad fan gör du? Ligg still.” Och jag bara: ”Förlåt.” Jag skulle ha varit där hela helgen, jag kom på fredagen. Men i den situationen inser jag att jag kommer inte härifrån, det kommer bara bli värre. Sen ringde hans chef på lördagen, han var tvungen att jobba och då tog jag mig därifrån.

Jag letar efter ord men hittar inget att säga, vi förblir tysta en stund. Till slut frågar jag Natalie om hon anmälde händelsen och hon svarar: Nä. Vad fan ska jag sitta och säga? Jag är ju ändå med på det här nätverket (DS, min kommentar) och tekniken idag, de kan ju kolla varenda jävla mail som jag skickat till någon. Titta här det står ju att du vill bli slagen och bla bla bla. Inte en chans att jag hade anmält! Förresten så känns det som att jag skyllde på mig själv, att det var mitt eget fel, så jävla naiv och sen när man börjar tänka efter så är det ju ingen idé (…) För att jag sa förmodligen inte nej tillräckligt högt eller om jag ens sa nej just bokstäverna n-e-j. Jag kan liksom inte, jag får skylla mig själv som åker omkring och gör såna här saker när jag har Aspergers och inte fungerar korrekt. Jag kan inte visa tydligt att jag inte vill det här.

178

Natalie återger en våldssituation där flera övergrepp begås. Våldet består av såväl psykiska som fysiska handlingar. Det är mycket viktigt att inte bortse från att våldsmässiga handlingar och övergrepp kan förekomma inom BDSM-världen trots att grundpelarna i BDSM bygger på respekt, samtycke och kommunikation. Det är viktigt att en diskussion som berör våld och övergrepp inom BDSM finns för att informera och sprida kunskap, även om det kan riskera att reproducera en negativ bild av BDSM som våldsamt. Barker (2013) diskuterar hur ett antal framstående BDSM-bloggare (och ger som exempel Kitty Stryker, Mollena Williams och Pepper Mint) skrivit om övergrepp och våld inom BDSM-sfären. Denna diskussion, menar Barker, går emot vad hon ser som förenklade nyliberala föreställningar om samtycke, vilka tidigare varit vanliga i BDSM-sfären. I samtalen med utövare är det flera som beskriver att det finns personer som använder BDSM-sfären för att komma undan med våldsmässiga, icke samtyckta handlingar. Barker och Langdridge (2009) betonar dock att teoretiker bör vara försiktiga när de för fram BDSM-utövares berättelser som handlar om icke-samtyckta handlingar. Dessa narrativ riskerar att förvärra snarare än förbättra det redan utsatta läget för sexuella minoriteter i den bredare kulturen, då stereotyper av BDSM som ett våldsmässigt beteende riskerar att förstärkas. Samtidigt måste det här balanseras med att riskerna för övergrepp inom BDSM-kretsar förblir i det dunkla. Jag har talat med utövare som berättar att de har varit med om våldsmässiga händelser men inte vågat anmäla på grund av sitt BDSM-utövande. Flera av informanterna, som av olika anledningar, uppsökt professionell hjälp inom rättsväsende men även hos exempelvis sexologer, psykologer och familjerådgivare vittnar om ett bemötande färgat av oförståelse och okunskap. För att kunna försäkra ett professionellt bemötande och att rätt sorts hjälp och stöd utformas på bästa sätt är det ytterst viktigt att professionella som kommer i kontakt med utövare har kunskap om vad BDSM innebär, vilka syften det fyller samt hur ett förhållande som är baserat på BDSM fungerar.

5.5 Sammanfattning I detta kapitel har jag beskrivit subjektiva erfarenheter av BDSM i relation till dominerande diskurser samt hur utövarna genom sina berättelser skapar sig själva och ger mening åt sina erfarenheter. Majoriteten av de som jag har intervjuat tar upp upplevelser tillbaka i tiden, ofta från barndomen, och undrar om dessa har påverkat deras intresse för BDSM idag. Istället för att stanna vid en sådan beskrivning har jag i detta kapitel velat lyfta dessa reflektioner en nivå genom att ställa frågan om ”varför utövare reflekterar över dessa samband?”

179

Det blir tydligt att man som utövare greppar de förklaringsmodeller som finns till hands. Många söker förståelse för och en mening med utövandet genom att se det ur olika förklaringsmodeller, exempelvis som en medfödd läggning, ett beroende eller ett intresse. Om vi återgår till Rubins värdehierarki kan vi se hur handlingar och aktiviteter bedöms som mer eller mindre acceptabla och där BDSM ses som mindre acceptabelt och förknippas med begrepp som ”perverst” och sjukligt. Genom att då placera utövandet som exempelvis en ”medfödd läggning” inramas utövandet i en redan befintlig förklaringsmodell och kan på så sätt underlätta för personen att förstå sig själv. Eftersom sadomasochism har varit en psykiatrisk diagnos i Sverige fram till år 2009 kopplas utövandet ofta samman med psykisk ohälsa trots att flera stora forskningsstudier visar att det inte finns något samband. Om det inte hade funnits en diskurs om BDSM som sjukligt och ”perverst” hade inte heller utövare behövt eller kunnat ”använda sig av” den förklaringsmodellen för att förstå sina handlingar. Bilder av BDSM reproduceras ofta i termer av traumatiska barndomsupplevelser och perversioner, just utifrån att det är så som dessa praktiker har blivit presenterade genom tiderna inom politik, kliniska verksamheter och psykoanalytiskt inriktad forskning. Ytterligare en diskursiv arena som har haft, och fortfarande har stor inverkan på BDSM, är våldsdiskursen. I många kontexter blir BDSM sammankopplat och likställt med våld. I kapitlet visar jag att BDSM och våld bör ses som två skilda saker. Det främsta tillvägagångsättet att positionera sig emot BDSM som en våldspraktik är att lyfta fram samtyckandets centrala roll i utövandet. Samtidigt är det dock viktigt att inte bortse ifrån att det – liksom i alla relationer – kan förekomma icke samtyckande våldsmässiga handlingar även inom BDSMrelationer.

180

6. ATT GE UTÖVANDET (ALTERNATIVA) MENING(AR)

Plummer (1995, s 113) talar om ”The tale and its time” och menar att även om samhället idag flödar över av sexuella berättelser finns det många röster och berättelser som ännu inte har blivit hörda. De som hörs, menar Plummer, blir det ”because they slot easily into the most accepted narratives of that society; the dominant ideological code. Others that are still not heard may fit less easily”. Det finns många berättelser om BDSM som inte blivit hörda. Kanske just för att de, såsom Plummer beskriver, inte passar in i de befintliga dominerande bilderna eller diskurserna. Det finns många skiftande upplevelser och erfarenheter av att utöva BDSM. Det finns också många vägar för att ge mening till dessa erfarenheter. Som vi har sett i det förra kapitlet förhåller sig utövarna på olika sätt till rådande diskurser om BDSM. För vissa innebär det att placera utövandet i en redan befintlig diskurs, för andra att tydligt positionera sig emot rådande diskurser. En del arbetar med att förlika sig med sitt utövande och att skapa en kongruens mellan BDSM, rådande diskurser och samhällets värderingar. Det är dock många utövare som vill lyfta fram andra, alternativa bilder och innebörder. Det är dessa som jag vill föra fram i detta kapitel. Jag är intresserad av att undersöka hur utövarna konstruerar alternativa diskurser i sina berättelser om meningsskapande, i relation till BDSM.

6.1 Den BDSM-utövande kroppen som en plats för motstånd Ett centralt begrepp i Foucaults maktanalys är motstånd. Hans (1980, s. 142), välkända uttalande: ”There are no relations of power without resistance”, visar hur motståndets existens är en förutsättning för makten. Motstånd kan formas genom motdiskurser vilka utmanar den normaliserande makten och möjliggör förändringar i såväl enskilda kroppar som sociala grupper. Enligt McLaren

181

(2002) uppstår motståndspraktiker i kampsituationer och av ifrågasättande av konkurrerande maktrelationer. De kan aldrig ta sin tillflykt utanför makten utan representerar istället maktens gränser och dess omkastning (Halperin, 1995). Med foucauldianska ögon kan BDSM ses som en arena för motstånd och en motdiskurs till heteronormativa normer. Liksom McLaren (ibid) diskuterar lesbiskt sex som en motståndspraktik då det sker utanför ett dominerande (manligt) diskursivt ramverk, menar jag att utövande av BDSM kan ses som en form av motstånd då det stör och möjliggör för en uppluckring av heteronormativitet. Eftersom BDSM utgör en praktik utanför de heteronormativa ramarna kan aktörerna inte förlita sig till sociala konstruktioner eller förväntningar utifrån exempelvis kön och sexuella normer i utövandet. Det finns inga fixerade maktpositioner utan dessa måste kommas överens om. BDSM-relationer där kvinnorna är dominanta utmanar traditionella könsroller, men även i relationer där mannen har den dominanta rollen kan stereotypa könsroller uppmärksammas och tydliggöras enligt Ani Ritchie och Meg John Barker (2005). I deras studie beskriver deltagarna relationer där mannen har den dominanta rollen som ”parodying sexual relations considered as traditionally subjugating, oppressive and exploitative of women” där den traditionella maktpositionen hos mannen snarare blir förlöjligad och stör bilden av en inneboende biologisk heteronormativitet (Ritchie och Barker, 2005 s. 303). Utövare går på flera sätt emot heteronormativa och hegemoniska ideal av kön och sexualitet där andra faktorer ges en större mening. Den normativa heterosexuella sexualiteten, kan ”störas” av ett BDSMutövande genom att kön och traditionella könsstereotyper får mindre betydelse i förhållande till BDSM-roll och preferens. Den (outtalade) heteronormativa ramen eller modellen går inte att ”falla tillbaka på” då den helt enkelt inte gäller i dessa praktiker. Till exempel är penetrerande samlag ovanligt under en BDSM-session. Det krävs en kommunikation inför (och under) en session där inblandade parter behöver uttrycka och sätta ord på sina önskemål, intressen och njutningsområden. I ett BDSM-utövande får kön och traditionella könsstereotyper66 en mindre betydelse i förhållande till BDSM-positionering och preferens. Det har istället större betydelse om personen man utövar med är kunnig inom och intresserad av områden som man själv gillar vilket även Brandy Lin Simula (2014, s 170) konstaterar: ”Their BDSM orientation (e.g., dominant, submissive) was more important to them than their gendered sexual orientation.”

66  Undergivna kvinnor kan dock uppmuntras att klä sig stereotypt ”feminint sexigt”. Men även detta kan emellertid tolkas som en subversiv handling då den stereotypa femininiteten fetischeras.

182

Förutom kön och könsstereotyper finns flera konkreta exempel där BDSM kan ses som en praktik av motstånd i relation till det övergripande samhället. I dagens konsumtionssamhälle har kroppar reducerats till att vara representativa, värda att visas upp eller som Turner (i Falk 1994, xiii) skriver: ”It is the body-image that plays the determining role in the evaluation of the self in the public area.” Kropps- och skönhetsideal får i regel en mindre betydelse inom BDSM-sfären då fokus istället finns på kroppens funktioner och sensationer. På klubbar och fester finns kroppar av alla sorter, åldrar, former och storlekar, vilket är något som även Beckmann (2009) uppmärksammar i sin studie. Varken kvinnor eller män verkar tveka inför att klä sig i hudnära läder- och gummiklädsel eller visa sig halvnaket. Detta kan vara ett exempel på hur BDSM kräver eller främjar det som språkteoretikern Michail Bachtin (1965/2007) kallar öppna kroppar, vilket jag kommer att diskutera längre fram i kapitlet. Ytterligare en faktor där BDSM går emot heteronormativa ideal är att åldersskillnader verkar ha en mindre betydelse inom BDSM, där istället preferenser och intressen får en större betydelse. Detta öppnar upp för ett bredare sätt att tänka om sexualitet där BDSM på flera sätt kan producera subversiva praktiker och utgöra en arena för motstånd till heteronormativa normer och hegemoniska ideal av kön och sexualitet.

Kroppslig njutning BDSM skiljer sig även från en (hetero)normativ sexualitet då fokus inte finns på genitalierna. Andra delar av kroppen får större betydelse än könsorganen. Jag vill återge en lite längre fältanteckning från ett av besöken hos Lena och Kent. Vi befinner oss på parets ovanvåning och de har förberett för en session: I vardagsrummet står ett stort bord mitt på golvet. Det är täckt med en madrass och ett svart lacklakan. På stolar bredvid bordet ligger diverse verktyg och piskor. Lena tänder ljus och säger att jag kan sitta i soffan. Hon börjar med att klä av Kent alla kläder och tar fram nyckeln som hon har runt halsen och låser upp kyskhetsbältet och tar av även det. Hon säger till honom att han ska lägga sig på bordet. Han lägger sig på rygg och hon börjar binda fast honom. Bordet är så stort så han får gott och väl plats. Hon har samma tonfall och sätt mot honom som innan sessionen. Jag upplever det inte som ett rollspel och det är främst fokus på de fysiska reaktionerna. Det är till exempel inte någon verbal förnedring. När jag frågar om det klappar Lena honom mjukt på kinden och säger: ”Han är ju min lilla horslav, det vet vi ju ändå.” Han har breda läderband med metallöglor runt vristerna och handlederna. Hon tar ett rep och binder med hjälp av öglorna fast honom i bordet. Hon binder även ett rep mellan halsbandet och bordet. Till slut är Kent helt rörelsehindrad.

183

Hon tar sedan fram ett smalare rep och påbörjar en CBT som står för cock and ball torture. På svenska används ordet ”kuktortyr”. Hon virar repet först runt pungkulorna och därefter runt penis. Hon säger att en penisbindning inte ska vara mer än cirka tjugo minuter eftersom man stryper blodtillförseln. När penisbindningen är klar sätter hon klädnypor i bröstvårtorna och säger att det inte alls gör så ont när nyporna sätts fast som det gör att plocka bort dem. Hon tar fram floggern, som hon tillverkat själv, och slår försiktigt mot könet och pungkulorna. Hon slår även på insidan av låret. Hon använder därefter en rottingkäpp, mjukare än vanlig rotting berättar hon, men den gör riktigt ont om man slår monotont på samma ställe vilket hon gör, först på låret sen också på könet. Hon har ytterligare en flogger som hon fortsätter med att använda. Lena berättar att hon fått lära av en kille som är kunnig på anatomi att man ska använda skalan ett till tio för att ta reda på hur ont det gör för den undergivne. Hon säger att det är samma system som läkare använder för att förstå hur smärtan upplevs hos patienter. Kent får uppskatta hur ont det gör och han svarar ”tre” när hon använder floggern och upp till ”fem” med rottingen. Hon är hela tiden uppmärksam på hans respons och frågar flera gånger om han är okej. Slutligen använder hon en paddel, också den egentillverkad. Jag får prova paddeln mot min arm och den svider till riktigt ordentligt trots att jag bara gör ett lätt slag. Den har dessutom nitar; små metallknappar på ena sidan och Lena berättar att de ger ett fint mönster på huden. Hon slår honom med paddeln på låren och det gör ont. ”Sju eller åtta på skalan”, säger Kent. Hon säger att det kommer bli blåmärken i morgon. Trots att Lena tillfogar Kent stark smärta agerar hon också kärleksfullt och respektfullt mot honom. Ibland går hon fram till hans ansikte och kysser honom på munnen och ler mot honom. Han säger till mig att ”mistress är på gott humör, jag får mer pussar än vanligt”. När hon tar bort nyporna från bröstvårtorna gör det väldigt ont. När hon sedan dessutom nyper i dem stönar han av smärta och han svarar ”åtta eller nio” när hon frågar hur ont det gör. Därefter lossar hon penisbindningen och knyter en annan variant runt roten av pungen. Hon binder fast en tyngd i repet som får hänga ner från bordet. Hon smörjer in honom med olja över bröstet och magen och plockar sedan fram ett ljus. Det har en sammansättning av stearin och paraffin som gör att det bara är 60 grader varmt. Det är inte så varmt som vanliga stearinljus som kan bli upp till 70 grader eller värmeljus som kan bli än varmare. Hon berättar att hon köpt ljuset av en bekant som tillverkar dem särskilt för BDSM. Hon låter stearinet droppa ner på Kents bröst och mage. Vid bröstvårtorna och precis ovanför penis är huden extra känslig och Kent jämrar sig när stearinet droppar. Hon droppar på könet och när det råkar komma på strängen på penis så rycker Kent till kraftigt och

184

Lena frågar vad det var som hon kom åt, där det kändes så mycket. ”Var det här?” frågar hon och droppar på samma ställe och Kent reagerar på samma sätt. Han säger att det är en ”nia” när hon frågar hur ont det gör. Kent berättar under tiden hur det känns och vad han upplever för mig. Han gör det på uppmaning av Lena. Han har svårt att hitta ord, blir mer och mer omtöcknad och säger att han börjar komma in i en egen värld. Kent får sedan en ”gagball”; en sorts munkavle som gör att man inte kan tala eller andas genom munnen, och en ögonbindel som är ganska tjock vilket gör att den även täcker för öronen och dämpar hörseln. En lång stund står Lena bara och tittar på honom med ansiktet nära hans. Genom att stänga av flera sinnen samtidigt blir han än mer sårbar, utlämnad och känsligare för vad hon gör med honom, berättar hon. Efter att han blivit fri får han lov att gå ut och röka. Han går ner på knä och kysser hennes fötter. Han tackar henne, sedan tackar han mig för att jag ville vara med och se på (Fältanteckning 2013-05-10).

Lena och Kents session innefattar många delar som är intressanta att analysera. Från Kents perspektiv handlar sessionen om att bli rörelsehindrad, disciplinerad, utsatt för smärta, att komma in i en ”annan värld” och den totala känslan av att vara utlämnad till en annan människas makt och dominans. Från Lenas perspektiv handlar det om att regissera en session, att ha ansvar. Hon måste vara uppmärksam på Kents reaktioner och vara medveten om var både hans och hennes egna gränser går. För dem båda innebär det känslor av samhörighet, tillit och njutning. Här vill jag fokusera på just njutningen och koppla den till Foucaults (1994) begrepp desexualization. Foucault menar att BDSM kan hjälpa oss att se kroppen som en arena där en rad olika sorters njutningar kan skapas och äga rum. Han (1994 s. 165) menar att BDSM-utövare ”are inventing new possibilities of pleasure with strange parts of their body – through the eroticization of the body” och ser sadomasochism som ”a kind of creation, a creative enterprise, which has as one of it’s main features what I call the desexualization of pleasure”. Begreppet desexualization är, för Foucault, ett nyckelbegrepp i sammanhanget men enligt Halperin (1995) blir det ofta missförstått då Foucault syftar (utifrån den franska betydelsen av sexe) till genitalierna och inte till sexualitet i allmänhet. Med hjälp av begreppet desexualization kan vi enligt Halperin (1995, s. 88) förstå hur ”S/M detaches sexual pleasure from genital specificity, from localization in or dependence on the genitals”. BDSM involverar ett erotiserande av andra delar av kroppen än de genitala och istället för att använda enbart genitalierna för stimulation till orgasm finns det i BDSM-praktikerna andra användningsområden. Foucault är alltså kritisk till den genitala fixeringen som han menar finns i 185

sexbegreppet, där njutning reduceras till att endast innefatta genital stimulans. Utifrån Foucaults resonemang kan BDSM ses som ett tillvägagångssätt att lösgöra kroppen från de internaliserade sociala konstruktionerna av sexualitet, eller som Halperin beskriver ”a remapping of the body’s erotic sites, a redistribution of its so-called erogenous zones, a breakup of the erotic monopoly traditionally held by the genitals”. I Lenas och Kents session involveras genitalierna av fler eller andra anledningar än att nå orgasm och andra regioner av kroppen än de genitala ses som erogena.

6.2 Att göra handlingar moraliskt försvarbara genom BDSM Jag vill inleda detta avsnitt med ett lite längre intervjuutdrag från Minna för att beskriva hur BDSM-sfären kan innebära en arena där handlingar, som i andra sammanhang ses som fel eller tabu, här görs tillåtna och moraliskt försvarbara. Det är vårväder och jag promenerar från stationen hem till Minna och Erik. Minna är precis kommen ur duschen och är blöt i håret och osminkad. De undrar om jag vill ha en fralla och kaffe, vi sätter oss vid köksbordet och Minna börjar berätta: Makt och kontroll är mer en livsfilosofi för mig. Ett sätt att leva efter. Jag är en sadist men jag lever ju inte som en sadist. Skulle jag ha gjort det så hade jag levt i en dungeon och alltid haft på mig mina skinnbyxor och mina tortyrredskap nära till hands. Det är snarare något som jag går in i eller som jag använder mig av för att få sexuell njutning och tillfredsställelse eftersom jag njuter av att tillfoga smärta. Det är ju samma med en människa som har en vanlig sexualitet, hon vill ju inte hela tiden gå runt och sätta på andra människor. Man går ju inte hela tiden med sina könsdelar exponerade och liksom åh, vad jag gillar penetrationssex. Jag ser min sadism som en mörkare sida av mig. Det är mitt sätt att njuta sexuellt på. Som då manifesteras i att jag blir upphetsad av att få lov att se och höra och känna när min partner lider. Jag skulle tända på att åsamka smärta även på någon som inte samtycker men jag väljer att inte göra det för att man inte får. Jag brukar säga att jag gillar ekologi och återanvändning, jag gillar att man kan använda undergivna män mer än en gång. Och då brukar folk skratta och så förstår de lite grann. Känslomässigt så skulle det kanske ge mig mer att utöva sadism med sådana som inte samtycker för då skulle jag ju verkligen få ut lidande av den personen. Och det är ju det som jag tänder på men eftersom jag hade en bra barndom och en bra uppväxt har jag fått lära mig samhällets regler, lagar och förordningar och jag har en välutvecklad empati. Jag har aldrig bränt kattungar eller dragit av vingar från flugor och fjärilar som en del har roat sig med. För jag har aldrig haft något behov av att på något vis

186

utsätta ofrivilliga för lidande. Min egen gränssättning för min sadism beror på min vilja att visa nåd. Jag kan inte utöva BDSM med någon som jag föraktar för där har jag inga gränser. Jag skulle ju kunna slå ihjäl människor och njuta av det. Så därför är det viktigt att jag inte börjar slå på någon som jag inte vill skona. Strax innan jag faktiskt skulle ha ihjäl någon så ger ju den andre upp och där, när jag känner liksom det här medlidandet, eller jag känner kärlek för någon som jag har torterat. Där kan jag inte fortsätta. Alltså om jag själv känner kärlek. Alltså då måste jag sluta. När jag har varit på väg, väldigt långt iväg, då är det alltid det som drar tillbaka mig. Efteråt vill jag ju hålla om, ta hand om, gosa på, plocka på, och verkligen själv få bekräftelse på att jag inte gick för långt, jag gick väl inte för långt? Det var väl okej? Det var väl okej? För då har jag varit så långt inne i något som är … för mig är det ju ondska. Det är ett monster. Alltså det är inte på låtsas, utan när man slår på någon och bara känner att jag vill att du ska lida så mycket, det är rätt hemskt att ha det med sig. Jag är inte stolt över att vara sadist, alltså jag är ju stolt över att våga stå för det men jag är ju inte stolt över vad som bor i mig egentligen. Däremot har jag ju lärt mig att hantera det på olika sätt. Så jag känner ju att jag måste hålla mig kontrollerad. Hade inte BDSM funnits så hade jag inte kunnat göra det. Hade det inte funnits masochister där man kan få samtycke så hade det ju varit helt omöjligt för mig. Alltså att bli sexuellt upphetsad. Faktiskt. Då hade man nog hittat på andra … jag vet inte riktigt vad, jag har aldrig funderat på det. Men jo, det är ju ett sätt för mig att få lov att vara normal. Jag hade ju aldrig suttit med vanliga människor och berättat om min läggning för jag vet att jag inte kan berätta om den för vem som helst, så där blir ju BDSM en frizon där jag på något vis är vanlig. Eller accepterad. Ja eller mer eller mindre accepterad i alla fall. Även i BDSM-sammanhang så tillhör jag väl de konstigaste fåglarna.

Genom att förlägga sina aktiviteter, begär och handlingar inom ramen för ett BDSMutövande kan det innebära att de samtidigt görs lagliga och moraliskt försvarbara. För Minna utgör sadismen en djupt integrerad del av hennes personlighet. Hon beskriver den som ”ondska” och ett ”monster” och som en mörkare sida av henne. Genom att koppla Minnas ord till Foucaults analytiska begrepp moraliskt subjekt (1976/2002b) kan tolkningen göras att hon använder BDSM som ett sätt att konstituera sig själv som ett moraliskt objekt. Enligt Foucault innehåller moralen två delar; dels de lagar och regler som utgör dess fastställande och dels de former varigenom människan skapar sig som ett moraliskt subjekt. De två delarna kan aldrig skiljas åt utan påverkar och interagerar med varandra. Det blir tydligt när Minna säger att hon har fått lära sig vad som är rätt och fel och vilka gränser som hon måste följa. 187

Foucault (1976/2002b) urskiljer fyra delar i skapandet av sig själv som ett moraliskt subjekt. Den första delen handlar om hur individen gör en viss aspekt av sig själv till den centrala delen för sitt moraliska uppförande; Foucault kallar detta för ett erkännande av den etiska substansen (afrodisia). Minna har accepterat att sadismen är hennes sätt att njuta sexuellt på och trots att hon inte är stolt över att vara sadist kan hon ändå stå för den. Den andra delen gäller tillvägagångsättet att underkasta sig moralisk reglering (chresis), där det för Minna innebär att hon genom BDSM har hon funnit en plats att kunna leva ut sadismen på ett lagligt men också etiskt försvarbart sätt inför henne själv. Den tredje delen rör behärskning (enkrateia) och de attityder man måste ha gentemot sig själv för att konstituera sig själv som ett moraliskt subjekt. Det kan handla om ett långvarigt arbete av inlärning och assimilering av ett regelsystem eller en ständig kamp mot frestelser. Minna säger att det skulle ge henne mer att utöva sadism med sådana som inte samtycker eftersom det skulle innebära att hon fick ut mer lidande av personen. Men hon inser samtidigt att hon måste hålla sig kontrollerad. Det blir tydligt att Minna har assimilerat samhällets regelsystem i relation till sin sadism när hon säger att hon har fått lära sig samhällets lagar och förordningar. Den sista delen syftar till det tillstånd man vill uppnå genom övningar i behärskning och återhållsamhet (sofrosyne) och i dess mest långtgående form; det som karaktäriseras som frihet. Att vara fri i förhållande till njutningarna innebär enligt Foucault att inte vara slav under dem (Foucault, 1976/2002b; Nilsson, 2008). Här beskriver Minna BDSM-miljön som vägen till frihet; en frizon där hon kan få vara accepterad och uppfattas som ”vanlig”. Minna kan sägas använda BDSM-arenan för att vara uppnå en status som laglig, behärskad och ansvarsfull där hon ges möjlighet att understryka sin moraliska trovärdighet. Även Magnus reflektioner om sadism och den laddning som finns runt begreppet kan tolkas med hjälp av Foucaults fyra delar i att skapa sig själv som ett moraliskt subjekt. Han säger: Sadism och sadist, det är ju begrepp som är väldigt känsliga inom BDSM-sfären över huvud taget. En del slår ju ifrån sig begreppet direkt. De skulle aldrig någonsin säga att de var sadister. Men jag har mer … det är nog mer ett krasst konstaterande. Jag respekterar andra som inte ser det på det sättet, du har rätt i att det är en splittring. Men för mig har det mer varit ett krasst konstaterat, jag är sadist. Jag tänder sexuellt på att tillfoga kvinnor smärta. Det gör jag. Men sen finns det ett litet tillägg som för mig gör hela skillnaden och det är att detta sker med samtycke (…) Skulle jag kunna plocka upp nån från gatan och utsätta dom för sånt här för mitt eget nöjes skull eller för min sadisms skull? Där är mitt svar

188

nej. Det är där jag skiljer mig från de psykopatiska sadisterna, de som jag ser som sjuka. Mot de sadister som jag ser som okej, de som är empatiska sadister.

För Magnus är självbilden som sadist mer ett ”krasst konstaterande”. Han beskriver samtyckets centrala roll och genom att disciplinera kroppen till att endast leva ut sadismen inom ramen för ett samtyckande blir BDSM således vägen till självkontroll. Foucault (1976/2002b) talar om självkännedom och självreflektion som centrala delar i skapandet av sig själv som ett moraliskt subjekt. Genom Minnas och Magnus berättelser kan vi förstå hur BDSM kan utgöra en arena som möjliggör aktiviteter, begär och handlingar som annars ses som omoraliska och oetiska.

6.3 En arena för känsloexpressivitet och kroppssensationer The most barbarous or bizarre rituals and the strangest myths translate some human need, some aspect of life, whether individual or social (Durkheim 1912/2001, s. 4).

Vissa praktiker inom BDSM kräver tillgång till varandras kroppar där det som vanligtvis betraktas som tabu och äckligt blir en del i rollspelet, som vid exempelvis wet- och scatlekar (lekar innehållande urin och avföring) och olika former av förnedringslekar. Förnedring innebär att en person utsätts för, eller tvingas utföra handlingar som inte nödvändigtvis är fysiskt farliga, men tabu eller obehagliga. De flesta människor upplever till exempel nakenhet, smuts, kroppsliga utsöndringar, tvångsmatning, exponering eller olika uttryck för underkastelse som förnedrande. Till skillnad från kontexter utanför BDSM där exempelvis blod och urin bör undvikas är attityden till kroppsvätskor mindre tabu inom BDSM-sfären. BDSM-sfären går på så vis emot den ordinära förståelsen av kroppsvätskor och kroppsanvändning, något som även Beckmann (2009) diskuterar i sin studie om BDSM. Hon beskriver att i det västerländska samhället bör den funktionella kroppen vara ren och hygienisk där kontakt med kroppsvätskor är ett område omgärdat med tabun. För att förstå dessa spänningar tar jag hjälp av den ryske teoretikern Michel Bachtin (1965/2007). Han skiljer mellan öppna och stängda kroppar som två sätt att se på och förstå kroppen. Kroppen ska förstås på både ett fysiskt och ett symboliskt plan. Den stängda (eller klassiska) kroppen uppfattas som sluten, återhållsam, vacker och utslätad. Den framstår som färdig och utan skavanker, synliga sår eller brister. Den sträcker sig inte utanför sig själv utan den blir sig själv nog. Andra

189

kroppar, menar Bachtin, behövs inte i egentlig mening utan den stängda kroppen härbärgerar allt som behövs i sig själv. Den öppna kroppen uppfattas istället som i blivande, ofullbordad, ofärdig och överskridande. Den är ett uttryck för det oavslutade, gränsöverskridande ut mot kollektivet och världen. En ytterlighet av den öppna kroppen är den groteska kroppen (Bachtin, 1965/2007). Denna kropps arena är karnevalen, som hyllar fettbildande mat, berusande dryck och sexuell promiskuitet i en värld där den korrekta och borgerliga kulturen vänds upp och ned. Enligt Bachtin (1965/2007, s. 295) är den groteska kroppen: (E)n kropp i vardande. Den är aldrig färdig, aldrig fullbordad: den formas och skapas ständigt och den formar och skapar själv en annan kropp: vad mer är, denna kropp slukar världen och slukas själv av världen (…) Den viktigaste rollen hos den groteska kroppen spelar därför de delar, de ställen där den överskrider sig själv, går utanför sina givna gränser.

Överdrift och omåttlighet är enligt Bachtin utmärkande kännetecken för den groteska stilen. Den karaktäriseras i termer av ”orenhet, brist på proportion, omedelbarhet, öppningar och materialism” (ibid, s. 61). Grotesken intresserar sig för det som ”står ut och sticker fram ur kroppen” (s. 294) då det som förlänger kroppen också förbinder den med andra kroppar. Det viktigaste ansiktsdraget för grotesken är munnen, ”denna gapande och slukande kroppsliga avgrund” (s. 295). De viktigaste delarna hos groteskens kropp är, enligt Bachtin, de delar där kroppen överskrider sig själv och går utanför sina egna gränser såsom magen, brösten, könsorganet, munnen och baken. Det karakteristiska för alla dessa utbuktningar och öppningar är att här luckras gränserna upp mellan kroppar och mellan kroppen och världen. Jag vill koppla Bachtins teori om grotesken till de praktiker inom BDSM som jag upplever att människor utanför BDSM-sfären har svårast att förstå, nämligen förnedring där utbuktningar och öppningar figurerar. Jag är intresserad av att undersöka olika betydelser och motiv och kommer att utgå från två exempel på hur frivillig förnedring kan iscensättas. Exemplen baseras på mina fältanteckningar och utgörs av ett iscensättande där det finns en publik närvarande. I det första exemplet befinner vi oss i en BDSM-lokal för att delta i en workshop om förnedring. Det är ett ganska litet rum och vi är cirka femtio personer i publiken, det är trångt och varmt: En kvinna ombeds komma fram för att agera bottom i en förnedringssession. Kvinnan är i 25-årsåldern och klädd i en t-shirt, kjol och tajts. Till att börja med säger den kvinnliga workshopsledaren till henne att hålla händerna ovanför huvudet och ha ögonkontakt med var och en i publiken. Ledaren står bakom

190

henne. Efter någon minut drar ledaren upp kjolen till midjan på henne och samtidigt drar hon upp t-shirten så den blottar lite av det ena bröstet nedkant. Ledaren involverar publiken genom att säga; ”Märker ni på henne att hon blir påverkad? Vilka fysiska uttryck kan man se?” Några i publiken påpekar att hon fnittrar, blir röd i ansiktet, skäms och får puls. Tjejen säger att hon har tittat på alla i publiken och ledarens röst blir hård; ”Har jag sagt att du ska sluta? Fortsätt!” Hon fortsätter att möta publikens blickar och ledaren tar god tid på sig, viskar något i örat på tjejen, håller henne i ett fast tag om håret. Efter en stund tar ledaren tag i hennes t-shirt och gör ett hål vid ena bröstet och låter bröstet hänga ut från hålet i t-shirten. Därefter ber hon om assistans för att hämta två tallrikar från baren, den ena full med grädde, den andra med chokladpudding. Tjejen får ställa sig på en handduk. Hon tar sedan händerna fulla och kletar in henne, i håret, i ansiktet, på det blottade bröstet. Ledaren trycker in choklad och grädde i munnen på henne tills hon inte klarar att svälja mer utan spottar ut. Slutligen trycker hon in choklad och grädde innanför trosorna mellan skinkorna på henne. Efteråt säger ledaren till henne att ta några steg bakåt, fortfarande stående på handduken. Hon får sedan stå där resten av kvällen, utan att vare sig ha tvättat av sig eller tagit på sig andra kläder (Fältanteckning 2013-05-15).

Det är många tabun som bryts; tröjan som dragits sönder för att blotta ena bröstet, att vissa delar av hennes kropp är nerkletad, att hon är utsatt och blottad på scen inför publik. Genom publikens riktade fokus mot tjejen samt hennes påtvingade handling att hålla ögonkontakt med var och en i publiken kan ledaren sägas öppna upp hennes kropp inför publiken. Blicken förbinder hennes kropp med de övriga kropparna och gränserna mellan kroppen och publiken blir diffusa och uppluckrade. I sessionen, liksom hos Bachtins groteska kropp, är mun, bröst, kön och bak centrala. När ett hål görs i t-shirten och det ena bröstet lyfts ut blir det som ”står ut och sticker fram ur kroppen” (Bachtin, s. 294) uppmärksammat. När choklad trycks in i hennes mun blir kopplingarna till den gapande munnen tydlig. Ytterligare en del är det överdrivna i sessionen. Bachtin talar om skarpt framträdande överdrifter som hyperboler. Dessa är särskilt påfallande i bilderna av kroppen i relation till mat. Att stoppa in mat i kroppens öppningar och göra det privata (blottande av kroppsdelar) till offentligt innebär med Bachtin ord en degradering67. I det som Bachtin kallar den nya tiden har sexualitet, ätande, drickande och förrättande av naturbehov helt och hållet ändrat betydelse då de har förlagts till det privata och blivit en individuell angelägenhet. Det råder en 67  Med degradering menar Bachtin att ”man för ned allt som är upphöjt, andligt, idealt, abstrakt, till det materielltkroppsliga planet, till det plan där jord och kropp utgör en oupplöslig enhet” (1965/2007, s. 29).

191

ökad kontroll av emotioner, kroppsliga funktioner och expressivitet samt ett förakt inför kroppsliga avslöjanden, lukter och vätskor och kroppsljud. Sociologen Pasi Falk (1994), som utgår från Bachtins teori, menar att det historiskt sett har skett en förskjutning där den öppna kroppen i många sammanhang har gått mot att vara en sluten kropp som kontrollerar sina kroppsliga och emotionella uttryck. Det finns få arenor i det moderna samhället där starka känsloyttringar tillåts. Det innebär en dynamik mellan dels underhåll och disciplinering (jfr Foucault, 1974/1993), dels förlust av självkontroll hos den moderna individen. För att en individ ska kunna kontrollera sin kropps gränser krävs en stark kontroll över vätskorna in och ut från kroppen. Den nya tidens kropp är enligt Bachtin (s. 297) en ”färdig, fullbordad, strängt avgränsad, sluten, utifrån visad, icke blandad och individuellt uttrycksfull kropp”. Kroppens yta får en viktig betydelse som gräns för den slutna individen som inte låter sig förenas med vare sig andra kroppar eller världen. Trots den här distanseringen från den ”groteske andre” finns ändå en komplex fascination och lockelse för densamme, varför det enligt sociologen Mike Featherstone (1994) finns en längtan hos den nutida människan efter arenor där gränser kan överskridas och återhållsamheten kan släppas. Featherstone ger exempel på platser såsom teatern, karnevalen, cirkusen och exotiska miljöer. Enligt ovanstående blir det tydligt att även BDSM- miljöer kan utgöra en sådan arena för gränsöverskridande och känsloexpressivitet. Den beskrivna sessionen är förknippad med starka känslor, såväl från deltagarna som från publiken. När jag läser på Darkside dagen efter, beskrivs kvällen i starka ordalag där många blivit överväldigade av den starka upplevelsen på ett positivt sätt och gett kvällen fem av fem möjliga stjärnor, så även tjejen som deltagit i sessionen. Även i nästa exempel är den kollektiva känsloyttringen central. Personen som deltar berättar att hen länge arbetat med sin könstillhörighet och ganska nyligen blivit mer öppen som transsexuell. Fältanteckningen kommer från en workshop och det är cirka femtio personer i publiken: Sessionen börjar med att föredragsledaren sitter i en soffa tillsammans med deltagaren, hon frågar vilken relation deltagaren har till förnedringslekar och ber hen att berätta. Under tiden smeker hon försiktigt hen i nacken och på händerna. Sedan tar hon av deltagarens sjal som hen har virad runt halsen och använder den långärmade tröjan till att knyta fast hens armar, hon binder upp den ena armen på ryggen och den andra över bröstet. Sjalen binds sedan runt kroppen så hen inte kan komma loss. Ledaren lägger ner deltagaren på rygg på

192

golvet. Hon sätter sig grensle över kroppen, tar fram några blackboardpennor och tittar hen i ögonen och säger SHE? Samtidigt som hon skriver ordet på hens bröst. Hen skakar på huvudet och säger no. Föredragsledaren säger HE? Och skriver det samtidigt. Hen svarar no och skakar fortfarande på huvudet. Detta fortsätter om och om igen och orden skrivs på överkroppen så det till slut inte går att uttyda vad det står eftersom det blivit överskrivet så många gånger. Publiken är knäpptyst och jag upplever stämningen som mycket känsloladdad. Ledaren tar fram pennan igen och säger IT? Och deltagaren nickar och svarar med stor lättnad ja. Ritualen upprepas och varje gång skriver föredragsledaren ordet på deltagarens överkropp. Slutligen står ett enda stort IT på deltagarens överkropp och sessionen är över. Hen blir lagd på sidan, munnen får agera pennställ och kroppen fotpall till föredragsledaren, som vänder sig till publiken och summerar workshopen.

Iscensättande av förnedring ses av de flesta som frånstötande och motbjudande och frågan om hur människor kan utsätta sig för detta frivilligt uppkommer ofta68. Även i denna iscensättning är kroppen i fokus. För att förstå den ritualisering som sker av den groteska kroppen vill jag ta hjälp av Randall Collins (2005) teori om interaktionsritualer. Många hänvisar till den kollektiva känsloladdningen och det enade fokus som är centralt i båda de hittills beskriva sessionerna och som har en viktig betydelse för gruppgemenskapen. Genom interaktionsritualer, där Collins vidgar ritualbegreppet till att inte enbart gälla i en religiös mening, kan gemensamma känsloupplevelser undersökas. En interaktionsritual består av två eller fler människor i så pass fysisk närhet att de påverkas av varandras kroppsliga närvaro, även om de inte behöver vara helt medvetna om detta. Det finns upprättade gränser mot utomstående, där deltagarna är medvetna om vilka som deltar och vilka som inte gör det. Det råder ett enat fokus mot ett gemensamt objekt eller aktivitet och slutligen innebär det en gemensam känsloupplevelse för gruppen. Interaktionsritualer har fyra huvudsakliga effekter enligt Collins (2005, s. 49): De skapar en stark känsla av gemenskap, de ger en emotionell energi till individen med känslor som trygghet, styrka och initiativförmåga, det finns symboler som gruppen riktar ett enat fokus mot; de ”heliga föremålen”. Slutligen skapas en känsla hos deltagarna av moral; man kan rättfärdiga varför man är med i gruppen och försvarar dess symboler mot personer som inte respekterar gruppens symboler och handlingar.

68  Det är viktigt att påpeka att det inte är alla som definierar sig som BDSM-utövare som gillar förnedring. Som jag tidigare beskrivit ska BDSM-akronymen ses som ett paraplybegrepp innefattande många olika praktiker där utövare kan välja att utöva vissa men inte andra.

193

Båda de beskrivna BDSM-sessionerna uppfyller kriterierna för en interaktionsritual. Det finns upprättade linjer mellan innanför och utanför interaktionsritualen. Personerna som deltar och som finns i publiken vet att det handlar om en uppvisning där personerna deltar frivilligt och har samtyckt till det som händer. Om en person kom utifrån, utan att veta om att det var BDSM som utövades, skulle hens tolkning av situationen troligtvis vara en helt annan än de ”invigdas”. Det uppstår en fysisk närhet mellan de deltagande. Det riktas ett enat fokus mot föredragsledaren och deltagaren. Publiken riktar odelad uppmärksam till deltagarens känslomässiga och kroppsliga reaktioner; det finns således ett gemensamt uppmärksamhetsfokus. Båda exemplen visar en stark känslomässig upplevelse i samband med sessionerna. Denna upplevelse kan härledas till det Collins (2004) kallar emotionell energi; en sammanfogande gruppdynamisk känsla. Han liknar emotionell energi vid det psykologiska begreppet drivkraft, men med en social orientering där en emotionell energi kännetecknas av en stolthet och ett engagemang i gruppen. Collins (ibid) skiljer mellan långvariga och kortvariga emotioner. De förra kan beskrivas som en sinnesstämning och handlar om individens känsla inför sig själv, att bry sig om andra, interagerande och gemenskap. I en interaktionsritual går deltagarna in i riten med en uppsättning emotioner. Dessa menar Collins, är kortvariga och tillfälliga. Resultatet eller effekten av ritualen är långvariga emotioner såsom tillhörighet, gruppdynamik och gemenskap. Han ger begravning som exempel där de kortvariga emotionerna består av sorg och saknad men effekterna av begravningen är känslan av en gruppgemenskap med övriga begravningsdeltagare. Den emotionella energin vid en BDSM-session kan beskrivas som följande. De initiala känslorna som beskrivs av deltagarna är förväntan, lust och triggande. Detta är de känslor som Collins ser som kortvariga. Under ritualen har deltagarna ett gemensamt fokus vilket var tydligt i exemplen. De inledande individuella känslorna förändras till enande gruppdynamiska känslor. Efter leken beskrivs känslor av sammanfogande, kärlek, tillgivenhet, gemenskap och sårbarhet. Emotioner som enligt Collins är långvariga. I detta avsnitt har jag analyserat hur BDSM kan utgöra en arena där kroppar tillåts (eller kräver) att vara det Bachtin kallar öppna, i ett samhälle där den slutna kroppen upphöjs till ideal. BDSM-sfären kan möjliggöra ett utforskande av områden som annars uppfattas som tabu. Ett utövande handlar till stor del om gränsöverskridande, hängivelse och känsloexpressivitet vilket gör det relevant att beskriva BDSM som en arena där starka upplevelser och yttringar tillåts. Denna

194

iakttagelse kan utgöra en grund till förståelse för varför människor söker sig till denna miljö. BDSM-sfären kan vara en arena av ”ordnad oordning” för att använda Featherstones ord. Slutligen uppfyller BDSM-sessionerna kriterierna för det som Collins kallar en interaktionsritual och skapar starka sammanfogande gruppdynamiska känslor av kärlek, tillgivenhet och gemenskap. I nästa avsnitt kommer jag fortsätta att utforska de starka upplevelserna som utövare kan uppleva under en session genom att fokusera på kroppsliga och mentala tillstånd.

6.4 Hänryckning och extas under kontrollerade former Många utövare beskriver det som sker i samband med en session och stunden efter i starka ordalag. Inte sällan refereras till det som kallas subspace och domspace. Subspace kan, som jag tidigare skrivit, ses som ett mentalt tillstånd som kan uppkomma hos den undergivne under utlevnad. Även en dominant kan uppleva detta tillstånd och det kallas då för domspace. Jag läser ett dagboksinlägg på Darkside där en nålsession beskrivs, ur den mottagandes perspektiv. Personen beskriver de subjektiva upplevelserna av vägen in i subspace och hur så kallad edge play, utlevnad som är förknippat med många risker, kan gå till. Jag får tillåtelse av författaren att återge delar av berättelsen här: Jag ska se om jag kan ta er med på en resa … När nålarna sätts börjar sakta en avslappnad känsla infinna sig, världen blir lite mjukare, lite behagligare, i samma takt så spetsas min hörsel. Jag glider iväg lite grann som en luftmadrass en varm dag i havet, vindstilla, behagligt, rogivande. Där befinner jag mig i utgångsläget under resten av scenen. Min verbala förmåga begränsas radikalt. När sen nålarna stimuleras så rusar kroppen. Den är fullt alert, muskler spänns och slappnar av. Det uppstår spasmer i händer och ben, oftast bara på en sida av kroppen. Nu börjar min hjärna stänga ner systemen, jag går inåt i mig själv, stänger dörrar, sen fönsterluckorna, persienner, gardiner, innerdörrar, går ner i källaren. Att jag reagerar på detta sätt är inte något jag väljer utan något jag gör och det är detta jag menar med ”grundpersonlighet”, jag är introvert. Jag tar med mig känslan och går in i mig själv. Här brukar min partner dra upp mig i ljuset igen och kollar hur jag har det. Hon slår på alla systemen igen och lugnar ner dem med beröring. Hela denna resa är fullständigt trygg och oftast sker den utan något annat än positiva känslor för mig. Det som kan bli problematiskt, det är när jag skall tillbaka till världen. När nålarna tas bort. Jag har en aggression inom mig och den kan triggas extremt lätt i detta läge. Ord, tal i omgivningen som inte behöver alls vara riktat mot mig, beröring skall vi inte prata om (rör mig INTE). Naturligtvis räknas inte xxx in bland dessa faktorer utan Hon är den som kan kontrollera mig, Hon är

195

den som kan sätta igång min reptilhjärna med andning så att jag kan hantera mig. Att sen landa, jo det tar sin lilla tid, oftast så innefattar denna både tårar och skratt men det är mer som en systemåterställning och en defragmentering. Needle play är en mental form av BDSM. Det tar tid att bli samstämda eftersom den Dominanta måste läsa av mycket mer subtila signaler än vad som finns vid en piskscen. Min lilla analys bottnar i att de känslor man har för dagen och den grundpersonlighet man har förstärks något helt enormt. Planerar ni att leka med nålar, se till att ni gör det en bra dag, ni skall ha sovit bra, ätit bra, inte ha några underliggande konflikter eller irritationsmoment. Det kan komma reaktioner, snedtändningar dagen efter. Detta är hard core endorfiner.

Subspacetillståndet är komplext och mångfacetterat då upplevelsen kan skilja sig från person till person och kan triggas av helt olika saker. Ofta liknas tillståndet vid någon typ av eufori och ses av många som eftersträvansvärt. Intervjuutdraget som följer är från Adam som beskriver hur han upplever subspace: Jag blir som berusad nästan. Jag går in i det som kallas subspace, man går in i sig själv och man försvinner. I början så är jag väldigt pratsam och är glad men allteftersom man få in endorfiner så slutar jag prata, utan jag bara stönar och gör gutturala ljud. Det är till och med nästan så att jag tappar medvetandet. Inte så att jag blir trött men jag ger upp. Den här kampviljan, den finns inte, man bara accepterar. Det är ju det här att när någon sätter en nål så får du smärta och den måste du jobba med. Alltså ofta kan det vara så, att stoppa in nålen tar fem sex minuter, ibland kan det ta en halv minut att slutföra och du kan få konstant med smärta hela tiden, att du känner det hela tiden. Om det är en halv sekund så är det ”aj”, sen är det klart. Men är det hela tiden så har kroppen lite att arbeta med, att hantera det. Och det är beroende på hur man hanterar det, vissa kan bara sitta och skratta, andra gråter eller vad man nu gör. Jag har väl det att jag stönar och kroppen försöker acceptera. Jag får kämpa för att inte tuppa av. Man vill bara sluta ögonen, det känns som man bara försvinner. Charlotta: Har du kommit till subspace på annat sätt? Adam: Jag har gjort det genom spanking. Första gången visste jag inte, jag var inte medveten. Jag blev inte rädd men det var ett visst obehag. Jag upplevde som jag såg mig själv i tredje person, jag hade ögonbindel så jag såg egentligen ingenting men jag såg mig själv i tredje person, jag svävade utanför. Och det var riktigt scary. Charlotta: Vad tänkte du då?

196

Adam: Jag tänkte vad är nu detta? Men jag kände ju glädjen men just det här … vad händer? Det var ingen som hade förklarat det för mig. Det är inte förrän senare som jag har insett att vänta lite nu, det var ju det, och det var första gången. Charlotta: Det låter nästan som en religiös upplevelse? Adam: (skrattar) Alltså, Livets ord, och allt vad de heter som talar i tungor och sådana grejer. Ja, man ligger nog farligt nära dem.

Adam beskriver hur han upplever subspace med ord som att bli berusad, tappa medvetandet, ge upp, känna obehag blandat med glädje. I en session upplevde han det som att han svävade utanför sig själv och undrade vad det var som höll på att hända. Han beskriver händelsen som scary. Religionsteoretikern Robert S. Ellwood (1980) har utformat ett analysverktyg för att förstå starka upplevelser eller det som han kallar ”mystiska erfarenheter”, vilka inte är baserade på eller begränsade till ideologiska och religiösa kontexter. Jag finner detta användbart för att förstå och analysera emotioner och sensationer i samband med sessioner, samt tillstånd av sub/domspace. Ellwood beskriver tre steg som finns med i många ”mystiska” eller ”oförklarliga” erfarenheter. Den första kallar han för ”trigger” eller ”bakgrundsinfluenser”. Sub/domspace kan nås på olika sätt men de sker alltid under utlevnad, varför BDSM-praktikerna kan ses som triggers. Som vi kunde se i förra avsnittet har BDSM-praktikerna en stark sammanfogande gruppdynamisk känsla och sammankittande effekt. Det andra analytiska steget av en mystisk erfarenhet enligt Ellwood (1980, s. 69) är: The first moment in the mystical experience proper and its most intense point: a sudden, seemingly spontaneous flash of absolute power or ecstasy. It does not last long in its intense phase, but it imparts enough intensity to leave the experiencer shaken yet enraptured for minutes or even hours afterward.

Det som Ellwood beskriver kan jämföras med peaken av sub/domspace och den omedelbara stunden efteråt. Jag vill uppehålla mig vid detta steg då upplevelserna kan skilja sig markant mellan utövarna. För de flesta är upplevelsen positiv medan den, om det går fel, kan resultera i att utövarna ”kraschar” vilket jag kommer att återkomma till. Peaken beskrivs av Ellwood som en känsla av absolut makt eller ecstasy som kan översättas till hänryckning eller extas. Gemensamt för beskrivningarna av såväl subspace som domspace är att de uttrycks i starka ordalag. Utövarna som har upplevt dessa tillstånd har ofta svårt att återge känslorna och erfarenheterna i ord. Flera har letat efter ord och någon har sagt

197

att ”orden räcker inte till”. Utövarna vittnar således om mycket starka känslor i samband med sub/domspace. Annie berättar om hur hon upplever det att få någon att komma till subspace: Det är en fantastiskt het upplevelse att få någon att komma till subspace och se någon tappa sig själv på något sätt. Att gå från att vara en människa som spelar med eller leker lite eller tycker att det är en kul grej, till att börja skaka och inte kunna prata riktigt, så man får bära runt dom i famnen och liksom sätta ner dom på olika ställen. Slå om med filtar och klappa och säga att allt ska bli bra, bära runt och ta hand om och verkligen se till att den här människan är på en så bra plats som möjligt. Att man hamnar i det här otroligt starka ruset så man bara inte har kontroll längre och det är häftigt. Det är häftigt att få vara en del av.

Även Magnus beskriver denna upplevelse. För honom innebär det ett enormt maktrus att som dominant föra in någon i subspace: Jag brukar uttrycka det som att jag håller hennes hjärna i min hand. Den är som en liten geléklump och hon har verkligen gett allt till mig. Hon är så långt ut i subspace, hon är så tänd och hon har massor med endorfiner i kroppen och hon har faktiskt noll koll. Det ska man inte skämta om, framför allt inte med folk som inte upplevt det själv, men i det läget, då skulle man helt ärligt kunna fråga personen, jag kapar av ditt ben nu, är det okej? Och de säger bara ja. Alltså så väck kan folk bli av det här. Och det är rätt häftigt. Det är som ett maktrus. Alltså jag håller ju den här personen i handen. En vän till mig som också är sadist brukar säga att ”då är jag gud” men jag har aldrig liknat mig själv vid gud men det är ett enormt maktrus. En känsla av förtroende, av tacksamhet.

I både Annies men kanske framför allt i Magnus citat blir det stora ansvar som den dominanta parten åläggs tydligt. Om upplevelser av att komma i subspace är relativt vanliga i BDSM-sfären så talas det mindre om domspace, det vill säga den dominanta partnerns upplevelser av detta tillstånd. Sofia har erfarenhet av att gå in i domspace: Ja, jag känner ju att jag blir avslappnad av att för en gångs skull ha full koll. Att nu är det mina villkor som gäller. Och det blir avslappnande i sig. Att nu gör jag det här på mitt sätt liksom, punkt. Till exempel om jag piskar, det här rytmiska, att fokusera helt och hållet på den undergivna, att den mår bra under hela sessionen, mitt fokus ligger helt och hållet där. Jag behöver inte oroa mig för jobbet, för mamma eller kompisar eller vad jag ska göra i morgon för nu är fokus här. Jag är i nuet. Det är väldigt skönt för mig. 198

Charlotta: Det låter nästan meditativt? Sofia: Ja, det blir faktiskt så. Man har ett fokus och det är den undergivna och det som händer mellan oss. Det pratas mer om subspace, det som man går in i som undergiven när man är hög på endorfiner och svävar i väg och vet inte riktigt var man är och så, men det finns ju domspace också men det kanske är lite mer att man är hyperobservant. Att man tar in alla intryck men också att man kan vara lite borta om man är hög på adrenalin och upphetsning och vad det nu är för hormoner som frigörs.

Sofia skiljer på upplevelserna i subspace och domspace, där hon ser domspace som ett tillstånd där man är ”hyperobservant”. Stunden efter att ha varit i sub/ domspace beskrivs på olika sätt men med det gemensamt att finns ett behov av att ”landa” såväl psykiskt som fysiskt. Till exempel säger Annie: ”Det är en väldig release, man känner det ju efteråt, jag kan liksom va som skakig eller hög i flera timmar efter och få världens dippar efter. Så det är ju liksom knark, man får samma reaktion som en drog. Först hög och sen får man ligga under en filt dagen efter.” Många utövare beskriver stunden efter ett utövande som viktig för intimiteten och närheten i en relation, vilket också har beskrivits av exempelvis Cutler (2003) och Sagarin et al (2009). Adam säger såhär: Jag är så glad så jag blir rörd, jag gråter av glädje. Jag kan ju säga att ibland när jag har haft någon riktig tung lek och varit mycket i subspace så är det en enorm tacksamhet. Jag kan sitta och gråta länge och vara helt borta och känna en enorm tacksamhet, inför den personen och även inför mig själv, men det tar ju tid. Det är inget som jag kan stänga av.

Känslorna efter en session kännetecknas av sammanfogande, kärlek, tillgivenhet, gemenskap och sårbarhet (jfr Collins, 2005). Anders menar att relationen mellan den dominanta och den undergivna kan jämföras med en föräldra-barnrelation: Ger ömhet liksom, dels handlar det om att försäkra eller förklara eller uttrycka kärleken eller ömheten, att jag inte är arg. Kolla hur hon mår, om det gör ont någonstans, är du okej, lever du (skrattar till), är alla bitarna på plats, hålla henne, sätta ner henne i knäet, det blir nästan en föräldra-barn relation. Det blir väldigt ömt liksom. Torka tårar om det är såna.

Precis som Anders beskriver, anses det i regel vara den dominanta partnerns ansvar att ta hand om de starka känslorna och/eller fysiska reaktionerna efter en session. Flera av utövarna påtalar dock att den dominanta också har behov av att landa

199

och att det är något som ofta bortses från. På en BDSM-klubb som jag besöker finns ett särskilt rum, som kallas för landningsrum, och arrangörerna berättar att det inte får förekomma någon lek i detta rum och inte heller något socialt umgänge utan rummet är endast avsett för att komma tillbaka efter en session. Även om man har säkerhetsord och utövar med samtycke och överenskommelser kan det ändå gå fel under en session. Nedan är ett intervjuutdrag med Adam: Jag ville inte leka med nässlor. Och då sa jag det, jag vill inte, ser jag en nässla i rummet så går jag. Det bara är så och det är en personlig upplevelse jag har sen jag var liten. Det sa jag inte, jag sa bara att nässlor är nej och det var på försommaren och jag visste att det kan komma. Och då sa hon att ja, okej. Sen så står jag fastbunden och helt plötsligt så känner jag att det sticks och bränner och hon frågade litar du på mig och jag sa ja och så drog hon ytterligare och jag kände att det var någon form av växt och jag kände hur jag fick panik och bröt ihop. Det visade sig att det inte var nässlor, men hon ville ge mig en upplevelse av att det var nässlor. Det var ett granskott som hon stack mot mig och det gav samma upplevelse, men jag var redan uppvärmd och hade fått ordentligt med stryk så kroppen var riktigt känslig. När hon då började leka med det, så är det det här psykologiska spelet, och då insåg inte hon hur … jag hade sagt att jag inte vill vara med om det här över huvud taget, ser jag att det ligger några nässlor i rummet så vill jag inte leka. Charlotta: Vad hände efteråt? Adam: Jag safewordade och bröt ihop (…) Och ja, den kvällen var ju förstörd och jag har inte haft någon som helst kontakt med henne sen, jag kände att det här är en person som jag inte kan lita på. Jag berättade sen varför och då insåg hon ju ”oj shit, det här var ju inte bra”. Och sen dess så har jag inte velat interagera med den personen.

Det Adam beskriver i intervjuutdraget kallas inom BDSM-sfären för ”att krascha”. Det kan förklaras som en stark negativ emotionell händelse där (oftast) den undergivne reagerar ”snett” på något som skett i utlevnaden och mår dåligt. Hur krascher ter sig skiljer sig mellan personer och tillfällen, men det är viktigt att all utlevnad omedelbart avbryts och att inblandade parter kommunicerar för att reda ut vad som gick fel69. Många påtalar att ett fysiskt omhändertagande är viktigt, att vara nära, rengöra sår om det är sådana, få personen som kraschat att komma tillbaka och möjliggöras ”tillåtelse” att känna och bearbeta kraschen. Även om en krasch oftast drabbar den undergivna partnern är det viktigt att påtala att även den som agerar dominant kan krascha. Annie säger såhär: 69 http://www.bdsmsthlm.se/bdsm/ordlista/

200

En dom kan också, om det inte går bra, krascha och må fruktansvärt dåligt efter. De har ju också det här att om det händer något, så är det ju inom citationstecken deras fel, för de har ju ett ansvar att lyssna och det blir ju fruktansvärt om man hamnar fel. Till exempel vid våldtäktslekar, även om det har gått bra och alla är nöjda brukar man ju rekommendera för den som är dominant i en våldtäktslek att alltid ha någon hos sig och prata med efteråt för att det är ju en väldig resa efteråt att ta hand om och konstatera att det här var inte övergrepp.

En krasch behöver inte ske under eller i direkt följd av en pågående session, ibland kan kraschen komma flera dagar efter utövandet. Flera utövare påtalar att det därför är viktigt att ha kontakt med den man utövat med under de efterföljande dagarna, särskilt om man har utövat med någon som man vanligtvis bara träffar sporadiskt. En krasch kan ha flera orsaker. Många utövare menar att risken att krascha blir högre om de utövande inte bearbetar sessionen tillsammans efteråt, att de ger varandra feedback, berättar för varandra om deras upplevelser och tillsammans bearbetar sessionen. En del hänvisar till fysiologiska reaktioner under en utlevnad, som att kroppen producerar en ökad mängd hormoner, dopaminer och morfinliknande medel. När sessionen är över och kroppen slutar producera dessa kan den reagera på olika sätt, en del utövare vittnar om temperatursänkning och kraftig utmattning. Vissa jämför det med en kraftig baksmälla. I det första steget i Ellwods (1980) analysmodell beskrev jag BDSM-praktikerna som ”triggers” eller ”bakgrundsinfluenser” som kan utlösa starka upplevelser och sensationer, det som av Ellwood kallas ”mystiska erfarenheter”. I BDSMsfären benämns dessa som sub/domspace. I det andra steget analyserades peaken av sub/domspace och den omedelbara stunden efteråt. Samtliga utövare som jag har talat med och som har upplevt dessa tillstånd beskriver dem i ytterst starka ordalag. För de flesta är upplevelsen positiv medan den, om det går fel, kan leda till att man ”kraschar”. Vi är nu framme vid det sista steget i Ellwoods (1980) analysmodell. Han beskriver tiden efter upplevelsen (1980, s. 69) som ”the afterglow, when the intensity recedes and associated ideas and images appear (…) it is rather an associative state, when the experiencer begins the work of relating the experience to other experiences or ideas, particularly those that give meaning to the experience and his or her life”. När de starkaste känslorna har lagt sig kommer tankarna. Adam säger: ”Ibland har jag inte kunnat sova på hela natten utan bara grubblat och gått runt, runt i lägenheten och gått igenom det jag har upplevt.” Jag frågar honom om det är en positiv känsla, han svarar:

201

Ja, det är det. Jag får den här tacksamhetskänslan men även, alltså det är en skam också, det kommer vissa grejer. Man tänker ”vad fan håller man på med”, alltså det är inte … nä, allting är inte bara very good utan man får ta det onda med det goda och det kan komma fram. Ibland får man släppa fram känslorna.

Att integrera en sådan upplevelse, som Adam beskriver, i ens medvetande kräver ofta bearbetning och ger upphov till olika tolkningar. Enligt Adam är känslorna som uppstår efter en session starka och av olika art; han är rörd och känner tacksamhet men kan samtidigt uppleva skam och andra mindre positiva känslor. Han kan grubbla hela nätter och det blir tydligt att känslor som skam och tacksamhet behöver bearbetas, förstås och relateras till övriga livet samt ges en mening. Ellwoods tre analytiska steg kan relateras till sociologerna Cohen och Stanleys (1976/2002) begrepp reality slips. Med dessa ”verklighetsglidningar” menar de tillfällen då vi plötsligt blir överväldigade av en stark kraft eller känsla, antingen inifrån eller utifrån, vilken får oss att revidera och ompröva själva essensen av världen, samhället och oss själva. Dessa tillfällen kan ske vid olika tidpunkter i livet, på skilda platser och ha skilda effekter. De kan vara förväntade eller helt oförutsägbara men ger oss en insikt i andra medvetandenivåer. Huruvida vissa av dessa händelser är mer verkliga och sanna än andra är av mindre betydelse menar författarna. Det som är intressant är hur upplevelsen blir tolkad i efterhand. Händelserna är svåra att tolka då vi måste förlita oss till redan utstakade tolkningar, exempelvis genom att ge händelsen en religiös innebörd där ”the nature of the reality slip becomes contaminated by the construction into which the experience is placed” (Cohen och Stanley, 1976/2002, s. 175). Benämningen och tolkningen av fenomenet placerar samtidigt in det i en viss kategori. Detta blir tydligt i Adams citat ovan där han grubblar och försöker bearbeta och förstå händelsen samt sortera känslorna och placera in upplevelsen i en lämplig kontext. Vad gör vi då med dessa reality slips? Hur placerar vi in dessa extraordinära händelser i våra pågående liv? Enligt Cohen och Stanley (ibid) är det enklaste tillvägagångssättet att vi neutraliserar eller normaliserar dem. Vi förklarar bort det som något som säkert händer då och då. Det är, fortsätter författarna, som om vi har internaliserat samhällets skepsis omkring alternativa verkligheter och medvetandenivåer så djupt att vi förbjuder sådana möjliga tolkningar från vårt medvetande. En annan väg för att få händelsen att passa in i våra skript är att ta till oss dess mening på en intellektuell nivå. Händelsen förändrar det kognitiva medvetandet men stannar i huvudet. Vi erkänner den men den förblir oförklarlig. Den tredje vägen är en förändring av medvetandet som leder till en förändring av

202

levnadssätt. För detta krävs först att skapa förnuft till händelsen och sedan att placera in denna känsla i ett meningsfullt trossystem. Att jämföra dessa upplevelser med andra endorfinhöjande praktiker, som exempelvis löpning och extremsporter är vanligt. Detta har uppmärksammats av forskare som exempelvis Carol Truscott (1991, s. 21) som skriver: The endorphin high is recognized, experientially if not by name, by runners, bodybuilders, and aerobic exercisers as well as by consensual sadomasochists. This experience, only recently identified, involves the release of endorphins and other naturally produced opiatelike chemicals. The chemicals cause the person to be flooded with good feelings.

I relation till starka upplevelser inom BDSM kan vi se att utövarna agerar olika. Vissa slår bort upplevelsen. En del tar hjälp av fysiologiska förklaringar som att kroppen tillverkar så stora doser endorfiner och dopaminer, vilket möjliggör att dessa tillstånd kan nås. Andra gör jämförelser med andliga, extraordinära upplevelser och kopplar utövandet till spiritualitet och religion.

Utövandet som en spirituell och andlig upplevelse Många utövares berättelser handlar om betydelsen av att lämna ifrån sig ansvar och bestämmanderätt. Många beskriver också trygghet och tillhörighet som centrala delar i utövandet. En del vittnar om extraordinära upplevelser som de menar inte går att förklara på ett förnuftigt sätt. Det är flera utövare som liknar utövandet med spiritualitet och gudstro och i detta avsnitt kommer jag att diskutera andliga upplevelser i BDSM och hur dessa förstärks med hjälp av ritualer och övergångsriter. Jag kommer också att reflektera över de gemensamma nämnare som finns i ett utövande och en gudstro, samt hur tillvägagångssätten som utövare ger mening åt sina erfarenheter liknar de sätt som religiösa människor ger mening till sin tro. Nedan följer ett längre intervjuutdrag där Kim berättar om sin religiösa bakgrund och dess relation till BDSM: Jag kommer från en frikyrklig familj och släkt. Jag växte upp i en liten stad där det inte fanns så mycket att göra för ungdomar förutom idrott, och jag var inte personen som idrottade, och sen fanns de frikyrkliga sammanhangen. Ungdomsgårdar drevs i pingstkyrkans regi. När det kom till sex så var det inte så tillåtande. Jag fick ofta höra en liknelse att om en tjej har ett äpple och bjuder det till olika människor, så har hon till slut bara ett äppelskrutt kvar till mannen som hon ska gifta sig med. Och skrutten vill ju ingen ha, ungefär så. Det var den

203

typen av berättelser som vi fick med oss. När jag började bli medveten om min sexualitet så var jag 14 år ungefär. Då började jag kolla porr och det var mycket BDSM, det var det som triggade mig. Det andra var inte riktigt lika intressant. Jag var troende tills jag var 19, 20 någonting. Nu är jag 22 år. Ett tag gick det parallellt, BDSM-utövandet och den kristna tron och jag problematiserade väl utövande lite smått med partnern och det var väl där någonstans som allt började ruckas. Jag tror att om jag bara hade varit BDSMutövare och inte sett andra problem med just tron så hade nog de båda gått att kombinera. Processen att lämna kyrkan var ganska komplicerad. Det gick en tid där jag tvivlade och inte visste vad jag skulle göra, samtidigt som jag blev mer och mer involverad i församlingen och skulle få ett större ansvar. Det var något som var på gång och jag kände mer och mer att det här kanske inte fungerar. Och sen blev jag kär i en tjej och då fattade jag att det här går ju inte; jag kommer inte kunna kombinera de här olika delarna av mig själv. Men min pappa ber fortfarande för mig. Att jag ska välja att bara vara med män och komma tillbaka till gud igen. Det finns också så mycket som jag tänkt på i efterhand; så väl de gifter sig BDSM och den kristna tron. Jag tilltalas väldigt mycket av det här med att lämna över sig själv i någon annans händer, att tillbe, att ha en gud som liksom vet bättre och har kontrollen och håller mig i sin hand och att det är väldigt många paralleller att dra till att vara undergiven som i mitt fall. Frikyrkan och BDSM uppfyller någon form av funktion och det kan vara ungefär samma sorts funktion. Och ändå att det skapar nya gudar och egna gudar och att det kan vara något fint liksom men att det är ganska bra att ha en medvetenhet, att det är något som jag gör för att det fyller en funktion för mig. Det har mycket att göra med känslan att vara accepterad och älskad. Att komma till gud och bli älskad för den som en är, med alla sina fel och brister. Men i praktiken, för mig, så har det känts som att gud skulle föredra mig utan vissa aspekter som om jag vore straight vore det ännu bättre. Men det är sådana berättelser som jag har hört, att bli sedd för den en är, men ändå bli älskad. I BDSM-världen så handlar det ju om en sexualitet som varit skambelagd jättelänge för en själv och så plötsligt kommer en till ett sammanhang där jag får vara precis den jag är med alla aspekter av mig själv. Jag minns känslan första gången jag var på en BDSM-klubb och fick förståelse och kunde skämta och andra förstod, och att jag inte behövde censurera de delarna av mig själv. Det var jättejätteviktigt för mig själv och jag skulle nog beskrivit det som en nykär känsla och som att ha kommit hem.

204

Kim kommer från en frireligiös familj och gör jämförelser mellan BDSM och kristendom. Kim, liksom flera andra utövares reflektioner, aktualiserar frågan om gemensamma nämnare i ett BDSM-utövande och ett religionsutövande. För att förstå vilka sociala och psykologiska mekanismer som ligger bakom religiös tro och vilka olika delar en andlig upplevelse består av, har jag vänt mig till religionsfilosofiska teoretiker. Rudolf Otto (1924) var en tysk filosof och teolog som beskrev andlighet som en nedärvd känsla för det heliga, en numinös70 upplevelsekvalité, vilken uppkommer i mötet med något på en gång både skrämmande och tilltalande. En annan tysk teolog, Friedrich Schleiermacher (1799/1996) såg känslan av absolut beroende som religionens rot. Den andliga upplevelsen är affektiv; man har en känsla i förhållande till Gud, den är kognitiv; man tror att Gud ger någon form av mening, och slutligen social; man relaterar sig själv – tillsammans med andra – till det gudomliga. Det heliga beskrivs som tre saker; fascinosum, tremendum och mysterium; det är fascinerande, man darrar inför det och det är ett mysterium. Dessa tre komponenter är inte reducerbara till intellektuella förklaringsmodeller. Den andliga upplevelsen påminner på många sätt om upplevelser inom BDSM. Kim jämför sina upplevelser av BDSM med religiösa upplevelser och genom hens berättelse kan vi förstå upplevelserna som såväl affektiva, kognitiva som sociala. Känslor av fascination, bävan och mysterium återkommer i utövares berättelser. Utövandet är uppbyggt på känslomässiga samspel; Kim talar om att lämna över sig själv i någon annans händer, att släppa kontrollen där det känslomässiga i upplevelsen är centralt. Hen beskriver känslan av att vara nykär och som att ha kommit hem när hen kom i kontakt med BDSM-sfären för första gången. Såväl i samtalen på fikaträffar som i intervjuer har reflektioner om spiritualitet och gudstro i samband med BDSM uppkommit. Flera informanter beskriver en religiös bakgrund eller en fortfarande aktiv gudstro. Anders delger sin syn på kopplingen mellan religion och BDSM: Jag har ju kämpat med min barnatro väldigt mycket genom att jag har frigjort mig från den. Jag blev indoktrinerad som barn att det fanns en gudomlighet (…) Och det gäller inte mig så mycket nu, men jag tror det introducerade en hel del skuldkänslor hos mig när jag var liten. Man fick inte svära, man fick inte göra det ena med det andra. Jag mådde dåligt om andra svor till exempel, för då kunde det hända hemska saker. Jag kände mig observerad och det jag försöker 70  Otto (1924) definierar det heliga som ”det numinösa”, vilket förklaras som en icke-rationell, icke-sensorisk erfarenhet eller känsla vars främsta objekt är utanför en själv. Det numinösa ses som ett mysterium, som är både skrämmande och fascinerande.

205

fundera är, spiller det över i min sexualitet (…) Jag tror att religionen är en så tydlig maktstruktur, en hierarkisk konstruktion där de som leder går igång på makt, och de som följer tycker om att bli ledda.

Douglas (1966/1997) beskriver hur frånvaron av organiserade ritualer och kollektiva engagemang i moderna sociala kontexter har gjort att individen lämnas ensam utan några strukturerade sätt att hantera spänningar och ångest i olika livsstadier. Olika övergångar i en individs liv var i mer traditionella kulturer förbestämda och utstakade i förhållande till ålder och kön, så kallade rites de passage. Passager som ofta kännetecknades av rituella kollektiva ceremonier. Genom dessa rites de passage kom individen i kontakt med större kosmiska krafter. Handlingen placerades in i moraliska ramar och relaterades till mer omfattande existentiella problem. Förlusten av ritualer innebär att individen mister kontakten med dessa ramar och det är individens eget ansvar att hantera livsförändringar, varför varje övergångsfas riskerar att bli en personlig kris (Douglas 1966/1997). Även om det västerländska samhället har blivit alltmer sekulariserat finns ett behov och en längtan efter tillhörighet, trygghet och kontroll kvar (jfr Giddens 1991). Skapandet av mening och ett personligt trossystem blir ett kontinuerligt projekt för individen i ett samhälle där religion, småsamhällen och släktskap har en allt mindre roll i att kontrollera och reglera människans moral. Då yttre referenspunkter saknas blir livsförloppet en bana som först och främst bygger på individens egna projekt och planer. Sociologen Anthony Giddens (1991, s. 95) menar att i den senmoderna tiden betraktas självet som ett reflexivt projekt där varje individ är ansvarig för sin egen utveckling och förverkligande; ”Vi är inte det vi är, utan det som vi gör oss till.” Genom utformandet av en viss livsstil kan vanor och orienteringar länkas till en slags enhet som ger känslan av ordnat mönster. På så sätt dämpas ångest och den ontologiska tryggheten upprätthålls genom själva rutinerna. Att inom ramen för BDSM överlämna sin makt, bestämmanderätt och kontroll till någon annan kan således utgöra ett sätt att uppnå känslor av trygghet och tillhörighet. Per berättar att han tidigare var aktiv i en frireligiös församling. Han var predikant och hade missionärsuppdrag runt om i världen. Att i vuxen ålder lämna kyrkan beskriver han som ett av sitt livs största och svåraste val. Efter utträdet började han intressera sig för BDSM och när han besökte klubbar slogs han av hur många det var som hade en liknande bakgrund som han själv. Några dagar efter vårt samtal får jag ett mail av honom där han skriver att han har funderat vidare efter vårt samtal:

206

Angående funderingar på kopplingen Gud – BDSM var det en av mina stora frågor efter mina första besök på fetischklubben, nästan alla tjejer jag pratade med en kväll berättade, när jag frågade, att de hade frireligiös bakgrund. När jag pratade med en av dem och ställde frågan levererade hon ett klockrent svar som jag tänkt en hel del på sedan dess och modifierat lite. Om du är uppfostrad inom kyrkans väggar så har du ju itutats sedan bröstmjölken att Gud är den högsta makten, med total kontroll, den totala dominansen. Om du släpper greppet om Gud så har du ju ändå kvar längtan efter kontroll – tillåter du dig själv att utforska dig själv och hur du fungerar måste du kika på hur extrem sexualitet du egentligen gillar? Då blir man både bi, går igång på något BDSM-segment och älskar gruppsex!

Om vi, liksom Durkheim (1912/2001) bortser från uttolkningar och påstående om religion och istället koncentrerar oss på de reella processerna vid själva trosutövningen finner vi att religionsutövning och BDSM-utövning har många likheter. Att inom ramen för BDSM överlämna sin makt, bestämmanderätt och ansvar till någon annan, kan utgöra ett sekulariserat sätt att uppnå känslor av såväl kontroll som trygghet och tillhörighet. BDSM kan på så vis ses som ett ”substitut” till religiösa upplevelser. Featherstone (1994, s. 94) menar att samtidigt som den formella religionen får en minskad betydelse ”lever symboliska klassificeringar och rituella praktiker kvar som uttrycker sakral/profana distinktioner i hjärtat av de sekulära sociala processerna”. Religiösa trosföreställningar, symboler och praktiker är inte en rest från det förgångna utan fortsätter att existera i mer sekulariserade varianter. Om man ser utövande av BDSM som en sådan sekulariserad variant kan de många ritualer som finns inom BDSM-sfären betraktas som ”substitut” till de traditionella samhällenas ritualer. Även Beckmann (2009, s. 183) reflekterar över kopplingen mellan spiritualitet och BDSM: The lack of areas of spirituality that were formerly satisfied by religious rituals left a void in Western consumer societies. The filling of this void might be one of the broader social meanings that the increased motivation to engage in the ’bodily practice’ of consensual ’SM’ in contemporary consumer culture signals.

I linje med Beckmann blir det tydligt i informanternas citat att det ökade intresset för BDSM kan bero på ett behov av att fylla tomrummet av religiösa ritualer. Douglas (1966/1997, s. 92) menar att människan till sin natur är en rituell varelse och ”om det rituella undertrycks i en form, så dyker det upp i andra former, ju starkare desto intensivare det sociala samspelet är”. Även Simon har funderingar runt detta:

207

Jag tänker på de som kanske är troende i någon kyrka, det är precis samma sak som BDSM fast inte religiöst utan sexuellt. Man kan se så många likheter mellan religion och fetisch eller BDSM. Det är samma sak egentligen. Det är många inom BDSM som utövar ritualer, och kyrkan är uppbyggt på ritualer. Man har någon som är dominant som är präst och han eller numera hon säger vad som gäller, det har en struktur, det är predikan, nu sjunger vi, så och så och så och alla gör det tillsammans och så. Det blir ju ett gemensamt utövande av makt och den överste makten är guden men i BDSM-sammanhang så kanske det finns en som är undergiven, en som är dominant.

Douglas (1966/1997) undersöker bland annat hur sexuella relationer, avvikelser och normer har ett nära samband med samhällssystem och uppbyggnad av samhällsstruktur. Hon analyserar synen på smuts och varför smuts som normalt betraktas som ”äckligt” och skadligt i vissa fall kan få en annan betydelse. Ett ting eller ett fenomen kan få en annan symbolisk innebörd i en ritual. En ritual kan formulera om en tidigare upplevelse genom att återberättas på ett annat sätt ”så att vad som borde ha inträffat tar överhanden över vad som faktiskt inträffade” (1966/1997, s. 98). Exempelvis menar hon att det är vanligt att ”orena ting” används i konstruktiva syften inom ritualer (jfr Bachtin 1965/2007). Hon exemplifierar med incest, en handling som upplevs som tabu i de flesta kulturer, men som i en ritual kan tjäna andra syften. Att ting och fenomen får en annan symbolisk innebörd genom ritualer är inga nyheter inom religionerna. Genom historien har olika religiösa ritualer ofta heligförklarat ting som i andra sammanhang uppfattas som orena och setts med avsky. Genom att ramas in i ritualens speciella kontext kan ting och fenomen, vilka annars ses på med avsky, förlora sin kraft som hotfulla och skrämmande71. Douglas (ibid, s. 92) fortsätter: ”Inom den rituella ramen hanteras sedan det vederstyggliga som en källa till oerhörd kraft.” I vårt alltmer sekulariserade samhälle skapas ritualer även utanför de religiösa sammanhangen där BDSM kan utgöra en sådan arena. Ytterligare en företeelse som är central inom såväl religiösa samfund som BDSM-nätverk är straff och bestraffning. Inom kristendomen vilar ett hot om evig bestraffning för de som lever syndiga liv och det finns många uttalade tillvägagångssätt för att sona syndiga handlingar. Bikten inom den katolska läran är ett exempel, späkning72 ett annat. Även inom BDSM förekommer bestraffningsritualer vilket jag har beskrivit tidigare i avhandlingen. Med hjälp av 71  Hur ett BDSM-iscensättande av tidigare traumatiska upplevelser kan fungera som ett sätt att komma över desamma diskuteras i antologikapitlet Fantasies Becoming Practice: BDSM as Ritual (Carlström, 2015). 72  Termen späkning innebär olika former av självbestraffning, som exempelvis piskning och fasta, i syfte att få syndernas förlåtelse.

208

Douglas kan vi se hur ritualer inom BDSM på många vis påminner om religiösa ritualer och uppfylla samma ändamål för deltagarna.

6.5 Sammanfattning Som vi har sett i tidigare kapitel förhåller sig utövarna på olika sätt till rådande diskurser om BDSM. En del placerar utövandet i en redan befintlig diskurs medan andra konstruerar alternativa diskurser i sina berättelser om mening och innebörd av BDSM. I detta kapitel har jag lyft fram alternativa meningar och bilder av att utöva BDSM. Jag visade hur ett utövande av BDSM kan ses som motståndshandlingar då det på flertalet sätt stör och möjliggör för en uppluckring av heteronormativa normer och sexualitet. Genom Foucaults begrepp desexualization intresserade jag mig för hur BDSM kan ses som en väg att lösgöra kroppen från internaliserade konstruktioner där sexualitet reducerats till att endast innefatta genital stimulans. Vidare beskrevs hur BDSM kan utgöra en arena för gränsöverskridande och känsloexpressivitet där handlingar och begär, som utanför BDSM-inramningen kan uppfattas som omoraliska och oetiska, görs försvarbara genom iscensättningar i BDSM-sfären. Med hjälp av Collins teorier om interaktionsritualer analyserades hur en gemensam emotionell energi skapas under utövandet; en sorts gemenskap och närhet mellan deltagarna. Den rituella aspekten av sessionerna kan förstås som möjliggörare av känsloexpressivitet och emotionell energi. BDSM blir till en frizon där kroppar tillåts vara öppna i en Bachtinsk betydelse, det vill säga gränsöverskridande och bortom kontroll. Jag diskuterade de förändrade medvetandetillstånd som kan uppstå under utövandet; domspace och subspace. Jag beskrev även det som i BDSM-kretsar kallas att krascha, vilket kan liknas vid negativa emotionella sammanbrott. Slutligen diskuterades det faktum att många informanter liknar utövandet vid spirituella upplevelser och gudstro. I kapitlet visade jag att överlämna makt, ansvar och kontroll till någon annan kan vara ett sekulariserat tillvägagångssätt att uppnå känslor av trygghet och tillhörighet. På så sätt kan ett utövande utgöra ett ”substitut” till religion och trossystem.

209

7. PARADOXER OCH AMBIVALENSER INOM DISKURSIVA ARENOR

Att se BDSM som paradoxernas praktiker har varit en röd tråd genom avhandlingen. Som avhandlingen visar finns olika begär och motiv till ett utövande, vilka ofta går emot varandra. I utövarnas berättelser synliggörs diskurser och strukturer men också ambivalenser och känslomässiga motsättningar, som tar sig uttryck i olika paradoxer. I detta avslutande kapitel vill jag besvara avhandlingens frågeställningar och lyfta fram viktiga analytiska bidrag genom att utgå från de mest tydliga paradoxerna.

7.1 Att ge utövandet mening En av avhandlingens frågor handlar om meningsskapande i relation till BDSM, och hur det kommer sig att människor deltar i aktiviteter som av många betraktas som avvikande och suspekta i negativ bemärkelse. Som vi kunnat se handlar många av informanternas berättelser om lockelser till överträdelser och gränslandsaktiviteter. När utövandet blir mainstream riskerar det samtidigt att ta udden av attraktionskraften. Det paradoxala uttrycks i att spänningen som ryms i gränslösheten och lockelsen mot det förbjudna riskerar att hotas av en allt för stark kontroll och betoning på socialt och moraliskt ansvar. Samtidigt blir kontrollen det som möjliggör en normalisering och en ökad acceptans för BDSM och därmed dess existens i en vidare bemärkelse. En spänning som framkommer i denna förändringsprocess är således den mellan att vara fortsatt ”pervers” (särart) samtidigt som BDSM-nätverken strävar efter en normalisering och söker motverka en avvikande stämpel. Ytterligare en paradox finns att koppla till spänningen mellan begär och rationalitet. En dragning till det politiskt inkorrekta, farliga och förbjudna står i kontrast

210

till det ansvarstagande, trygga och kontrollerade, som också betonas. BDSM utgör en frizon för utlevande som gör att personerna kan ägna sig åt ”moraliskt tvivelaktiga” praktiker. Det finns därför en nödvändighet i att understryka sin egen moraliska trovärdighet och framställa sig som moraliskt subjekt. I berättelsen om sig själva betonar utövarna sig som ”sane”, vilket också är en del i det centrala mantrat SSC; safe, sane and consensual. Att beskriva sig som förnuftiga, reflekterande och ansvarstagande i sina sexuella och relationella praktiker kan ses som tillvägagångssätt att reducera ambivalenser. För att legitimera BDSM måste en bild av utövarna som förnuftiga och medvetna människor skapas. Att tala om utövandet och sig själva som ”sane” kan också ses som ett motstånd och en motreaktion till den patologiska diskurs som talar om BDSM-utövare som ”insane”. Utövandet är förknippat med starka upplevelser och emotioner av olika art. Informanterna berättar om känslor som rördhet, tacksamhet, stark glädje och eufori men också skam, skuld och andra mindre positiva känslor. En del jämför utövandet med sportaktiviteter, vissa med droger och ytterligare andra med spiritualitet och religion. Gemensamma ritualer och iscensättande, som på många sätt påminner om religiösa göranden, skapar mening. Flera beskriver att det är ”kickarna” man vill åt och när man väl upplevt dem vill man ha dem igen och igen. Begäret efter utövandet beskrivs således i termer av beroende, spirituella upplevelser och den öppna karnevaleska kroppen eftersträvas i kontrast till den slutna och kontrollerade kropp som i övrigt dominerar samhället.

7.2 Att förstå sig själv Det finns en upptagenhet bland utövarna att söka svar på varför man utövar BDSM. I grunden är det en existentiell fråga som handlar om vem man är och hur man förstår sig själv. BDSM är inte en homogen praktik och det finns ingen entydig förståelseram för de olika erfarenheterna och berättelserna. Många utövare ser BDSM som en rollek eller rollspel där ett lekande med tabun, stereotyper och maktuttryck möjliggörs. Genom BDSM-inramningen kan man närma sig områden som annars skulle vara svåra att utforska. Det är således många som menar att de leker BDSM och ser utövandet som ett intresse eller sexuell ”krydda”. Att se BDSM-utövandet som en lek, kan vara ett sätt att skilja mellan en frivillig maktförskjutning och en mer generell och strukturell ojämlikhet i samhället. Detta blir till exempel tydligt när berättelserna handlar om feminism; flera deltagare uttrycker att det är problematiskt att vara både utövare och feminist. Men genom att poängtera att utövandet bygger på frivillig maktförskjutning – till

211

skillnad från en strukturell ojämlikhet – kan utövandet försvaras. I linje med poststrukturalistiska läsningar kan BDSM således förstås som en aktivitet vilken ger (kvinnliga) utövare sexuell agens, lär känna sin kropp, sina gränser samt att kommunicera gränserna. Flera av deltagarna väljer denna förståelse, som kan ses som ett agerande av motstånd i förhållande till heternormativ sexualitet. Samtidigt som många beskriver utövandet som en lek och ett intresse, är det flera av utövarna som ser BDSM som en biologisk, medfödd läggning. Rosenberg (2002) diskuterar homosexualitet i relation till essentialism och konstruktivism. Hon påpekar att det inte existerar något ”rätt” svar på frågan om homosexualitetens ursprung och dess orsaker. Något som är tydligt även när det gäller BDSM. Snarare existerar en mängd förslag till förklaringar som varierar beroende på perspektiv, diskurser och traditioner. Det essentialistiska perspektivet har ofta ansetts som bakåtsträvande, medan det socialkonstruktivistiska beskrivits som progressivt. Rosenberg (ibid) menar dock att det är mer komplext än så. Till exempel har det essentialistiska antagandet att homosexualitet är medfött använts som ett politiskt argument i den homosexuella strävan efter medborgerliga rättigheter. Samtidigt som det konstruktivistiska perspektivet har öppnat upp för att se homosexualitet som valbart, vilket lämnat utrymme för homofoba åsikter att homosexualitet såväl kan som bör korrigeras. Länge sågs det som viktigt att hävda att homosexualitet var biologiskt och medfött. På så sätt menade man att samhällets förståelse skulle öka, eftersom människor inte kunde ”rå för” att de var homosexuella (Rosenberg, ibid). På samma sätt finns en hållning inom BDSM-rörelsen att toleransen skulle öka om BDSM sågs som en medfödd sexuell läggning.

7.3 Gemenskapens normer och regleringar En av de övergripande frågeställningarna i avhandlingen är vilka regler som utvecklas runt BDSM-praktikerna. Det är tydligt att BDSM-nätverken utgör miljöer med stort socialt ansvar där en strävan efter trygghet och social kontroll är påtaglig. Det finns en ambition att lära nybörjare att bli rätt sorts ”perversa”. Å ena sidan artikuleras således utövandet som en rad praktiker vilka omgärdas av tydliga regleringar och säkerhetssystem där samtycke är det centrala nodet. Å andra sidan beskriver informanterna att BDSM syftar till att bryta mot vardagens monotoni och tristess genom att utgöra olika former av överträdelser. Det är en balansgång mellan att skapa BDSM som säkert och tryggt, samtidigt som de egna gränserna utmanas och överträds som en del av spänningen. Spänningen, det oväntade och okontrollerade, återkommer som motiv för BDSM.

212

Ytterligare en ambivalens som uttrycks är den om BDSM:s relation till våld. Utövarna behöver förhålla sig till bilder av BDSM som våldspraktiker. För att de komplexa maktrelationerna mellan utövare ska vara legitima och för att skapa tydliga gränsdragningar mot våld som något annat än BDSM, spelar samtycket en central roll. Det främsta tillvägagångsättet att positionera sig mot diskursen om BDSM som en våldspraktik är således att lyfta fram samtyckets centrala roll i utövandet. Samtycket beskrivs som nödvändigt för att skapa säkerhet och bibehålla kontroll över situationen och därmed göra BDSM till den frizon som den upplevs vara för utövarna. Samtidigt är samtycke i termer av safe, sane and consensual, där till exempel stoppord ingår, inte oproblematisk för vissa utövare då det uppfattas minska spänningen.

7.4 Utövandet och omvärlden Som utövare behöver man på olika sätt förhålla sig till omvärlden. Även om flera informanter påpekar att de inte har behov av att vara öppna, beskrivs samtidigt indirekta problem som uppstår och som kräver hantering och anpassning. För de flesta utövare innebär BDSM ett risktagande i relation till sociala relationer och yrkesliv. Majoriteten av deltagarna menar att om deras utövande kom ut skulle det påverka deras jobbsituation, familjerelationer och relationen till deras barn. Eftersom BDSM fortfarande är behäftat med stigma finns en ambivalens som uttrycks i en tvetydig hållning till öppenhet och stolthet runt utövandet. Detta blir särskilt tydligt när det gäller blåmärken och ärr som tillkommit i samband med utövande. Dessa beskrivs ofta som något att vara stolt över och som utgör symboler för hängivenhet. På Darkside visas bilder där andra medlemmar kan kommentera och gilla bilderna. Om blåmärken och ärr utgör en status inom BDSM, ses de som mer problematiska i det övriga samhället och förknippas ofta med våld och utsatthet. Avhandlingen visar tydligt att det finns en upptagenhet hos utövarna att skapa balans mellan de egna, BDSM-kulturens samt det övergripande samhällets normer, värderingar och synsätt. När sadomasochism togs bort som diagnos ur diagnossystemet ICD-10 år 2009 beskrev Socialstyrelsen att sadomasochism bör ses som ”ett bland andra sexuella uttryckssätt”. Trots att diagnosborttagandet innebar en rörelse bort från sjukdomsbilden, visar min avhandling tydligt att bilden av BDSM som sjuklig lever kvar i praktiken. Att vara öppen med sitt utövande innebär samtidigt att man utsätter sig för att andra personer projicerar sina fördomar och fantasier om BDSM på en själv. Flera av de intervjuade beskriver att de alltid har vetat om sitt begär till BDSM men samtidigt också vetat att det är något som inte går att tala

213

om. De personer som står individen närmast är oftast de som personen uppfattar det vara mest angeläget att dölja sitt utövande för, samtidigt som det också kan vara de som individen har störst behov att berätta för.

7.5 Slutord Det finns många anledningar till varför BDSM är ett intressant fenomen att studera. Avslutningsvis vill jag särskilt lyfta fram en anledning, nämligen den att utövandet innehåller många allmänmänskliga element. Genom att se BDSM som ett prisma kan existentiella och allmänmänskliga perspektiv på makt, sexualitet, kön, normalitet/avvikelse, våld/njutning reflekteras. Inom BDSM ställs frågor på sin spets. I utövarnas tal medvetandegörs sådant som ofta är underförstått eller ouppmärksammat bland personer som inte utövar BDSM. Ett exempel är samtycke. Informanterna beskriver att utövandet måste föregås av ett samtycke för att det ska definieras som BDSM, och inte som exempelvis våld. Jag beskriver hur respekt, lyhördhet och kommunikation är centrala delar i utövandet. Genom att undersöka BDSM kan vi samtidigt lära oss om samtycke och kommunikation i andra sexuella situationer och relationer. Ytterligare ett exempel på hur BDSM kan ses som ett prisma som reflekterar övergripande och allmänmänskliga perspektiv är maktens centrala plats i utövandet. Inom BDSM måste man ständigt förhandla om makten och hitta ett språk för att uttrycka de mer existentiella dimensionerna, som rör makt, sex och kön. Trots de givna rollerna mellan dominant och underordnad är makrelationerna i ständig förhandling. Flera informanter beskriver hur även den undergivna parten utövar kontroll och agens i relationen. Vi minns Fabian som sa: ”jag vill behaga, men ändå är det en ständig kamp.” Det paradoxala finns i att han, liksom andra utövare som definierar sig som undergivna, ser sig som aktiva parter i de ständigt rådande kamperna. Makten finns överallt och i alla relationer, men utanför BDSM är den ofta outtalad. Man diskuterar sällan vem som ”har” makten, om den är konstant eller flytande. Genom BDSM kan vi få förståelse för hur makten verkar i relationer och interaktioner. I studien har jag belyst den mainstreamprocess som BDSM genomgår. Det har inte varit mitt fokus att undersöka hur den ökade närvaron i populärkulturen har påverkat synen på BDSM, men att den har lett till en större medvetenhet bland gemene man kan antas. Till exempel tycks det finnas en förskjutning där vaniljsexet har fått allt fler inslag av BDSM. En större samhällelig medvetenhet om BDSM kan förstås som en motvikt till den tidigare beskrivna kulturella eftersläpning, där BDSM fortfarande ses som sjukligt. En viktig fråga är vad utövarna vinner respektive förlorar, i denna förändring. Det är tydligt i informanternas berättelser

214

att en mainstreamprocess inte per se innebär en mer öppen och tillåtande syn. Snarare kan den förstärka gränserna mellan en privilegierad, normativ sexualitet och en icke-normativ sexualitet. Den goda sexualiteten lever kvar som norm och rättesnöre. För att BDSM ska kunna passa in i denna goda sexualitet krävs den normalisering som jag beskrivit i avhandlingen. Detta innebär att vissa praktiker och sätt att utöva inte passar in och istället riskerar att bli än mer stigmatiserade. Det här är ett område som vore intressant att undersöka vidare. Avhandlingen visar att BDSM innefattar begär, spänning, kroppssensationer, utforskande och utmanande av tabun och gränser. Utövandet handlar också om existentiella behov som sökande efter trygghet, tillhörighet och mening. Behov som individen i vår samtid kan ha svårt att tillfredställa. Många utövare berättar om hur BDSM kan fylla dessa existentiella tomrum. En del av förståelsen finns i att se BDSM som dynamiskt, mångfacetterat och komplext. I avhandlingen visas den mångfald av erfarenheter och möjliga meningar som ett utövande kan innebära.

215

PRESENTATIONER AV STUDIENS DELTAGARE

Adam Adam är i trettioårsåldern och bor i en storstad. Han beskriver sig som undergiven, heterosexuell och singel. Anna Även om jag inte har intervjuat Anna har hon haft en viktig roll i genomförandet av studien och kan beskrivas som en nyckelperson. Hon driver sedan några år tillbaka en sexbutik, belägen i en mellanstor stad. Jag har tillbringat flera dagar i affären och fått lära mig om de varor som hon säljer, ta del av hennes kontakt med kunder och lyssna till hennes många berättelser. Det är också i butikens källare som flera intervjuer har genomförts. Anders Anders är i 45-årsåldern, högskoleutbildad och jobbar inom IT och bor i en mellanstor stad. Han lever i en relation och beskriver sig som heterosexuell och dominant. Annie Annie är i 30-årsåldern, bor i en storstad, är högskoleutbildad och ser sig som bisexuell och switch. Hon lever i en relation. Elin Elin är i 35-årsåldern, jobbar som chef, bor i en mellanstor stad och lever i en relation. Hon beskriver sig som switch och bisexuell. Fabian Fabian bor i en storstad. Han är högskoleutbildad och har ett intellektuellt serviceyrke, är i 50-årsåldern, singel och beskriver sig som undergiven. Han ser sig som heterosexuell.

216

Henrik Henrik är i 50-årsåldern, bor på landet utanför en mellanstor stad, är högskoleutbildad och jobbar med transport. Han beskriver sig som dominant och heterosexuell. I relation med Natalie. Isak Jag kontaktar Isak på Darkside då han startat en grupp för troende BDSMutövare. Jag vill veta mer om religion i förhållande till BDSM och frågar om han ville bli intervjuad. Det vill han gärna och intervjun genomförs i hans hem. Isak är heterosexuell, i trettioårsåldern, högskoleutbildad och jobbar inom ett människovårdande yrke. Han bor i en storstad och beskriver sig som dominant. Jenny Jenny är i 25-årsåldern, student på högskola och bor i en mellanstor stad. Hon är i en relation och beskriver sig som undergiven. Jenny har haft ett intresse för BDSM sedan långt tillbaka men började utöva för tre år sedan. Jonathan Jag fick kontakt med Jonathan under min masteruppsats (Carlström, 2011) och återupptog kontakten i arbetet med avhandlingen. Vi gör en intervju mailledes. Han beskriver sig som heterosexuell och dominant och lever i en relation. Josef Jag pratar med Josef i telefon innan intervjun och han säger då att han kommer tillsammans med en tjejkompis som också vill bli intervjuad. Jag möter upp dem båda och de vill bli intervjuade tillsammans. Josef är i 25-årsåldern, arbetslös och beskriver sig som switch, pansexuell, relationsanarkist och sadomasochist. Han är inflyttad från en liten ort till en storstad. Josef är singel. Karin Jag intervjuar Karin tillsammans med Josef. Hon är i 25-årsåldern, arbetslös och beskriver sig som switch och relationsanarkist. Hon berättar att hon har olika BDSM-roller med olika personer. Karin är singel och bor i en storstad. Kate Kate är i 40-årsåldern. Hon har en högskoleutbildning och lever i relation. Hon beskriver sig som heterosexuell och undergiven.

217

Kim Vi träffas i en storstad på universitetet där Kim studerar. Kim är 20-årsåldern och beskriver sig som relationsanarkist och undergiven. Är i relation/er. Lena och Kent Lena och Kent har haft en central roll i avhandlingen och jag har träffat dem vid flera tillfällen. De levde som ett kärlekspar i tio år men sedan några år tillbaka lever de i en 24/7-relation, där Lena är mistress och Kent är slav. Vid tidpunkten för intervjun är Lena arbetslös och Kent arbetar med transport. Båda är i femtioårsåldern och bor på landsbygden. Linn Linn är bosatt i en storstad, högskoleutbildad och i 35-årsåldern. Hon beskriver sig som polyamorös och undergiven. Hon är i relation/er. Vi träffas på Linns arbetsplats. Intervjun varar i nära tre timmar. Magnus Magnus är i 50-årsåldern, går en utbildning vid tidpunkten för intervjun och beskriver sig själv som dominant och heterosexuell. Han bor i en storstad och är singel. Minna och Erik Jag har träffat paret vid flera tillfällen. Intervjun genomförs i Minnas och Eriks hem. Erik är för tillfället arbetslös och Minna har ett servicearbete. De är båda i 40-årsåldern. Minna beskriver sig som sadist och Erik som undergiven. Minna har utövat BDSM sedan över tjugo år tillbaka, Erik beskriver sig som nybörjare. De bor i en mellanstor stad. De har båda flera relationer. Mattias Jag träffar Mattias på en fikaträff och frågar om han vill intervjuas. Han vill att intervjun görs per mail. Han är i 35-årsåldern, högskoleutbildad och jobbar i byggbranschen, är singel och beskriver sig som undergiven och heterosexuell. Natalie Natalie kommer från en liten by på landsbygden. Hon är bostadslös och arbetslös vid tillfället för intervjun. Hon är i trettioårsåldern och definierar sig som undergiven. Sedan en kort tid tillbaka lever hon i en relation med Henrik.

218

Per Per är i 45-årsåldern. Han bor i en storstad, driver ett företag och beskriver sig som dominant och poly. Pernilla Pernilla är i 35-årsåldern. Hon lever i relation, är högskoleutbildad, bor i en mellanstor stad och har ett människovårdande yrke. Hon beskriver sig som undergiven. Petra Jag fick kontakt med Petra under min masteruppsats (Carlström, 2011) och återupptar kontakten under avhandlingsarbetet. Vi gör en intervju mailledes. Hon beskriver sig som undergiven och lever i en relation. Samuel Samuel är student på en högskola, i trettioårsåldern och beskriver sig som dominant och heterosexuell. Han är singel och ny inom BDSM-sfären. Sandra Sandra är i 45-årsåldern, bor i en mellanstor stad, är högskoleutbildad och har ett människovårdande yrke. Hon är personalansvarig på sitt arbete. Hon beskriver sig som undergiven och heterosexuell. Sandra är ny inom BDSM och i en relation. Simon Simon är i femtioårsåldern, högskoleutbildad och bor i ett litet samhälle på landsbygden. Simon beskriver sig som fetischist, han switchar mellan olika BDSMroller och är i en relation. Sofia Sofia kan beskrivas som en nyckelperson i studien. Vi har träffats vid flera tillfällen, gjort återkommande intervjuer och setts över luncher och andra träffar. Sofia är i trettioårsåldern, högskoleutbildad och jobbar inom ett människovårdande yrke. Hon beskriver sig som dominant sadist. Sofia har haft ett intresse för BDSM sedan barndomen men började utöva för några år sedan. Hon är bisexuell och lever i relation/er. Susanna Susanna är i 40-årsåldern. Hon är högskoleutbildad och bor i en mindre stad. Hon beskriver sig som singel, switch, poly och bisexuell.

219

ORDLISTA

24/7 Beteckning på BDSM-förhållande som förutsätter att åtminstone någon del (oftast en maktförskjutning) är ständig, till skillnad från utövande som äger rum vid enskilda tillfällen (sessioner eller liknande). 4C bygger på begreppen Consent, Communication, Caring och Caution är fyra hörnstenar i förhandlingsprocessen som skall föregå all BDSM-aktivitet. Age Play Att använda ålder som verktyg i utövandet, antingen som ett rollspel eller som mer varaktigt sätt att förhålla sig till varandra. Ofta sammankopplat med uppfostran och disciplin. Bondage Att få sexuell och/eller emotionell njutning av att binda någon eller bli bunden. Innefattar även annan immobilisering som t ex att ha någon instängd i bur eller fastlåst i sina kläder, förhindras att röra sig med hjälp av tvångströja etc. Bottom Engelskt ord för den som är undergiven i ett förhållande. Breath Play Att hindra någons syretillförsel som en del av en sexuell aktivitet. Butch Lesbisk eller bisexuell kvinna som vill uttrycka en stereotypt manlig identitet genom t ex klädsel och beteende. Buttplugg En typ av dildo avsedd att föras in i anus. Bör alltid ha en bred platta som avslutning för att inte komma för långt in. CBT Cock and Ball Torture, engelskt uttryck för erotisk tortyr av de manliga könsorganen ex genom bindningar, vax-lekar, urinrörslekar, elektrostimulering eller slag och sparkar. 220

Collar Ett halsband som i regel används för att symbolisera ett ägande och möjliggöra användandet av ett koppel i förnedrings- och bondagesammanhang. Det är ofta tillverkat av läder och prytt med en ring. Olika varianter förkommer varav vissa är låsbara. Cuckold innebär att den ena partnern i förhållandet, i regel kvinnan, har en eller flera älskare. Den andra partnern som är undergiven hjälper ofta till med förberedelserna, valet av älskare och att anordna träffar mellan kvinnan och älskaren/älskarna. Den undergivna partnern njuter i regel av att veta om att partnern har andra älskare. Darkside (DS) Sveriges största nät-gemenskap för BDSM-utövare. Disciplin Kan användas i bestraffande eller lärande/fostrande syfte. Kan innefatta t ex smisk/pisk eller tillförande av smärta i någon form och/eller uthållighet exempelvis genom bondage. Kan också vara ett psykologiskt straff såsom verbal förnedring, förödmjukelse, fråntagna ”rättigheter”, orgasmförbud, att låta den undergivna parten utöva självkontroll (självdisciplin) på något område osv. Dom-drop Ner-period hos den dominanta efter en session. Se krascha Domina Härskarinna. En kvinna som intar den dominanta rollen/positionen under en BDSM-session. Dominant (Dom) Person som intar den aktiva och styrande rollen i en BDSMsession. Dominera Att styra över en annan person. Domspace Den dominanta partnerns motsvarighet till subspace. Medvetande­ tillstånd som innebär en stark känsla av ”flow”. Dungeon Rum inrett och avsett för BDSM-lekar och sessioner. Edge play Ett samlingsbegrepp som inbegriper olika former av utlevnad som betraktas som mer riskfyllda. Exempel kan vara knifeplay (lek med knivar), needle play (att sticka nålar i kroppen), blood play (lek med blod), breath control (att leka med andningskontroll) och CBT (cock and ball torture). Eftervård (Aftercare) Tiden efter en session där omhändertagande och närhet är viktigt. El-lekar (electro play) Omfattar all form av sexuella lekar där elektrisk ström används. Fetisch, Fetischism I dagligt tal används fetisch ofta för sådant någon tänder på sexuellt oavsett vad det är. Innebär att icke-genitala kroppsdelar hos sexualpartnern 221

(t ex hår, fötter), klädesplagg (ex underkläder, skor, stövlar) eller andra material (ex läder, gummi, siden) upplevs som erotiskt laddade. Femdom Förkortning av engelskans female domination, kvinnlig dominans. Fisting Att penetreras helt eller delvis av hand/knytnäve. Gag Munkavle som stoppas in i eller fästs eller binds fast framför munnen på någon för att hindra denne att tala eller som ett försök att dämpa skrik. Vanlig under BDSM-utlevnad och bärs vanligtvis av den som agerar undergiven för att ge den dominerande partnern mer kontroll. Gags kan användas för att göra en undergiven mer hjälplös och som en form av bestraffning eller förödmjukelse. Golden shower (Wet sex) Lekar där urin ingår. Humbler Engelskt ord med betydelsen ”sak som gör någon ödmjuk” eller ”sak som gör någon förödmjukad”. Ett föremål som kopplas till mannens pung och som har en vågrät stång som då hamnar bakom hans ben. Föremålet gör det väldigt svårt och smärtsamt för mannen att stå raklång, eftersom hans pung i så fall dras bakåt. Kyskhetsbälte (chastity belt) är en låsbar konstruktion med syftet att förhindra samlag och ibland även masturbation. Kyskhetsbälten finns för både kvinnor och män. Inom BDSM är kyskhetsbältet ett medel för bäraren att överlämna kontrollen av sitt sexuella beteende. Kyskhetsbälten finns i olika material såsom t ex läder, plast eller stål. Kink Intresse eller preferens inom BDSM. Kinkster – En person med ”kinky” intressen. Kniv- eller nållekar (knife-and needleplay) BDSM-praktiker där nålar, kniv eller kanyler används för att rispa och perforera huden. Ofta beskrivs praktiken ha en meditativ inverkan. Kontrakt Ett avtal där parterna bestämmer vad som skall gälla i deras BDSMförhållande. Båda (alla) parterna gör på förhand upp om vilka regler och gränser som gäller. Ett kontrakt kan omförhandlas och få mer detaljerade regler efterhand. Krascha Psykisk negativ reaktion i samband med utövande. Uttrycken kan vara gråt, rädsla, apati och inneslutenhet. Kan ske direkt efter en session eller efter några dagar. Latexkläder Kläder tillverkade av latex (naturgummi). Används ofta i fetisch­ sammanhang. 222

Master En man som intar den dominanta rollen/positionen i en BDSM-session. Masochism Att känna sexuell och/eller emotionell njutning av att bli tillfogad smärta. Needle play – Att bli stucken med sterila nålar. Objektifiering – Att bli förminskad från subjekt till ett objekt, eller gilla att utsätta någon för det. Pansexuell / Pansexualitet
En person som är pansexuell kan vara sexuellt och emotionellt intresserad av ”alla” eller ”vem som helst” där många menar att de är intresserade av ”personen och inte könet”.
 Polyrelationer/polyamorösa relationer Kärleksrelationer som på ett eller annat sätt inkluderar mer än två personer. Det kan också vara grupper av personer som knyts samman av relationer, utan att alla har relationer med varandra. Prodomina (Dominatrix) Dominant kvinna som tillhandahåller BDSM-tjänster mot betalning. Psykisk dominans Istället för att dominera någon genom fysiska övertag handlar den psykiska dominansen om att framkalla känslor eller tvinga fram beteenden. Race play Makt-rollspel som anspelar på olika etniciteter eller kulturer. Leken kan innehålla en form av låtsad rasism. RACK Risk Aware Consensual Kink Riskmedveten och samtyckande kink. RACK skapades som en reaktion på SSC och bygger på tanken att begreppet risk skiljer sig beroende på olika individers egenskaper och förmågor. Rack-anhängarna menar att det är omöjligt att kollektivt komma fram till vad som är säkert i förhållande till den upplevda risken. Det är därför varje individs ansvar att förhålla sig till vad som är riskfyllt. Rape play, våldtäktslek Sexuell lek där man simulerar en våldtäkt. Relationsanarki är ett begrepp och en social praktik som utgår från synsättet att relationer mellan två eller flera människor inte behöver styras av några förutbestämda regler eller normer, utan kan istället utvecklas som överenskommelser mellan de inblandade. Rimming innebär att slicka i och omkring analen. Scat Sexuella lekar där avföring ingår. Scen Från engelskans scene. Avser de sociala miljöer som utövare befinner sig i. 223

Session När två eller flera personer utövar BDSM. Ibland används ordet lek eller rollspel synomymt. Shibari Ett japanskt ord som betyder bondage. Innebär att man med rep binder någon i intrikata mönster och positioner. Slav En person som intar den undergivna rollen/positionen under en BDSMsession. SSC Begrepp för tydliggöra att BDSM bör vara säkert/ofarligt (safe), sansat/ förnuftigt (sane) och överenskommet/i samförstånd (consensual). Jmf med RACK. Stoppord/säkerhetsord Ett överenskommet ord eller gest från den undergivne som stoppar en BDSM session. Subspace Innebär ett förändrat psykologiskt tillstånd hos den undergivna partnern under en session. Upplevelsen är svår att beskriva då den är subjektiv, många beskriver tillståndet som hypnotisk trans, att bli hög, ”flow”, en känsla av att världen runt omkring försvinner. Ofta är subspace förknippat med intensiva upplevelser av både smärta och njutning vilket frisätter adrenalin och endorfiner. Switch En person som växlar mellan att vara dominant och undergiven. Oftast är personen dominant mot en person/personer och undergiven mot en annan/andra. Mer sällan växlar man inom samma relation. Top Engelskt ord för den som är dominant i en BDSM-relation Topping from the bottom Att som undergiven ha väldigt bestämda åsikter om när, var och på vilket sätt hen skall domineras. TPE, Total Power Exchange Innebär att en person överlämnar hela sin beslutanderätt till en annan person. Ofta en del av 24/7. Undergiven En person som intar den undergivna rollen/positionen under en BDSM-session. Utlevnad Handlingar som av de inblandade anses falla inom ramen för deras BDSM-utövande. Vanilj Sexuella aktiviteter som inte innehåller BDSM. YKINMKBYKIOK - Your Kink Is Not My Kink But Your Kink Is Ok Ett uttryck som syftar till att man som utövare ska respektera och acceptera varandra, och varandras preferenser. 224

ENGLISH SUMMARY

Introduction BDSM, i.e. Bondage and Discipline, Dominance and Submission and Sadism and Masochism is an acronym used to describe a variety of (sexual) behaviours including an implicit or explicit erotic power exchange. BDSM has been debated and discussed recurrently and today’s debate takes its starting point in feminist and political (often contradictory) directions, where concepts as consent, power and violence are central. Another dimension of BDSM can be linked to the psychiatric classification and pathologization. Until the year 2009, sadomasochism was classified as a psychiatric diagnosis, according to the Swedish version of the diagnostic system ICD-10. The thesis falls within the post-structural perspective, where concepts as discourse, power and genealogy are central. BDSM has occurred and been described in various arenas: from medicine and research to political activism, literature, film and media. BDSM is a dynamic, complex and collective phenomenon and the thesis aims to understand how practitioners, through their stories, give meaning to their experiences.

Method Ethnographic fieldwork was conducted in 2012 and 2013 within different BDSM communities in Sweden. The fieldwork included interviews, observations and participation in meetings, workshops, pub evenings and club ventures. I searched for participants in different ways. I became a member of Darkside. se (the largest Swedish BDSM community on the Internet, with approximately 140 000 members), where I advertised my research project. I also advertised in a sex shop, and contacted non-profit organizations working with sexual issues and for the rights of lesbian, gay, bisexual and transgender people and informed them about the research project. In total, twenty-nine persons, defining themselves as practitioners, were interviewed. Fourteen persons of the sample 225

identified themselves as women, fourteen as men and one as transgender. Nine identified as dominant and/or sadists, thirteen as submissive and/or masochists and seven as switches. Twenty of the informants have a university education. For some practitioners, the BDSM positions are limited to sexual role-play, while for others the positions are constant. My contact with informants varied: some I met only once for an interview, others several times in different contexts for repeated interviews. The latter helped me gain access to different events and put me in contact with others.

The becoming of the individual and of the collective To begin to practice and to become a practitioner is a process comprised of several steps. With the help of Deleuze and Guattari (1987/2012; 1972/1983) I analyse how this process is created through flows of desires, fantasies and memories. Almost all informants describe their first BDSM memory and for many, it means a retrospect to childhood. Many practitioners describe a sexual identity development marked by internal conflicts, a lack of confidence and feelings of shame. The community is seen as very important as it adds meaning, offers security and a sense of belonging. The social contexts consist of, for example, clubs, private parties, pub evenings and workshops, where practitioners meet to socialize, learn and practice BDSM. In the community, there is a constant influx of new people. The informants describe a learning process in which they assimilate techniques, rules and norms of the community and a social responsibility where the participants are taught a moral and ethical behaviour. The community is characterized by welcoming attitudes toward newcomers.

Existing discourses and the creation of counter discourses The thesis shows how different interpretations and political-ideological perspectives have shaped the social reality that constitutes BDSM today. Dominant discourses affect current approaches and views of BDSM. I analyse how practitioners relate to the discursive arenas, presented in the genealogical introduction (medicine, research, political activism, literature, film and media). BDSM has frequently been related to violence, traumatic childhood experiences and perversions. The thesis shows how practitioners’ self-images are affected by these discourses of violence and past traumatic experiences. The thesis examines how power operates in BDSM. According to Foucault (1976/2002a; 1974/1993) power is seen as interactions of flows and intensities, surrounded by a myriad of forces and struggles. I explore how power shift within

226

BDSM can be understood in relation to the longstanding Swedish tradition of gender equality. I analyse the implications and meanings of sexuality in relation to BDSM. Inspired by Gayle Rubin, (2011; 1984) I examined how BDSM is constructed as a counterpart to a normative good sexuality characterized by loving and egalitarian sexuality with no elements of violence. Existing discourses are also challenged by counter discourses. In these alternative meanings, resistance to heteronormative norms and sexuality are significant. It is unable to ”fall back” on a (unspoken) heteronormative framework, when it simply does not work in these practices. BDSM requires communication before (and during) a session, where those involved need to express and verbalize their preferences, interests and pleasure areas. For example, penetrating intercourse is uncommon during a BDSM session. There is very little focus on the genitals; other parts of the body become pleasure organs and are more important. In today’s consumer society, bodies are reduced to be representative objects; wellshaped and physically fit, and worthy to show. In the BDSM community, body and beauty ideals become less important since the focus is on bodily functions and sensations. At clubs and parties, bodies of all ages, shapes and sizes are common. What is possible to do with the body is of greater meaning. Another factor is that age is of less interest in BDSM relations. Instead, preferences and positions are of greater importance. Specific knowledge of and interest in a specific area is more important when choosing a partner. Unlike traditional inequality relationships, BDSM relationships always require active decisions and actions where positions are discussed and agreed on. The informants describe how BDSM is built on fantasies, daydreams, thoughts and feelings where the practice stresses taboos, boundaries, prohibitions and social norms. The scene can function as an alibi, allowing practitioners to play with power and taboos in a way that would be impossible outside the scene. Acts, which could be seen as incorrect and immoral, are made morally defensible within the BDSM context. The informants also describe BDSM as a way to achieve feelings of security and belonging. Several practitioners see BDSM as a spiritual experience. Inspired by Randall Collins (2005), Michel Bachtin (1965/2007) and Mary Douglas (1966/1997), I analyse how the practices enable strong emotions, bodily sensations, altered states of consciousness and spiritual experiences, which can serve the same function as a religious ritual.

227

Practices of Paradoxes The thesis highlights ambivalences and paradoxes in the practices. The paradoxes are expressed in several ways. For instance, an attraction to the forbidden and dangerous, contrasts the responsible, safe and controlled practice. The BDSM community is perceived as a free zone enabling an exploration of transgression and taboo plays. At the same time the community is characterized by extensive control and security systems, which however, are described as necessary for the maintenance of a free zone. By highlighting the consent’s significant role in the practices, the informants position themself against the discourse of BDSM as violence. Though consent is described as central in the practice, several informants stress that not knowing what will happen during a session involves tangible feelings of excitement. To consent to the acts that will take place, and at the same time desire to move one’s own boundaries, is another paradox. For example, many of the submissive informants proudly point out that they never have had to use a stop word. The thesis shows that BDSM is about desire, excitement, bodily sensations, exploration of taboos and challenging boundaries. It also concerns existential needs, as safety, belonging and meaning, which individuals in the contemporary society may find difficult to satisfy. Many practitioners describe that BDSM fills an existential void. Seeing BDSM as a prism, existential perspective on power, sexuality, gender, normality/deviation, violence/pleasure can be reflected. BDSM is a dynamic, multifaceted and complex phenomenon and the thesis presents the diversity of experiences and possible meanings a practice can have.

228

POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING

BDSM är en akronym för bondage, disciplin, dominans/undergivenhet samt sadomasochism. Det har sedan länge funnits en nyfikenhet på BDSM i media och populärkultur, men det var först när Fifty Shades of Grey publicerades 2012 som strålkastarljuset på allvar riktades mot BDSM. Romanens och filmens enorma genomslag tillsammans med några uppmärksammade våldtäktsdomar, som på olika sätt relaterat till BDSM, har gjort intresset i samhället stort. Uppmärksamheten i populärkulturen är intressant, då BDSM för bara några år sedan var ett fenomen som gemene man knappt visste existerade. Mediabilderna består dock ofta av stereotypa skildringar, färgade av sensationslystnad och överdrifter där utövare själva sällan kommer till tals. Syftet med avhandlingen är, att genom deltagarnas berättelser, söka förståelse för BDSM som en dynamisk, komplex och kollektiv företeelse. Etnografiskt fältarbete genomfördes under 2012 och 2013 i flera BDSMgemenskaper i Sverige. Fältarbetet omfattar intervjuer, observationer och deltagande på möten, workshops, pub- och klubbkvällar. Deltagare eftersöktes via ideella organisationer som arbetar med sexuella frågor, en sexbutik samt genom att jag blev medlem i Darkside (svensk BDSM-sajt med nära 140 000 medlemmar) där jag också efterfrågade informanter. Totalt intervjuades tjugonio personer som definierar sig som BDSM-utövare. Gemenskapen runt BDSM utgör en viktig del hos de flesta utövare och majoriteten av de intervjuade tillhör någon form av BDSM-nätverk. Nätverken utgör en dynamisk arena där många viljor och åsikter samsas. Informanterna beskriver hur miljöerna runt BDSM dels är präglade av trygghet och välkomnande attityder

229

mot nykomlingar och dels är förknippade med regler för säkerhet och samtycke. Det sociala ansvaret kan förstås som en reglerande process där deltagarna ska läras till rätt sorts moraliskt och etiskt beteende. Lärandet kan ses som både ett välkomnande omhändertagande och som ett utövande av social kontroll. Avhandlingen visar hur olika synsätt och tolkningar har format den sociala verklighet som utgör BDSM av idag. Denna process har ägt rum på olika arenor; från medicin och forskning till politisk aktivism, litteratur, film och media. BDSM har setts, och ses fortfarande i vissa sammanhang, som sjukligt, våldsamt och kvinnofientligt. Avhandlingen visar hur utövarna förhåller sig till, skapar och vidmakthåller mening i utövandet i relation till dessa arenor. En del utövares berättelser och förhållningssätt går i linje med befintliga tolkningar och tankesätt medan andra utövare positionerar sig emot dominerande tankesätt och skapar andra, alternativa meningar. I de alternativa berättelserna beskrivs utövandet som en väg till att uppnå känslor av trygghet och tillhörighet. Här förstås BDSM som ett utrymme där starka affekter, kroppsliga sensationer, förändrade medvetandetillstånd och spirituella upplevelser kan utforskas och erfaras. Handlingar, som i andra situationer betraktas som felaktiga och omoraliska, kan göras moraliskt försvarbara genom BDSM:s grundpelare: samtycke och kommunikation. Avhandlingen belyser ambivalenser och paradoxer i utövandet, där dominerande tankesätt såväl möjliggör som begränsar utövandet. Genom att se BDSM som ett prisma kan övergripande existentialistiska och allmänmänskliga perspektiv på makt, sexualitet, kön, normalitet/avvikelse, våld/njutning speglas. En del av förståelsen för BDSM finns i att se fenomenet som dynamiskt, mångfacetterat och komplext. I avhandlingen finns den mångfald av erfarenheter och möjliga meningar som ett utövande kan innebära.

230

REFERENSER

Alberoni, F. (1984) Movement and Institution. New York: Columbia University Press. Ambjörnsson, F. (2006) Vad är queer? Stockholm: Natur och Kultur. Ahmed, S. (2006) Queer Phenomenology. Orientations, Objects, Others. Durham: Duke University Press. Bachtin, M. (1965/2007) Rabelais och skrattets historia. Gråbo: Anthropos. Barker, M., Gupta, C. & Iantaffi, A. (2007) The Power of Play: The Potentials and Pitfalls in Healing Narratives of BDSM. In Langdridge, D and Barker, M: Safe, Sane and Consensual Contemporary Perspectives on Sadomasochism. New York: Palgrave Macmillan. Barker, M., Iantaffi, A. & Gupta, C. (2007) Kinky clients, kinky counselling? The challenges and potentials of BDSM. In: Moon, Lindsey (eds.), Feeling Queer or Queer Feelings: Radical Approaches to Counselling Sex, Sexualities and Genders. London: Routledge. Barker, M. & Langdridge, D. (2009) Silencing accounts of already silenced sexualities. In Ryan-Flood, R & Gill, R (eds.). Secrecy and silence in the research process: Feminist reflections. London: Routledge. Barker, M. (2013) Gender and BDSM revisited. Reflections on a decade of researching kink communities. Psychology of Women Section Review 15(2), Autumn 2013. The British Psychological Society. Barker, M. (2013) Consent is a grey area? A comparison of understandings of consent in Fifty Shades of Grey and on the BDSM blogosphere. Sexualities. Bauer, R. (2008) Transgressive and Transformative Gendered Sexual Practices and White Privileges: The Case of the Dyke/Trans BDSM Communities. WSQ: Women’s Studies Quarterly 36: 3 & 4. Bauer, R. (2014) Queer BDSM Intimacies. Critical Consent and Pushing Boundaries. New York och London: Palgrave Macmillan. Baumeister, R.F. (1988) Masochism as escape from self. Journal of Sex Research, 25(1), 28–59. Becker, H. (1963/2006) Utanför. Avvikandets sociologi. Lund: Arkiv förlag.

231

Beckmann, A. (2001) Deconstructing Myths: The social construction of ”sadomasochism” versus ”subjugated knowledges” of practitioners of consensual ”SM”. Journal of Criminal Justice and Popular Culture, 8(2), 66-95. Beckmann, A. (2009) The Social Construction of Sexuality and Perversion: Deconstructing Sadomasochism. London: Palgrave Macmillan. Bengtsson, J. & Karlsson, A. (2015) Mediernas femtio nyanser. En kvantitativ studie om hur svensk tryckpress har gestaltat BDSM i nyhetsbevakningen av Femtio nyanser. Opublicerad kandiatexamen i Medie- och kommunikationsvetenskap. Växjö och Kalmar: Linnéuniversitetet. Berg, M. (2011) Netnografi. I Ahren, G & Svensson, P (red.) Handbok i kvalitativa metoder. Malmö: Liber. Bolton, R. (1995) Tricks, friends, and lovers: Erotic encounters in the field. In Kulick, D & Willson, M (Eds.), Taboo: Sex, identity and erotic subjectivity in anthropological fieldwork. London och New York: Routledge. Boréus, K. (2011) Texter i vardag och samhälle i Ahrne, G. & Svensson, P. (red.) Handbok i kvalitativa metoder. Malmö: Liber AB. Braidotti, R. (2002) Metamorphoses: Towards a Materialist Theory of Becoming. Cambridge: Polity. Bremer, S. (2011) Kroppslinjer. Kön, transexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg och Stockholm: Makadam. Brottsbalk (1962:700). Lag (1994:458). Butler, J. (1982) Lesbian S & M: the politics of disillusion. I Robin Ruth Linden m fl (red.): Against Sadomasochism: A Radical Feminist Analysis. California: Frog In The Well. Butler, J. (1993) Bodies That Matters. London och New York: Routledge. Butler, J. (1997) The Psychic Life of Power: Theories in Subjection. Stanford: Stanford University Press. Butler, J. (2004) Undoing gender. London och New York: Routledge. Butler, J. (2005) Könet Brinner! Texter i urval av Tina Rosenberg. Stockholm: Natur och Kultur. Butler, J. (1990/2007) Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos. Butler, J. (2009) Krigets ramar. Hägersten: Tankekraft. Cameron, D. & Kulik, D. (2003) Language and sexuality. Cambridge: Cambridge University Press. Carlström, C. (2015) Fantasies Becoming Practice: BDSM as Ritual. In Larsson, M. & Johnsdotter, S. (eds.) Sexual Fantasies. At the Convergence of the Cultural and the Individual. Frankfurt am Main: Peter Lang. Carlström, C. (2010) Eskortverksamhet med fokus på försäljning av BDSM-tjänster. Opublicerad masteruppsats i Sexologi. Malmö: Malmö högskola.

232

Carlström, C. (2011) Ett slag för njutningen – en studie om BDSM-utövande inom relationer. Opublicerad masteruppsats i Sexologi. Malmö: Malmö högskola. Codex (2012) Forskningsetiska principer inom humanistisk – samhällsvetenskaplig forskning. Vetenskapsrådet. Coffey, A. (1999) The Ethnographic Self. Fieldwork and the representation of Identity. London: Sage Publications. Cohen, S. (1985) Visions of Social Control: Crime, Punishment and Classification. Cambridge: Polity Press. Cohen, S. & Taylor, L. (1976/2002) Escape attempts: The theory and practice of resistance in everyday life. London: Routledge. Colebrook, C. (2010) Gilles Deleuze. En introduktion. Göteborg: Bokförlaget Korpen. Collins, R. (2008) Violence. A micro-sociological theory. Princeton: Princeton University Press. Collins, R. (2005) Interaction ritual chains. Princeton: Princeton University Press. Connolly, P. H. (2006) Psychological functioning of bondage/domination/sado-masochism (BDSM) practitioners. Journal of Psychology & Human Sexuality, 18(1), 79–120. Cross, P.A. & Matheson, K. (2006) Understanding sadomasochism: An empirical examination of four perspectives. J Homosex 2006; 50, 133–66. Crossley, N. (2001) The Social Body: Habit, Identity and Desire. London: Sage. Cutler, B. (2003) Partner Selection, Power Dynamics and Sexual Bargaining in Self-Defined BDSM Couples. San Francisco, California: The Institute for Advanced Study of Human Sexuality. Dahl, U. (2005) Scener ur ett äktenskap: Jämställdhet och heteronormativitet. I red. Kulick, D. Queersverige. Stockholm: Natur och Kultur. Dancer, P., Kleinplatz, P. & Moser, C. (2006) 24/7 SM Slavery. I Eds. Kleinplatz, P, Moser, C. Sadomasochism. Powerful Pleasures. New York: Harrington Park Press. Deleuze, G. (1983). Nietzsche & Philosophy. New York: Columbia University Press. Deleuze, G. & Guattari, F. (1972/1983) Anti-Oedipus: Capitalism and Schizophrenia. London och New York: Bloomsbury Deleuze, G. & Guattari, F. (1987/2012) A Thousand Plateaus. Capitalism and Schizophrenia. London och New York: Bloomsbury. Deleuze, G. (1968/1994) Difference and repetition. London och New York: Bloomsbury. Denzin, N. K. (1989) Interpretive Biography. Newbury Park: Sage. Douglas, M. (1966/1997) Renhet och fara. Nora: Nya Doxa. Downing, L. (2012). What is ”sex critical” and why should we care about it? Sex Critical, 2012-07-27. Hämtad 13 augusti 2015: http://www.sexcritical.co.uk/2012/07/27/what-issex-critical-and-why-should-we-care-about-it/ Durkheim, E. (1912/2001) The Elementary Forms of Religious Life. New York: Oxford Press.

233

Dworkin, A. (1981) Pornography: Men Possessing Women. New York: Perigee. Easton, D. (2007) Shadowplay: S/M Journeys to Our Selves, in Langdridge, D. & Barker, M.: Safe, Sane and Consensual Contemporary Perspectives on Sadomasochism. New York: Palgrave Macmillan. Ehnmark, A. (2005) En stad i ljus – Antonio Gramscis slutsatser. Stockholm: Norstedts förlag. Ellwood, R, S. (1980) Mysticism and Religion. Prentice Hall: Englewood Cliffs. Falk, P. (1994) The Consuming Body. London: Sage. Featherstone, M. (1994) Kultur, kropp och konsumtion. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag. Foucault, M. (1971/1984) “Nietzsche, Genealogy and History.” Translated by D. Bouchard and S. Simon. In P. Rabinow (ed.), The Foucault Reader, 76–100. New York, NY: Pantheon Books. Foucault, M. (1971/1993) Diskursens ordning. Installationsföreläsning vid Collège de France den 2 december, 1970. Östlings bokförlag. Symposion, Stockholm; Stehag. Foucault, M. (1974/1993) Övervakning och straff: Fängelset födelse. Lund: Arkiv förlag. Foucault, M. (1976/2002a) Sexualitetens historia. Viljan att veta. Daidalos, Göteborg. Foucault, M. (1976/2002b) Sexualitetens historia. Njutningarnas bruk. Daidalos, Göteborg. Foucault, M. (1980) Power/knowledge: selected interviews and other writings 1972–1977. Brighton: Harvester P. Foucault, M. (1982) The Subject and Power. I Dreyfus, H & Rabinow, P: Michel Foucault: Beyond Structuralism and Hermeneutics. Brighton: Harvester. Foucault, M. (1994) The ethics of care for the self as a practice of freedom. I Bernauer, J & Rasmussen, D (red.) The final Foucault. Cambridge: Mass MIT Press. Gebhard, P. (1969) Fetishism and sadomasochism. In J.H. Masserman (red.) Dynamics of deviant sexuality (71-80). New York: Grune and Stratton. Giddens, A. (1991) Modernity and self-identity. Self and society in the late modern age. Cambridge: Polity Press. Goffman, E. (1959/2006) Jaget och Maskerna. En studie i vardagslivets dramatik. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag. Goffman, E. (1963/2010) Stigma. Den avvikandes roll och identitet. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag. Goffman, E. (1974) Frame analysis: An essay on the organization of experience. London: Harper and Row. Gosselin C. & Wilson G. D. (1980) Sexual variations: Fetishism, sadomasochism, and transvestism. New York: Simon & Schuster. Hallgren, H. (2008) När lesbiska blev kvinnor. Göteborg: Kabusa förlag. Halperin, D. M. (1995) Saint Foucault. Towards a Gay Hagiography. New York och Oxford: Oxford University Press.

234

Hammersley, M. & Atkinson, P. (1983) Ethnography: principles in practice. London: Routledge. Hart, L. (1998) Between the Body and the Flesh. New York: Columbia University Press. Hein, H. (1982) Sadomasochism and the liberal tradition. I Linden et al. (eds.) Against Sadomasochism. A Radical Feminist Analysis. California: Frog in the Well. Hekma, G. (2013) Margot Weiss, Techniques of Pleasure. BDSM and the Circuits of Sexuality. I Sexualities, 16(5/6), 748–751. Hemmingsson, N (2015) Sommar i P1. https://sverigesradio.se/sida/ avsnitt/571821?programid=2071 Hämtad 2015-08-23 Henkin, W. A. (2007) Some Beneficial Aspects of Exploring Personas and Role Play in the BDSM Context. In ed. Langdrigde, D and Barker, M: Safe, Sane and Consensual. Contemporary Perspectives on Sadomasochism. New York: MacMillan. Henriksson, B. (1995) Risk Factor Love. Homosexuality, sexual interaction and HIV prevention. Göteborg: Göteborgs universitet. Herburt, K. (2009) Sadomasochism i svenska uppslagsverk. En historia om misshandel, våldtäkter och lustmord. Historisk tidsskrift 129(3). Herz, M. & Johansson, T. (2013) Poststrukturalism. Metodologi, teori, kritik. Stockholm: Liber. Hoff, G. & Sprott, R. A. (2009) Therapy Experiences of Clients with BDSM Sexualities: Listening to a Stigmatized Sexuality. Electronic Journal of Human Sexuality, Volume 12. Holmberg, Carin. (2001/2007) Det kallas kärlek: en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Stockholm: Alfabeta Bokförlag. Hulusjö, A. (2013) The Multiplicities of Prostitution Experience. Narratives about power and resistance. Malmö: Malmö högskola. Fakulteten för hälsa och samhälle. Hörnqvist, M. (2012) En annan Foucault. Maktens problematik. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Irigaray, L. (1991) ”Love between us”. In E. Cadava, P. Connor, J. L. Nancy (eds.) Who comes After the Subject? New York och London: Routledge James, E. L. (2012) Femtio nyanser av honom. Stockholm: Norstedts. Janus, S. S. & Janus, C. L. (1994) Janus Report on Sexual Behavior. New York: John Wiley & Sons. Jeffreys, S. (1996) Heterosexuality and the desire for gender. In D. Richardson (Ed.) Theorising heterosexuality. Buckingham: Open University Press. Johanisson, K. (2010) Sexualiteten i historien. I Lundgren, P. O. och Löfgren-Mårtensson, L. (red.) Sexologi. Malmö: Liber. Johansson, T. (2013) Kändisfabriken – identitet, makeover och kroppens tid. Stockholm: Konsumentverket. Johansson, T. (2009) Etnografi som teori, metod och livsstil. I serien Educare, Lärarutbildningen, Malmö högskola.

235

Järvinen, M. (1996) ”Makt eller vanmakt?” Kvinnovetenskaplig tidskrift 1. Kinsey A., Pomeroy W. & Martin, C. (1948) Sexual Behavior in the Human Male. Philadelphia: WB Saunders. Kinsey, A., Pomeroy, W., Martin, C. & Gebhard, P. (1953) Sexual Behavior in the Human Female. Philadelphia: WB Saunders. Kleinplatz, P. & Moser, C. (2007) Is SM Pathological? In ed. Langdrigde and Barker. Safe, Sane and Consensual. Contemporary Perspectives on Sadomasochism. New York: Palgrave MacMillan. Kojima, D. (2008) A Review of Sara Ahmed’s Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others. Phenomenology & Practice, Volume 2 No. 1, Department of Educational and Counselling Psychology, and Special Education. Kvale, S. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Kulick, D. (2005) 400 000 perversa svenskar. I red. Kulick, D. Queersverige. Stockholm: Natur och Kultur. Laclau, E. & Mouffe, C. (1985/2008) Hegemonin och den socialistiska strategin. Göteborg/ Stockholm: Glänta/Vertigo. Lalander, P. (2009) Respekt – Gatukultur, ny etnicitet och droger. Malmö: Liber. Lalander, P. (2011) Observationer och etnografi. I Ahrne, G. & Svensson, P. (red.) Handbok i kvalitativa metoder. Malmö: Liber. Lalander, P. & Andreasson, J. (2003) Det statliga kasinot. Mellan myt och verklighet. SoRAD Forskningsrapport, nr.13. Stockholms universitet. Langdridge, D. & Butt, T. W. (2004) A hermeneutic phenomenological investigation of the construction of sadomasochistic identities. Sexualities, 7(1), 31–53. Langdridge, D. & Barker, M. (2007) Safe, sane and consensual: Contemporary perspectives on sadomasochism. New York: Palgrave MacMillan. Langdridge, D. (2011) The time of the sadomasochist: hunting with(in) the ”tribus” i Steven Seidman, Nancy Fischer and Chet Meeks (Eds.) Introducing the New Sexuality Studies. New York och London: Routledge. Lennerhed, L (2013) Genusvetenskap och politisk aktivism – exemplet RFSU. I red. Lundberg, A. & Werner, A. Genusvetenskap, politik och samhällsengagemang. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning Lewin B., Fugl-Meyer K., Helmius, G., Lalos, A. & Månsson, S-A. (1998) Sex I Sverige: Om sexuallivet i Sverige 1996. Stockholm: Folkhälsoinstitutet. Levitt E, Mosher, C. och Jamison, K. (1994) The prevalence and some attributes of females in the sadomasochistic subculture: A second report. Archives of sexual Behaviour 23, 465473. Lindemann, D. (2012) Dominatrix. Gender, Eroticism, and Control in the Dungeon. Chicago: University of Chicago Press. Lorde, A. (1984) ”The master’s tools will never dismantle the master’s house”. I Sister outside: Essays and speeches. Trumansburg: Crossing Press.

236

Lundberg, A. & Werner, A. (2013) Genusvetenskapens relation till politik och samhällsengagemang. I red. Lundberg, A. & Werner, A. Genusvetenskap, politik och samhällsengagemang. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning Lundell, E. (2014) Förkroppsligad fiktion och fiktionaliserade kroppar: Levande rollspel i Östersjöregionen. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis. Lundgren, P-O. och Löfgren-Mårtensson, L. (2010) Sexologi. Stockholm: Liber. Lundgren, E. (2004) Våldets normaliseringsprocess. Stockholm: Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS). MacKinnon, C. (1989) Sexuality, Pornography, and Method: Pleasure under Patriarchy. Chicago: University of Chicago Press. MacKinnon, C. (1997) Sexuality. In Nicholson (Ed.): The second wave. A Reader in Feminist Theory. New York: Routledge Marcus, M. (1974) Den fruktansvärda sanningen. En bruksbok om masokism. Köpenhamn: Gidlunds. Martinell Barfoed, E. (2008) Berättelser om adoption. Lund: Socialhögskolan, Lunds Universitet. Mattley, C. (1998) (Dis) Courtesy Stigma. Fieldwork among Phone Fantasy Workers. I Ferrell, J & Hamm, M. S (red.) Ethnography at the Edge. Crime, Deviance and Field Research. Boston: Northeastern University Press. McLaren, M. A. (2002) Feminism, Foucault, and Embodied Subjectivity. New York: State University of New York Press. Medina, J. (2011) Toward a Foucaultian Epistemology of Resistance: Counter-Memory, Epistemic Friction, and Guerrilla Pluralism. Foucault Studies, No. 12, Nashville: Vanderbilt University. Merleau-Ponty, M. (1968) The Visible and the invisible. Northwestern University Press. Evanston, IL. Miller, P. & Devon, M. (1995) Screw the roses, send me the thorns. Fairfield, Ct: Mystic Rose Books. Moser C. (1999) When is an unusual sexual interest a mental disorder? J Sex Med. 38, 323–5 Moser, C. & Kleinplatz, P. J. (2006) Introduction: The state of our knowledge on SM. Journal of Homosexuality, 50(2–3), 1–15. Moser, C. & Kleinplatz, P. J. (2007) Themes of SM Expression. I Langdridge, D. och Barker, M. (2007) Safe, sane and consensual: Contemporary perspectives on sado-masochism. New York: Palgrave MacMillan. Moser, C. & Levitt E. (1995) An exploratory-descriptive study of a sado- masochistically orientated sample. In: Weinberg T, (ed). S&M: Studies in dominance and submission. Amherst, NY: Prometheus Books. Moser, C. & Madeson, J. J. (1996) Bound to be free. The SM Experience. New York: Continuum.

237

Månsson, S-A. (2003) Att ta gestalt i den andra. I Meeuwisse A. & Swärd, H. (red.), Den ocensurerade verkligheten. I reportage, bild och undersökningar. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Newmahr, S. (2008a) Outsiders, edgework and intimacy: An interactionist analysis of an SM community. University of New York at Stony Brook. Newmahr, S. (2008b) Becoming a Sadomasochist: Integrating Self and Other in Ethnographic Analysis. Journal of Contemporary Ethnography 2008; 37; 619. Newmahr, S. (2011) Playing on the edge. Sadomasochism, Risk and Intimacy. Bloomington, Indiana: Indiana University Press Nietzsche, F. (1887/1994) On the Genealogy of Morality. Cambridge: Cambridge University Press. Nilsson, R. (2008) Foucault – En introduktion. Malmö: Égalité. Nordling, N., Sandabba, N. K., Santilla, P. & Alison, L. (2006) Differences and similarities between gay and straight individuals involved in the sadomasochistic subculture. In P. Kleinplatz, & C. Moser, (Eds.) SM: Powerful Pleasures. Binghamton, NY: Haworth Press. Nordling, M. (2009) Many faces of sadomasochistic sex. Åbo: Åbo Akademi. Norrhem, S., Rydström, J., Markussion Winkvist, H. (2015) Undantagsmänniskor. En svensk HBTQ-historia med utblickar i världen. Lund: Studentlitteratur O´Connell Davidson, J. & Layder, D. (1994) Metods, sex and madness. New York: Routledge. Ohlander, A. (2003) ”Varför inte fråga dem själva? Etiska reflektioner kring deltagande observation” i Meuwisse, A och Swärd, H (red.) Den ocensurerade verkligheten: I reportage, bild och i undersökningar. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Ohlsson, R. (2009) Representationer av psykisk ohälsa. Egna erfarenheter och dialogiskt meningsskapande i fokusgruppsamtal, Stockholm: Pedagogiska institutionen. Otto, R (1924). Det Heliga jämte uppsatser om det Numinösa. Stockholm: Svenska Kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Ovesson, C. (2011) Sextortyr eller frigörelse. Konstruktioner av sadomasochism i svenska dagstidningar 2007–2011. Opublicerad kandidatuppsats i sociologi med socialpsykologisk inriktning. Eskiltuna ochVästerås: Mälardalens högskola. Plante, R. (2006) Sexual spanking, the self, and the construction of deviance. Journal of Homosexuality 50 (2/3), 59–79. Plummer, K. (1975) Sexual Stigma. An interactionist account. London: Routledge. Plummer, K. (1995) Telling Sexual Stories. Power, Change and Social Worlds. London och New York: Routledge. Plummer, K. (2007) Queers, Bodies and Postmodern Sexualities. A Note on Revisiting the ”Sexual” in Symbolic Interactionism. I Kimmel (ed.) Sexual Self. The Construction of Sexual Scrips. Nashville: Vanderbilt University Press. Plummer, K. (2012) Critical sexualities studies. I Ritze, G (ed.) The Wiley-Blackwell Companion to Sociology. West Sussex: Blackwell Publishing.

238

Reage, P. (1954/1972) The Story of O. London: Transworld Publishers Ltd. RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSM- och fetischismgrupp (2008) BDSM & FETISCHISM så funkar det. Njutning med höga klackar, rep och ögonbindel: http://www. rfsu.se/sv/RFSU-nara-dig/RFSU-Stockholm/Aktivera-dig/BDSM-gruppen/. Hämtad 201602-25. Ritchie, A. & Barker, M. (2005). Feminist SM: A contradiction in terms or a way of challenging traditional gendered dynamics through sexual practice? Lesbian & Gay Psychology Review, 6 (3), 227–239. Richters, J., de Visser, R.O., Rissel, C.E., Grulich, A.E. & Smith, A.M. (2008) Demo-graphic and Psychosocial Features of Participants in Bondage and Discipline, ”Sado-masochism” or Dominance and Submission (BDSM): Data from a National Survey. J Sex Med. 2008 Jul; 5(7), 1660–8. Rosenberg, T. (2002) Queerfeministisk agenda. Stockholm: Atlas. Rubin, G. (1982) The leather menace: Comments on Politics and S/M. In SAMOIS (Ed.) Coming to Power. Writings and Graphics on lesbian S/M. Boston: Alyson Publications. Rubin, G. (1984) Thinking Sex: Notes for a Radical Theory on the Politics of Sexuality. In C. Vance (Ed.) Pleasure and Danger: Exploring Female Sexuality. London: Routledge. Rubin, G. (2011) Deviations. A Gayle Rubin Reader. Durham och London: Duke University Press. Ryberg, I. (2012) Imagining Safe Space. The politics of Queer, Feminist and Lesbian Pornography. Stockholm: Stockholm University. Rydström, J. (2007) Piska och morot. HBT mellan stat och folkrörelse 1944–2007. I Hedin, Lundberg & Tydén (red.) Staten som vän eller fiende? Individ och samhälle i svenskt 1900-tal. Stockholm: Institutet för framtidsstudier. Rydström, J & Tjeder, D. (2009) Kvinnor, män och alla andra. En svensk genushistoria. Lund: Studentlitteratur. Sagarin, B., Cutler, B., Cutler, N., Lawler-Sagarin, K., Matuszewich, L. (2009) Hormonal Changes and Couple Bonding in Consensual Sadomasochistic Activity. Archives of Sexual Behavior. 38(2), 186–200. SAMOIS (1982) Coming to Power. Writings and Graphics on Lesbian S/M. Massachusetts: Alyson Publications. Sandnabba K., Santtila, P., Nordling, N. (1999) Sexual behavior and social adaptation among sadomasochistically-oriented males. Journal of Sex Research. 36(3), Aug 1999, pp. 273- 282. Sawicki, J. (1991) Disciplining Foucault: Feminism, Power and the Body. New York och London: Routledge. Schleiermacher, F. (1799/1996) On Religion; Speeches to Its Cultured Despisers. Cambridge: Cambridge University Press. Schütz, A. (1944/2000) ”Främlingen: en socialpsykologisk essä”. I Schütz, A: Den sociala världens fenomenologi. Göteborg: Daidalos.

239

Simula, B. L. (2014) Give Me a Dominant of Any Gender Over Any Kind of Non‐Dominant. Sexual Orientation Beyond Gender. I Weinberg, T. S. & Newmahr, S. (eds.) Selves, Symbols, and Sexualities. An Interactionist Anthology. London: Sage. Sisson, K. (2007) The Cultural Formation of S/M. I Langdridge, D. & Barker, M. (2007) Safe, sane and consensual: Contemporary perspectives on sadomasochism. New York, Palgrave MacMillan. Skeggs, B. (1997) Att bli respektabel. Göteborg: Daidalos. Socialstyrelsen: http://www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder Hämtad 2016-02-25. Svensson, B. (1996) Pundare, jonkare och andra – med narkotikan som följeslagare. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Swedberg, R. (2012) Theorizing in sociology and social science: turning to the context of discovery. Theory and Society 41(1), 1–40. Taguchi, L. H. (2004) In på bara benet. En introduktion till feministisk poststrukturalism. Stockholm: Stockholms universitets förlag. Taylor, G. & Ussher, J. (2001) Making Sense of S&M: A Discourse Analytic Account. Sexualities, 4(3), 293–314. Tikkanen, R. (2003) Risky business? En sociosexuell studie av män som har sex med män. Göteborg: Göteborgs universitet. Institutionen för socialt arbete. Tilly, C. (1999) Beständig ojämlikhet. Lund: Arkiv förlag. Truscott, C. (1991) S/M: Some questions and a few answers. In Thompson, M. 1991 (ed.) Leatherfolk: Radical Sex, People, Politics and Practices. Boston: Alyson. Turner, V. (1969) The Ritual Process. Structure and Anti-structure. New York: Cornell University Press. Ullerstam, H. (1964) De erotiska minoriteterna. Uddevalla: Zindermans förlag. Van Gennep, A. (1960/2004) The Rites of Passage. London: Routledge. Vance, C. (1984) Pleasure and Danger: Exploring Female Sexuality. Boston: Routledge & Kegan Paul. von Sacher-Masoch, L. (1870/2007) Venus i päls. Stockholm: Vertigo förlag. Vossen, E. (2015) Feminism and Sexual Fantasy: Reading and Defending Fifty Shades of Grey as Pornography. In Larsson, M. and Johnsdotter, S. (eds.) Sexual Fantasies. At the Convergence of the Cultural and the Individual. Frankfurt am Main: Peter Lang. Wegerstad, L. (2012) Befriar leken från ansvar? Om BDSM, samtycke och social adekvans. Juridisk Publikation 2/2012. Weinberg, T. (1995) ”S&M: An Introduction to the Study of Sadomasochism.” I Weinberg, T: S&M: Studies in Dominance and Submission. New York: Prometheus. Weinberg, T. (2006) Sadomasochism and the social sciences: A review of the sociological and social psychological literature. Journal of Homosexuality 50(2), 17–40. Weiss, M. (2011) Techniques of Pleasure: BDSM and the Circuits of Sexuality. Durham: Duke University Press.

240

Weiss, M. D. (2006) Mainstreaming Kink: The Politics of BDSM Representation in U.S. Popular Media. Journal of Homosexuality 50(2/3), 103–130. Wiseman, J. (1996) SM 101: A realistic introduction. San Francisco: Greenery Press. Wismeijer, A.A.J. & van Assen, M.A.L.M. (2013) Psychological characteristics of BDSM practitioners. Journal of Sexual Medicine, 10(8), 1943–1952. Wikström, H. (2007) (O)möjliga positioner. Familjer från Iran och postkoloniala reflektioner. Göteborg: Institutionen för Socialt Arbete. Göteborgs Universitet. Winther Jørgensen, M. & Phillips, L. (2000) Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur Världsorganisationen (WHO) http://www.who.int/reproductivehealth/topics/sexual_health/ sh_definitions/en/. Hämtad 2016-02-25. Zambelli, L. (2015) The Deepest Intimacy. A Sociological Account of Bondage, Domination, Sadism and Masochism (BDSM) in Contemporary Italy. Milano: Università Degli Studi Di Milano:Bicocca.

241

242

Malmö University Health and Society Doctoral Dissertations Ross, M. W. Typing, doing and being. A study of men who have sex with men and sexuality on the Internet. 2006:1 Stoltz, P. Searching for meaning of support in nursing. A study on support in family care of frail aged persons with examples from palliative care at home. 2006:2 Gudmundsson, P. Detection of myocardial ischemia using real-time myocardial contrasts echocardiograpy. 2006:3 Holmberg, L. Communication in palliative home care, grief and bereavement. A mother’s experiences. 2007:1 Ny, P. Swedish maternal health care in a multiethnic society – including the fathers. 2007:2 Schölin, T. Etnisk mångfald som organisationsidé. Chefs- och personalpraktiker i äldreomsorgen. 2008:1 Svensson, O. Interactions of mucins with biopolymers and drug delivery particles. 2008:2 Holst, M. Self-care behaviour and daily life experiences in patients with chronic heart failure. 2008:3 Bahtsevani, C. In search of evidence-based practices. Exploring factors influencing evidence-based practice and implementation of clinical practice guidelines. 2008:4 Andersson, L. Endocytosis by human dendritic cells. 2009:1. Svendsen, I. E. In vitro and in vivo studies of salivary films at solid/liquid interfaces. 2009:2. Persson, K. Oral health in an outpatient psychiatric population. Oral status, life satisfaction and support. 2009:3. Hellman, P. Human dendritic cells. A study of early events during pathogen recognition and antigen endocytosis. 2009:4. Baghir-Zada, R. Illegal aliens and health (care) wants. The cases of Sweden and the Netherlands. 2009:5. Stjernswärd, S. Designing online support for families living with depression. 2009:6.

243

Carlsson, A. Child injuries at home – prevention, precautions and intervention with focus on scalds. 2010:1. Carlson, E. Sjuksköterskan som handledare. Innehåll i och förutsättningar för sjuksköterskors handledande funktion i verksamhetsförlagd utbildning – en etnografisk studie. 2010:2. Sinkiewicz, G. Lactobacillus reuteri in health and disease. 2010:3. Tuvesson, H. Psychiatric nursing staff and the workplace. Perceptions of the ward atmosphere, psychosocial work environment, and stress. 2011:1. Ingvarsdotter, K. Mental ill health and diversity. Researching human suffering and resilience in a multicultural context. 2011:2. Hamit-Eminovski, J. Interactions of biopolymers and metal complexes at biological interfaces. 2011:3. Mellgren, C. What´s neighbourhood got to do with it? The influence of neighbourhood context on crime and reactions to crime. 2011:4. Annersten Gershater, M. Prevention of foot ulcers in patients with diabetes mellitus. Nursing in outpatient settings. 2011:5. Pooremamali P. Culture, occupation and occupational therapy in a mental care context- the challenge of meeting the needs of Middle Eastern immigrants. 2012:1 Gustafsson A. Aspects on sepsis: treatment and markers. 2012:2 Lavant, E. Multiplex HLA-DR-DQ genotyping. For genetic epidemiology and clinical risk assessment. 2012:3 Wangel, A-M. Mental ill-health in childbearing women. Markers and risk factors. 2012:4 Scaramuzzino, R. Equal opportunities? - A cross-national comparison of immigrant organisations in Sweden and Italy. 2012:5 Ivert, A-K. Adolescent mental health and utilisation of psychiatric care The role of parental country of birth and neighbourhood of residence 2013:1 Znamenskaya, Y. Effect of hydration on thermodynamic, rheological and structural properties of mucin. 2013:2 Andersson, F. The female offender. Patterning of antisocial and criminal activity over the life-course. 2013:3 Lindroth, M. Utsatthet och sexuell hälsa – en studie om unga på statliga ungdomshem. 2013:4 244

Hulusjö, A. The multiplicities of prostitution experience – narratives about power and resistance. 2013:5 Falk, M. Direct electron transfer based biofuel cells. Operation in vitro and in vivo. 2014:1 Finnbogadóttir, H. Exposure to domestic violence during pregnancy. Impact on outcome, midwives’ awareness, women´s experience and prevalence in the south of Sweden. 2014:2 Fagerström, A. Effects of surfactant adjuvants on barrier properties of plant leaf cuticle. 2014:3 Lamberg, P. Design and characterization of direct electron transfer based biofuel cells including tests in cell cultures. 2014:4 Richert, T. Överdoser, försörjningsstrategier och riskhantering – livsvillkor för personer som injicerar narkotika. 2014:5 Örmon, K. Experiences of abuse during the life course. -Disclosure and the care provided among women in a general psychiatric context. 2014:6 Sjöblom, I. Planerade hemförlossningar i Norden - kvinnors och barnmorskors perspektiv. 2014:7 Albèr, C. Humectants and Skin - Effects of hydration from molecule to man. 2015:1 Kisch M., A. Allogeneic stem cell transplantation. – Patients’ and sibling donors’ perspectives. 2015:2 Weiber, I. Children in families where the mother has an intellectual or developmental disability – incidence, support and first person perspectives. 2015:3 Schlyter, M. Myocardial Infarction-Personality Factors, Coping strategies, Depression And Secondary Prevention. 2016:1 Carlström, C. BDSM – Paradoxernas praktiker. 2016:2 The publications are available on-line. See www.mah.se/muep

245

246

isbn 978-91-7104-670-3 (print) isbn 978-91-7104-671-0 (pdf) issn 1653-5383 MALMÖ HÖGSKOLA 205 06 MALMÖ, SWEDEN WWW.MAH.SE